Glicko Nyhetsblogg

När telegrafen och telefonen gjorde sitt intåg i Sverige förändrades kommunikationen i grunden – och Lysekil var tidigt ute. Redan på 1860‑talet började staden kämpa för en egen telegrafstation, och under de följande årtiondena växte både nät, teknik och arbetsplatser fram i takt med utvecklingen. Här berättas historien om hur Lysekil fick sina första telegraf- och telefonlinjer, om kvinnorna som bar upp Telegrafverket, om den manuella växelns vardag – och om den stora omställningen när den nya telestationen på Fiskaregatan automatiserades 1957.

Från ansökan till verklighet – Lysekils första telegrafstation

När telegrafen och senare telefonen gjorde sitt intåg i Sverige spreds tekniken snabbt. Redan året efter att telefonen uppfunnits kom den till Sverige; och de första näten drevs av privata bolag. År 1885 hade Stockholm 4 978 telefoner, vilket var flest i världen vid den tiden (London hade 4 193 och New York 3 700). Så småningom började det statliga Telegrafverket bygga upp rikstelefonstationer, samtidigt som privata bolag fortsatte att anlägga förbindelser mellan städer. Med tiden löste Telegrafverket in de enskilda näten.

Lysekil får telegrafstation

Redan 1865 lämnade kommunalnämnden i Lysekil in en framställning till Kungl. Maj:t om att få inrätta en telegrafstation. Den 1 februari 1867 bifölls ansökan, under förutsättning att kommunen själv bekostade en lämplig lokal. Beslutet var en framgång för Lysekil – samma dag avslogs nämligen motsvarande ansökningar från Marstrand och Fjällbacka.

Telegrafstyrelsen ställde tydliga krav: stationen skulle bestå av tre medelstora och välutrustade rum, minst ett med två fönster, samt nödvändiga uthus. Lokalen skulle dessutom ligga centralt.

I april beslutade kommunalstämman att hyra en lokal. Kostnaden skulle täckas genom frivilliga bidrag från skeppsredare och andra privatpersoner. Dessa bidrag uppgick till 169 riksdaler per år, och om pengarna inte räckte skulle kommunen täcka resten. Utdebiteringen skulle dock endast belasta handel och sjöfart – fattiga och personer utan näringsverksamhet undantogs.

Lysekils första telegrafstation anlades 1866 och fick sina första lokaler vid torget.

Telefonens tidiga år i Lysekil – vardag och teknik

Material från Strömstiernas arkiv beskriver hur telefonväxeln i Lysekil såg ut i början av 1900‑talet.

-En tidig växel fanns i det gamla telegrafhuset på Kungsgatan 55, färdig för inflyttning 1910. Lokalen var enkel men funktionell, med träpanel, skurgolv och en skomakarlampa i taket, och genom väggen gick grova signalkablar som ledde ut till nätet. För att ringa vevade man på telefonapparaten, vilket skickade en signal till stationen där telefonisten svarade och kopplade samtalet manuellt. Varje telefon hade en egen låda med torrbatterier, och en inkommande rikssignal bröt alltid ett pågående lokalsamtal och annonserades med en dubbel ringsignal. Tillsammans ger dessa detaljer en tydlig bild av hur telefonin i Lysekil fungerade innan automatiseringen tog över.

Kvinnorna i Telegrafverket

Under många årtionden var Telegrafverket landets största arbetsgivare för kvinnor. Lönerna var låga, eftersom kvinnorna inte ansågs vara familjeförsörjare. Gifta kvinnor förväntades i princip sluta, enligt en regel som levde kvar ända till 1933. Regeln infördes 1867 efter att Telegrafstyrelsen fått en begäran om att avskeda en telegrafist som förlovat sig med ortens handlare – man ansåg att hon kunde avslöja affärshemligheter.

En tid fanns till och med en specialregel: en kvinnlig telegrafist fick fortsätta arbeta om hon gifte sig med en man som också var anställd inom Telegrafverket och därmed bunden av tystnadsplikten.

