Idag får ni träffa Lysekils före detta polischef Anders Buhlin som gick i pension för några veckor sedan och som jag fick en intervju med där han berättar om sina år inom polisyrket.
Anders Buhlin är född och uppvuxen i Värmland. Under sin uppväxt så växte intresset för det militära och när det var dags så blev han uttagen till PCS ”plutonchefsskolan” och gjorde lumpen i 18 månader och blev pionjärplutonschef.
Efter att utbildningen var klar var Anders lite trött på det militära och jobbade ett halvår med att bl.a. köra lite truck på ett sågverk i Skattkärr.
1973 söker Anders in till Polisskolan. Utbildningen tar två terminer och sedan skall du ut på praktik. Praktiken gjorde han på lite olika avdelningar i Stockholm. Efter avslutad utbildning började han jobba på Söder i Stockholm. Där jobbade Anders med allt från att åka radiobil, fotpatrullering, piketen och mycket annat. Anders jobbade på Söder i Stockholm fram till 1978.
Hur kom det sig att du hamnade i Lysekil?
– Jag hade träffat min blivande hustru i Lysekil. Jag hade under många år åkt båt från Kristinehamn upp till Strömstad på somrarna och tillbringat mycket tid i bl.a. Lysekil.
Även om landet var indelat i många olika regioner och polisdistrikt på den tiden så fanns det alltid möjlighet att söka en tjänst var som helst i landet. Vi fick papper där man kunde se vart det fanns lediga tjänster. Jag och min blivande hustru funderade på var vi skulle bosätta oss. Vi valde mellan Västervik, Strömstad och bl.a. Lysekil. Vi tyckte båda två att Lysekil var bra för vi kände att vi trivdes bra här och dessutom fanns det en ledig tjänst i Lysekil.
När började du i Lysekil?
– Jag började jobba 1978 som extraordinarie polisman. Men efter bara ett tag fick jag en polisassistent tjänst. Det var en av killarna som gick över till polisbåten och då fick jag hans tjänst.
Hur kom det sig att du 1997 tjänstgjorde som polis i Bosnien?
– Jo, 1997 sökte jag FN-tjänst. När man har barn så är det alltid fel tid i livet att åka på något sådant och vara borta ett helt år. Fast jag var så pass nyfiken att jag gärna ville prova på detta en gång i livet. Barnen hade hunnit bli 14 och 17 år och jag tänkte att de får klara sig utan sin pappa nu när de är så stora.
Hur fungerade det med språket?
– FN-språket är nästan alltid på engelska i hela världen och innan du kommer ner och blir antagen som FN-polis måste du gå en kurs. Kursen gjorde man i Södertälje tillsammans med poliser från hela världen som hade sökte till FN. När du kommer på plats på ett tjänstgöringsställe så har du alltid med dig en eller två tolkar för att få hjälp med språket på plats.
Hur var det i Bosnien?
– Det var fattigt och sönderbombat. Vi levde på valnötter, russin och öl. Mat gick knappast att få tag på i början. Sedan kunde man åka till andra ställen för att ordna mat och dylikt.
Vi gick alltid i uniform och var obeväpnade för FN hade inget mandat just då att vi skulle få använda vapen. Det kändes bra för vapnen som vi hade emot oss var minimum Kalasjnikovs. Att komma med ett litet vapen som en Sig sauer hade bara varit löjligt för då hade man bara blivit ett hot för dem. Det sköts mycket runt omkring oss men aldrig mot oss.
Vad gjorde du i Bosnien?
– Under en tid när jag var i Bosnien jobbade jag tillsammans med den Brittiska polisen och då utbildade jag de olika styrkorna av serbiska, muslimska och kroatiska poliser i demokratic-policeing. Det handlade om hur de skall arbeta under demokratiska former.
På den tiden så bestod en FN-mission av 6 månaders tjänstgöring med möjlighet att söka en mission till om man ville det. Under ett års tid om man var villig att jobba så kunde du göra en livskarriär som tagit mig 43 år att göra här hemma men som jag gjorde där på ett år.
Jag ville gärna visa framfötterna när jag var där och var ivrig att testa på olika saker hela tiden. Under tiden som du är där så blir du draftad till olika jobb.
Högkvarteret låg i Sarajevo. Jag ansvarade för det som hade med humanrights att göra på ett drygt tiotal polisstationer. Jag hade väldigt mycket folk ute på stationerna. Det tog mig ungefär två dagar att åka runt och besöka de olika stationerna. Vägarna var urusla och det var livsfarligt att gå vid sidan om för det fanns minor utlagda lite överallt.
