Glicko Nyhetsblogg

Den bohuslänska graniten

Den bohuslänska graniten kom under 1800-talet att lägga grunden för en industri som förändrade både landskapet och livet för människorna längs kusten. I Lysekil och på många andra platser i Bohuslän växte stenbrytningen från ett småskaligt hantverk till en betydande näring med omfattande export.

Det tidigaste kända omnämnandet av en mer organiserad, industriell stenbrytning i Lysekils kommun finns i en länskungörelse från 1845. Under andra hälften av 1800-talet ökade efterfrågan på bearbetad sten kraftigt. Städerna växte, nya vägar och hamnar byggdes och behovet av gatsten, kantsten, byggnadssten och andra stenprodukter blev allt större. Den bohuslänska graniten blev snart en eftertraktad vara, både i Sverige och på den internationella marknaden.

En berggrund lämpad för stenbrytning

I kustbandet från Lysekil och norrut fanns stora tillgångar av både grå och röd granit. Stenen var hård och vädertålig och lämpade sig därför väl för byggnader, kajer, broar och gator.

Arbetet var tungt och riskfyllt. Stenhuggarna arbetade ofta utomhus i alla väder, omgivna av stendamm, buller och risken för olyckor. Trots de hårda arbetsvillkoren lockade stenindustrin många arbetare och blev en viktig försörjning för familjerna i kustsamhällena.

Stenhuggerierna blev arbetsplatser där hela samhällen kunde vara beroende av produktionen. Förutom stenhuggarna behövdes lastare, smeder, verktygstillverkare, arbetsledare, sjömän och andra yrkesgrupper. Även den lokala handeln och sjöfarten påverkades av den växande verksamheten.

Den bohuslänska graniten kom därmed att bli mer än bara ett byggnadsmaterial. Den skapade arbete, formade samhällen och satte tydliga spår i både landskapet och människornas liv.

Än i dag finns rester av de gamla stenbrotten, kajerna och utskeppningsplatserna kvar som minnen av den tid då graniten gjorde Bohuslän känt långt utanför Sveriges gränser.

Nya arbetssätt växer fram i slutet av 1800-talet

Standardisering och effektivisering låg i linje med industrialismens idéer. Eftersom stenbrytning och stenhuggning i grunden var ett hantverk försökte företagen även mekanisera tillverkningen av industrins största produkt: gatstenen.

Det första patentet på en spaltmaskin togs ut i Danmark i slutet av 1800-talet. Maskinen bestod av en kilhammare som lyftes och släpptes med hjälp av remdrift.

Den fabrikstillverkade gatstenen, den så kallade knotten, lyckades dock aldrig helt konkurrera ut den handhuggna gatstenen. Stenens naturliga sprickriktningar och variationer krävde erfarenhet, känsla och stor yrkesskicklighet. Den skicklige stenhuggaren kunde läsa stenen och avgöra exakt var kilen skulle sättas och hur hårt slaget skulle falla.

Trots maskiner, patent och fabriker förblev därför människans kunskap det viktigaste verktyget i den bohuslänska stenindustrin.

Stenbolagen

Företagen inom stenindustrin var organiserade på flera olika sätt. Vissa bolag kontrollerade hela verksamheten – från rätten att bryta stenen till bearbetning, produktion och försäljning – och hade därför egna anställda stenhuggare och andra yrkesgrupper.

Andra företag fungerade främst som försäljningsorganisationer. De tog emot beställningar och köpte därefter upp färdig eller halvfärdig sten från enskilda stenhuggare och mindre bolag för vidare försäljning. Blandformer mellan dessa båda modeller var vanliga.

Stenhuggare

Alla stenhuggare var inte anställda av de stora stenbolagen. Många arrenderade egna stenbrott eller arbetade i så kallade fria berg, där de själva stod för brytning och bearbetning av stenen. Den färdiga produktionen såldes sedan till olika uppköpare eller exportföretag. Det gav en större frihet att styra sitt eget arbete, men innebar också en osäker tillvaro där inkomsten helt berodde på efterfrågan och de priser som köparna var beredda att betala.

Många sökte sig till stenhuggaryrket i hopp om en bättre framtid, men långt ifrån alla lyckades. Att arbeta i granit krävde både skicklighet, erfarenhet och stor uthållighet. Som man sa på den tiden var granithuggning en vetenskap – och lärde man sig inte hantverket ordentligt blev det svårt att försörja sig.

Bakom varje stenhuggare fanns ofta en familj. Många var gifta och hade stora barnaskaror, ibland upp till åtta eller nio barn. När arbetet uteblev eller inkomsten inte räckte till drabbades familjerna hårt. Fattigdom och sjukdomar var vanliga, och lungsot skördade många liv i unga år.

Stenindustrins betydelse för Bohuslän var enorm. Vid den stora yrkesräkningen år 1909 fanns tusentals stenarbetare i landskapet. Enbart i Lysekil räknades 953 stenhuggare, vilket motsvarade omkring 23 procent av stadens befolkning. Få andra näringar har satt ett lika starkt avtryck på Lysekils utveckling och historia.

