Idag på bloggen får ni träffa Helena och Fredrik Norberg som för 3 år sedan startade sin resa med segelbåten Wilma. Fredrik Norberg eller Tjoppe som det står i passet och som är det alla kallar honom, har anknytningar till Lysekil. Tjoppes pappa är Felix på Sjösäcken här i Lysekil som fortfarande är aktiv med att tillverka kapell och annat under cirka 40 år.
Projekt Sunshine.
Den 21 januari 2008 startade de bloggen Projekt Sunshine som var en båt från Torekov som hette Orskär och som de la ner hela sin själ i och byggde om till en helt otroligt fin restaurangbåt. Första inlägget som Helena skrev på bloggen började med följande text:
På denna blogg kommer ni kunna följa arbetet med vårt båtprojekt. Den fick sin allra första början för ungefär 3 år sedan. Önskan om att leva ett liv, bortom vardagens ekorrhjul, med en båt där man förverkligar sina drömmar låg till grund för denna idé. Målet är att få bygga om ett fartyg där någon form av verksamhet kommer att bedrivas en dag. Ett livsprojekt där inte bara målet räknas utan även vägen dit. Och nu är vi på gång.
Båten finns där på riktigt och det första spadtaget är avklarat. Vi hoppas ni har tålamod att följa vår väg till målet på denna blogg, för vi talar om år. År av fysiskt hårt arbete, tekniska lösningar, ekonomiska uppoffringar men samtidigt en möjlighet att få utlopp för design, kreativitet och känslan av stolthet och en och en annan kopp te på däck i soluppgången på havet och betrakta livet och naturen i realtid. Vi hoppas även kunna vara en inspiration för människor som går med egna drömmar men som inte vågat kasta sig loss.
Skepp och hoj!
Tjoppe och Helena
Jobbet med Orskär, en trålare byggd på 60-talet från Torekov tog fart och jag frågar Helena och Tjoppe hur det kom sig att det blev en trålare från Torekov som blev målet för deras totala renovering av båten?
-När vi fann Orskär så låg hon i Halmstad där vi då bodde. Vi hade letat efter en lämplig båt i åtta månader, såväl i Sverige som utanför landets gränser. Ett lämpligt objekt låg på Filippinerna men det var ju lite långt bort tyckte vi. Men allt med Orskär stämde, inte minst så kunde vi börja renovera direkt då hon redan fanns i vår hemmahamn.
Under här är lite foton från det att de köpte båten och sen hur den utvecklades under tiden. Man kan även se att båten sjönk och det var sex månader efter det köpt den. Den låg under vatten i 3 veckor innan den bärgades. Orskär fick arbetsnamnet och restaurangnamnet M/S Sunshine men som i registret hetat M/S Orskär fick det officiella namnet M/S Sunshine af Sweden.
Vet ni ungefär hur många timmar ni lade ner på Orskär?
-Japp, totalt 18 000 timmar – vi arbetade veckans alla dagar i närmare sju år. Puh!
Hur kom det sig att ni sålde den, och har ni någon gång under resans gång ångrat er?
-Idén med att renovera en fiskebåt och bedriva restaurang på densamma var min Helenas livsdröm. Men som personer är vi entreprenörer och inga förvaltare. Så när vi hade verksamheten på plats och nådde första plats på TripAdvisor över Halmstads restauranger så hade vi lite svårt att motivera oss. Vi kunde inte nå högre. Att bedriva restaurang är mycket av ett repetitivt arbete och det ligger definitivt inte för Tjoppe då han behöver nya utmaningar för att må bra.
Vi insåg att vi faktiskt satt på ett värde i och med den färdiga båten och att det fanns andra personer som var duktigare än oss på att driva restaurang. Till saken var att det faktiskt fanns en annan livsdröm också. Tjoppe drömde om att få ge sig iväg på långsegling. Plötsligt kändes allt så solklart och enkelt, genom att sälja såg vi chansen att finansiera vår andra livsdröm – att segla! Det känns som den ena drömmen öppnade dörren för nästa! Vi har inte ångrat oss en sekund att vi sålde, vi är oerhört stolta över M/S Sunshine.