Oftast så var det väldigt branta slänter ner mot vägarna man körde på. När det regnade mycket så rann leran och sanden ner från slänterna och då och då hände det att det följde med en mina och detta fick du hålla koll på när man körde.
Jag jobbade cirka 10 timmar om dagen sju dagar i vecka och hade tre lediga dagar på en månad.
Vad gjorde du på dina lediga dagar?
– Vid några tillfällen åkte jag hem men det hände också att vi åkte och ö-luffade i Kroatien. Jag hade planerat att jag, en kompis och min kompis Leif, eller sambo som vi kallade det för vi bodde ihop. För att komma till Kroatien så trodde jag att vi skulle sitta på någon buss eller liknande för att ta oss dit.
Leif hade en kontakt på Tyska S-for så han hade fixat en transport i en helikopter. Vi åkte med en gigantisk helikopter. Det var sen vår och ganska varmt och vi hade på oss uniformerna men när vi landat gick vi in på en toalett eller något liknande och skiftade till civila kläder.
Vi åkte båt och kom till Dubrovnik. Där bodde vi och hade det väldigt trevligt. Där var också krigsskadat men inte lika mycket som på andra platser.
När vi skulle åka hem så fick vi lift med några tyskar som också hade FN-tjänst och som hade hyrt en folkabuss för att ta sig till Kroatien. Vi var tvungna att plocka av skyltarna på Folkabussen innan vi åkte för att inte utsätta oss för risken att bli beskjutna eller att någon förstörde bussen om de såg nummerskyltarna på den.
När man blev stoppad av polisen och man inte hade några skyltar på bilen och man visade sin FN-legitimation så förstod det varför vi hade tagit av skyltarna. Vi hade fullständigt diplomatisk immunitet. Vi tog oss upp till Sarajevo och tyskarna fortsatte vidare där de kom ifrån.
Det var ett mycket spännande år och ibland har jag haft mina funderingar om man skulle åkt tillbaka men det har inte fungerat med den familjära biten.
När blev du polischef i Lysekil?
– Jag minns inte riktigt det men tror att det var i början på 2000-talet.
Hur tycker du samhället utvecklats sedan du började som polis tills nu?
– Det var bättre förr brukar man säga men man färgas hela tiden av den tiden man lever i just nu. Brotten var inte alls lika råa förr och busarna var mer lokala. En buse som vi hugger på idag kan vara lika aktuell i Åmål som här, så var det aldrig förr för då var busarna mer lokala och höll sig inom kommungränserna.
Vi hade mer poliser ute och vi övervakade betydligt bättre vilket medförde att de inte alls hade samma rörelsefrihet som de har idag. Risken för att upptäckas var mångfaldigt större förr än den är idag.
Varför finns det så få poliser i Lysekil och vems är felet att det är så?
– Polisens uppgifter idag har blivit betydligt mer diversifierade. Polisen gör många fler saker idag än vad vi gjorde förr. Idag är vi inte lika många på utsidan som vi var förr i tiden. På lönelistorna har det inte blivit färre poliser vi är nog snarare fler poliser idag än förr.
Vi har betydligt mer utbildningar, det är mycket fler ledigheter med t.ex. föräldraledigheter och semestrarna är längre än de var förr .m.m.
Det är stora fotbollsmatcher där stora enheter sätts in. När vi var yngre var det aldrig några problem med sådant. En högriskmatch i Göteborg kan dra ett par hundra poliser som måste jobba.
Om vi skall skicka ner en polis från Fyrbodal till exempelvis Skåne som skall ta hand om något som har med invandringar att göra så gör du per automatik ett hål någonstans här och då börjar man flytta pjäserna och då gäller det att hitta ett hål som gör minst ont kan man säga. Dessa faktorer påverkar denna numerären.
Men du som tidigare polischef som sitter och ser allt som händer i Lysekil och ser att det finns inga poliser att tillgå här hur tänker man då?
– Det är mycket frustrerande skall du veta. Det är rikspolitiker som sagt till mig och då i synnerhet när det är valtider som säger att nu får du jobba på att få hit folk Anders. Då vänder jag på steken och säger så här; ”ni politiker det är ni som sitter där uppe i maktens korridorer som är dem som skall påverka på det sättet så vi får fler poliser. Jag är inte den som tar de politiska besluten”. Då tittar de lite frågande på mig men jag håller fortfarande fast vid att det är politikerna som bestämmer hur de skall vara. Vi röstar fram våra politiker och vi får de politikerna som vi förtjänar.
Det är alltså riksdag och regering som bestämmer om polisens vara eller icke vara i en kommun?
– Ja, det yttersta ansvaret ligger där. Tittar man i ett regionalt perspektiv som Fyrbodal är så gäller det för den som är polischef där att fördela styrkorna så bra som möjligt.
