Glicko Nyhetsblogg

Herman bygger hus på Kronberget

Sommaren 1909 tog stenhuggaren Herman Julius Gunnarsson och hans hustru Jenny ett stort steg. De skulle lämna det hyrda rummet och köket längst ned på Västra Kronbergsgatan och bygga ett eget hem högre upp på Kronberget.

Det var ett djärvt beslut för en arbetarfamilj med små marginaler. Huset skulle uppföras samtidigt som Sverige gick in i en av landets största arbetsmarknadskonflikter. Medan väggarna restes och familjens tredje barn föddes bröt storstrejken ut.

Huset finns fortfarande kvar på Västra Kronbergsgatan 39. Bakom den välbekanta fasaden finns en berättelse om hårt arbete, stora skulder, facklig solidaritet och en familjs längtan efter ett eget hem.

Före huset – ett rum och kök

När Herman och Jenny bestämde sig för att bygga hyrde de ett rum och kök i L. G. Tinggrens hus längst ned på Västra Kronbergsgatan. Familjen bestod då av föräldrarna och två barn.

Det tredje barnet föddes bara två veckor innan familjen flyttade in i det nybyggda huset. På kort tid skulle Jenny alltså både föda barn, lämna den gamla bostaden och skapa ett nytt hem i ett hus som ännu inte hunnit torka ordentligt.

Familjen fortsatte att växa. Herman och Jenny fick så småningom åtta barn: Tyra, Herbert, Vilma, Erik, Karin, Gunnel, Sven (som senare blev min morfar) och Åke. Alla bodde inte hemma samtidigt, men under många år fylldes huset av barn, släktingar och hyresgäster.

Ett bevarat avtal berättar hur huset skulle byggas

Arbetsbeskrivningen och entreprenadförslaget till huset finns fortfarande bevarade. Dokumentet är daterat i Lysekil den 29 juni 1909 och beskriver ett boningshus av sten på Kronberget för Herman Gunnarsson.

I handlingen finns anvisningar om murverk, puts, bjälklag, tak, fönster och dörrar. Huset skulle putsas och förses med tegeltak. Fönstren skulle ha både ytter- och innerbågar och arbetet skulle utföras efter den ritning som hörde till avtalet.

Byggnaden skulle stå färdig senast den 1 oktober 1909. Den överenskomna entreprenadsumman var 4 400 kronor – ett mycket stort ekonomiskt åtagande för en stenhuggarfamilj.

Dokumentet är mer än en teknisk beskrivning. Det för oss nära det ögonblick då Herman skrev under avtalet och tog på sig ansvaret för familjens framtida hem.

Två av männen som bevittnade hans namnteckning var C. G. Tinggren och Axel A. Dahlström. Båda hade stark anknytning till stenhuggarnas fackliga och politiska organisering. Axel Dahlström blev senare en framträdande person inom arbetarrörelsen i Göteborg och mångårig ordförande i stadens stadsfullmäktige. Hans namn lever i dag kvar genom Axel Dahlströms torg.

C. G. Tinggren fick också betydande uppdrag. År 1916 utsågs han av Kungl. Maj till sakkunnig inom den statliga Stenleveranscentralen.

Att just dessa män stod som vittnen visar hur tätt arbete, vänskap och samhällsengagemang hängde samman bland stenhuggarna.

Husbygget drabbas av storstrejken

Drygt en månad efter att entreprenadhandlingen undertecknats bröt storstrejken ut den 4 augusti 1909. Konflikten hade föregåtts av arbetsgivarnas lockout och blev den största kraftmätningen dittills mellan den unga fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna. Som mest var omkring 300 000 arbetare indragna i konflikten.

Herman var vid denna tid kassör i stenhuggarnas lokala fackförening. Enligt sonen Sven Gunnarssons senare berättelse avstod styrelsen från sitt eget strejkunderstöd för att pengarna i kassan skulle räcka längre till medlemmarna.

Samtidigt pågick husbygget. Byggmästare, snickare och murare skulle ha betalt, men familjens ekonomi pressades hårt när inkomsten försvann. Den 6 augusti, två dagar efter att storstrejken brutit ut, kunde de som arbetade med huset endast få 50 kronor som delbetalning på entreprenadsumman om 4 400 kronor.