Träffade Helena och Tjoppe i Lysekil.
Nu 11 år senare träffar jag Helena och Tjoppe när de är här i Lysekil och fixar med kapell och annat som gått sönder. Vilket äventyr de är på. Samtidigt så har äventyret ett slut i framtiden och då är chansen mycket stor att de slår sig ner här i Lysekil. Lysekil har en stor plats i deras hjärtan.
Det blev ett mycket trevligt möte hos Felix på Sjösäcken där det jobbades för fullt med att fixa till ett nytt segelkapell. Det är tredje gången de är hemma i Sverige sedan de seglade iväg med Wilma.
Båten Wilma.
Efter M/S Sunshine af Sweden blev det båten Wilma som är en båt i ferro-cement och är nästan som en flytande sten. Namnet Wilma kommer från TV-serien Familjen Flinta. The Flintstones, är en gammal amerikansk tecknad tv-serie som utspelar sig i en stenåldersmiljö. Och då de har en ”stenbåt” så lämpade det sig inte sämre än att deras båt blev namnad efter Fred Flintas fru, Wilma. Bakom både namn och båt står Tjoppes föräldrar.
Planerar säsongsvis.
Tjoppe berättar att det är massor av planerande och man planerar för de olika säsongerna och några år framåt. Även om de inte jobbar och har ett vanligt jobb, så är det ett jobb i sig att vara en seglare. De är sina egna chefer som hela tiden planerar för varje säsong, som seglare planerar man säsongsvis.
Det finns orkansäsonger, sommarsäsonger och vintersäsonger osv. Denna säsongen är tanken att de skall segla på Grekland. De seglar norrut och går upp mot ön där de spelade in ”Mamma Mia”. Tjoppe skrattar och berättar att de förväntar sig att se Benny Andersson sitta och spela vid ett piano på ön.
Inväntar en kompis från Sverige.
Sedan går de vidare till Turkiet och Kreta. De rundar Kreta och går upp mot västra delen av Grekland mot Peloponnesos och upp mot Korfu. Tanken är att vara framme där i september. Sedan ökar de nog takten och tar sig mot Spanien igen och övervintrar nog den säsongen på spanska sydkusten. Där väntar de in en kompis som skall komma med sin båt från Sverige.
Lyfter upp Wilma i Lissabon.
Sommaren efter kommer de segla runt Spanien och samtidigt ta sig ut mot Atlantkusten genom Gibraltar och ut. Sedan vidare upp mot Lissabon. Där kommer de att lyfta upp Wilma för det är ett helt suveränt varv just där berättar Tjoppe vidare.
Billigt, schysta människor och gemytligt mellan seglare tillägger Helena. Just på det varvet var de och bytte motorn som gick söner på Wilma. Den nya motorn beställdes från Vetus här i Lysekil och de fick så bra hjälp av Pontus på Vetus. För att få till det med logistiken så hjälpte Nicanders Båtvarv till och det var genom ett samarbete Lysekilsföretag emellan som gjorde det möjligt att få motorn levererad ner till Portugal.
Drar vidare till Azorerna eller Madeira.
Tanken är att de stannar i Lissabon två månader och sedan drar de sig vidare söder över. Det kan bli antingen Azorerna eller Madeira och sen vidare ner till Kanarieöarna. Sen kan det bli Kap Verde och vidare till Sydamerika.
Söker sig kanske hemåt.
Sedan finns där en tanke på en hemresa via Karibien, New York, Grönland, Norge och hem. ;”Eller” säger de samstämmigt. Om de orkar och har hälsan och allt det där så finns tanken att de skall gå runt Sydamerika. Kap Horn och Magellansundet. ;”Eller” säger Helena så går vi genom Panamakanalen.
Detta är cirka tre år bort, men man måste tänka säsongsvis och framåt. Samtidigt berättar Helena att det är mycket kunskap om de olika ländernas regler och de måste klarera in när de kommer till ett nytt land.
Ni måste få mycket vänner på eran väg?
– Ja, det får vi verkligen säger Helena. Fantastisk många tillägger Tjoppe. När vi kommer till ett ställe så blandar vi oss gärna med lokalbefolkningen på plats.
