I samband med att jag intervjuade Andreas Sundelöf och Gustav Hellström SLU-forskare om tonfiskmärkningen som kommer på bloggen nästa helg, så berättade de en solskenshistoria om hur lilla Tova 6 år hittade en sändare som lossnat från en tonfisk och drivit in i Laholmsbukten.
I tonfiskprojektet där märks en del fiskar med en sändare som efter tolv månader skall lossna från tonfisken och sedan poppa upp, förhoppningsvis ute i Skagerak och samtidigt ge ifrån sig en signal. Den sändare som Tova hittade hade inte givit ifrån sig någon signal, men fyndet visade sig vara värt mycket pengar.
Tova med sändaren hon hittade i Laholmsbukten. Foto: Privat.
I helgen var familjen på besök i Lysekil och jag fick en pratstund med dem innan de skulle in och besöka Havets Hus i Lysekil.
Hur hittade ni sändaren som suttit på en tonfisk?
– Det var i september 2020 berättar pappa Sebastian. Det hade varit en storm där vågorna hade varit höga i Laholmsbukten. Efter stormen gick vi vår vanliga skräprunda som vi brukar göra när vi är ute och går med hunden. Då plockar vi skräp som blåst iland och rundan brukar vara på cirka 2,5 kilometer och då har vi oftast plockat skräp i två fulla ICA-kassar.
Familjen utanför SLU i Lysekil. Med en Tilde som var lite blyg.
Det blir alltså så mycket skräp?
– Ja, men oftast blir det mycket skräp som spolas iland efter att det blåst. Denna gången gick vi där vi inte brukar gå. Helt plötsligt så ropar vår dotter Tova; ”Vad är detta för någonting”. Hon kommer springande med en granat liknande sak. Till saken hör att området där vi letade skräp är ett gammalt militärt övningsområde, så vi blev lite oroliga.
Hur kommer det sig att ni plockar skräp?
– Det är förskolans ”förtjänst”. Förskolan är grön flagg certifierad och miljöfrågorna ligger högt på agendan. De jobbar mycket med sopsamlarmonsterna. De gör att barnen ständigt har på sig sina ”skräpplockarglasögon” när vi är ute och går.
Hur kom ni fram till att det inte var något farligt?
– Jag, Elin började titta på föremålet och såg att det stod något om reward och en e-postadress. Sen när vi kom hem så förstod vi att det var ett forskningsprojekt. Då kontaktade vi närmaste forskarna och det var i Danmark. Vi skrev ett brev på engelska och sedan gick det vidare till Andreas Sundelöf på SLU i Lysekil.
Hur gick det sen?
– Vi skickade in sändaren och efter jul fick de en e-post från Andreas som berättade att de skickat den vidare till ICCAT.
Sen så vad vi förstår så fick de ut all information från sändaren och Andreas skickade ett mejl med att de skulle skicka sitt bankkontonummer, för de skulle få en belöning på 1000 euro. Då skickade jag Elin ett mejl tillbaka och frågade om han inte fått med en nolla för mycket. Men det var rätt, belöningen var på 1000 euro.
Nu är ni i Lysekil, hur kommer det sig?
– Det var bara att förklara för barnen hur mycket 10 000 kronor är. Tova frågade om jag kunde köpa någon leksak för pengarna. Jo, det kunde ju hon, men så berättade jag att det är ungefär 10 hotellnätter man får för pengarna. Tova sa; ”ja, tio hotellnätter”.
Vi började i Malmö och sedan har vi tagit oss upp till Lysekil. Hunden Molle som var med när vi var ute och plockade skräp har fått stanna hemma.
Där lämnar jag Sebastian, Elin, Tova och Tilde när de skall gå in på Havets Hus i Lysekil. Senare på lördagen träffas vi ute vid Havets Hus brygga och får ett foto ihop med Andreas Sundelöf på SLU.
Andreas Sundelöf i mitten med Elin och Sebastian och barnen Tilde och Tova.
Andreas lovade att får de en tonfisk på avslutningsdagen av märkningen av tonfiskprojektet, så skall den få namnet Tova.
Jag frågade Elin och Sebastian vad de gjort i Lysekil under helgen innan det bar hemåt idag?
– Vi har hunnit med Havets Hus, kolla in stan i Lysekil, kollat båtar, lekt på lekplatserna och hunnit med ett (iskallt) dopp i Pinneviken. Två nätter på Grand Hotel och fantastisk skaldjurssoppa på terrassen på Havets Hus Bistro med utsikt över havet. Och vilket sensommarväder Lysekil har bjudit oss på!
Hoppas ni haft en toppenhelg i Lysekil. Det var så trevlig att träffa er.
glicko.me 