Glicko Nyhetsblogg

På ett fotografi från Stångehuvud 1895 står en grupp stenhuggare och smeder uppställda framför kameran. Längst bak i mitten, klädd i vit tröja, står stenhuggaren Elis Andersson. I samma rad, längst till höger, står hans son Anders Elisson, som även han skulle bli stenhuggare.

När bilden togs var Anders bara tio år gammal. Ingen av dem kunde då veta vad de kommande åren skulle föra med sig.

Berättelsen om Elis och hans familj är på många sätt också en berättelse om det Lysekil som växte fram kring stenindustrin – om graniten, havet, arbetet och människorna som levde mitt i allt detta. För familjen i Pinnevik skulle både stenen och havet komma att spela en stor roll.

Från Foss till ett liv vid havet

Elis Andersson föddes som Eliezer Andersson den 26 juni 1840 i Foss socken. Hans föräldrar var Anders Olsson och Lovisa Eriksdotter. På moderns sida förekommer släktnamnet med flera olika stavningar i äldre material, bland annat Wikfeldt och Wigfeldt. Som ung valde Elis havet. Hans barnbarn Eric Gunnarsson berättar i sina memoarer Från stenindustrins vagga till skärvornas barn – En gammal stenhuggares memoarer att morfadern under omkring tjugo år seglade på segelfartyg tillsammans med både norrmän och engelsmän.

För en ung man från Bohuslän vid mitten av 1800-talet måste sjömanslivet ha öppnat en stor värld. Segelfartygen förde honom långt från Foss, Gullmarsfjorden och de bohuslänska granitbergen.

Men så småningom gick Elis iland. Den 27 juni 1879 gifte han sig med Hilma Andersdotter, född 1858 i Bro. Elis var då 39 år gammal. Hilma var dotter till hemmansägaren Anders Christian Olsson och Lotta Karolina Olsdotter i Rågårdsdal.

Familjen bodde under en tid i Brotrakten och flera av barnen föddes i Skorve vid Åbyfjorden. Så småningom gick flytten till Lysekil och Pinnevik.

Pinnevik – där havet mötte stenen

Pinnevik såg vid sekelskiftet 1900 helt annorlunda ut än den plats vi i dag främst förknippar med bad och friluftsliv.

Lysekil befann sig mitt i stenindustrins stora expansion. Den bohuslänska graniten hade blivit en eftertraktad produkt. Sten bröts i bergen, höggs och bearbetades av skickliga stenhuggare och transporterades sedan ner till stränder och kajer.

Att Pinnevik verkligen användes som lastplats för sten går att belägga i historiskt material. I handlingar från skeppsmäklarfirman Carl Anderson räknas Pinnevik upp bland stenlastningsplatserna i Lysekilstrakten tillsammans med bland annat Stångehuvud, Hästevik och Stångesund. Det var alltså mitt i stenindustrins landskap som Elis och Hilma slog sig ner.

Enligt familjens berättelser köpte Elis ett hus i Pinnevik, närmast den plats där Gullmarsvallen senare kom att ligga. Det blev familjens hem.

Stenhuggaren som också kände havet

Elis arbetade som stenhuggare. Uppgiften har levt kvar inom familjen, och på fotografiet från Stångehuvud 1895 finns han också med bland stenhuggare och smeder. Men han hade inte lämnat havet bakom sig.

Tillsammans med en kompanjon skaffade Elis en jakt, ett mindre seglande fraktfartyg, som enligt familjens bevarade berättelse användes för stenfrakter mellan Lysekil och Göteborg.

Det passar väl in i den värld han levde i. Stenindustrin var beroende av sjötransporter. Graniten skulle från brotten ner till lastplatserna och därifrån vidare till sina köpare. För Elis knöts de två världar som präglat hans liv samman: havet och stenen.

Familjen i Pinnevik

I huset fanns Hilma och den växande barnaskaran. Bland barnen återfinns Jenny, Elida Lovisa, Anders, Martin, Johan och Julia, tillsammans med ytterligare syskon som fortfarande håller på att kartläggas. Barnen skulle komma att välja olika vägar.