Har ni råkat ut för pirater?
– Nej aldrig, däremot migranter och det är människor i nöd som är väldigt stressade och fightas för sitt liv.
Felix berättar när jag frågar Helena och Tjoppe om pirater att när han byggde båten så byggde han den i ett material som knappt fanns. Båten byggde han av ferro-cement. Felix tog bort en fyrkantig bit av cementen ur båten. Sedan fick han hjälp av en kompis som var militär och de satte biten på en skjutbana. De testade biten med tre olika vapen och Felix berättar att kulorna studsade bort från biten. Det blev något märke men det gick inte hål. Det var en av anledningarna till att Felix valde det materialet när han byggde Wilma.
I april i år blir det tre år sedan som de lämnade Lysekil med Wilma.
Den 23 april 2016 gick startskottet och de lämnade Lysekil. Innan hade de gjort i ordning Wilma på Nicanders Båtvarv på Grötö. Det är faktiskt tack vare Christina Nicander som jag kom i kontakt med Helena och Tjoppe.
Hur kom ni på att ni ville ut och segla, vad var det som lockade med seglingen?
-Vi är uppvuxna i Vaxholm utanför Stockholm, på varsin skärgårdsö. Seglingen har därför alltid legat oss varmt om hjärtat. Det som lockar är enkelheten, friheten och naturen.
Hur såg eran första etapp ut?
-Innan vi kastade loss så seglade vi en del i hemmavattnen runt Lysekil, vi ville testa båten. Vi seglade bland annat till Smögen och Marstrand. Att segla om vintern är helt fantastiskt, naturen är makalöst fin och det finns gott om plats i alla hamnar. Man träffar många trevliga ortsbor ute på de bohuslänska öarna, om vintern är de inte så trötta på turister och de har gott om tid!
När vi vinkade adjö till Lysekil för gott, så gick den första seglatsen till den danska ön Anholt, ca 100 nautiska mil. Vädret var bästa tänkbara och vi var uppspelta och glada och vi läste högt ur Joshua Slocums bok ”Ensamseglare Jorden Runt” (en bok som hör till var mans skeppsbibliotek).
Under dessa tre år som ni varit ute, har ni någon drömplats som ni har besökt?
-Vi har flera favoritplatser och vi pratar ofta om topp tre. Den engelska kanalön Alderney är en av dem, folket på ön förälskade vi oss i. Nordspanska kusten var också speciell, särskilt Cuddilero vilket är en liten by där husen är byggda som i en amfiteater. Sen gillade vi Syracusa på Sicilien där de italienska gränderna och kvarteren gjorde mumma åt romantiken. Men vi har många fler favoriter än så, vi skulle kunna skriva en bok om alla fina platser och människor vi mött.
Vad har ni för mat ombord och fiskar ni något under tiden ni seglar?
-Tyvärr finns det inte mycket fisk i haven, de är utfiskade och vi märkte direkt skillnad så fort vi lämnade de i förhållandevis rika fiskevattnen på svenska västkusten. Medelhavet är nästan helt död på fisk och det smärtar att se. Annars är vi noga med att laga mat från grunden ombord, så vi bunkrar rejält i vår kyl och frys för att sedan ha när vi seglar.
Inför längre seglatser så förbereder vi mat så vi bara behöver värma. Svensk husmanskost blir det mest men så klart så influeras vi av annan matkultur, ofta från de länder vi besöker.
Hur ofta får ni bunkra upp?
-Vi har ingen watermaker ombord, så vatten behöver vi bunkra två gånger i månaden. Diesel bunkrar vi väldigt sällan, vi försöker segla och inte använda motorn annat än i och ur hamn/ankarvikar. I år har vi gett oss tusan på att vi inte ska tanka diesel en enda gång utan bara använda oss av den mängd som ligger i tanken.
Vad det gäller maten så brukar vi bunkra i länder och på platser som är billiga då det skiljer sig mycket i priser beroende på vart du seglar. På sommaren när vi ankrar brukar vi bunkra upp för två veckor i stöten, men utan problem så kan vi bunkra för en hel månad om det skulle behövas. Man får vara idérik och flexibel när man inte har någon matbutik runt hörnet.
