Idag får ni möta Bengt Mattsson som är avdelningschef på IFO i Lysekil, och Thomas Johnsson som var en av de som drev Hotel Lysekil när katastrofen med Scandinavian Star skedde den 7 april 1990. Först ut är det Bengt Mattsson som minns olyckan.
Bengt Mattsson jobbar på Lysekils Kommun, och är avdelningschef på IFO. Han berättar att han fick ett telefonsamtal tidigt på morgonen den 7 april 1990. Bengt skulle skynda sig ner för det var ett ryskt fartyg ute på Skagerrak som brann. Det var bråttom och Bengt åkte ner till brandstationen för att samlas med de andra där.
Olle Samuelson som då var hamnchef hade legat under sin båt och målat och kom klädd som han var. Folk började droppa in och Stig Nilson tog befälet, och försökte att ge en samlad bild av vad som hade hänt. Bengt hade fått i uppdrag att försöka få tag på ryska tolkar. Efter ett tag klarnade bilden om att det inte var ryssar eller ett ryskt fartyg som brann.
Kamera- och ljud dokumentation.
Bengt kommer ihåg när de satt där, och ingen visste riktigt omfattningen av vad som hänt. Men de hade suttit där i en timma ungefär, och alla kände varandra. Det var förvaltningschefer och alla som var ansvariga i Lysekils kommun berättar Bengt. De kunde ha en öppen dialog och prata om detta och ställa frågor tillvarandra. Helt plötsligt när de sitter där och pratar kommer det in två stora poliser, och den ena har en stor filmkamera på axeln. Polisen brukar dokumentera alla stora katastrofer i Europa. De filmar och tar upp ljudinspelning på precis allt de säger.
Ingen hade erfarenhet av detta med en storkatastrof sedan tidigare. Alla var nybörjare berättar Bengt. Detta gjorde att man fick tänka sig för vad man sa. Detta var lite jobbigt erkänner Bengt idag.
Bilden klarnade av vad som hade hänt.
Under förmiddagen klarna bilden av vad som hänt berättar Bengt. Det var ett norskregistrerat fartyg med mest norrmän ombord, och inga tolkar behövdes. Det fanns ingen lagstiftning på att man skulle vara förberedd. Räddningstjänsten visste att det kunde hända olyckor och olika saker, men de hade inte samverkat i kommunen som det senare blev aktuellt med efter att Scandinavian Star olyckan skedde, med att bygga upp olika scenario.
Hotel Lysekil blev ett kriscenter.
När de förstod att det skulle komma in folk och att de skulle få i uppdrag att ta hand om dem, och man visste inte riktigt hur många som hade överlevt. Det beslutades att Hotel Lysekil skulle bli ett kriscenter. Valet av kriscentrum var suveränt berättar Bengt. Det fanns mat, kaffe, rum så man kunde gå undan om man kände att man behövde det, och sängar att vila i. Det var ett makalöst bra val.
Folk ställde upp när Bengt ringde dem.
Bengt ringde runt inom hans organisation och samlade folk som kom till hotellet. Vad behöver de införskaffa, och vad kommer att hända. Det var lördag och många var hemma i Lysekil så det var lätt att få tag på personal som hjälpte till.
De fick uppgifter på att de folk som överlevt kunde vara illa tilltygade och traumatiserade av det som de upplevt ombord på Scandinavian Star när de klev iland i Lysekil.
All heder till Stig Nilson som gjorde ett fantastiskt jobb.
Bengt berömmer dåvarande kommunalrådet Stig Nilson, som då var både ung och oerfaren. Stig gjorde ett fruktansvärt bra jobb från första till sista stund i det som hände dessa dagar. Bengt förstår inte riktigt hur Stig klarade av det.
Det som händer vid en sådan här katastrof, där ingen var tränad för detta. När det blev allvar så fungerade det i detta fall klockrent. De hade sina träffar och Stig utsåg sekreterare som antecknade allt. De hade bestämda tider för träffar och alla fick uppdrag och allt klaffade perfekt berättar Bengt vidare.
