Glicko Nyhetsblogg

Ordningsmakten i Lysekils köping

I Sverige under 1600-talet växte det fram funktioner som hade till uppgift att vaka över ordning och sedlighet, de så kallade sexmännen, en form av kyrklig lokal tillsyn.

Under 1700-talet började ett slags polis organiseras i städerna, deras ansvar var att hålla ordning och varna för bränder. De kallades för brandvakt men var alltså en kombination av både ”brandman” och ”polis”. Brandvakten var beväpnad med en brandvaktssax, även kallad för bygel. Det var ett redskap som användes vid gripande och fasthållande av personer som skulle arresteras.

Brandvakten körde väktarsaxen runt halsen eller benet på personen man ville fånga in öppnade och slöt sig klykan med hjälp av de fjädrande armarna. Om brandvakten behövde förstärkning stötte han den så kallade doppskon i gatan, denna satt i änden på handtaget.

Sexmansinstitutionen upphör sedan genom ett kungligt brev. Som ersättning införs att ”välkände personer skola utses till ordningsmän inom samhället, till bevakande deaf att Sedlighet, Lugn och Ordning iakttages”

Signalpipan polisens enda kommunikationsmedel

Fram till slutet av 1800-talet, då telefonnätet byggdes ut, var signalpipan polisens enda kommunikationsmedel. Signalpipan var en visselpipa, som man använde för att kommunicera och påkalla hjälp från kollegor.

Den som själv behövde hjälp av en polis fick gå till en polisstation eller försöka få tag i en poliskonstapel på patrullering. (Konstapeln patrullerade enligt ett visst schema på förutbestämda gator). När man väl hittat en station eller en polis var det ofta för sent.

Lysekil blir köping – nya krav växer fram

När Lysekil 1856 fick köpingsstatus förändrades förutsättningarna. Det kungliga brevet föreskrev att ordningsmän skulle utses, men dessa hade egentligen en annan funktion än de tidigare sockenordningsmännen. Samtidigt hade en ny förordning om fjärdingsmän införts 1850, vilket gav länsmannen en mer fast medhjälpare.

Lysekils utveckling innebar ökande handel, sjöfart och tillfällig befolkning. Även om tätorten ännu var liten, ledde folkrörelsen och uppträdanden vid hamn och gästgiveri till att ordningsfrågorna hamnade i fokus.

År 1872 anställde köpingens styrelse en tillsyningsman med uppdrag att övervaka fattigvårdsförordningen och ordningsstadgan. Han skulle bland annat: ”avvisa tiggare, se till att hästar och fordon inte lämnades utan tillsyn, hålla kontroll över lösa kreatur, se till att rännstenar spolades och gator renhölls, ingripa mot oljud och störande beteenden.”

Instruktioner för dåtidens polis

När polisen organiserades på 1850-talet sökte sig personer med en viss bakgrund  till yrket, till exempel soldater, drängar och kuskar. För att kunna antas som poliskonstapel krävdes det att man var ”af fullkomligt god frejd”, hade ”lugnt sinnelag”, kunde läsa och skriva och var minst 170 centimeter lång. 

Konstapeln hade tydliga anvisningar på hur han (ja, det var endast män då) skulle uppträda i olika situationer. Av säkerhetsskäl var det förbjudet att under patrullering bära käpp eller paraply, att ha händerna i byxfickorna eller rockens bakfickor, samt att besöka värdshus eller utskänkningsställen, såvida det inte skedde i tjänsteärende.

Instruktionen från 1879 är mycket detaljerad och upptar 28 paragrafer. Man hittar bland annat att konstapeln ska avlägga”Tro-, Huldhets- och Tjensteed”. Konstapeln ska patrullera ”där behovet är som störst”. Han är ansvarig för ordning och säkerhet, för personer och egendom och har skyldighet att lämna skydd åt den som är i behov. Konstapeln ska också biträda vid obduktioner av döda samt ”ombesörja begravning av funna döda okända personer” inom kommunen.

Man bör komma ihåg att kraven på poliser vid rekryteringen inte var särskilt höga. Någon polisutbildning i modern mening fanns inte, och i regel var en underbefälsskola eller annan militär utbildning den enda utbildning de sökande hade.

På landsbygden var länge fjärdingsmannen polis. Namnet kom av att fjärdingsmannen från början ansvarade för varje fjärdedel i ett härad. Ett härad var ett begränsat område. Enligt en stadga år 1850 bestämdes det att det skulle finnas en fjärdingsman i varje socken (skillnaden mot härad).

