Per-Gunnar ”Peggen” Andersson var och hälsade på i Lysekil och det var Boo Brasta som 1977 fick Peggen att gå i Boo Brastas fotspår

Idag får ni träffa Per-Gunnar ”Peggen” Andersson, född 15 augusti 1957 i Falkenberg. Peggen är uppvuxen på en liten lantgård två mil utanför Falkenberg, och en mil från Ullared. Han gick i skolan i Okome, och sedan blev det högstadiet i Ullared där han hängde på Gekås och kaféet Nimo, på håltimmarna. Sko-Boo fanns också på den tiden men allt var ju en bråkdel så stort som det är idag berättar Peggen.

Efter högstadiet blev det fordonsteknisk linje i Falkenberg och han jobbade även ett år på en Volvoverkstad, som bilmekaniker. Volvo hade även väldigt mycket billeveranser av försäljningsbilar till dåtidens Falken Bryggerier så även där fick Peggen hjälpa till med att göra dessa klara.

Peggen minns att han blev medbjuden till Rejmes Personvagnar AB anläggning, i Halmstad, som invigde en ny lastbilsverkstad, under den tiden han jobbade på företaget. Väl i Halmstad visades en film från dåtidens Volvo Cup. Här pratade Peggen, och hans arbetskamrat, om att köpa en Volvo 140 och börja tävlingsåka, redan 76. Men det visade sig att den cupen lades ner ungefär samtidigt.


Peggen startade dock senare sin egen racekarriär och tog bland annat fyra SM-guld i standardbilsklassen med mera. Här får ni träffa Per-Gunnar ”Peggen” Andersson som var här i Lysekil och hälsade på en dag i augusti.

Per-Gunnar ”Peggen” Andersson.

Ryckte in i lumpen

Peggen ryckte in i lumpen och kom in som gruppbefäl för en mekanikergrupp, i Skövde, på T2. Efter en månad blev alla, som gått en teknisk linje på gymnasiet, erbjudna att gå på en information om Armétekniker-yrket.

Eftersom det första steget var en test i Stockholm så hoppade Peggen på detta vilket blev en trevlig utflykt från Skövde till Stockholm. Över alla under, så kom Peggen in på utbildningen. Då ställdes han i valet att åka upp och göra lumpen i Stockholm i stället för Skövde. Det blev Stockholm för Peggen och några av kamraterna, från T2.

Muckade från lumpen.


I slutet på maj 1977 så skulle de mucka från lumpen. Men man fick ett erbjudande att ytterligare fortsätta utbildningen under två år, med lön och traktamente och detta var allt för bra att tacka nej till berättar Peggen.

Det hände att han åkte hem på helgerna och vid ett tillfälle så åkte Peggen med sin mamma till Gekås som ligger en mil från Falkenberg. Peggen berättar vidare att det var lika tråkigt då, som det är nu, att gå där och titta. Han satte sig i bilen och funderade och kom på att det var kul att de har ett racingteam här. Det var ju en stolthet att företagen hemma hade en Superstar-bil, där Boo Brasta var bilens förare.

Fick en idé och kontaktade en av teamets ägare

Peggen gick in på kontoret, på Sko-Boo, som låg strax bredvid.  Bo Carlsson, som ägde Boo Brasta´s Camaro, tillsammans med Göran Karlsson, berättade att de mycket väl, skulle behöva en springpojke som hämtade bensin och däck med mera.

Där började Peggens racingkarriär. 1977 hade de en kille som hette Mike Hoskins från England som skötte bilen. Mike hade byggt om bilen i en verkstad i Ullared, som numera är ombyggt till ett hotell.
Med i teamet var också Roland Josefsson, från Brastad.  

Peggen hjälpte till helgerna

På helgerna var Peggen där och hjälpte till så gott han kunde. Första tävlingen som han var med på, så var de sent ute. På lördag morgon skulle de åka ner till Knutstorp, och det var givetvis ett dygn för sent.

Peggen minns hur Boo Brasta kom och hämta honom hemma på gården, och det var stort. Boo var känd redan då både i Ullaredstrakten och i övriga Sverige inom motorsporten. Peggen var med på många tävlingar med Boo, bland annat på Knutstorp, Anderstorp, Mantorp, Kinnekulle och Karlskoga. Det blev en säsong med Boo Brasta eftersom Boo valde att sluta efter den säsongen.

Fick många vänner i teamet

Oddmund Olsen från Norge, men som tidigare bodde i Stenungsund var den som gjorde designen på Boo Brastas bil och även på nästan alla andra tävlingsbilar. Oddmund gjorde även affischer till Anderstorp och massor av olika tävlingar.

Han var även flitigt anlitad av Volvo och gjorde designen till R-Sport och det som tidigare hette Volvo Competition Service som 1977–78 gick från blått och vitt till vit och svart med en gulblå dekor. Oddmund designade bland annat Bo ”Emma” Emanuelssons bilar och senare, även Peggens bilar.

Peggen fick också träffa, och lära känna, Göran Karlsson. Göran Karlsson som startade lågprisvaruhuset Ge-Kås Manufaktur 1963 i källaren på en villa, i Ullared, och resten är historia! Honom träffade Peggen då och då, även senare, eftersom han bodde i trakterna och hade ett stort bilintresse. Peggen berättar att han var väldigt jordnära.