När bergen sjöd av liv

I början av 1900-talet sjöd bergen av liv runt hela Lysekil. Det arbetade stenhuggare i varenda berg; Stora Långevik, Långeviksbergen, Fredekullen, Trötemyrsbergen, Dalskogen, Munkevik, Hästevik, Donaområdet och Stångehuvud.

De block som togs loss transporterades med hjälp av hästar som drog de tunga granitblocken på räls eller vägar ner mot sjön, där de bearbetades till gatsten och lastades på båtar för vidare transport. De block som inte gick att använda tippades i sjön som utfyllnad.

Hästevik

Vid Hästevik vinschades de stora stenblocken ner till stranden. Där arbetade ett tjugotal stenhuggare sida vid sida. När bearbetningen av stenen var klar kördes den med skottkärror ombord på båtarna. Att lasta ett fartyg tog fyra eller fem dagar, och när vinden friskade i blev arbetet tungt och riskfyllt.

Enligt avtalet var stenhuggarna skyldiga att delta i lastningsarbetet när arbetsgivaren beordrade det. Arbetet var dock inte särskilt uppskattat. Timlönen var endast 30 öre på den tiden, och förtjänsten blev ofta sämre än om man i stället arbetade i stenbrottet med att hugga smågatsten. En lastning kunde pågå i tre till fyra dagar, vilket innebar en märkbar inkomstförlust. Att lasta ett fartyg på omkring 5 000 ton kunde ta cirka 30 timmar och gav en ersättning på ungefär 9 kronor.

Långevik-konstverk inhugget i berget

Det var många stenhuggarpojkar som försökte sig på stenhuggaryrket. Om man går ner i stora Långevik kan man se minnen av några av dem inhuggna som konstverk i klippväggarna. Flera av dessa pojkar försökte senare sin lycka i Amerika. Bland annat blev en av dem, Malmström, berömd konstnär i Florida sägs det. Fler bilder kommer i nästa inlägg om Stenhuggararvet.

Ålevik- Kronbergspojkarna badar

Även i Ålevik lastade man sten i båtar vid bergkanten. Eric Gunnarsson berättar i sin bok om hur Kronbergspojkarna drog nytta av trärännan för stenlastningen till att använda som trampolin. De rullade ner stora stenar över rännan och fick bra svikt för sina hoppkonster. Trärännan användes i vanliga fall för att rulla stenen ner i lastrummet, där en stockände skyddade stenen (och båten).

Stångehuvud

Stenhuggerierna i Stångehuvud tillverkade mest byggnadssten av olika slag. Ute i bergen kring Stångehuvud har man tagit sten till bland annat Vasakyrkan i Göteborg och kring Donaområdet togs stenen till Lysekils kyrka.

Stenbrottet i Bansvik

Järnvägen byggs- Lysekilsbanan

Från gatsten till exklusiva beställningsarbeten

Gatsten, kantsten, kajsten, brosten och sten till vägbankar behövdes i mycket stora mängder. Den bohuslänska graniten hamnade på gator, torg, kajer och järnvägsområden långt utanför landskapet. Fartyg och senare även järnvägen förde stenen till svenska och europeiska städer och i vissa fall ännu längre bort.

Parallellt fanns en mer förädlad produktion. Stenhuggerierna tog emot ritningar och beställningar på bland annat socklar, pelare, trappor, fontäner, brunnar, parkutsmyckningar och gravstenar.

Sådana arbeten krävde betydligt mer än att stenen bara klövs till rätt storlek. Ytorna kunde råhuggas, krysshamras, slipas eller poleras. Kanter och profiler skulle bli jämna, och flera olika stendelar måste passa ihop. Bakom ett till synes enkelt stenbord kunde det därför ligga många timmars tungt och mycket noggrant hantverk.

Handelsmän, redare, fabrikörer och andra välbeställda personer kunde beställa specialtillverkade föremål till sina villor, sommarnöjen, trädgårdar och familjegravar.

Att placera möbler av granit i en trädgård var både praktiskt och symboliskt. De tålde väder och vind, krävde nästan inget underhåll och visade samtidigt att ägaren hade råd att beställa ett föremål som krävde omfattande arbete och transport.

Stenindustrin var exportberoende

Stenindustrin var exportberoende och kom att drabbas av åter
kommande lågkonjunkturer. Detta skedde framför allt under världskrigen, men
även svängningar i världsekonomin påverkade livet i stenhuggarsamhällena.

Utvecklingen avbröts abrupt när första världskriget bröt ut 1914. Exportmarknader stängdes, frakterna försvårades och beställningarna minskade kraftigt. Lågkonjunkturen fortsatte fram till omkring 1920, och det dröjde ytterligare flera år innan produktionen åter närmade sig nivåerna före kriget.

Kring 1930 drabbades stenindustrin av nästa stora kris i spåren av börskraschen och den internationella depressionen. Efterfrågan på gatsten och andra stenprodukter minskade snabbt, vilket ledde till omfattande arbetslöshet.

Många äldre har berättat om stora högar av knott, alltså smågatsten, som låg staplade vid stenbrotten och utskeppningshamnarna utan att kunna säljas eller transporteras vidare. Stenen var färdighuggen, men beställningarna saknades.