Jag tycker att vi har dragit ett för stort lass i Lysekil i förhållande till vad många andra har gjort. Jag känner fortfarande det att vi med några enkla medel eller styrningar och sättet att leda verksamheten så skulle vi kunna var en patrull till så vi blev tre fulla patruller. För att göra verksamheten mer heltäckande borde det tillsättas ytterligare någon utredare där tyngdpunkten borde riktas mot ungdomsbrottsligheten. Finge vi detta så skulle jag vara nöjd.
Vi har ett regionalt krav på oss att vi inte får lov att ha öppet polisstationen mer än tre timmar i veckan. Alla polisstationer i samma kategori har samma ok att dras med.
Vi går nästan alltid på minimistyrkor och det är regionledningens krav. De har satt en nivå som inte får understigas i olika områden. Förr var det ett undantag att vi gick ner på minimistyrkor idag är det en regel. Där måste man täcka med övertid för annars tar det hus i helsicke rent ut sagt.
När de går på minimistyrkor så betyder det att jag inte kan och får inte lov att nyttja dem till något som jag tycker är angeläget.
När de påbörjar sitt pass är de i klorna på chefen på länskommunikationscentralen i Göteborg. De bestämmer över varenda kotte i uniform i första hand som ingår i denna dimensionering. Jag har haft en massa duster om detta genom åren men har tyvärr förlorat varje gång.
När vi sitter och pratar om polisen vara eller inte vara så berättar Anders om en modell som han kallar ”Buhlins Lag”. Jag frågar Anders vad det är och han säger:
– När folk döms till en påföljd så tycker man att de borde förvinna från gatan. På papperet får de oftast lite böter som de aldrig kommer att kunna betala ändå. Sen så är de ute igen. Då ringer folk till mig och frågar vad vi håller på med. Nu är den jäveln ute igen är det jag får höra. Fångar ni inte in dem frågar de då och jag svarar; ”jo det gör vi men resten av rättsapparaten fångar inte upp dem och låser in dem”.
Vi behöver inte höja straffskalan på brotten utan de magnituder vi har räcker, utan problemet är att de inte tillämpas.
Ta t.ex. en person som snattar. Lås in honom på maxstraffet på 6 månader efter t.ex. tredje gången. Då är den personen borta ett tag och på den tiden hinner vi ägna oss åt något annat än den eller de personerna. Då hade vi helt plötsligt kunnat komma ner och jobba med det här preventiva som alla vill att vi skall göra. Det går inte när vi bara har folk till att släcka bränder när någon tänder på hela tiden. Väck med pyromanen så blir du av med problemen.
Du har sagt till media att drograttfylleriet ökat i Lysekil med över 250 % i Lysekil under gångna vintern och våren -2015. Varför då?
– Jo, detta är en homage till de fyra personer som var här i vintras och våras. De fick ingen som helst kredit för deras arbete de utförde här förutom av mig. Jag peppade dem så mycket jag orkade. Det första jag sa till dem när de kom hit förra vintern var att; ”nu skall ni jobba offensivt och proaktivt och det är ingen socialpolisverksamhet ni skall ägna er åt”. Nu skall ni nypa busarna för det är det som biter bäst”. De tog tills sig vad jag sa till dem.
Antalet drograttfyllerier ökade då med cirka 250 %. Det är bara att titta på statistiken som talar sitt eget språk.
Det är bara frågan om vad ledningen i Uddevalla säger om det faktum att det var på det viset. Vad jag kan bedöma så har det förgåtts med tystnad, men för mig är det klart och tydligt att det inte har tillskrivits de fyra som var här i någon större omfattning. Men jag har tittat igenom systemen och de är klart och tydligt så att det är deras sätt att jobba på som gjort att de upptäckt så många fler drograttfyllerister.
Då kan man ställa sig frågan att när de slutade här och inte fick vara kvar då gick det ner igen till samma nivå som det var och vi var tillbaka på ruta ett igen.
Problemet är att jag tror att det ser likadant ut i varenda kommun och inte minst i Sotenäs om man tittar på statistiken. Det händer väl inte så mycket där kan man tycka, men det är klart att det gör, för det finns ingen polis som är där och jagar brottslingarna.
Tänk på det när ni är ute och kör att den mötande bilisten kan vara ett rattfyllo som du riskerar att krocka med. Det är konstigt att det inte händer mer olyckor för det finns hur många som helst där ute och Lysekil är inget undantag.
Vad är det roligaste du varit med om under dina år som polis?