Bo Karlsson som drev Sko-Boo med familj blev också vänner för livet. Han lärde även känna Ulf Karlsson som drev IMS =Illustrerad Motorsport och som har tagit massor av foton från den tiden på Boo Brasta.

Team Tjabo 1977, från vänster: Roland Josefsson, Mike Hoskins, Peggen, Bo Carlsson, Oddmund Olsen, Erling Karlsson, Sonja Nilsson och Boo Brasta. Foto: Ulf ”Lance” Karlsson.

Hur kom det sig att du startade med tävlingsåkandet?

– Allt blev så tråkigt året efter att Boo hade slutat att tävla, så jag kontaktade Bosse Ridström och frågade om jag fick vara med honom i hans stall, och det fick jag. Bo ”Ridas” bodde ju i Stockholm så det var praktiskt, när jag gick i skolan där.

När jag var med honom 1978, så utvecklade det sig så att vi åkte ner till Tyskland och åkte en tävling. Det blev flera resor utomlands som Belgien, England och Finland med mera och allt detta under en tidsperiod av två år, om jag inte minns fel.

Hösten 1978 fick jag för mig att jag skulle ta min tävlingslicens. Jag tog min 142 och åkte till Anderstorp och fick min licens. Jag hade Greger Pettersson som lärare.

Hur gick du vidare sen?

– Jag började att lusläsa idrottsbladet och hittade en gammal 140: a i ett bedrövligt skick som kostade 11 000 kronor. Men den gick att köra med. Med den bilen började jag att ta de första stapplande stegen med mot bilsporten. 

En midsommarhelg 1979 så körde jag min första tävling, på Kinnekulle Ring, och sköt motorn redan på den fria träningen. Det som skulle bli en semester hemma i Falkenberg slutade med att jag skruvade ur motorn och skickade den, och mig själv, med ett team skulle till Stockholm.

När jag motorn var hel, igen, var jag säkert fyra gånger på Kinnekulle och tävlade utan att komma i mål.

Efter ett antal tävlingar så märkte jag att jag kunde hänga med de andra rätt bra. Sista tävlingen för den säsongen så planterade jag bilen i ett räcke. Björn Persson, som vann klassen, i en Porsche, sköt motorn och när jag kom på krönet så var det olja på hela banan och jag kraschade i räcket.


Johor, Malaysia, 1977. Foto: Privat.

Vad hände med bilen?

– Karossen blev skrot, men jag hade sedan tidigare bestämt att byta karossen för den var ändå inte bra. Jag åkte till skroten, i Falkenberg, och hittade en kaross i nyskick. Till min stora glädje fick jag den billigt. Sen byggde jag en ny bil av den och så började jag tävla.

Jag blev trea i SSK-serien första året och två andra. Det gav mig blodad tand.

Jag antar att du fortsatte att tävla?

– 1982 startade Volvo Turbo Cup. Det var en standardlik tävling där det inte var så mycket gjort med bilarna. Den blev mycket populär och lockade stjärnförare som Ulf Granberg och gästförare i varje race som Lill-Lövis Johansson, Eje Elgh, Slim Borgud, Björn Waldegård, Stig Emilsson och Stig Blomqvist med mera.

Pressbild från Volvo inför Turbo Cup. Foto: Privat.

– Där var det mycket roligt att vara en underdog. Jag körde två säsonger och vi körde både is, bana och backe. Där träffade jag tre profiler som var norrlänningar. Det var Göran Lindwall, Benny Larsson och Thomas Wirén som var de stora stjärnorna på isen. I somras träffade jag dem igen och det var riktigt roligt.

Volvo Grupp A-Racing

Peggen berättar vidare att 1984 blev året då 240 Turbo på allvar började tävla i Grupp A-racing. Greger Pettersson och Peggen hade ett team ihop första året. Greger fick för sig att de skulle åka EM i England. Peggen, Greger och Anders Olofsson åkte till England. De var först med att tävla i EM i England i sin grupp, men redan året efter var det flera som fanns på plats från Sverige för att vara med.

Volvo fick smak för detta så de tillverkade en Evolution serie, där de var tvungna att bygga 500 exemplar. De satte dit de komponenter som var nödvändiga för att göra det till en tävlingsbil.

 Det var detta som hjälpt honom under sin karriär som tävlingsförare. Att Volvo lyckades så bra på banan. Peggen hade inte haft råd med någon annan bil. 1984 kostade en BMW 635: a 600 000 kronor. Den första Volvon han byggde gick på 100 000 kronor att bygga. Han åkte ner till Tyskland, och DTM, med den bilen och åkte skjortan av de andra trots att de hade dyrare bilar.

Kör hela DTM-serien

1985 bestämmer sig Peggen för att köra hela DTM-serien. Här känner han att han har lite dåligt med resurser och att det krånglar en hel del med bilen. Bröt du ett lopp så förlorade du poäng och tätkänning direkt. Per Sturesson vann 1985 på 117,5 poäng och Peggen slutade på en sjunde plats med 86 poäng. 1986 slutar peggen på en åttonde plats med 75 poäng. Dock var peggen ofta den snabbaste, med en Volvo, och han var den som hade lett flest varv, av de som åkt Volvo.