För att lindra arbetslösheten under stenindustrins krisår gick staten in med beställningar av sten och olika former av arbetslöshetsarbeten. Arbetslösa stenhuggare kunde också få arbete genom Statens arbetslöshetskommission, vanligen kallad AK. Arbetena bestod ofta av vägbyggen, markarbeten, stensättning och andra offentliga projekt. Lönerna var låga och villkoren betydligt sämre än i det ordinarie arbetslivet, men för många innebar arbetena ändå en möjlighet till försörjning.

Även i Lysekil sattes arbetslösa i arbete genom sådana projekt. Ett tydligt exempel är Gullmarsvallen, som uppfördes under 1930-talets arbetslöshetsår och invigdes 1934. Arbetslösa stenhuggare deltog i arbetet och deras yrkesskicklighet syns fortfarande i den stora granitmur som omger idrottsplatsen. I Lysekil planerades och genomfördes dessutom olika statskommunala reservarbeten, bland annat arbeten vid Buamyren och Salutorget.

AK-arbetena blev på så sätt en viktig del av samhällets försök att möta den omfattande arbetslösheten när efterfrågan på bohuslänsk sten minskade. Samtidigt satte de arbetslösa stenhuggarna tydliga spår i samhället. Vägar, murar, stensättningar och andra anläggningar som tillkom under dessa år finns på flera håll kvar än i dag och berättar om en tid då stenhuggarnas kunnande fick användas på nya sätt när den gamla stenindustrin inte längre kunde ge dem arbete.

Gullmarsvallens tillkomst

Gullmarsvallen växte fram under en tid då Lysekil var hårt drabbat av arbetslöshet och ekonomisk kris. I början av 1930-talet sökte staden olika sätt att skapa sysselsättning genom så kallade reservarbeten, där staten bidrog till kostnaderna för samhällsnyttiga projekt. Ett av dessa projekt var anläggandet av stadens nya idrottsplats, den anläggning som senare fick namnet Gullmarsvallen. Intressant är att Manne Strömberg som tidigare nämndes som finstenhuggare även var arbetsledare när stenmuren runt delar av Gullmarsvallen byggdes i början av 1930-talet.

En kort återhämtning – och sedan den avgörande nedgången

Under loppet av 1930-talet började den bohuslänska stenindustrin återhämta sig efter den djupa krisen i början av årtiondet. Statliga beställningar, offentliga byggprojekt och en gradvis förbättrad konjunktur skapade åter arbete i stenbrotten. Produktionen tog fart och en del av de arbetslösa stenhuggarna kunde återvända till yrket.

Återhämtningen blev dock kortvarig. När andra världskriget bröt ut 1939 stördes exporten kraftigt. Sjöfarten blev osäker, handelsvägar stängdes och flera av de viktiga europeiska marknaderna för bohuslänsk granit försvann. Eftersom industrin var starkt beroende av utländska beställningar fick detta mycket stora konsekvenser.

Kriget innebar därför en avgörande nedgång, både i produktionen och i antalet sysselsatta. Många stenbrott lades ned eller minskade sin verksamhet, och stenhuggare tvingades söka sig till andra arbeten. Samtidigt förändrades byggandet: betong, asfalt och andra billigare och mer lättbearbetade material tog över många av de användningsområden där huggen granit tidigare varit självklar.

Stenindustrin försvann inte helt efter andra världskriget, men den återfick aldrig sin tidigare betydelse som en stor arbetsgivare och exportnäring. Kvar blev ett mindre antal mer mekaniserade företag, ofta inriktade på specialprodukter, byggnadssten, gravvårdar och krossmaterial.

Andra världskriget kan därför ses som slutpunkten för den period då tusentals bohuslänningar försörjde sig genom att bryta, hugga och skeppa granit till städer och hamnar runt om i Europa.

Kuriosa

Fotografiet är taget av Hugo Hallgren. De ser inte ut att vara klädda för arbete i stenbrottet. De bär mörka kostymer, hattar och välputsade skor, och en av männen har med sig en cykel. Bilden verkar därför snarare vara ett arrangerat gruppfoto under en utflykt eller promenad.

De kan vara välklädda unga män ur Lysekils borgerskap eller medelklass – exempelvis handelsanställda, tjänstemän, hantverksmästare eller personer ur fotografens bekantskapskrets. Men klädseln behöver inte betyda att de var särskilt förmögna. Vid fotografering tog man ofta på sig sina bästa kläder, även om man till vardags hade ett vanligt arbetar- eller hantverkaryrke.

Fotografiets exakta identiteter är inte klarlagda. Det mest sannolika är att detta är ett sällskap ur Hugo Hallgrens bekantskapskrets, fotograferat under ledig tid – inte en grupp stenhuggare mitt under arbetet.

Källor:

Materialet bygger på offentliga handlingar, äldre kartor, lokala historiska samlingar samt
Eric Gunnarssons bok ”Från stenindustrins vagga till skärvornas barn”. Bilder från
Bohusläns museum och privata samlingar.

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2026