Glicko Nyhetsblogg

Gustaf Wildheim berättar

Detta är en del i serien om stenhuggararvet där Gustaf Wildheim i detta inlägg berättar om sitt liv och hur han kom till Lysekil. Gustaf är min morfars farbror.

Jag föddes i den gamla staden Ulricehamn den 29 januari 1872.
Mina föräldrar var kakelugnsmakaren och krukmakaremästaren Jöns Peter Gunnarsson, född i Helsingborg 1837 och Clara Josefina Albertina Hindström född 1814, och hans hustru Anna Maria Hintze, född i Ystad 1816,

Min far hade lärt sig krukmakeriet i Höganäs och kakelugnsmakeriet dels hos Salomon Andreasson i Ängelholm, dels hos Ringaren i Göteborg och kom som verkgesäll till Hindströmska verkstaden 1868.

Gustaf Wildheim

Ett nyårsminne

Det var nyårsafton 1883, en klar, kall vinterdag då en vagn med två hästar, lastad med en del möbler och andra husgerådssaker, med jämn lunk körde fram på vägen mot Borås. Det var min mor, min morbror, jag och mina tre bröder som lämnade födelsestaden Ulricehamn för att gå okända öden till mötes.

Min morbror och körsvennen, en bonde från Virst, satt på ett bräde längst fram i vagnen, mor och vi barn var nedpackade i en del sängkläder och bohaget hade vi bakom oss. De 4 milen till Borås var en lång väg för en elvaåring, men sent på eftermiddagen kom vi dock fram. Mor och vi barn sattes av vid bleckslagare Aronssons hus och snart var vi bänkade vid en varm brasa. Efter det att morbror och körsvennen lämnat in våra saker på Borås nedre kom de också hit. Sedan körkarlen fått en kaffekask och önskat oss Gott Nytt År och en lycklig resa gav han sig av hemåt. Det var vår sista kontakt med den gamla hembygden.

Efter en trevlig kväll med fisk och gröt fick vi ligga på golvet ett par timmar, men sen var det dags att gå upp och göra sig i ordning för tåget. Klockan 9, nyårsdagen, kom vi till Varberg, där jag skulle vistas större delen av mitt liv.

Hade det varit kallt och solklart när vi reste hemifrån, så var det så mycket mörkare och dystrare när vi kom fram. Ett tätt duggregn, en uppblött smal väg med träck och sophögar fick vi passera innan vi kom fram till stadsgatorna, där vi fick tag i ett rum vid Drottninggatan. Mor och mina bröder gav sig av till mäster Cederholm i Träslöv, min fars blivande kompanjon för ett års tid, och jag som var äldst blev kvar hemma hos våra saker. Regnet fortsatte att skvala ned och gatan låg öde och tom och det enda liv jag såg var bagaren mittemot som ett par gånger kom ut i porten.

Apelvik

Den 3 januari 1884 flyttade vi in i Ekmansgården, som då innehades på arrende av Cederholm. När vi körde ned från Apelviksåsen såg jag för första gången Kattegatt i sin oändlighet, en ståtlig syn för en inlandspojke, som för första gången såg en sjö utan strand på andra sidan.

Bondgårdarna var ju också annorlunda med sina 4-sammanbyggda längor, så olika mot Västgötagårdar. Så började då arbetet för mig, som varit van vid att dåsa vid boken.

Att trava Apelviks kyrkväg och Danska vägen till Träslöv och sen stå hela dagen och rensa ler och jobba med blyarkning och kiselmalning och sedan på kvällen traska om stan och hämta varorna, hos Sjöberg och Andersson, som mor behövde till påföljande dag, kunde ofta bli rätt sent, ty stadens bodar hölls då öppna ända till klockan 8 på kvällarna.

Tre veckor senare föddes en av mina yngsta bröder, och så var man barnpiga när man kom hem. Men fram i maj när byggena i staden kom igång blev det ledigare för mig och jag hade en härlig sommar. Verkstadsjobbet var slut för tillfället, ty det var högkonjunktur i byggnadsbranschen.