• Julia kom senare att bo i Göteborg.
• Jenny gifte sig med stenhuggaren Herman Julius Gunnarsson, som hade kommit från Varberg till Lysekil. Herman blev så småningom både fackligt och politiskt engagerad och kom att sätta egna spår i Lysekils historia.
• Sönerna Anders, Martin och Johan fick mycket olika liv. Johan, född 1890, levde ända till 1969. För hans två bröder blev livet betydligt kortare.

Martin – sjömannen som aldrig kom hem

Martin Elisson föddes den 5 augusti 1887 i Skorve i Bro. Precis som sin far i unga år valde han havet och blev sjöman. Men han hann knappt börja sitt vuxna liv. Den 25 januari 1905 omkom Martin. Han var bara 17 år gammal.

I Lysekils död- och begravningsbok står: ”Elisson Martin, sjöman, från Pinnevik.” Dödsorsaken antecknades: ”Drunkning. Olyckshändelse.” I samma handling anges också att dödsfallet skedde i utlandet, Amerika.

Någonstans långt från Pinnevik hade den unge sjömannen mist livet.

Vi vet ännu inte vilket fartyg Martin seglade med eller exakt var olyckan inträffade. Det är en del av berättelsen som fortfarande återstår att hitta. Enligt historier i släkten ligger han begravd vid ett nunnekloster i La Paz, Argentina.

Hemma i Pinnevik fick Elis och Hilma beskedet att deras 17-årige son inte skulle komma tillbaka. Havet, som hade gett Elis arbete och försörjning under så många år, hade tagit deras son.

Anders följde stenen

Martins äldre bror Anders Elisson föddes den 4 juli 1885. Han följde i stället sin far in i stenhuggeriet.

Det är Anders vi redan mött på fotografiet från Stångehuvud 1895. Där står han som tioårig pojke tillsammans med sin far bland stenhuggare och smeder. Som vuxen blev han själv stenhuggare.

På hans gravsten står det inhugget: ”Anders Elisson, Stenhuggare”. Han är begravd på Åkerbräckans kyrkogård i Lysekil tillsammans med bland andra sin hustru Anna Cecilia och sonen Tage Gunnar Helge.

Anders gifte sig med Anna Cecilia och de bildade familj. Bland barnen fanns Elsa, Gurli och Tage Gunnar Helge. Men den 16 mars 1916 inträffade katastrofen. Anders var bara 30 år gammal.

I dödboken står: ”Elisson Anders, stenhuggare, fr. Pinnevik.” ”Olyckshändelse vid transporten av en ångpanna. Ryggraden bräckt”

Några få handskrivna ord gör en mer än hundra år gammal arbetsplatsolycka väldigt påtaglig. En arbetsdag hade slutat i katastrof. Anders lämnade efter sig hustru och barn.

Notisen lyser: En stenhuggeriarbetare Anders Elisson i Lysekil har förolyckats. medan han tillsammans med några andra arbetare var sysselsatt med framforslaiulet af en ångpanna. Denna kom pä något sätt i glid och E. fick hufvudet i klämma. Då han framdrogs var han redan död.

Två söner – havet och stenen

På elva år hade två av Elis och Hilmas söner gått förlorade. Martin, 17 år och sjöman, hade drunknat långt hemifrån. Anders, 30 år och stenhuggare, hade omkommit i sitt arbete. De två brödernas öden speglar nästan de två världar som präglade deras fars eget liv. Havet och stenen.

När Anders omkom 1916 var Elis redan borta. Han hade avlidit året innan, 1915, 74 år gammal. Elis fick alltså uppleva förlusten av Martin, men slapp uppleva Anders död.

För Hilma blev det annorlunda. Hon fick överleva både sin make och sina två söner. Och kanske är det också därför hon har levt kvar så tydligt i familjens berättelser.

Hon var helt enkelt: Hilma i Pinnevik.