Fjärdingsmannen arbetade nära medborgarna. Han var insatt i de lokala förhållandena och var både polis och skatteindrivare. Fjärdingsmannen bar oftast skärmmössa till civila kläder. Det sägs att fjärdingsmannen ansågs vara en ”vanlig medborgare” när han inte hade sin mössa på sig. Ibland försökte personer därför få av honom mössan för att han skulle kunna betraktas som vanlig och någon som det var fritt fram att ge sig på. Lönen var knapp så för att kunna försörja sig var fjärdingsmannen tvungen att ha ett yrke vid sidan om.

Arrestlokal

År 1873 beslutade länsstyrelsen att köpingen skulle inrätta en arrestlokal bestående av två rum med eldstad. Kommunalnämnden tog beslut om att häktet skulle uppföras på en tomt norr om konsul Molléns bageri, mellan skollärare Lundbergs tomt och bageriet men detta verkställdes inte.

Först 1879, efter upprepade påminnelser från länsmannen, togs frågan upp igen. Kommunalnämnden konstaterade då att Länsstyrelsens föreläggande hade utfärdats sex år tidigare och att uppförandet av häktet hade skjutits upp, eftersom lokalen som var lämplig för ändamålet varit uthyrd. Samma år beslutades att ett förvaringshäkte omedelbart skulle byggas.

Den byggnad som då uppfördes låg vid nuvarande Korsgatan 10 och användes som arrestlokal fram till dess att det nya polishuset stod färdigt. Byggnaden finns fortfarande kvar längst upp i backen.

Polisförhör 1897

Så här kunde det låta i slutet av 1800-talet:

I fredags voro inkallade till polisförhör i Lysekil ett halft dussin pojkar om 10-15 år, för att höras i en hel hop saker, som lågo dem till last. Som exempel på oförbätterlighet kan nämnas att en dylik gynnare, 14-årige Frans Henning Persson, som för en kort tid sedan stod tilltalad för tillgrepp af 10 kronor jemte diverse andra saker och hvarför han stod för rätta vid senaste tinget i Qvistrum, några dagar derefter föröfvade stöld ur en båt vid den sk Anderssons brygga härstädes, dervid diverse varor tillgrepos och gömdes. Dessa barn gifva vårpolis mer att göra än hvad man kan tänka sig. Det är egentligen i samhällets utkanter och främst den sk Slätten (tillhörande Lyse socken), der dessa röfvarfrön hafva sina ”hem”.

Polisvakts-kontor vid Rosviksgatan

Under polisväsendets första år saknades ett särskilt poliskontor. Först i maj 1889 väcktes i kommunalfullmäktige ett förslag om att inrätta ett särskilt polisvaktkontor. Förslaget motiverades med flera fördelar: allmänheten skulle alltid veta var polisen fanns, och det skulle dessutom finnas en fast lokal där inledande förhör kunde hållas.

När det visade sig omöjligt att hitta en lämplig lokal på Kungsgatan beslutade man i stället att inreda ett polisvaktkontor vid den så kallade brännvinskällaren, belägen vid den tomt där Konsum startade. I maj 1890 fattades beslut om att utföra nödvändiga murningsarbeten i lokalen och att köpa in ”enkla men gedigna möbler”.

Redan från början visade sig lokalen dock vara mindre ändamålsenlig än man hade hoppats, inte minst eftersom den låg långt från arrestlokalen, som sedan 1879 fanns vid Korsgatan. 1895 uppmärksammade Lilliehöök, i sin roll som köpingens ordningsman, behovet av att arrestlokalen ordnades så att frihetsberövade inte lämnades utan bevakning.

1903 togs ärendet upp igen efter att poliskonstaplarna hade begärt en besiktning av den dåvarande polislokalen vid Brännvinskällaren. Hälsovårdsnämnden dömde ut lokalen efter besiktning. Väggarna bedömdes vara så kraftigt angripna av ohyra att sanering knappast var möjlig, och dessutom konstaterades i övrigt osunda förhållanden.

Magistraten beslutade att poliskontoret omedelbart skulle flyttas till det tidigare köket i rådhusets våningsplan. Åtgärden bedömdes som både praktisk och väl genomtänkt ur samtliga aspekter kunde man läsa i tidningen Skärgården 1903.

Polishuset byggs

Stadsfullmäktige beslutade i stället i augusti 1904 om en nybyggnad av lokaler vid Rosviksgatan. Det nya polishuset stod klart 1910.

Här kan man se planritningar från kommunens arkiv av det nya polishusets fasad samt övervåningen på polishuset.

Polishuset hade fyra celler, dessutom på andra våningen en rannsakningscell.

Polishuset på Polisgatan som uppfördes 1910 rivs i juni 1968 för att bereda plats runt nya hyreshusen vid Kungstorget.

