Idag får ni träffa gitarristen, kompositören och sångförfattaren Clas Yngström på min blogg.

Clas berättar bl.a. om året när han jobbade som musiklärare på Gullmarsskolan här i Lysekil och mycket annat kul som han varit med om.

12H13985-2
Clas Yngström. Foto: Heléne Sjöstrand.

Clas Yngström är född i Borlänge 1952. Jag frågar Clas hur det kom sig att han kom in på detta med musiken?

– Jo, min bror sa att jag lärde mig spela skivor innan jag kunde gå. Morsan sjöng och hela släkten bakåt har haft musiken som hobby. Min mormor var pianist på stumfilmsbiografen i Falun. Varje jul och påsk när släkten träffades så sjöng vi. 1962 fick jag min första egna gitarr som var en ljusblå Hagström Kent av farsan i julklapp. Innan dess så spelade jag på morsans Levin.

Vilka hade du som favoriter när du växte upp?

– Mina favoriter var instrumentalgruppen Spotnicks med Bosse Winberg, The Shadows med Hank Marvin och The Ventures. Jag plockade ut musiken på gehör och lärde mig de olika melodierna.

Sedan startade jag ett band med en kille som gick i tvåan som hette Pierre Swärd. De vuxna kallades oss för The Kids. Sen körde vi i lite olika band.Pierre spelade på den den tiden gitarr, men är numer en orgelfantom och vi har lirat ihop i 52 år och spelar fortfarande ihop då och då.

Gick du i någon musikskola under uppväxten?

– Nej ingenting sådant. Det fanns ingenting som jag ville lära mig i musikskolan. Det var tanter som slog en på fingrarna och någon farbror som luktade konstigt som ville att man skulle spela ”Liten fingervisa” och det var inte min grej. Jag ville spela elgitarr och lira rock ´n roll.

Däremot så gick jag till folkparken med min bror och såg Spotnicks, Shadows och oftast alla band och artister som kom till parken. Jag såg The Violents som kompade Jerry Willams. Jerry fick en bas i skallen halvvägs igenom uppträdandet och jag blev så tacksam för jag ville inte höra Jerry utan jag var där för att höra The Violents. De hade en fruktansvärt bra gitarrist som hette Hasse Rosén,  jag såg dem i Hunneboparken, tror det var sommaren -63.

Gick du på något gymnasie?

– Morsan ville att jag skulle göra det men jag skolkade för det mesta för jag ville hålla på med musiken. Antingen var man hemma hos någon kompis och lyssnade på plattor eller så var man inne i någon skivaffär och lyssnade på skivor där. Det var tidigt 70-tal och vi lyssnade bl.a. på Allman Brothers, Chicago, Hendrix, The Who, Clapton och Rolling Stones. Sedan blev det jazz fusion för hela slanten. Jazzen hölls sig till punken kom och då tyckte jag det blev kul med rock ‘n roll igen. Jag gick aldrig klart gymnasiet men läste in det vid ett senare tillfälle.

När gav du dig ut på din första turné?

– Första riksturnén var nog 1971 och då bodde jag i Göteborg. Min bror hade flyttat dit efter gymnasiet och jag hängde på fem år senare, det var problem med att få gig i Dalarna. Det blev kanske två spelningar per år där. I Göteborg hägrade spelningarna och musiklivet. Bl.a så spelade vi i Hagahuset. Jag och Juris ”Jocke”Salmins från Motvind och en annan gitarrist Peter, jag minns inte efternamnet men vi lirade där i källaren. Vi höll till i källaren där och lirade med olika band.

Vi hade en grupp ihop med trummisen i Älgarnas Trädgård Dennis Lund som tyvärr inte finns i livet idag. Vi spelade jämt och där träffade jag även en basist som heter Nikke Ström. Alla samlades i Haga och det var lite som Christiania i Danmark.

Jag var ute och spelade och jammade på olika klubbar mest varje kväll och jobbade samtidigt med att vikariera på olika musikskolejobb i Göteborg. Oftast blev det i grundskolan.

1974 börjar du jobba på Gullmarsskolan i Lysekil hur kom det sig?

– Min svägerska jobbade som bildlärare i Lysekil och tipsade om detta. Jag och min blivande fru fick hyra ett hus i Lysekil för 100 kronor i månaden så det var bara att slå till. Det var skitkul.

Vad minns du av det jobbet?

– Jag hade jättekul. Det är så fint där uppe i Lysekil med omnejd. Jag älskar västkusten och Bohuslän. Jag minns mest de personerna jag hade i skolan och det var bl.a. Leif ”Elo” Johansson och Claes Lindberg. De var två trevliga killar. De hade haft en äldre musiklärare som hade pratat om dynamik och annat. När jag kom in så hoppade de ut genom fönstret. Elo var riktigt duktig på musik och gick från en tvåa till en fyra i betyg. Vi hade mycket roligt ihop.