Barnbarnen blev kvar i Pinnevik

Här slutar egentligen inte berättelsen om Elis. För Pinnevik fortsatte att vara en plats för familjen långt efter hans död. Enligt den berättelse som levt kvar inom familjen flyttade Anders barn till huset i Pinnevik som deras farfar Elis hade köpt.

Och här får den muntliga berättelsen stöd av bevarade dokument. I material från Svenska Förenade Granitindustrier återfinns Anders dotter Gurli Elisson, född 1910, på Pinnevik 3 under 1928 och 1929.

Hennes syster Elsa Elisson, född 1909, är registrerad på Pinnevik 3 under åren 1929–1933. Det handlar alltså inte om en enstaka adressnotering. Systrarna kan följas på Pinnevik 3 under flera år.

Och familjens anknytning till Pinnevik skulle fortsätta ännu längre. Brodern Tage Gunnar Helge Elisson, född 1913, återfinns senare på Pinnevik 1. I en fastighetsförteckning anges en lagfart från 1958.

Vi kan ännu inte säkert säga att Pinnevik 1 eller Pinnevik 3 var samma hus som Elis en gång köpte. Men något annat kan vi säga med betydligt större säkerhet: familjen blev kvar i Pinnevik genom nästa generation.

Hilma och nästa generation

På ett familjefotografi från mitten av 1920-talet möter vi Hilma igen. Elis är borta. Martin och Anders är borta. Men mitt i bilden sitter den äldre Hilma från Pinnevik.

Omkring henne finns nästa generation. Där finns döttrarna Jenny och Julia och svärsonen Herman Gunnarsson. Julia skulle senare bo i Göteborg.

Jenny och Herman fortsatte däremot den del av familjens historia som var tätt sammanvävd med stenindustrin. Herman arbetade som stenhuggare och engagerade sig tidigt fackligt. Senare blev han också politiskt aktiv i Lysekil.

Stenhuggararvet fortsatte alltså – både genom arbetet och genom engagemanget för stenhuggarnas villkor.

Ett efterspel – Herman och Pinnevik

Berättelsen om familjen och Pinnevik får ett fint efterspel året efter Elis död.

Elis dotter Jenny var gift med stenhuggaren Herman J. Gunnarsson. Herman satt 1916 i Lysekils stadsfullmäktige, där han uttryckligen finns upptagen som ”Stenhuggaren Herman J. Gunnarsson”.

Den 25 maj 1916 lade Herman tillsammans med redaktören Axel Ljungberg fram en motion till stadsfullmäktige. Den handlade om Pinnevik.

De ville göra platsen bättre och säkrare som badplats – men bakom förslaget fanns också en tydlig social tanke. Alla Lysekils familjer hade inte råd att betala för att bada på badhusen.

Så här skrev Herman Gunnarsson och Axel Ljungberg i sin motion:

Motion om badplatsen i Pinnevik, 25 maj 1916

Till Herrar Stadsfullmäktige i Lysekil.

Ehuru möjligheterna för erhållande af bad äro ganska väl tillgodosedda genom badhusbolagets verksamhet, har behof likväl visat sig af en öppen badplats för kallbad.

Mången föredrager under alla förhållanden en badplats vid fri och öppen strand och andra måste se äfven på en liten afgift. För en familj med liten inkomst men med många familjemedlemmar, är det helt enkelt inte tänkbart att för hvar ock en betala ens 10 öre pr bad dagligen.

Trots den rika tillgången på utmärkt hafsvatten, är ju, beroende på strandförhållanden och vattendjup, goda badplatser för Lysekils del sällsynta. Den enda, som egentligen kan komma ifråga, är belägen ute vid Pinnevik, och den anlitas hvarje sommar på det lifligaste.

Magistraten har också värnat om det allmänna behofvet af en badplats, genom att icke biträda framstäld begäran om att förbjuda badning vid västra stranden af Pinnevik. Ordningsstadgan för rikets städer ålägger ju också magistraten att, »där så ske kan, anvisa lämpliga ställen, där badande, med eller utan simdräkt, i öppet vatten och under bar himmel må äga rum».