Huset på Kronberget växte alltså fram mitt under en nationell arbetsmarknadskonflikt. För Herman och Jenny var strejken inte en avlägsen politisk händelse. Den påverkade möjligheten att betala dem som byggde deras hem och att försörja familjen.

Trots svårigheterna blev huset färdigt. Det säger något om den sammanhållning som fanns kring familjen och inom den unga arbetarrörelsen. Som Sven Gunnarsson senare skrev var detta berättelsen om hur en fattig stenhuggare, med hjälp av gott kamratskap och solidaritet, kunde bygga ett eget hem.

De första månaderna i det nya huset

Glädjen över det egna hemmet var stor, men inflyttningen innebar inte att vardagen genast blev bekväm.

Jenny berättade senare för barnen att huset var fuktigt och rått den första tiden. Det var ett nyputsat tegelhus och byggfukten satt kvar i väggarna. Familjen flyttade in under hösten med en nyfödd baby, samtidigt som huset fortfarande behövde torka.

Något rinnande vatten fanns inte. Jenny fick bära hem vatten från en gemensam brunn som användes av flera familjer på Kronberget. Varje hink skulle hämtas och bäras upp till huset – till matlagning, tvätt, städning och personlig hygien.

Huset bestod av två våningar och en jordkällare. På bottenvåningen bodde Herman och Jenny med barnen i två rum och kök. I kökssoffan intill vedspisen sov Sven och några av syskonen. Föräldrarna och flera av barnen delade det mindre rummet.

På övervåningen fanns ett rum och kök. Där bodde under en period Hermans ogifte bror Johan. Senare hyrdes lägenheten ut, vilket gav familjen en viktig extra inkomst.

Husen kom före vatten och avlopp

Kronberget växte snabbt under dessa år, men den kommunala infrastrukturen hann inte med.

I februari 1910, bara några månader efter att familjen Gunnarsson flyttat in, skrev Alfred Gustafsson till stadsfullmäktige och begärde att en kloakledning skulle anläggas i Västra Kronbergsgatan. I skrivelsen uppgavs att det då fanns sju bostadshus längs gatan. I dem bodde sammanlagt nitton familjer med ett stort antal barn.

Avloppsvattnet tömdes utanför husen. Eftersom flera tomter sluttade mot den stora vattendammen fanns en påtaglig risk att dricksvattnet skulle förorenas.

Året därpå beskrev de boende situationen ännu tydligare. Enligt en skrivelse från juni 1911 saknade 31 lägenheter kloakledning och omkring 185 personer berördes. Slask- och tvättvatten tömdes i stenrösen nära husen, vilket ledde till dålig lukt och oro för de gemensamma vattentäkterna.

Bland dem som skrev under fanns Herman Gunnarsson.

De boende framhöll att de betalade skatt som andra stadsbor men ändå själva fick bekosta och utföra mycket av arbetet med vattenförsörjningen. De beskrev sig som fattiga arbetare som inte hade möjlighet att bära kostnaden för en kloakanläggning.

Herman och Jennys erfarenheter var därför inte unika. Ett helt nytt bostadsområde hade vuxit fram innan vatten, avlopp och ordnade gator fanns på plats. Husen kom först. Samhällets service fick människorna kämpa för i efterhand.

Ett eget hem – belånat över skorstenen

För Herman och Jenny var huset mer än en byggnad av tegel, trä och puts. Det gav familjen en egen plats och en större trygghet än det hyrda rummet och köket.

Men tryggheten hade ett pris. Inom familjen brukade man säga att huset var ”belånat upp över skorstenen”. Uttrycket sammanfattar de ekonomiska uppoffringar som egnahemsbygget krävde. Räntor och amorteringar skulle betalas samtidigt som den växande familjen skulle försörjas på en stenhuggares osäkra inkomst.

Att huset hade en uthyrningslägenhet på övervåningen var sannolikt betydelsefullt. Hyresinkomsten kunde bidra till kostnaderna, samtidigt som bostadsbristen gjorde att många familjer bodde trångt.

Det egna hemmet gav frihet, men skulderna band också familjen under många år.

Herman ägde även en bergstomt

I handlingarna från 1913 möter vi Herman i en annan roll. Då ägde han även tomt AS på Kronberget, ett bergsområde intill stadens vattendammar. Denna tomt ska inte förväxlas med stadsäga 8, där familjens hus på Västra Kronbergsgatan 39 stod.