Dygnet-runt-bevakning med upp till tolv nattväktare

När Lysekil just blivit stad, 1903, hade Lysekil tre ordinarie konstaplar och mellan åtta och tolv nattväktare, beroende på årstiden. Det berättas i en artikel i tidningen PASS, Tidskrift för Polismän, som gavs ut 1912.

Så här står det bland annat i den 110 år gamla artikeln:

”Då Lysekil år 1903 tillträdde sina stadsrättigheter bestod poliskåren av tre ordinarie konstaplar, vilka med biträde av hälsovårdspolisen och stadsvaktmästaren skötte ordningen på gatorna under dagen samt höllo vakt i poliskontoret dygnet om. Under natten sköttes patrulleringen av nattväktare, vilkas antal var åtta på sommaren och tolv på vintern.
De ordinarie konstaplarna bära den av polisförbundet förordade uniformen, vilken flera gånger i dagspressen vunnit erkännande på grund av sin klädsamhet. Envar bekostar själv alla beklädnadspersedlar. På stadens bekostnad äro konstaplarne beväpnade med stora mjuka gummibatonger samt browningrevolvrar av största modellen.”

Polisstyrkan 1932

Här ser vi stadsfiskal Elias Sandell omgiven av polisstyrkan som ansvarade i Lysekil 1932.

Uniformer

Polisens uniform har alltid varit blå, en färg som står för makt och rikedom. Men polisens uniform och utrustning har förändrats mycket under de senaste 150 åren. På landsbygden bar kronolänsmannen en tvåradig uniformskavaj av mörkblått kläde med förgyllda knappar med länets vapen. Som huvudbonad användes en mössa med guldgalon och förgyllt länsvapen. 1925 beslutades dock att polisen i polisdistrikten skulle ha enhetliga uniformer med skärmmössa och enradig vapenrock, men de skulle behålla sina lokala knappar.

Nya tider

Polisen skaffar bilar (och båt)

1962 Polisen i Lysekil får sin första polisbil. Patrullering före denna tid fick göras per cykel och vid utryckning till Lyse socken med taxibil.

På bilden ovan ser man nya polisbilen på besök i Gamlestan 1970, en Plymouth Valiant. Poliserna är Thure Olsson och Hasse Johansson. Detta år gick man över till dagens blåljus. Det har ännu inte denna bil fått, utan fast rödljus framåt gäller fortfarande här, och som komplement till om bilen står trafikfarligt så finns även gult, (sedvanligt) roterande ljus.

Troligen Lysekils första polisbil siktad. (I mitten av bilden står en man som pratar med polisen som sitter i bilen.) Bilen var en svart Amazon från 1962 med ljus på taket. Det sägs att Lysekil var bland de sista i landet att införskaffa polisbil. Före det nöjde man sig med taxi från centralen bredvid eller cykel! Man kunde också stå på torget och stoppa bilar för att få åka med!

På Facebook finns ett gammalt klipp från SVT på polisen i Lysekil. Du hittar det här: Polisen i Lysekil

Polishuset på Fiskaregatan

1968 flyttar polisen in i nya lokaler på Fiskargatan. Man får över 300 kvm att disponera, vilket blir en avsevärd skillnad mot de trånga lokaler man i närmare 30 år huserat i tidigare. På bilden Assar Olsson med geväret och Guy Karlsson med lådan. Kvinnorna bakom disken är Barbro Carlsson och Elin Jonsson.

Bilden är tagen utanför polisstationen vid centrumhuset 1972. Polisen auktionerade ut hittegods som det inte fanns ägare till. Det är Lysekilspolisens chef, polisinspektör Gösta Andersson som håller i auktionen tillsammans med polisinspektör Nils Fischer.

Polisbåt

1965 levereras den första polisbåten även kallad ”Havsörnen” till Lysekil. Det första uppdraget blir att ta hand om en onykter skeppare på en större motorbåt.

Dagens polisstation

Dagens polisstation öppnade 1983 i samma lokaler på Landsvägsgatan där Erik Hansson Bil AB och bensinmacken hade legat.

Källor:

Materialet bygger på offentliga handlingar, äldre kartor, lokala historiska samlingar samt
Granqvist Ur Lysekils köpings historia
100 år med Bohusläningen En jubileumskrönika 1878-1978
Sällskapet Strömstierna
Polismuseet
Bohusläns museum
Lysekils kommuns bildarkiv
Carlaförlaget
Dalarnas museum

Med hjälp av människor som minns gamla tider i Lysekil. Ett stort tack till Mikael Kristensson som hjälpt mig leta efter bilder till inlägget och Henrik Harnevie för lån av polisbricka.

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2026