Peggen har varit med i ett projekt där man byggt replikor av den Gamla 242 Grupp A bilen. Här är ett exemplar. Foto: Privat.

Tävlade på Nya Zeeland

Hösten 1985, när han är på Volvos tävlingsavdelning, slänger någon fram ett papper till honom om en tävling på Nya Zeeland. Det handlade om ett streetrace. De bjuder på två flygbiljetter och transport med flyg från England får Peggen reda på.

Efter några telefonsamtal så ringer det en kille som heter Mike Pedersen, som var danskättling, och hans bror, Garry tävlade i Nya Zeeland. De var mycket intresserade av om Peggen kunde komma ner med bilen och Gary var den som skulle köra bilen, tillsammans med Peggen, som ska köras på gatorna i Wellington. De skulle även fixa med transporter och finansiering med mera.

Peggen och tre mekaniker flög ner till Nya Zeeland. De kom trea i racet. Många utav världseliten fanns på plats. Men Garry, som också skulle köra, hade brutit armen, i ett tidigare lopp.  De hade då kallat in en annan kille.  

Men han tävlade även i ett lopp för Formula-bilar, och lyckades där skada handen, så Peggen fick köra det mesta av de fem timmar som loppet pågick. Det var en pärs säger Peggen och skrattar, men blev en stor succé för Pedersen familjen på Nya Zeeland. Hela sex gånger har Peggen varit på nya Zeeland. Varav fyra gånger med tävlingsbil. 

Hösten 1986 hade Peggen uppnått sin dröm

Hösten 1986 ringer de från Volvo och berättar att de skall ha tre bilar i de sista racen i European Touring Car Championship. Peggen skulle få köra en av de tre bilarna. Då fick han åka fabriksbil på banan i Zolder i Belgien. Där var han helt överlägsen de övriga Volvoförarna.

När de körde nästa lopp, Jarama i Madrid, var han lite övermodig och det gick inte alls så bra som han hade hoppats. Vid den avslutande tävlingen i Lissabon, på Estoril, var han lite mer ödmjuk, och ordningen nästan återställd berättar Peggen. De blev femma i det racet.

Foto: Privat.

Där fick Peggen ett halvt löfte om att han skulle få fortsätta. Men så blev det inte. Efter tre veckor så ringer de från Hallands nyheter och frågar Peggen vad han tycker om att Volvo lägger ner tävlingsverksamheten, och hur det påverkar han? Peggen säger; ”vad, det hade jag ingen aning om”.

Det var ett jäkla dråpslag för Peggen. Nu var Peggen trött på allt, fast han åkte över till Nya Zealand och körde några tävlingar, som redan var inplanerade.

Tävlade i Thailand

Historien om Thailand börjar i att han var på Nya Zealand med sin Volvo. Han hade låtit Volvo veta att han var intresserad av att sälja sin bil. Då ringer de, från Volvo motorsport, och berättar att de har en köpare på tävlingsbilen. Den skall gå till Volvo i Thailand.

Volvon var redan inpackad i en container för att transporteras hem. Men nu var de tvungna att packa om bilen i en annan container för den skulle gå med ett annat bolag. Samtidigt vid ompackningen försvann Peggens hela ranson med Nya Zealands inhemska vin berättar Peggen och skrattar.

Senar på våren 1987 skulle han åka ner till Thailand för att göra upp affären. Banan ligger i Pattaya och Peggen blev erbjuden att köra det första racet på plats när han ändå var i Thailand. Han vann racet och efter vinsten där Peggen slog BMW:s 325: a med sin före detta Volvo så blev han erbjuden att köra de tävlingar som var kvar.

I nästa tävling slog han en M3: a och det blev ett jäkla liv berättar Peggen. De hade hittat något kryphål i reglerna så de påstod att hans bakvinge inte var godkänd. Han fick plocka bort den, men vann även den avslutande tävlingen. Peggen blev erbjuden att köra hela nästa säsong och då vann han hela serien och blev thailändsk mästare.

Det Thailändska teamet, på Johor, i Malaysia. Iraniern  Sepehr Khodayar drev teamet Zepspeed Foto: Privat.

Fick en förfrågan att köra SM 1987

Hösten 86 ville Peggen hitta på något nytt, efter Volvos avhopp, och ringde informationschefen på BMW, Leif Hansén. Han berättade för Leif att gärna skulle vilja ha en BMW 325: a att åka SM med. Leif tyckte inte att det var en vinnarbil, och sa till Peggen att de inte är med om de inte har en vinnarbil.

Dock fick Peggen en förfrågan från Hans-Åke Söderqvist, som tidigare jobbat på Volvo, och varit lite chef på tävlingsavdelningen, om Peggen ville köra för honom. Då han hade inte direkt någon annat för sig utan tackade ja. Lite kuriosa är att teamets verkstad låg i före detta avgångshallen på Torslanda flygplats. 

Tretton säsonger med BMW

1987, BMW M3, regerade på värdens racerbanor. Då ringde Peggen åter Leif, på BMW, och sa; ”nu har ni en vinnarbil”!  Även Gokartsvärldsmästaren, Lennart Bohlin, som ville köra BMW, på bana ville ha en BMW. Leif sa; ”Kan ni hitta på något tillsammans så är vi med”.