Staden ville köpa tomt AS för att skydda vattendammarna och kunna genomföra utbyggnaden av vatten och avlopp. Herman Gunnarsson och Axel Johansson erbjöd staden var sin tomt, AS respektive AQ, för 550 kronor vardera.

I den skriftliga överenskommelsen den 8 mars 1913 fick de behålla rätten att under två år fortsätta bryta sten på marken. I originalhandlingen står att de fick:

”…två (2) år efter att staden godkändt detta förslag få kvarstå å tomtområdena och afverka den sten vi medhinna…”

Stenen fick brytas utan avgift till staden, men arbetet skulle utföras med sådan försiktighet att vattnet i dammarna inte förorenades.

Vatten och avlopp når Kronberget

Försäljningen av bergstomterna hängde samman med en större uppgörelse mellan staden och Berg- och Tomtföreningen Klippan.

I april 1913 beslutade stadsfullmäktige att köpa Hermans och Axel Johanssons tomter. Samtidigt fattades beslut om att påbörja vatten- och kloakledningar genom Västra Kronbergsgatan. Det som de boende hade krävt under flera år började äntligen bli verklighet.

För familjerna på Kronberget innebar ledningarna en genomgripande förändring. Vatten behövde inte längre bäras från den gemensamma brunnen och avloppsvattnet behövde inte tömmas i stenrösena utanför husen.

Utbyggnaden visar också hur invånarna själva drev fram förbättringarna. De organiserade sig, skrev till stadsfullmäktige, erbjöd ekonomiska lösningar och vägrade acceptera att deras område skulle stå utanför stadens utveckling.

Stenhuggarnas språk hamnar på stadskartan

När kvarteren på Kronberget namngavs 1917 hämtades orden direkt från stenindustrins värld.

Väster om Västra Kronbergsgatan fick kvarteren namnen Klippan, Graniten och Berghällen. Mellan Västra och Östra Kronbergsgatan placerades Stenhuggaren, Sprängaren och Hammaren. Öster om Östra Kronbergsgatan fick kvarteren namnen Släggan och Stenbrottet.

Namnen berättar om ett område som bokstavligen vuxit fram ur berget. Här bodde människorna som bröt, högg och formade stenen. Deras arbete byggde gator, hamnar, husgrunder och monument långt utanför Lysekil – och till slut sattes också deras yrkesvärld på stadens karta.

Från stenhuggare till kommunpolitiker

Herman engagerade sig tidigt fackligt och politiskt. Redan 1896 hade han varit med om att bilda stenhuggarnas fackförening i Lysekil. När huset byggdes 1909 var han föreningens kassör.

Den 1 januari 1913 tog han plats i Lysekils stadsfullmäktige efter att ha valts för en fyraårig mandatperiod. Det var alltså inte först 1917 som Herman blev stadsfullmäktigeledamot; då inleddes den mandatperiod som han senare lämnade i förtid.

År 1914 valdes ”stenhuggaren Herman Gunnarsson” även till ordinarie ledamot av Lysekils hälsovårdsnämnd.

Året därpå drev han tillsammans med C. G. Tinggren frågan om att staden skulle upplåta berg för stenbrytning. Syftet var att skapa fler arbetstillfällen under perioder då stenhuggarna hade svårt att få arbete.

År 1916 lade Herman tillsammans med redaktören Axel Ljungberg fram en motion om förbättringar av badplatsen i Pinnevik. Bakom förslaget fanns också en social tanke: familjer med små inkomster skulle kunna bada utan att behöva betala badhusens avgifter.

Herman företrädde därmed frågor som låg nära arbetarnas vardag – arbete, hälsa, bostäder och möjligheten till ett bättre liv. Det gör mig stolt över att tänka på idag.

Den utslitna kostymen och avskedet 1917

I familjen har berättelsen levt vidare om varför Herman till slut lämnade sina politiska uppdrag.

Egnahemsbygget hade inneburit stora skulder. Samtidigt kunde politiska sammanträden innebära förlorad arbetsinkomst för en stenhuggare. Enligt sonen Sven fanns dessutom ett mycket konkret bekymmer: Hermans enda kostym var utsliten och familjen hade inte råd att köpa en ny.

Den 20 november 1917 behandlade stadsfullmäktige hans skriftliga begäran att få lämna uppdraget som stadsfullmäktigeledamot och sina övriga kommunala uppdrag. Avsägelsen godkändes.