Första gången Bengt mötte journalister.
Journalisterna började invadera Lysekil. och vissa uppträdde som hyenor berättar Bengt. Det fanns även bra journalister. Det fanns de som på alla vägar försökte komma åt uppgifter och få ta hemska bilder. Stig tog beslut på att inkalla någon televerkare som drog kablar upp till gymnasiet, och gjorde ett presscentra där. Stig såg dem och gav dem utrymme för att de skulle kunna rapportera från Lysekil. Stig var väldigt noga med att ge journalisterna materiel från händelser under tiden som situationen var akut-ett sätt att undvika att det spekulerades från journalistkåren och som också ledde till respekt från journalistkåren för det jobb som utfördes.
Anhöriga kom till Hotel Lysekil.
Anhöriga från Norge, Danmark och bl.a. Sverige börjar komma till Hotel Lysekil. De som hade varit ombord saknade i vissa fall kläder. Bengt ringde till Birgitta som hade affär i Gallrian i Lysekil, och hon öppnade upp affären så alla skulle kunna få kläder. Det var inget tal om vem som skulle betala ut de löste det senare. Det var så självklart av henne att hjälpa till berättar Bengt.
Det som alltid händer vid en så här stor katastrof är att det blir en väldig uppmarksamhet med journalister, och som inte beter sig som de förväntas göra. De kröp in via fönster och försökte ta foton bl.a. på gråtande folk inne på Hotel Lysekil. De var väldigt förvånade hur ett litet antal journalister betedde sig.
Det dök upp människor som inte alls hade med fartyget att göra.
Det som händer när det blir en sådan massmedial rapportering, är att det finns människor som har ett behov att synas. Det finns alltid personer som vid dessa tillfällen dyker upp och som inget har med katastrofen att göra och anmäler sig och minglar sig in i detta och som då spelar att de är väldigt illa däran, och behövde all uppmärksamhet de kunde få. Dessa människor fick de kalla in läkare till som de gör tvångsomhändertagande på berättar Bengt. Liknande händelser finns vid de flesta omfattande katastrofer.
Det blev många samtal.
Det hade många samtal och inga människor som var direkt skadade som kom till hotellet, utan de tog sjukvården hand om direkt. De dokumenterade samtalen, och listor upprättades för att kunna kontakta nära och kära samt även i kontakten med norska och danska myndigheter. Det arrangerades med bussar och det flöt på bra berättar Bengt vidare. Alla som behövdes fanns på plats som prästerna t.ex. Han kan inte påminna sig om att något inte fungerade under denna katastrof. Det blev en mycket bra sammanhållning mellan de som jobbade med detta.
Det var viktigt att folk fick gå hem och vila upp sig mellan passen.
När något sådant här händer är det lätt att folk inte går hem utan jobbar på. Största vikten lades på Räddningstjänsten som fick se allt elände ombord, med bl.a. de döda familjerna ombord. Det var viktigt att de hela tiden fick kortare pass. Det var folk ur räddningstjänst och polis som jobbade med detta, hörde om berättelser då personal när de kom hem gick och väckte sina barn bara för att hålla om dem.
Det kallades in präster.
De tog hand om de döda och det gjordes på ett värdigt sätt och prästerna som var med hade små tal berättar Bengt. De samlades till mindre mässor där alla som var med deltog. Allt var väldigt respektfullt gjort tillägger Bengt. De hade även andakter på Hotel Lysekil. De som mådde väldigt dåligt satt man med på olika enskilda rum och tog hand om och pratade med.
Gick hem på morgonen och sov några timmar.
Bengt jobbade långt in på natten och gick hem tidigt på morgonen. Han berättar att han sov några timmar och sen gick han tillbaka och fortsatte att jobba. Dagen efter var det kvar folk på Hotel Lysekil. De såg till att folk kom med bussarna som fanns på plats och som skulle köra hem de överlevande till bl.a. Norge. Bengt minns att de täckte för reklamen på lastbilarna innan de körde liken till Norge. De gavs även hjälp till alla som var med att samtala med någon om man behövde det. Men samtidigt berättar Bengt att man pratade med varandra hela tiden under dessa dagar.
