Glicko Nyhetsblogg

Stenhuggarnas väg från Varberg till Lysekil

Gustaf Alfred (Gunnarsson) Wildheim hade fem syskon. En av hans bröder, Herman Julius Gunnarsson, blev min morfars far. Här fortsätter berättelsen om familjen Gunnarsson och deras väg från Varberg till Lysekil.

Syskonskaran bestod av:

Gustaf Alfred (Gunnarsson) Wildheim, vaktmästare, Varberg
Herman Julius Gunnarsson, stenhuggare, Lysekil
Johan Adolf Gunnarsson, stenhuggare, Lysekil
Axel Viktor Gunnarsson, stenhuggare, Otterön, Grebbestad
Gunnar Reinhold Gunnarsson, fiskhandlare, Göteborg
Halvbrodern Henrik Albert Leonard Meijer, handlare, Lysekil

Min morfars bror, Eric Gunnarsson, har skrivit om stenindustrin i Bohuslän i sin bok. Det är ur hans berättelser jag har lånat mycket av materialet.

En familj söker sin framtid

Josefina Gunnarsson, född Hindström, hade sex söner att försörja. Hon blev änka väldigt tidigt och familjens ekonomi var svår, de äldre sönerna fick tidigt börja söka arbete för att bidra till hushållet.

Herman och tre av hans bröder började arbeta som stenhuggare i Fästningsberget i Varberg redan som väldigt unga. Arbetsdagarna var långa, ibland upp till tio timmar, och arbetet var både tungt och farligt.

Farbror Johan lämnar Varberg

En av bröderna tog värvning vid Varbergs fästning, men trivdes aldrig med livet där. Den äldste brodern Johan fick snart nog av de hårda villkoren. Befälen behandlade de nyinryckta illa och en kväll brast det för honom. Han gav sig på den officer som plågat soldaterna.

Nästa dag kom befälet tillsammans med en patrull hem till familjen för att gripa honom. Men Johan hann gömma sig under en säng innan de kom in.

Soldaterna letade igenom huset utan att hitta honom. När de nästan gett upp fick befälet syn på sängen. Han drog sin sabel och stack den längs golvet under sängen. Johan hade förutsett detta och pressade kroppen upp mot sängbottnen. Sabeln passerade under honom och han klarade sig med knapp marginal.

När patrullen till slut lämnade huset stod det klart att Johan inte längre kunde stanna kvar i Varberg. Han flydde norrut till Lysekil.

Stenhuggarnas vandring

Herman flyttade runt på de olika stenbrotten för att arbeta. Han tog sig till Malmön, Fjällbacka och Lysekil innan han återvände till Varberg för att göra värnplikten. Den gjorde han på Fristad hed i Västergötland år 1896. När värnplikten var avslutad flyttade även han till Bohuslän, precis som många andra stenhuggare från Varberg.

Han var långt ifrån ensam. Många stenhuggare följde samma väg från Halland till Bohuslän. Senare kom också arbetare från Blekinge, Småland, Västergötland, Dalsland och till och med från de finska stenbrotten i Karelen.

Ett hårt liv i granitens rike

Ett hårt liv

Många av dem som sökte sig till Bohuslän kom från enkla förhållanden. Under 1800-talets senare del var försörjningen svår på många håll i Sverige. Jordbruket räckte inte alltid till, fisket var osäkert och många människor tvingades söka sig bort för att hitta arbete. Några emigrerade till Amerika. Andra följde arbetet dit det fanns – och för många blev stenbrotten i Bohuslän en möjlighet.

Här fanns graniten, hamnarna och sjövägarna ut i världen. När stenindustrin växte ökade behovet av arbetskraft snabbt. Stenhuggare kom från Halland, Blekinge, Småland, Skåne och andra delar av landet. En del var redan yrkeskunniga, medan andra fick lära sig hantverket på plats.

Men stenhuggaryrket var svårt att bemästra. Att bearbeta granit krävde inte bara styrka, utan också precision, tålamod och känsla för stenen. Varje slag med hammare och mejsel behövde sitta rätt. En felbedömning kunde förstöra många timmars arbete.

Lönen var ofta låg och många arbetade på ackord. Det innebar att inkomsten berodde på hur mycket godkänd sten man kunde hugga fram. En skicklig stenhuggare kunde försörja sin familj, men för den som var ny, sjuk, skadad eller ännu inte behärskade hantverket blev livet snabbt mycket svårt.

Arbetsmiljön var hård. I början stod många ute i regn, blåst, kyla och stark sol, ibland bara skyddade av enkla vindskydd. Arbetet var tungt och farligt. Sten kunde rasa, verktyg kunde slinta och kroppen slets hårt av det monotona arbetet. Senare, när fler arbetade under tak eller i huggskjul, blev stendammet ett ännu större problem.

Dammet från graniten trängde ner i lungorna. Många stenhuggare drabbades av lungsjukdomar, och lungsoten skördade många unga liv. Det hårda arbetet syntes inte bara i händerna och ryggen, utan också i andningen.