Jag var inte så mycket äldre än dem så det var riktigt roligt. Jag minns att Nationalteatern släppte skivan ”Livet är en fest” och då jobbade jag med förhållandet med text kontra musik med niorna. Det blev ramaskri bland vissa föräldrar.

Det blev förhör med skolledningen från Uddevalla. Det var någon utifrån öarna som tyckte att det var ogudaktigt. Med låttexten ”Fredagskvällen bubblar i blodet och man är kåt” så hade skolledaren strukit under detta fyra gånger. Jag hade med mig läroplanen och visade bl.a. hur man kan använda musiken i politiska syften. Man använder sig av musiken för att föra ut ett budskap på olika sätt.

Jag hade även ett gäng med elever från Texas vars föräldrar jobbade på Scanraff (Preemraff). De var riktigt roliga. De var väldigt hårt hållna men vi hade riktigt kul på kvällarna när vi drog ner rullgardinerna och spelade ZZ-Top.

Spelade du något när du var här i Lysekil?

– Ja, jag hade Soffgruppen , en instrumental kvartett med bl.a. Pierre Swärd och vi turnerade runt omkring på jazzklubbar och musikföreningar.

Hur länge var du i Lysekil?

– Ett tag efter det så slutade jag för jag fick jobb på musikhögskolan i Göteborg. Dessutom fick jag ett er med att spela med en av mina svenska pianistfavoriter som heter Lars Jansson. Med kom också en jazztrummisen Albert Heath från New York som bodde i Göteborg. Det kändes lite som jag svek mina elever på Gullmarsskolan i Lysekil men det var en mycket rolig tid i Lysekil. 1980 var jag tillbaka i Lysekil i ett källarbandsprojekt och då bodde vi på Pub Lokus. Vi stod på knä och spelade flipperspel på kvällarna och drack starköl.

1978 startade Sky High. Hur kom det sig?

– Jag bodde i Göteborg och mina gamla kompisar från Dalarna brukade komma ner och dricka bärs och partaja en gång varje säsong. Mitt jobb var att fixa gig så de skulle ha råd att komma ner. Vi kallade oss för Yngves Orkester och körde lite dansbandsfejk. Vi brukade alltid börja med Trio me´ Bumbas gamla dänga”Man skall leva för varandra” och efter halva låten så drog vi järnet med ”I’m Going Down” I Beck Bogert & Appice stuk och efter det var det låtar från Hendrix, Bluesbreakers m.m. Vi spelade vi ofta där punkband spelade.

På musikklubben Errols i Göteborg där uppstod Sky High hösten 1978. I en paus när Yngves Orkester spelade där ville en av bandmedlemmarna (som hade en träff med en brud och ville umgås lite), att vi skulle köra som en trio och föreslog att vi skulle köra lite Hendrix och det tog hus i helvete. Vi var även i Stockholm och spelade och där tog det också hus i helvete.

Efter att vi, våren 1979,  gjort radioprogrammet Tonkraft så hade vi helt plötsligt 150 gig inbokade. Vi spelade in programmet på Bill Öhrströms musikklubb, Mariahissen i Stockholm. 1980 så kom vi till det vägskälet att vi var tvungna att välja för vi hade över 200 spelningar på ett år. Skulle vi satsa på Sky High och ge det en chans var frågan. Jag hoppade av musikhögskolan och vi sa upp oss från våra jobb och studier.

Vi gjorde en platta och var nere i Holland och spelade på en minnesgala för Hendrix och gjorde stor succé och fick stora rubriker i den Brittiska tidningen Melody Makers. Vi spelade även med Mitch Mitchell som var Hendrix trummis. Vid starten av Sky High hade vi inga tankar om att det skulle bli så stort som det blev med gruppen.

SKY HIGH 1 besk
Sky High Foto: Hasse Eriksson.

Hur kom namnet Sky High till?

– Det tog jag helt enkelt från en Jimi Hendrix bootleg. Det är en inspelning från The Scene i New York och från ett jam med bl.a. Jim Morrison och Johnny Winter m.m.

 

1988 släpper du din första solsoplatta, kan du berätta lite om den?

– Ja, 1988 i San Fransisco spelade jag in ”Have Guitar, Will Travel”. Sky High hade splittras på hösten och det var trist med Louise Hoffsten bråket och alla var trötta och det hade gått i stå kan man säga.

Jag hade bokat in en inspelning med Sky High i The Tubes studio i San Fransisco och ringde min kompis Prairie Prince ( trummis i The Tubes m.m. ) och sa att detta spricker för jag har inget band. Prairie säger till mig att kom över du så kör vi. Jag fixar basisten Ross Valory från Journey, på munspel och slagverk blev det Norton Buffalo från Steve Miller Band och på keyboards medverkade Tim Goreman som spelat med Elton John, Stones och The Who m.m.