Sagt och gjort. Peggen åker till Skövde för att träffa Lennart som var på kurs där. De satte upp planer som de visade för Leif och Förenade bil köpte in den bil som vunnit DTM, samma år, som sedan lånades ut till de båda.

Den BMW M3, som Peggen körde 88, 90 och 91, står nu på Förenade Bils museum. Foto: Privat.

Peggen berättar även om ett tillfälle när de var nere på Förenade Bil och pratade med Leif Hansén och så skulle de gå och äta lunch. Då möter de Lars Söderström som ägde företaget. Leif presenterar Lennart och Peggen för Lars och berättar att de är förarna som skall köra den nya bilen de köpt.

Foto: Privat.

Lars frågade om allt var under kontroll. Peggen sa att; ”just nu tittar vi på reservdelar och det hade varit bra att ha en motor, i reserv”. Lars sa; ”då köper vi en sådan också”.

Bilen som Peggen vann SM med 1989 och som nu Peggen renoverar. Foto: Privat.

Efter det blev det BMW i många år för Peggen. Peggen har vunnit SM för standardvagnar fyra gånger och NM lika många gånger. Han blev även thailändsk mästare 1988.


Blev inbjuden att köra med Nettan Lindgren

1990 blev han inbjuden att köra med Nettan Lindgren i England. Här föddes även idéerna på STCC och så började de jobba med det projektet.

1995 så hade han väl tankarna på att sluta helt, men STCC började ta fart och statusen höjdes och racingen for i topp i popularitet. 

Så karriären återstartade 1997, efter ett sabbatsår, med en privat BMW-satsning. Det gick så bra att Peggen åter fick plats i det BMW stödda teamet och där blev det nu tre säsonger.

I samband med återstarten kontaktade Peggen sin gamle vän Oddmund Olsen, han som designat bilar, åt bland annat Brasta, och det blev Oddmund som fick designa peggens BMW-bilar de kommande fyra åren. I samband med visningen, av den nya tävlingsbilen, på Stockholms Bilsalong, 97, var Oddmund på plats och i hans följe kom Boo Brasta.

Det blev en trevlig middag med en blandning av gamla racingvänner och nya sponsorer den kvällen. Boo berättade, bland annat om strapatserna när han skull ta hem den Vauxhall Viva som han körde säsongen 1970.

2001

Vi flyttar fram till 2001 då Peggen körde EM igen. Det blev tio tävlingar i Europa, för BMW. Efter den säsongen taggade han ner igen och fick för sig att han skulle köra i USA. Dessa planer hade han haft ett tag och det fanns en serie som är bra med ett bra reglemente.

Peggen köpte en BMW M3 och skickade dit. De var på Daytona och körde. Där var det tvåtimmarslopp och Peggen hade en kille som körde och de kvalade nog in på en tiondeplats i deras klass. Under depåstoppet byter de förare och Peggen fortsätter loppet och ligger tvåa.

I det kurviga området ser Peggen något i backspegeln och undrar om bilen skall försöka köra om här. Det gjorde han inte, han hade tappat sin bil och for över gräsmattan i full fart och när Peggen tar u-svängen så kommer den farandes rakt in i framdäcket på hans bil. Där var Peggens USA äventyr över. 

STCC

Idén till STCC kom till när han var och körde några tävlingar ihop med Nettan Lindgren i England. Året efter var vi tillbaka i varsin bil i England. Efter det så började övertalningskampanjen här hemma. Dels så var det förbundet som skulle övertalas och förarna.

Peggen drog detta vidare till och fick väl lite kommentarer under vägen av en del människor. STCC blev till och blev, så småningom, en av Sveriges största succéer i motorsporten.  

Långlopp i Sverige

I början av 2000-talet blev Peggen inbjuden att köra i ett team som skulle köra Svenska Långloppscupen här i Sverige. Ett team som delvis bestod av folk som jobbade på Saab i Trollhättan. De hade en 9–3 diesel och en specialbyggd Saab med lite häftigare hjulupphängningar bland annat. Den hade en turbomotor på 450 hästar, vilket fungerade alldeles utmärkt, trots framhjulsdrift! – Lite kul att ha varit fabriksförare åt både Saab och Volvo säger Peggen och ler.

2010 gjorde Peggen ”come back” i den då nya Camaro Cup. Det var ett röramschassi, med plastkaross, med en V8 på drygt 400 hästar. 2011 förseddes bilen med reklam för Gekås och Sko Boo. Man kan säga att cirkeln var sluten. Mycket tekniska problem gjorde att resultaten uteblev, men när bilen fungerade så var Peggen fortfarande bland de snabbaste.

Peggen säger; ”det blev lite väl mycket skruvande, för att passa mig och man brann inte längre för den delen, som när jag började hos Team Tjabo, som Brasta´s team kallades”.


Körde Classic Race Århus

Still going strong. Nu i september i år var han i gång med tävlandet igen. Denna gång i Danmark och Classic Race Århus. Inför 2022 funderar han på att satsa på en ”full säsong” med både Classic Race Århus och Köpenhamn Grand Prix med sin Volvo 242 Turbo Grupp A

Sveriges bästa racerförare genom tiderna?

– Det är en svår fråga. Varje tid och varje klass har sina svårigheter. Ronnie Peterson är den som kommer att vara längst fram.

Träffade du Ronnie?