Samtidigt var familjerna ofta stora. Det var inte ovanligt med åtta eller nio barn i ett hem. Bostäderna var enkla och trånga, och ekonomin lämnade sällan något utrymme för trygghet. Om fadern blev sjuk, arbetslös eller skadad drabbades hela familjen direkt.

Ändå fanns det en stark framtidstro. De som kom till Bohuslän sökte inte bara arbete – de sökte en möjlighet att bygga ett liv. Genom stenbrotten växte nya samhällen fram. Hus byggdes, familjer slog rot och runt arbetet växte också gemenskap, fackföreningar och en stark arbetarrörelse.

Bakom varje gatsten och varje granitblock fanns därför mer än ett yrke. Där fanns människor, familjer, slit, sjukdom, stolthet och hoppet om ett bättre liv.

Josefinas vita ros flyttar till Lysekil

Materialet bygger på offentliga handlingar, äldre kartor, lokala historiska samlingar samt
med hjälp av människor som minns gamla tider i Lysekil.

Johan tog senare med sig sin mor, Josefina, och sina två yngre bröder till Lysekil. Familjen bosatte sig i Gamlestan, där G.E. Järnet senare kom att ligga.

Varje gång Josefina flyttade tog hon med sig en stickling av sin älskade vita ros. Nu har jag fått lov att föra arvet vidare. I dag blommar hennes ros i min trädgård i Lysekil – min morfars farmors vita ros. . Det är som om en liten del av hennes liv fortfarande växer vidare här.

Johan Augusts trädgård – en grön oas mitt i stenriket

Mannen bakom trädgården hette Johan August Johansson, även om han i folkmun oftast bara kallades Johan August. Liksom många andra sökte han sig till Bohuslän när stenindustrin blomstrade under slutet av 1800-talet. I Lysekil arbetade han som stenhuggare – ett tungt och krävande yrke där graniten formade både landskapet och människornas liv.

Mitt i det karga berget som nu är ett bostadsområde, Badhusberget, väster om Västra Kronbergsgatan, fanns ett övergivet stenbrott. Johan August såg en möjlighet där andra bara såg sten och skräp. Han mutade in området och började skapa en trädgård – en liten oas mitt i stenöknen.

Med stor möda byggde han en hög och kraftig stenmur av överbliven granit, sannolikt närmare två och en halv meter hög. Muren omslöt trädgården som en skyddande ring mot de hårda vindarna från Västerhavet. Det fanns två ingångar, en grind och dessutom en liten stuga, inklämd mellan murarna, där han kunde övernatta när det behövdes.

Innanför murarna skapade Johan August sin märkliga och omtalade trädgård. Jord skrapades ihop ur bergsskrevor och bars dit för hand, bit för bit. Här planterade han fruktträd, bärbuskar, blommor och grönsaker. Flera av fruktträden lär han dessutom ha ympat själv. När frukten började mogna sov han ibland i den lilla stugan för att vakta sin odling, för det fanns många nyfikna små munnar som gärna ville smaka.

Med tiden blev trädgården en sevärdhet. Både Lysekilsbor och tillresta badgäster sökte sig dit för att se den märkliga anläggningen – en blomstrande oas mitt bland bergen. För barnen i trakten blev den också ett utflyktsmål, och de kunde till och med tjäna en liten slant på att visa vägen dit genom stenlandskapet.

Men berättelsen fick också ett sorgligt slut. Trots den höga muren och Johan Augusts vaksamhet tog sig vandaler in i anläggningen och förstörde delar av det han byggt upp. I vrede och besvikelse ska han till slut själv ha rivit ner det hela.

I dag finns trädgården inte längre kvar, men minnet av den lever vidare som en del av Lysekils historia. Där det en gång låg ett övergivet stenbrott skapade en stenhuggare, med envishet och kärlek till jorden, en av stadens mest säregna och omtalade trädgårdar – ett stycke grönska mitt i granitens rike.

Gemenskap och kamp

Vid sekelskiftet började Västra Kronbergsgatan växa fram. Gatan blev snabbt ett område där många stenhuggarfamiljer byggde sina hem. Stenhuggarna byggde inte bara hus och gator – de byggde också ett samhälle.

Ur det hårda arbetet växte en stark arbetarrörelse fram. Genom insamlingar uppfördes Folkets Hus och tidningen Lysekilskuriren startades. Solidariteten var stor. Många tog lån med sina redan belånade hus som säkerhet för att kunna finansiera verksamheten.

Herman Gunnarsson bodde först i en liten enrummare där de tre äldsta barnen föddes. År 1909 byggde han sitt eget hus längre upp på Kronbergsgatan.

Så växte inte bara en industri fram, utan också ett samhälle. Ett samhälle byggt av människor som genom hårt arbete, sammanhållning och framtidstro lade grunden till det moderna Lysekil. Fortsättning följer i del 3 av Stenhuggararvet.

Boken är skriven av min morfars bror, Eric Gunnarsson. Jag har fått tillstånd av Erics son, Lars-Erik Gunnarsson, att använda texter och bilder ur boken för att dela med mig av historier från förr.

Källor:

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2026