Arbetsvillkor och disciplin

Det var en hård disciplin som präglade yrket. Anmärkningar och böter var ständiga hot, och en av de vanligaste förseelserna var att prata med kollegor. Vaktföreståndaren kunde när som helst gå in och lyssna på samtalen för att kontrollera att allt gick rätt till. Många unga kvinnor kallades in på darrande ben efter en sådan kontroll.

Ännu på 1950‑talet var reglerna strikta. Telefonisterna fick inte sitta med håret upprullat, trots att ingen kund kunde se dem. Shorts var förbjudet – endast kjol var tillåtet. Långbyxor ansågs länge olämpligt, och det var inte förenligt med tjänsten att bära glasögon.

Småväxta personer hade svårt att få anställning eftersom man behövde nå de översta propphålen i växelborden. För att bli antagen krävdes läkarintyg, tydlig röst, felfritt uttal och lättläst handstil. Alla skrev under en tystnadsförsäkran – brott mot den kunde leda till avsked.

Det fanns till och med en ”kisselista” för toalettbesök, där max sju minuter var tillåtet. Vid mensbesvär fick telefonisterna ta en dos konjak ur vaktföreståndarens låda – ibland blev dosen för stor och någon fick skickas hem.

Trots de hårda reglerna vittnar många om en stark sammanhållning och ett gott kamratskap.

Automatiseringen tar över

När antalet abonnenter växte blev det tydligt att det inte var hållbart att koppla samtal för hand. Den amerikanske uppfinnaren A. B. Strowger tog fram världens första automatiska växel, patenterad 1890, och redan 1892 fanns den första automatiska stationen i drift.

I Sverige automatiserades den första större stationen 1924, men motståndet var stort. Borgmästare Carl Lindhagen protesterade i riksdagen och menade att staten lade över arbetet på medborgarna, som nu själva måste slå nummer och minnas siffror. Många oroade sig för hur man skulle komma ihåg sexsiffriga nummer, hur man skulle slå numret i mörker om ljuset gick och om det inte var trevligare att höra en vänlig kvinnoröst. Andra såg fördelarna: ingen väntetid, snabbare samtal och större tillgänglighet.

Automatiseringen innebar inte att alla telefonister blev arbetslösa. Nya tjänster växte fram. Redan 1913 kunde stockholmarna ringa Fröken Ur, som i över tjugo år var en verklig person innan en talmaskin tog över 1934. Samma år infördes även väckningstjänst och telefonvakt, en tidig föregångare till telefonsvararen. Nummerbyrån startades också, även om den länge sågs som en nödlösning för dem som inte ”orkade” använda katalogen.

Lysekils telestation – från Tärnan till Fiskaregatan

I Lysekil tog nästa stora steg fart på 1950‑talet. År 1951 föreslog drätselkammaren att staden skulle köpa fastigheten Tärnan vid Fiskaregatan, ägd av sjökapten Henning Thelén i Göteborg. Telegrafverket var intresserat av tomten för att bygga en ny, modern telestation inför automatiseringen.

1952 sökte Lysekils stad byggnadstillstånd för att riva två byggnader och uppföra ett nytt stadshus vid Kungsgatan 44, samtidigt som Telegrafstyrelsen ansökte om bygglov för ett telefonstationshus på Fiskaregatan 3. Kostnaden beräknades till 575 000 kronor.

1956 stod den nya telestationsbyggnaden nästan klar. Huset uppfördes i två våningar med rum för telekommissarien, kassa, telegraf och ett stort rum med tio samtalshytter för allmänheten. Det gamla Thelénska huset revs omkring 1955 för att ge plats åt den nya stationen.

År 1957 automatiserades telestationen i Lysekil – en epok av manuell koppling gick därmed i graven.

Källor:

Populärhisoria
Publicerad i Släkthistoria 4/2018
Sällskapet Strömstierna
Lysekils kommuns arkiv