– Ja, det är ingen lätt fråga att svara på. För att väcka den frågan om det värsta och det bästa så skall man sitta några äldre ärrade poliser och ta en pilsner och prata lite. Då poppar det upp minnen men att bara sitta så här och bara komma på något är svårt. På min avtackning så berättade en vän och kollega en grej som jag gärna bjuder på.
Vi hade under en tid en massa bekymmer på Brattön där det var ett tillhåll för busar. En kille som bodde på Brattön greps och sattes in på polisstationen här i Lysekil och lyckades rymma.
Ganska snart efter det att han hade rymt så fick vi klart för oss var han befann sig. Då tog jag för mig och körde över både ledningscentralen och yttre poliskommissarie m.m.
Till platsen kommer det då 3-4 radiobilar dundrande. Strax efter så kommer det en helikopter som landar i trädgården och som har en hundpatrull ombord. Hundföraren släpper hunden och denne tar busen direkt. Sedan händer det saker där som gjorde att många skrattade och inte minst jag…..
När jag blir uppringd av både vakthavande i Uddevalla och chefen för LKC som undrade vad i helvete jag höll på med där. Svarade jag; ”jag har bedrivit vanligt hederligt polisarbete och vi har gripit en storbuse, vad är problemet?”.
Vad sa de då?
– Du kan väl inte göra på det sättet förstår du väl. Jo, det kan jag svarade jag.
Har du gjort så fler gånger?
– Det behöver vi inte gå in på här. (Anders skrattar) Men jag har genom åren varit tämligen resultatorienterad och detta har väl inte alla tyckt att det varit så muntert.
Om du hade växt upp idag och fick välja ett yrke skulle det då vara polisyrket som du valde?
– Det är inte troligt. Det är ett helt annat jobb idag än det var förr. Det som stör mig allra mest är det samma som lärarna har drabbats av är bristen på respekt.
Den allra största fostraren av barn är föräldrarna så det ligger i deras händer att se till att deras barn sköter sig. Väldigt många struntar i det och jag tycker fortfarande att det är skamligt att inte de som har ungar i en känslig ålder som puberteten i skolan där det är tufft att ta en bläcka eller att det är tufft att slåss och du skall imponera på tjejer och alla möjliga sådana saker.
Att då inte ställa upp och vara förälder på stan som när våra barn växte upp då var jag inte bara polis på stan utan även förälder på stan. Det organiserades sådana vandringar och det är inte mycket jobb. Ställde alla upp på detta så skulle det betyda att varje förälder bara skulle behöva gå en helg per termin. Hur svårt kan det vara? Jag förstår inte det.
Finns det poliser i Lysekil om tio år eller är stationen nerlagd?
– Jag är fullständigt övertygande om att den kommer att vara kvar.
Vem blir ny polischef i Lysekil?
– Jag vet inte det och det är lite tråkigt för de kommer inte att kallas för polischef eftersom vi nu gått in i en helt ny organisation som bygger på helt andra kriterier. Den som kommer att sitta på min stol kommer att få titeln ”Kommunpolis”. Han eller hon kommer inte att ha en chefsbefattning.
Chefen finns i de gruppindelningarna som har gjorts över hela Sverige i samband med den nya organisations förändring. Hela Sverige skall nu se likadant ut om man tittar på en organisationstablå över varje region.
Lysekil är en del i detta som har sin egen chef med arbetsmiljöansvar och sen har vi det operativa och det är det yttre befälet som bestämmer vad som skall göras.
Vad har du för fritidsintresse?
– Barn och barnbarn. Jag gillar att greja och resa. Jag och hustrun gillar att resa och favoritmålet är Söderhavet och där har vi varit ett antal gånger. Där har vi vår egna lilla hydda och där umgås vi med den lokala befolkningen.
Hur kom ni till Fiji?
– Vi tänkte vi skulle åka på en resa jorden runt innan vi la näsan i vädret. Detta var någon gång på 2000-talet. Datumgränsen går rakt genom Fiji och där har du ett ställe som du kan sitta och dricka en öl med en fot i varje datum. När vi är där så brukar vi stanna en månad ungefär. När vi kommer dit så står de på stranden och spelar och sjunger och välkomnar oss.
Vad gör ni där?
– Det blir lite olika saker. Bl.a. så fiskar vi, vandrar, åker på utflykter, seglar, snorklar och dyker. En gång när vi var ute och fiskade fick jag en 18 kg:s Giant Trevally på kroken och det var en upplevelse.
Beskriv Lysekil med några få ord.
Staden vid havet är mycket träffande och mycket naturnära. Har man möjligheten att bo här så finns det inte mycket som är bättre!
Stort tack Anders för att du tog dig tid för mig och lycka till med allt du företar dig nu på din fritid.
glicko.me 