Glicko Nyhetsblogg

Eric Gunnarsson – Lysekils siste stenhuggare

På ett fotografi från 1985 står Eric på Stora Kyrkogatan i Lysekil. Han har kepsen på huvudet och håller blicken riktad ner mot gatstenen. Det är ingen tillfällighet att han fotograferades just där. Mer än fyrtio år tidigare hade Eric själv varit med och lagt gatstenen på Stora Kyrkogatan. I fotografens anteckning kallas han för ”Lysekils siste stenhuggare”. För de flesta var det bara en gata. För Eric var det ett livsverk.

Stenhuggararvet

I de tidigare delarna av Stenhuggararvet har vi mött Herman Julius Gunnarsson och Elis Andersson i Pinnevik. Nu har turen kommit till nästa generation.

Eric föddes som Erik Folke Gunnarsson den 9 december 1912 i Lysekil. Han var son till stenhuggaren Herman Julius Gunnarsson och Jenny Gunnarsson, född Andersson. Jenny var dotter till stenhuggaren Elis Andersson i Pinnevik.

Eric växte upp mitt i den värld som kom att forma hela hans liv. Han tillhörde en släkt där flera generationer arbetade inom stenindustrin. Fadern Herman och flera av hans bröder var stenhuggare, och familjens historia var nära sammanflätad med den industri som byggde upp stora delar av Lysekil. Han var äldre bror till min morfar Sven Gunnar Gunnarsson.

Vägen in i stenhuggeriet

Eric lärde sig yrket på det sätt som många stenhuggarpojkar gjorde – genom att följa sin far och steg för steg börja hjälpa till. Under sitt sista skolår arbetade han i stenbrottet på eftermiddagarna. Han slog kilhål åt sin far Herman och farbrodern Johan och fick bära deras verktyg till smedjan för att få dem slipade och vässade.

När det blev sten över som inte passade de beställda måtten fick Eric använda den till att göra smågatsten. På så sätt lärde han sig att läsa stenen och hantera verktygen.

I juni 1925 var skoltiden slut. Eric var 12 år och det var dags att börja arbeta i stenbrotten.

Pojkarna i Badhusberget och Bansvik

Eric berättar i sina memoarer att omkring trettio stenhuggarpojkar arbetade vid Badhusberget och Bansvik. Nästan alla var söner till stenhuggare.

Stenen transporterades med häst till upplagsplatserna och skeppades sedan vidare ut i världen. Smågatstenen från Bohuslän hamnade långt bort från de platser där den hade huggits, bland annat i Sydamerika. Arbetet var tungt och osäkert. När fartyg skulle lastas var stenhuggarna skyldiga att hjälpa till. Ersättningen var låg och arbetsdagarna långa. Det var en tid då människor levde nära både arbetet och riskerna.

En lastning kunde pågå i flera dagar och ge ungefär nio kronor i lön. Det var inte mycket betalt för ett hårt och farligt arbete.

När arbetet försvann

Stenindustrin gav arbete, men den gav ingen trygghet. Beställningarna kunde minska, stenbrotten stänga och arbetarna permitteras.

Under den långa konflikten 1925–1926 fick Eric arbeta som springpojke i en speceriaffär och sälja tidningar på kvällarna. När arbetet i stenbrottet kom igång återvände han till smågatstenen.

I sin bok berättar han också om skadade stenhuggare som gick runt mellan arbetsplatserna för att be om hjälp. Någon ordentlig ekonomisk trygghet för den som skadades fanns inte. I stället samlade arbetskamraterna in pengar.

Stångehuvud, Kronberget och nya arbeten

År 1929 flyttade Eric, fadern Herman och farbrodern Johan tillbaka till Kronberget, till platsen där Kronbergsskolan senare kom att byggas. Men under början av 1930-talet slog arbetslösheten hårt mot stenindustrin.

När stenbrotten började sina flyttade Eric tillsammans med sin far Herman till Färnströms stenbolag på Stångehuvud. Där höggs gatsten, byggnadssten och monumentsten. Enligt Eric höggs även sten till Kungsportsbron i Göteborg där.