Jag åkte över och tittade på studion och träffade den legendariske producenten Andy Johns. Jag lånade pengar i banken och åkte över men på grund av vissa saker så gav jag Andy sparken. Men det blev en platta tack vare att de andra var väldigt stöttande. Skivan sålde väldigt bra och jag tror aldrig jag tjänat så mycket på en platta som den. Det beror mycket på att jag då startade ett eget bolag och pengarna gick till mig istället för ett skivbolag.

Du har många strängar på din lyra och även gjort filmmusik under din karriär. Du gjorde filmusik till filmen ”Jägarna” 1996. Hur kom det sig? 

– Efter som vi spelat så mycket så ringde regissören och sa att de ville ha lite bra musik. Över 800 000 såg filmen det första halvåret. Sedan har det blivit någon mer film.

Jag har läst att du är ambassadör för Hagström gitarrer?

– Ja, det är jag. Vi har ett museum  i Falun ( Dalarnas Museum ) där vi försöker bygga en permanent utställning. Det finns, redan nu, en ganska fin utställning där och man kan där se mej dema sex olika Hagströmgitarrer – enbart sådana byggda i Älvdalen, naturligtvis!

Du har även fått fina utmärkelser av organisationen Blues Hall of Fame?

– 2012 blev jag utsedd till ”Master Blues Artist” av organisationen och 2014 blev jag utnämnd till ”Legendary Blues Artist” och det är stort.  Vidare fick jag Faluns Kulturpris 2015 och det var också kul.

Foto: Heléne Sjöstrand.
Foto: Heléne Sjöstrand.

 

Idag bor Clas mellan Borlänge och Falun. När flyttade ni hem igen?

– Redan 1983 flyttade vi från Göteborg och då skulle jag lägga av med musiken. Men samtidigt skrev jag låten ”I ain´t beggin” som tack vare ZZ-Top blev en superhit. Vi spelade på samma ställe som dem i Norge dagen innan ZZ-Top skulle spela. Allting gick snett. Brandkåren fick komma och jag tror det bara var 75 personer som såg oss. Vi var riktigt deppiga. Produktionsbolaget kom och sa att vi har ZZ-Top imorgon så om ni stannar kvar så bjuder vi på hotell så får ni lite kul i alla fall.

Jag träffade Gibbons och drog honom i skägget och gav honom vår musik. Det ledde till att vi fick en jättefin rockvideo till låten som visades på MTV och Music Box och andra kanaler. Det blev en jättehit i Sverige och det var riktigt roligt.

Billy Gibbons har jag hållit kontakten med och har bjudit honom på surströmming i Stockholm och vi träffades när jag var i Houston.

År 2018 är det 40 år sedan Sky High bildades och ni turnerar fortfarande?

– I mitten på 80-talet hade vi ett rejält break som jag sa tidigare och det har varit lite olika bandmedlemmar under åren och jag är den enda som genomgående varit med hela tiden.

Höjdpunkten var 1985 och förra året gjorde samma gäng en ny platta men namnet ”Stone & Gravel och det var riktigt roligt. Vi har fått någon slags sjätte andning och det känns jättebra.

Jag ser att ni skall till Vänersborg och Uddevalla och spela?

– Ja, vi skall till västkusten och även till Göteborg i en annan konstellation.

 Har du någon kontakt med västkusten idag?

– Det är klart, jag älskar Bohuslän och speciellt från Tjörn och uppåt.

Var du här och spelade på Havsbadet när Totta Näslund och gänget drev det?

– Jag var kompis med Totta och vi hade ett kollektiv i Göteborg med ett par av de som ingick i gruppen Nynningen. Totta brukade alltid komma på festerna och sjunga Dylan låtar. Nikke Ström som jag åkte med på turne´1971 var en av nyckelmännen där i Lysekil.

Yngstrom
Clas på Havsbadet i Lysekil och i bakgrunden syns Lasse Wellander. Foto: Lennart Hård.

Jag spelade även på Jazz och Bluesfestivalen när Benny Engels hade den. Bluesföreningen Ernst har jag också lirat för i Lysekil och på Sjökanten har jag lirat med några kompisar.

Om man sammanfattar allt du har gjort under alla dessa år vad är det roligaste?

– Jag tycker allt är det roligaste. Att få spela musik och träffa människorna man spelar för. Det är möten med alla människor man träffar som artister och andra. Musiken är ett liv för mig och inte enbart ett jobb.

Som sista sak ber jag Clas att beskriva Lysekil med några få ord.

– Gullmarns pärla.

Stort tack Clas för att du tog dig tid. Hoppas vi ses i Lysekil vad det lider och lycka till i framtiden.

Alla foton i reportaget använder jag med tillstånd av Clas.

Tack till Lennart Hård för fotot från Havsbadet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.