Det har emellertid synts oss påkallat, att staden i någon mån underlättade för de badsökande att på angifna ställe kunna bada. Kvinnor och barn bruka hålla sig inne på grundt vatten, männen ute på djupet, och för båda afdelningarna borde trappor för nedstigning till och uppstigning från badet anbringas, då det är svårt att taga sig ned och upp för berghällarne.

Vidare borde lämpligen någon upprensning för tång och andra växter göras samt bottnen befrias från sten och dylikt, detta på något område för den inre afdelningen, där också uppsättande af ett rep för lämpligt djupläge borde ske.

Här framhållna önskemål draga obetydlig kostnad.

På grund af det anförda hemställes till Herrar Stadsfullmäktige att besluta:

att af medel för oförutsedda utgifter, i den omfattning Drätselkammaren pröfvar nödigt, anvisa det belopp, som kan erfordras för utförande af här påyrkade anordningar eller andra i samma syfte, som vid sakens behandling kunna befinnas lämpliga.

Lysekil den 25 Maj 1916.

H. J. GUNNARSSON. AXEL LJUNGBERG.

Stadsfullmäktige beslutade att skicka motionen vidare till Drätselkammaren och begärde ett skyndsamt yttrande.

Mer än en motion om en badplats

Det är lätt att läsa motionen som ett litet kommunalt ärende om trappor, tång, stenar och ett rep i vattnet. Men läser man Hermans och Ljungbergs egna ord framträder något mer. De såg att alla inte hade samma möjligheter.

Tio öre för ett bad kunde låta som en liten summa. Men för en familj med låg inkomst och många barn blev kostnaden något helt annat. Därför argumenterade de för en plats där människor kunde bada fritt, ute vid den öppna stranden.

Och platsen de valde var Pinnevik.

De beskriver själva Pinnevik som den badplats som egentligen kunde komma i fråga för Lysekils del och berättar att den redan användes mycket varje sommar. De ville göra den mer tillgänglig med trappor över berghällarna, rensa bottnen från tång och sten och sätta upp ett rep som markerade lämpligt djup.

För mig får motionen ytterligare en dimension när den läses tillsammans med familjens historia. Herman var gift med Jenny, dotter till Elis och Hilma i Pinnevik. Han kände platsen.

Året innan hade Elis dött. Bara drygt två månader före motionen hade Jennys bror Anders, stenhuggaren från Pinnevik, omkommit i olyckan med ångpannan.

Och nu stod Herman Gunnarssons namn längst ned på ett förslag om framtiden för just denna plats. Det är en fin fortsättning på berättelsen om Elis i Pinnevik.

Först möter vi Elis och Hilma, huset och familjen. Vi följer barnen, sjömannen Martin och stenhuggaren Anders. Sedan ser vi hur barnbarnen fortsätter att ha Pinnevik som sin plats. Och till sist möter vi svärsonen Herman i stadsfullmäktige.

Inte med en motion om stenindustrin. Utan med ett förslag om att göra Pinnevik tillgängligt även för de Lysekilsfamiljer som hade ont om pengar. Mer än hundra år senare är Pinnevik fortfarande en plats dit människor går för att bada.

Det gör några rader ur ett stadsfullmäktigeprotokoll från 25 maj 1916 oväntat levande. Och kanske är det också ett passande sätt att avsluta berättelsen om Elis och familjen i Pinnevik. Människorna försvann, generationerna avlöste varandra – men platsen blev kvar.

Källor och material

Kyrkoböcker för Foss, Bro och Lysekil; äldre familjematerial och fotografier; muntligt bevarade familjeuppgifter; Eric Gunnarsson, Från stenindustrins vagga till skärvornas barn – En gammal stenhuggares memoarer (1989); material från Sällskapet Strömstierna och Svenska Förenade Granitindustriers bevarade kontorsböcker; gravregister samt historiskt fastighetsmaterial.

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2026