– Inte närmare än att han 1978 på Knutstorp cirka en månad innan han dog stod han mycket eftertänksamt lutande mot en bil och tittade på när jag skruvade på Camaron. Ronnie körde då en BMW 320 på Knutstorp.



Boo Brastas garage i Brastad.

Peggen och Magnus Lundqvist vid Boo Brastas gamla garage i Brastad.

Bosse ”Brastad” Johansson född i det lilla samhället Brastad här i Lysekils Kommun. I femton år var han med i racingeliten i Sverige som banracingförare. Han tog hem 7 SM-guld, 5 silver och 8 brons. Bilarna har varit av lite olika märken, men han tog SM-guld med den Ford Capri som ni ser här under som modellbil. Den brann upp vid en brand på Liseberg vid en bilutställning.

Han körde även Volvo/Daf, Fiat, Porsche, SAAB, Vauxhall, Opel och Chevrolet med mera. Vi var hemma hos Magnus Lundqvist i Brastad som visade upp garaget som Boo hade på 60-talet. Där drev han en bilverkstad och hade en anställd minns Magnus. Magnus farfar har byggt garaget. Garaget som sedan Magnus pappa Ronny Lundqvist hade och Ronny blev god vän med Boo. Magnus berättar vidare att han fick ibland uppdraget av Bosse att svara i telefonen.

Han minns ett speciellt tillfälle att han råkade trycka på ett tidtagarur som Boo hade. Magnus blev lite rädd och undrade vad han gjort, men det var ingen fara berättar han och skrattar. Magnus tillägger att han hade även ett stort garage uppe vid Stångenässkolan, där han hade lite bildelar med mera.

Magnus Lundqvist vid Boo Brastas Camaro vid Bynanders Museum i Svenljunga.

Boo Brasta med en av Porscharna han tävlade med.

Boo och jag i ett garage i Lysekil.

Det känns som att du har ett väldigt stort hjärta för Boo Brasta?

– Jo, men det var där det hela startade. Jag minns så mycket roligt med Bosse. Han hade en kompis som drev något hotell i Hjo. Det ligger säkert 8 mil från Kinnekulle, men vi skulle naturligtvis bo där. Vi pendlade mellan Kinnekulle och Hjo när vi körde den tävlingen där.

En annan episod var när vi var i Karlskoga. Boo kände ju alla och en av Sveriges då största motorjournalister var Rune Månzon på Dagens Nyheter. Han hade en sommarstuga strax norr om Karlskoga. Vilket gjorde att hela teamet bodde där. Hur alla fick plats begriper jag ännu inte idag, men det fick vi. Det var en mycket rolig upplevelse med Boo Brasta.

– Sen finns det en episod som inte var så rolig, men som jag tycker är viktig att berätta. Det är nog bara jag som är sanningsvittne i detta.  Mot slutet av säsongen 1977 så kom jag ner från Stockholm och kommer in i verkstaden i Ullared. Det är filspån överallt på arbetsbänken. Jag frågade Mike om vad som hänt. Men fick inget vettigt svar.

Vi åker upp till Anderstorp och kör racet och Boo vinner. Bosses bil tas in för efterkontroll och så uppdagas det att topplocken är filade, och han blir diskad. Vi körde även Mantorp efter detta, men detta var ett av Boo Brastas sista lopp i hans karriär.  

Detta har jag ältat genom åren och tyvärr så är både Boo Brasta och Bosse Carlsson borta. Jag är helt övertygad om att Boo inte hade en susning om detta. Jag är ganska säker på att detta var en setup. Nu är detta mina egna spekulationer och vi kommer aldrig att få svaret. Det gjordes inga sådana kontroller vad jag känner till tidigare och varför just där och då?

Gjort massor av saker genom åren

Han har gjort många saker under åren. Startade företaget Förarutveckling 1995. Han lärde folk köra BMW där folk fick lära sig att använda ABS bromsen och annat. Jobbade även mycket med julbelysningar som han monterade upp för folk. Startade ett glasscafé på Skrea strand som blev en succé. Han blev inbjuden till kommunen på idédagar och där förslog han och en annan att de skulle bygga cykelvägar på de gamla banvallarna. Det har blivit 4 mils cykelväg, hittills, berättar Peggen.

Peggen arrangerar resor till Daytona 500. 2022 blir det både Daytona 500 och Indycar, på samma resa! Foto: Privat.

I flera år har han även arrangerat resor med Swanson till Daytona 500. 2022 har han en ny resa på gång. Nu med både Daytona 500 och Indycar, i St. Petersburg, på samma resa! Vill ni följa med så är länken till resan här under: https://www.swansons.se/vara-resor/specialresa-nascar-indycar-kombination/

Glasscafé

För yngre sommarfalkenbergare är Peggen nog mest känd för glasscafét han byggde 2004.

Foto: Privat.


Han har även jobbat som fastighetsmäklare med mera. Lagom tills hans pensionsdag har han nu funderingar på att starta upp detta med fastighetsmäklare igen.

Peggen skrattar och avslutar intervjun med att säga; ”man måste ju ha något att göra”.

Jag och Peggen.

Stort tack Peggen för dit besök i Lysekil i augusti i Boo Brastas fotspår.

Alla foton på Peggen använder jag med tillstånd från honom.   