Allt var väldigt overkligt.
Bengt hade aldrig tidigare varit med om en sådan olycka. Han har mött enskilda människor i kris, men inte i den mängden som blev då med Scandinavian Star. Men när man är inne i det, så är man fullt fokuserad på det man gör. Allt skall fungera, och att informationen skall ut. När man inte hade något att göra efter katastrofen så kunde man bli bedrövad och se båten ligga där, och man förstod vad brandmännen som var ombord fick gå igenom. Då blir man bedrövad när man tänker på detta, och då blir det väldigt overkligt. Det som hände följde med en i tankarna månader efter det hade hänt, berättar Bengt som avslutning.
Tack Bengt för att du tog dig tid att vara med på denna intervju.
Vidare är det Thomas Johnsson som 1990 drev Hotel Lysekil som berättar vad han minns av katastrofen.
Hotel Lysekil drevs 1990 bl.a. av Thomas Johnsson som i dag bor i Fjällbacka. Thomas minns det som hände för 25 år sedan i Lysekil när Hotel Lysekil blev ett räddningscenter istället för ett Hotell.
Jag var i Helsingborg när jag fick reda på det.
– Jag var i Helsingborg och det var tidigt lördag morgon när jag fick reda på att de troligtvis skulle bogsera in båten till Lysekil. De skulle ta Hotellet i besittning, och om det var länsstyrelsen eller vad det var kommer jag inte riktigt ihåg. Vi blev i alla fall uppmanade att säga till alla gäster att lämna hotellet för det skulle förberedas till att vara en sambandcentral.
Vi skulle kunna ta emot eventuellt överlevande, räddningspersonal och anhöriga m.m. Jag fick sätta mig i bilen och åka mot Lysekil på lördag morgon. Det blev t.o.m. fortkörningsböter nere på Hallandsåsen kommer jag ihåg.
När jag kom hem till Lysekil kändes det som allt var i ett vakuum, och det kanske det blir i samband vid denna typ av olyckor. Det var ingen som hade någon typ av befäl överhuvudtaget. Jag tror att vi först på lördag eftermiddag hade första kontakten med kommunen. Frågan blev vad vi skulle göra för att hjälpa till. Vi fick beskedet att vi skulle bjuda på mat till räddningspersonalen, psykologer och andra människor som jobbade med detta.
Den filippinska besättningen skulle bo på hotellet.
– Den filippinska besättningen skulle bo hos oss på hotellet och där fick vi göra ordning ett telefonrum så det kunde ringa sina anhöriga. Vi var nere på Anderssons kaj och hämtade några av den filippinska besättningen när de kom in med en båt. Frågan som kom upp från kommunen var om vi skulle flagga på halvstång och den frågan minns jag så väl och det tyckte jag var en självklarhet. Vi fick improvisera så mycket vi kunde och eftersom det var påsk så var det flera gäster som fick lämna hotellet.
Smugglade in kaptenen bakvägen på Hotel Lysekil.
– Journalisterna var ett jätteproblem. Jag hade jättebra kontakt med polisen och underdagen fick bl.a. han reda på att kaptenen skulle komma till hotellet. Kaptenen var ett hett byte för journalisterna, men honom smugglade vi in bakvägen. Vi tog in bilar i omgångar, men innan han skulle komma så lätt vi ett antal bilar köra fram och tillbaka in bakom hotellet. Så småningom fick vi in honom bakvägen.
Journalisterna var som vilda och vi kunde inte hålla undan journalisterna, och de klättrade på staket och annat utanför hotellet för att kunna fota in i bl.a. matsalen. Jag var ute och rykte ner en tjej som jobbade som journalist för Aftonbladet och hon kallade mig för ”jävla fascist”.
Anhöriga började anlända till Hotel Lysekil.