Under en period arbetade han som smedhantlangare och lärde sig det viktiga arbetet med att vässa och underhålla stenhuggarnas verktyg. Men under 1930-talets ekonomiska kris blev arbetena färre. Eric fick försörja sig genom tillfälliga arbeten, vägbyggen och de så kallade AK-arbetena.

Olyckan i Varberg

Arbetssökandet förde honom så småningom till Varberg. Där fick han arbete i ett stenbrott som levererade sten till bygget av Varbergs hamn.

I slutet av 1934 brast en kätting och slog Eric över knät. Han fördes till lasarettet, sövdes och opererades. När han skrevs ut var benet fortfarande inte bra och han återvände arbetslös till Lysekil.

Kort därefter skickades han ut på ett nytt AK-arbete i Småland. Där skadades en arbetskamrat svårt i foten. Eric rev av ärmen på sin skjorta och använde den som förband. Sedan bar han den skadade mannen flera kilometer genom skogen tills de nådde en väg och kunde få honom till läkare. Det är en berättelse som säger något om Eric, men också om den sammanhållning som fanns mellan arbetarna.

Från stenhuggare till stensättare

År 1935 kom en vändpunkt. Staten satsade på stenbelagda vägar och behövde utbildade stensättare. Ett mindre antal stenhuggare valdes ut för utbildning. Eric var en av dem.

Han lärde sig det yrke som senare skulle göra honom känd i Lysekil. Från och med nu skulle han inte bara hugga stenen. Han skulle också lägga den.

År 1939 gifte sig sedan Eric med Aina Olsson från Lysekil. De fick sonen Lars-Erik, som senare kom att godkänna att familjens material och fotografier används i denna artikel.

Kommunal stensättare

År 1942 stensatte Eric Stora Kyrkogatan. Senare arbetade han bland annat med Grötökajen, Gullmarskajen och hamnpiren i Norra hamnen. När han 1950 anställdes som kommunal stensättare fortsatte han att sätta sin prägel på staden genom arbeten vid Rosvikstorg, Drottninggatan och Norra Hamngatan.

Tusentals människor har gått på de stenläggningar han utförde utan att känna till vem som gjorde arbetet. Men spåren finns kvar.

När en hel yrkesvärld försvann

Efter femton år i kommunens tjänst började Eric arbeta som armerare vid ett byggföretag. Där stannade han fram till pensioneringen 1975.

Vid den tiden hade stenhuggeriet i Lysekil i stort sett upphört. Den yrkesvärld som Eric hade vuxit upp i och blivit en del av höll på att försvinna.

Eric skrev själv ner berättelsen

År 1989 gav Eric ut sina memoarer Från stenindustrins vagga till skärvornas barn – En gammal stenhuggares memoarer. Boken är berättelsen om hans eget liv, men också om en yrkeskår och ett Lysekil som förändrades. Där finns arbetet, arbetslösheten, olyckorna och de låga lönerna – men också humorn, kamratskapet och stoltheten över ett yrke som krävde stor skicklighet.

Stenarna i min trädgård

När gatan utanför mitt hus, alldeles i närheten av platsen där fotografiet på Eric togs, grävdes upp kom gamla, släta gatstenar åter i dagen under asfalten. Jag tog tillvara på några av dem och i dag finns de i min trädgård.

Jag vet inte vem som en gång lade just dessa stenar – kanske var det Eric, kanske någon av hans arbetskamrater. Det får förbli okänt. Men de bär på samma historia som Eric berättade om, och nu får de leva vidare hos mig.

Källor och material

Eric Gunnarsson, Från stenindustrins vagga till skärvornas barn – En gammal stenhuggares memoarer, Bohusläns museum, Lysekils kommuns bildarkiv och äldre familjematerial.

Texter och bilder ur boken används med tillstånd av Erics son Lars-Erik Gunnarsson.

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.

Tove Andersson 2026