Idag får ni träffa Lysekilskillen Per Andersson som är född i Australien men som växte upp i Lysekil. Per jobbar idag på stora oljeriggar i Persiska viken

Föddes i Australien

Per Andersson föddes i Altona, en förort till Melbourne i Australien. Pers mamma och pappa och syster, som är några år äldre än Per, emigrerade i slutet på 60-talet till Australien. Det var en hel del som gjorde detta vid den tidpunkten av de som jobbade på Stenungsunds raffinaderi. Det skulle öppnas ett nytt raffinaderi i Australien.

På den tiden berättar Per att man fick flygresan betald och ett litet boende om du stannade i minst två år. Åkte du hem innan de två åren så fick man betala tillbaka pengarna.

Per Andersson.

Familjen flyttade hem till Sverige

Efter fem år i Australien så flyttade de tillbaka till Sverige och Brastad till en början. Att det blev Brastad berodde på att Pers pappa fått jobb på Scanraff, som det hette då. Efter ett antal år i Brastad så flyttade de till Lysekil.

Det blev grundskolan i Brastad för Per under hans uppväxt och efter det blev det årskurs 7–9 på Gullmarsskolan innan han började på Gullmarsgymnasiet. En fyraårig teknisk linje varav två år i Lysekil och sedan de avslutande två åren i Uddevalla. Han passade även på att åka till Australien som utbytesstudent på high school.

Fick jobb på Scanraff

1992 gick Per ur gymnasiet och fick direkt jobb på Scanraff som idag heter Preemraff. Under tiden på Scanraff fick han möjligheten att åka till Saudiarabien under 1 ½ år. Väl tillbaka på raffet så var han driftingenjör ett tag innan han fick möjligheten att jobba offshore inom olje -och gasutvinning för bolaget Maersk Oil i Qatar. Bolaget finns inte längre men de hade ett helt nytt fält i Al Shaheen i Qatar.

Började jobba offshore

Per sökte en tjänst på hösten 2009 för bolaget Maersk Oil i Qatar. Först flögs Per till Köpenhamn för en intervju på två timmar och sedan flögs han hem igen. Per gick vidare och två veckor senare fick han en ny intervju nere i Doa i Qatar. Dit flögs han på natten och gjorde ytterligare en anställningsintervju. Följande natt flögs han hem till Göteborg igen.

Han fick jobbet som Productions Assistent på en oljeplattform i Al Shaheen i Persiska viken. Sedan steg han i graderna och blev Production Supervisor. Efter Maersk Oil började han jobba som Production Supervisor på North Oil Company där han steg i graderna till Operation Team Leader.

Foto: Privat.

Hur var det att få jobb på en offshoreplattform?

– För mig var det lite som vilda västern i början. Det var inte lika strukturerat som att jobba på Preemraff. Det var mer lösa boliner om man säger så, fast säkerheten var skälig. Tempot var väldigt högt och det kom nya plattformar hela tiden, och oljan var det viktigaste att få upp i början. Det har ändrat sig mycket och nu är säkerheten första prioritet.

Hur många är det som jobbar på en plattform?

– Det är lite olika. Den sista plattformen jag varit på nu var vi cirka 180 man. Vi hade en jackup, en enhet som kan hissa upp sig med hjälp av ben som trycks ner i havsbotten, vid oljeriggen och en bostadsplattform med den så var vi ungefär 400 man.

Man har flera olika plattformar runtomkring och de pumpar oftast till den stora oljeriggen. Där separeras olja, vatten och gas. Man vill bli av med så mycket vatten som möjligt så att det är ren olja som går till FSO (Floating storage and offloading unit) tankers. Man borrar till runt 3000 fot.

Foto: Privat.

Jobbar det några kvinnor ombord?

– Det finns inga kvinnor ombord, förutom när de kommer någon kvinna från kontoret och gör undersökningar på plats.

Vad är din uppgift på plattformen?

– Jag har hand om driften på hela plattformen. Det innebär även att jag skriver alla tillstånden ombord.

Foto: Privat.

Hur länge jobbar du ute och hur ser en vecka ut för dig?

– Vanligtvis så jobbar man 28 dagar och är sedan ledig 28 dagar. Jag jobbar 13 timmar varje dag och de resterande 11 timmarna gör du som du vill. För mig är det gymmet en timme, ringa hem, en film och sen är det god natt. Jag går upp kl. 05:00 varje morgon och går till jobbet runt 05:15. Det tar bara 1 minut att gå till jobbet….

Många tycker att 12–13 timmar är inte mycket att jobba under 28 dagar. Det kan jag delvis hålla med om men vi har även larm som går ibland. Det finns 3 olika larm ombord och då måste alla gå till uppsamlingsplatser med mera.

Eftersom det finns olja och gas så har vi mätare på oss mot H2S gas och skulle den ge utslag så bär vi med oss en mask som vi skall ta på oss omedelbart. Om jag inte jobbar så tillhör jag brandstyrkan ombord och är brandledare. Jobbar jag och det händer något så är jag i kontrollrummet, en så kallad emergency center. Därifrån sköter man kontakten med personalen ombord beroende på vad som händer.

Foto: Privat.

Finns det alkohol ombord?

– Nej, det får absolut inte finnas någon alkohol ombord. Men man får röka i speciella rum.