Vi pratade om pirater när ni var i Lysekil och du Helena nämnde migranter. Vad jag förstår så råkade ni ut för något otrevligt. Vad var det som hände?
-När vi seglade mellan spanska fastlandet och ögruppen Balearerna dit Ibiza och Mallorca hör, så blev vi mitt i natten rammade och bordade av en liten öppen båt full med migranter. Vi ville tillkalla hjälp utan att ta dem ombord, men de körde in i vår styrbordssida och tre män kastade sig upp mot Wilma för att ta sig ombord. En man lyckades men två föll i vattnet och vi hade plötsligt en manöverbord-situation. Det hela slutade väl tack och lov, den spanska sjöräddningen skickade ut såväl helikopter som en räddningsbåt.
Migranterna var elva till antal och de kom från Algeriet. De hade varit ute i fem dygn och de var frusna och sjösjuka, de hade slut på vatten och mat och de hade tappat orienteringen totalt. Räddningsaktionen tog dryga tre timmar och vi kunde senare fortsätta mot Balearerna. Men händelsen satte såklart spår och vi känner med alla som riskerar sitt liv på Medelhavet i deras strävan att skapa sig en tryggare tillvaro i Europa.
Det sorgliga är att det finns människosmugglare som tjänar stora pengar på att förse flyktingar med mer eller mindre sjöodugliga båtar. Att ge sig ut på stora öppna hav är ett självmordsprojekt som de själva inte riktigt förstår och än idag så dör tusentals människor i Medelhavet varje år. Vi gjorde en film om händelsen efteråt och den går att se här under.
Hur gör ni på nätterna när ni seglar, är någon av er vaken eller kastar ni ankare?
-Nej, ankaret når inte botten när vi seglar, ofta har vi flera hundra meter under kölen, ibland flera tusen. Men vi turas om att gå vakt och vi löser av varandra var tredje timme. Tjoppe sover gott medan jag har lite svårare att sova första dygnet. Men vi båda gillar att nattsegla, att uppleva en fantastisk stjärnhimmel, mareld i skummet från Wilmas framfart och en vacker soluppgång tillhör livets största gåvor.
När vi träffades här i Lysekil så berättade ni att det är många som åker på långseglingar. Vad har ni för tips och råd om man vill ge sig ut på en långsegling?
-Att inte vänta. Att inte tro att båten måste vara klar in i minsta detalj, för man riskerar att aldrig komma iväg då. Vi håller fortfarande på att utveckla och förbättra Wilma och det kan man göra under tiden man seglar. Särskilt medan man ligger och trycker under vintermånaderna.
Att långsegla handlar mycket om att man lär sig längs med vägen, som att segla i starkt tidvatten eller hur man slussar. Långseglare emellan hjälper varandra, inte minst med att dela med sig av sin erfarenhet och kunskap och snart är man ingen nybörjare längre, så man behöver inte kunna allt innan. Själva har vi haft god hjälp av att fråga lokalbefolkningen om vad vi bör tänka på inför nästa seglats, de kan sina vatten bäst.
Som avslutning frågar jag Helena och Tjoppe hur de får tiden att gå när man seglar och vinden mojnar och man kanske är mitt ute på havet?
-Vi filosoferar, det är fantastiskt rofyllt att bara sitta och titta ut mot horisonten. Men annat vi gör är att vi spelar Yatzy och lyssnar på ljudbok. Sen fikar vi ofta och äter god mat och tar gärna en tupplur. Tjoppe brukar prova fiskelyckan och jag skriver gärna på bloggen.
Jag tycker ni skall ta er tid att följa http://projektsunshine.blogg.se/ och läsa om allt spännande som de upplevt under dessa tre år med Wilma, men också framförallt som de upplevt tillsammans.
Helena skriver väldigt ofta på bloggen och det är fantastiskt kul att få följa dem. Tusen tack för att jag fick träffa er och jag lär säkert återkomma till Helena och Tjoppe på deras äventyr till havs.