– Efter någon dag började det även att anlända mycket anhöriga och även mycket konstigt folk. Vi fick olika uppgifter och jag fick uppgiften att hålla reda på antalet saknade personer i förhållande till döda som de hittade på båten. Jag kommer inte ihåg exakt, men tror jag hade en lista på 225 personer vid namn som var saknade. Nu var det 159 döda ombord och det glappet mellan 159 till cirka 225, det var personer som hade kontaktat rederiet troligtvis själva och sa att de var med ombord. Troligtvis var detta personer som skulle passa på att försvinna. Vid stora katastrofer där de inte tror att de kan identifiera offren så är detta ganska vanligt.
Röjdykarna hade det tufft.
– Röjdykarna bodde på hotellet och hade det väldigt tufft. De skulle få någon slags krishjälp men vet inte om de fick någon hjälp på hotellet. Prästerna som kom till hotellet gjorde ett fantastiskt jobb minns jag. De var vana att hantera detta med döden och klarade att både ta hand om de anhöriga som kom, och även de andra som behövdes samtalshjälp. Alltihop var givetvis upprörande. I ungefär 14 dagar var de igång på hotellet. Även utredarna kom och försäkringsbolagen kom efter ett tag och bodde hos oss. De första presskonferenserna ordnade vi i den lokalen som ligger längst upp mot Swedbank. Redan på söndagen tror jag att den första var. Sedan var det presskonferenser två gånger om dagen.
Jag frågar Thomas här om han fick sova något, Thomas säger:
– Man tror inte det, men det gjorde vi antagligen. Man drog sig undan och sov troligtvis några timmar. Adrenalinet pumpade så sova var inte så lätt.
Jag hade det tufft efteråt.
– Jag hade det väldigt tufft efteråt innan jag fick bort det, i cirka ett år satt det i. Efter ett år hade de ett återmöte på hotellet för den personalen som jobbat. Det var allt ifrån prästerna, till röjdykare och annan personal som hade varit på plats året innan när det hände. Vi var inte inbjudna, men var med på det till en viss del. Det gjorde faktiskt gott. Där vid det tillfället fick man en slutpunkt för det som hade hänt och det var en stor lättnad.
Hade mycket kontakt med kommunalrådet Stig Nilson.
– Jag vet att röjdykarna hade det värsta jobbet och hade en typ av andakt efter varje arbetspass. Till och med jag var nere på fartyget och letade efter någon och gick i gångarna och fick se de som låg döda där. Jag hade mycket kontakt med Stig Nilson under dessa dagar och han gjorde ett bra jobb. Något som gjorde mig mycket illa berörd, var det skulden de la på dem från Filippinerna. Det pratades och pressen påstod att det inte gick att kommunicera med dem. Alla killarna pratade hur bra engelska som helst.
Kaptenen var ett hett byte.
– Kapetenen var ett jättehett byte och det var därför vi gjorde hela detta arrangemang när vi skulle plocka in honom bakvägen. Han var också dömd redan från första dagarna i pressen. Jag kommer även ihåg de norska försäkringsbolagen, som norska Veritas och Skuld som kom till Lysekil i ett väldigt tidigt skede. Det bollades olika teorier helt vilt fram och tillbaka. Teorin om en dansk pyroman kom väldigt tidigt om inte jag minns fel. Den teorin lätt väl väldigt rätt från början även om jag inte vet hur det gick med det.
Det här med knepigheter och anhöriga som dök upp på hotellet som inte var anhöriga. Det kom en dam med taxi ifrån Oslo, i festklänning och högklackade skor. Vi tog uppgifterna på henne och skickade in henne på ett rum. Efter en halvtimma kom hon ner och undrade var dansen var någonstans. Det var väldigt mycket knepigt folk som dök upp under dessa dagar.
Stort tack Thomas för att du tog dig tid och berättade hur du upplevde denna händelse som utspelade sig för 25 år sedan.
Tack även till Kjell Johansson och Lennart Hård för foto.
glicko.me 