Finns det något att göra på fritiden?

– På de stora plattformarna finns det saker att göra, men inte på de mindre. På den stora plattformen hade vi pingisbord, biljard och ett jättefint gym. Jag promenerar även en hel del på plattformen. 

Foto: Privat.


Är det många olika nationaliteter som möts?

– Det finns olika nationaliteter som filippinare, indier, indonesier, nepaleser och folk från Bangladesh med mera.

Hur är maten?

– Maten är helt okej. Här har vi asiatisk -och västerländsk mat. Det är kanske inte som på Nordsjön, där man hört att jobbar man på Nordsjön så lägger du på dig säger Per och skrattar.

Foto: Privat.

 

Har du några saker som hänt under dessa år som du kan dela med dig av?

–  Ja, jag har sett ormar och rockor som simmar runt plattformen. Whale sharks (Valhaj) kommer en gång om året och lägger sig vid plattformen. Den har ett stråk och det kommer säkert flera hundra som ligger och flyter och äter plankton.

Whale sharks. Foto: Privat.

Foto: Privat.

Det har hänt att Emiren kommit ut med sin yacht och dykt vid någon av plattformarna som haft besök av dessa hajar. Jag har aldrig träffat honom personligen, men han var vid en plattform något år innan jag var där. Då fick de i princip stanna plattformen för att han skulle komma och dyka.

Det jag själv råkat ut för var att vi en kväll fick en påringning om att Emiren ville flyga från vår plattform med en helikopter. Han befann sig ute på sin yacht och behövde åka in till fast mark. Vi fick order om att inte skriva under några tillstånd och inte göra något som kunde riskera en nedstängning av plattformen. Det kom en jättestor helikopter och landade på vår helikopterplatta. Ut kom en butler och två piloter i smoking. De stod standby för att vänta på Emiren. 

Det kom även en gummibåt med filippinare som klättrade upp på plattformen och observerade innan Emiren skulle komma med sin yacht. Efter några timmars väntan så blev det inget. Han hade troligtvis bestämt sig för att stanna kvar yachten. När helikoptern lyft så kunde vi släppa på alla tillstånd igen och gå tillbaka till normal drift. 

Foto: Privat.

En annan sak som hände när jag var ledig och min fru var på plats i Qatar. Vi var utanför shoppingcentret Villaggio i utkanterna av Doha i Qatar. När vi stod där kom det en kvinna med en svart Abaya och började pratat med henne. Hon frågade om hon fick ställa sig bredvid och började röka.

Hon var så pratsam och vi märkte att hon behövde prata med någon västerlänning. Hon bjöd med min fru på ökensafari nästa dag och efter att de samtalat en stund så erbjöd hon sig att hennes man kunde köra oss hem till hotellet och vi tackade ja.

Hon ringer sin man som är ute och letar efter sin Land Cruiser som är vit i färgen som de flesta är där. Han kommer med bilen och stiger ut och är klädd som en shejk med vit dress och palestinasjal på huvudet. 

Det roliga i detta möte var att en månad innan hade jag googlat och hittat en talkshow så jag misstänkte vad som skulle komma. Vi satte oss i bilen och de presenterade sig och vi frågade vad han hette. Han presenterade sig som Bin Laden, och här förstod jag exakt och programmet jag såg innan handlade om Bin Laden.

Bin Laden är en enormt stor firma i Saudiarabien. Vi pratade om vad vi jobbar med och han berättar att han jobbar med konstruktioner och han var jättetrevlig. Hans namn var Omar Bin Laden och var fjärde sonen i Usama familjen. Han har även haft olika talkshower tidigare. Vi kom fram till hotellet där vi bodde och vi fick telefonnumret för de ville bjuda ut oss dagens efter, det gick inte för jag var tvungen att gå på en kurs. Detta var ett mycket udda möte för oss.

Ni är aldrig rädda för att bli kidnappade?

– Nej, det är mest i Afrika det händer. Men vi har tränat på det för ett antal år sedan med militären.

Foto: Privat.

Kan det blåsa mycket på havet så ni känner av det på plattformen?

– Ja, på vintern kan det blåsa mycket. Vinden var upp i 80 sekundmeter en gång och då fick vi svängningar. Jättestora hagelkorn har jag också sätt. Sen har vi några gånger känt av jordbävningar som varit i Iran. Då har det skakat till i vår plattform.

Nu har du sökt nytt jobb, kan du berätta något om det?

– Det har varit långa karantäntider nu på grund av Covid-19 och jag har inte känt mig redo för nya utmaningar. När jag har suttit i karantän längtade jag hem och sökte ett par jobb här hemma i Sverige, men det föll inte på plats. Men jag fick en fråga om jag ville söka ett jobb i Dubai och det gjorde jag. Jag skrev på kontraktet för några veckor sedan. Det är en äldre plattform men mycket större. Jag blir Operation Superintendent i Dubai Petroleum. Min först resa blir nu i slutet av oktober.

Doha City West Bay. Foto: Privat.

På plats utomlands så följer Per bland annat sonen Isac som spelar hockey i Mora och dottern Wilma som spelar handboll.

Tack Per för en mycket intressant pratstund och lycka till med nya jobbet i Dubai.