Familjeförsörjare

Den sista kakelugnen far satte var i Veddige, i ett hus om saknade fönster och dörrar så han blev förkyld och fick lunginflammation, men klarade sig igenom. Ännu medan han var rätt klen, kom mäster Hellsund och ville ha hjälp med glasering och bränning. Gubben och far gick dit och de arbetade i två och en halv dag utan uppehåll. Men det var för mycket. Han fick ett recidiv av lunginflammationen, blyförgiftning tillstötte och tredje dagen, den 22 januari, var det slut. Stadsläkaren, Doktor Carlsson, som skulle hämtas, ville inte komma heller, för han skulle på stor middag hos Gerlach med anledning av kungens födelsedag.

Så var jag då, vid 16 års ålder, bliven familjeförsörjare. Tre månader fortsatte jag på verkstaden med en veckolön på 3 kronor, och det var ju inte mycket att komma med.

Krukmakare

Så skulle vi bränna igen. Jansson, Lindberg och jag gick med glasering och insättning i ugnen i nära 2 dygn och medan gubbarna skiftades vid eldningen fick jag gå hem och sova i 4 timmar, men jag skulle vara tillbaks vid middagstid och klyva sud. Mäster kom och gav gubbarna 3 daler till brännvin, som var billigt på den tiden, 29 öre för en kvart som gubbarna skickade efter och 5 öre snus till dem var. De 11 öre som blev över fick jag, och så fick jag överta eldningen. Klockan 11 på kvällen kom mäster, och då sa jag till om att jag var trött och ville gå hem och lägga mig. ”Ja”, sa mäster, ”det ska du få. Jag ska bara gå till Farbror Larsson en stund, så du får stanna tills jag kommer tillbaka.” Klockan blev tolv, hon blev två och tre, men ingen mäster hördes av. Bränningen hade nu fortskridit så långt att den borde avslutas. Jag hade speglat och glasyren hade smält så den lyste som solen, men ingen mäster hördes av (han satt fortfarande hos Farbror Larsson och spelade Priffe). Jag fortsatte eldningen en stund, gav upp eldarna som vanligt och murade igen eldhålen, och när allt var färdigt och jag skulle gå, kom mäster Kålle halvfull, och då var klockan över sju. Han började genast skälla för att jag slutat eldningen och sa att nu har allt gått åt helvete. Jag svarade att allt var gjort som skulle göras, och bränningen blev också den finaste vi haft på länge. Veckan efter, då jag varit med om uttagningen av ugnen, slutade jag min bana som krukmakare.

Lysekil

Strax efter nyåret blev jag sjuk i lunginflammation och låg då till i april. Då inget annat arbete stod att få blev jag tvungen att bli stenhuggare i Kullgrenska Fästningsberget. Efter att ha flyttat till Carl Johanssons stenhuggeri i Apelviken en sommar, reste jag hösten 1892 till Lysekil där jag arbetade en tid hos Mollens.

Gustaf Wildheim

Från stenindustrins vagga till skärvornas barn

Boken är skriven av min morfars Sven Gunnarssons bror Eric. Jag har fått tillstånd av Erics son Lars-Erik Gunnarsson att använda texter och bilder ur boken för att dela med mig av historier från förr.

Släkten

Gustaf Alfred (Gunnarsson) Wildheim hade fem syskon. En av bröderna; Herman Gunnarsson blev min morfars far. Här fortsätter berättelsen i del 2.

• Gustaf Alfred (Gunnarsson) Wildheim (vaktmästare), Varberg
• Herman Julius Gunnarsson (stenhuggare), Lysekil
• Johan Adolf Gunnarsson (stenhuggare), Lysekil
• Axel Viktor Gunnarsson (stenhuggare), Otterön Grebbestad
• Gunnar Reinhold Gunnarsson (fiskhandlare), Göteborg
• halvbror Henrik Albert Leonard Meijer (handlare), Lysekil

Källor:

Materialet bygger på offentliga handlingar, äldre kartor, lokala historiska samlingar samt
med hjälp av människor som minns gamla tider i Lysekil. Ett stort tack till Lars- Eric Gunnarsson.

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2026