Igår besökte före detta skicrosstjärnan Anna Holmlund Lysekil

Igår var det partnerträff för dem som är med som partners i Norra Hamnen Padel, Fiskebäckskils Padelcenter och Lyckorna Padel. Anna Holmlund föreläste på Publik här i Lysekil. Anna som tog hem 19 världscupsegrar och vann den totala världscupen tre gånger i skicross. VM-brons 2011 och tog ett OS-brons i Sotji 2014. Under en träning i Italien i Innichen den 19 december 2016 kraschade Anna och fick svåra huvudskador. Efter 4 månader i koma så återfick hon medvetandet. Ett år efter olyckan så tog Anna sina första steg. Källa https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Holmlund

Janne Jonsson och Anna Holmlund.

Anna som är en riktig kämpe trots sin hjärnskada och där läkarna inte hade så stort hopp om hon ens skulle kunna andas själv. På plats i Lysekil så hade Anna med sig pappa Lars och Heli Blomberg som är Annas assistent. Att hon är på plats i Lysekil beror att Jan Jonsson från Göteborg och även boende i Fiskebäckskil på Skaftö som har hjälpt Anna på olika sätt efter olyckan.

Från vänster: Lars Holmlund, Heli Blomberg, Jan Jonsson och Anna Holmlund.

Janne som tidigare var ägare till Future Eyewear Group Sweden AB och varumärkena: Bliz, hjälm och Goggles som sponsrar bland annat det Alpina skidlandslaget och då även Anna Holmlund när hon var aktiv.

Jag fick en pratstund med Anna och Janne och jag frågade hur det kommer sig att Janne har engagerat sig i att hjälpa Anna efter olyckan?

– Det hela började efter OS i Vancouver 2010, så fick vi förmånen att göra ett avtal med skicrosslandslaget. Då kom hela landslaget till oss i Kungälv. Anna var världsstjärna då och jag visste inte riktigt hur hon var. Direkt hon kom in i rummet så spreds det en värme och glädje och hon var och är fortfarande en sådan varm och fin person. Hon ställde alltid upp när hon kunde och det var ett jättefint samarbete.

Efter olyckan hade jag mycket kontakt med familjen. Ungefär ett år efter händelsen så ringde jag till pappa Lars och frågade om Anna skulle tänka sig att vilja cykla för att få lite träning.

Anna och Janne cyklar på Skaftö. Foto: privat.

Anna och Janne i Göteborgsgirot. Foto: Privat.

Vi fick en sponsor på en trehjuling och började med Göteborgsgirot 2 mil och året efter 7 mil. Det har varit en jättebra träning och Anna är stark. Första året var hon inte så stark men andra året, speciellt när batteriet tog slut och vi skulle uppför backen, Det fixade Anna med hennes benstyrka. Idag har Anna en även egen cykel som hon kan cykla med.

Anna med sin trehjuling. Foto: Lars Holmlund.

Hur kom det sig att det blev en presentation?

– I augusti pratade jag med Annas pappa. Då berättade han att Anna hade en ny assistent som heter Heli och hjälper Anna och gör en presentation. Där kom tanken på att vi skall göra lite föreläsningar. Så denna vecka har det varit premiär för föreläsningar för Anna.

Vi började i förrgår på GLTK och på vårt kontor på Future i Kungälv och för ett företagsnätverk i Stenungsund på torsdagen. Det har varit en succé hela vägen. Man finner inte riktigt ord för denna resa som Anna har gjort.

Här kommer pappa Lars in och säger; ”Läkarkåren har ju ett bra utgångsläge att det skall finnas evidence, det vill säga säkerhet i forskning och utveckling. Där är det många läkare som givit prognoser till Anna på olika sätt, och de har många gånger varit ganska dystra. Men Anna bryr sig inte om de prognoserna utan kör på med träning och annat.

Lars fortsätter; ”I Annas föreläsning kommer du att få höra hur hon tänker och tycker, och det tror jag kan stimulera hur man blir världsmästare i skicross i tre år och hur man blir världsmästare i rehab som hon håller på med nu med funktionerna som Anna har med pannben, engagemang, glädje och ett jävla bett. Som pappa är man så glad att man får vara med på denna resa, och även för Margaretha min fru som jag bott ihop med i 46 år och vi har fyra barn. Det har blivit en familjeaktivitet och att vi hjälps åt tillsammans med Anna och gör saker”.  

Träningcyklade på Skaftö

Vi går igenom lite foton och under pandemin visar Janne ett foto när Anna och Janne cyklade på Skaftö och med detta med cykeläventyret som sedan kom så berättar pappa Lars när vi kommer in på Jannes och Annas cykelstrapatser i Göteborgsgirot som de körde 2018 och 2019. Första tävlingen var på två mil och den andra var på 7 mil. I samband med målgången 2019 blev de intervjuade av Expressen och då frågar journalisten vad det blir nästa år? Då säger Anna; ”då blir det 14 mil”. Där blev Janne räddad av pandemin eftersom det inte blev något giro. Janne vet inte riktigt om han hade orkat med 14 mil.  

Foto: Privat.

Det blev en mycket berörande kväll på Publik här i Lysekil med Anna Holmlunds föreläsning. Ni som vill stödja Anna kan göra det på Annas Swish: 0738-206334.

Ni kan även följa Anna på Instagram: @annaholmlund