Vid sammanträdet den 18 december utsågs järnsvarvaren August F. Jacobsson till hans efterträdare. Ordföranden tackade Herman för det arbete och den energi han hade lagt ned på stadens offentliga angelägenheter och för hans sätt att samarbeta.

Ledamöterna instämde genom att resa sig.

För stenhuggaren från Kronberget, som enligt familjens berättelse inte längre hade ekonomiska möjligheter att fortsätta sitt politiska arbete, blev avskedet ett stående tack från Lysekils stadsfullmäktige.

När familjen fick frysa för Kurirens skull

Familjens uppoffringar handlade inte bara om huset.

Många år senare berättade Jenny Gunnarsson i tidningen Kuriren om sin sorg när tidningen hotades av nedläggning. Hon hade varit prenumerant sedan det första numret gavs ut 1901.

När huset stod färdigt var vedspisen i köket den enda värmekällan. Herman hade lovat att en kakelugn skulle installeras före vintern, men Kuriren behövde ekonomiskt stöd.

Då lär Herman ha sagt till Jenny:

”Det blir ingen kakelugn i höst heller, för Kuriren behöver hjälp!”

Kakelugnen fick vänta och familjen fick uthärda ännu en kall vinter.

Historien visar vad solidaritet kunde innebära i praktiken. Herman och Jenny gav inte bara av sin tid. De satsade också av sina knappa tillgångar på den fackliga och politiska rörelse som de trodde skulle skapa ett bättre samhälle.

Livet fortsatte i ”39”

Huset blev samlingspunkt för flera generationer. På trappan mot gatan möttes familjen och grannarna. De vuxna kunde klä om till helgkläder efter lördagsarbetet och stanna till för att prata politik och annat som hänt under veckan. Barnen lekte och ritade hagar i gruset på gatan.

Mellan 1943 och 1954 bodde sonen Sven och hans hustru Alice på övervåningen. Där föddes deras döttrar Åse och Linnea. År 1954 flyttade familjen till Västra Kronbergsgatan 38, ett hus som Sven själv varit med och byggt.

Ett arv som finns kvar

Herman och Jenny byggde inte bara ett hus. Deras berättelse visar hur ett arbetarsamhälle växte fram på berget ovanför Lysekil.

År 1909 saknades vatten, avlopp och många av de bekvämligheter vi i dag tar för givna. Det fanns inga ekonomiska skyddsnät som kunde bära en familj genom en lång arbetskonflikt. Trots det vågade Herman och Jenny ta på sig en skuld på tusentals kronor och skapa ett hem för sin växande familj.

Huset blev en del av deras kamp för självständighet och trygghet. Där föddes och växte barn upp. Där diskuterades politik, där hyrdes rum ut och där fick familjen ibland frysa när pengarna gick till en större sak.

Mer än hundra år senare står huset fortfarande kvar på Västra Kronbergsgatan 39. Det är ett påtagligt minne av Herman och Jenny Gunnarsson – och av alla de stenhuggare och arbetarfamiljer vars händer formade både sina egna hem och det moderna Lysekil.

Fortsättning följer i nästa del av Bilder berättar – Stenhuggararvet.

Källor

• Bevarad arbetsbeskrivning och entreprenadhandling för Herman Gunnarssons hus, daterad den 29 juni 1909. Privat arkiv.
• Sven Gunnarsson, ”Min far byggde hus under storstrejken”, publicerad i Lysekilsposten.
• Intervju med Jenny Gunnarsson i Kuriren, 1963.
• Lysekils stadsfullmäktiges handlingar 1909, 1910, 1911, 1913, 1914, 1915, 1916 och 1917, digitaliserade av Sällskapet Strömstierna.
• Lysekils stadsfullmäktige 1910: skrivelsen den 24 februari om kloakledning i Västra Kronbergsgatan.
• Lysekils stadsfullmäktige 1911, § 68: de boendes skrivelse om vatten- och avloppsförhållandena på Kronberget.
• Lysekils stadsfullmäktige 1913, § 67: försäljningen av tomterna AS och AQ samt villkoren för fortsatt stenavverkning.
• Lysekils stadsfullmäktige 1917: kvartersnamnen på Kronberget samt protokollen om Hermans avsägelse och stadsfullmäktiges tack.
• LO, ”Storstrejken 1909”.
• Eric Gunnarsson, Från stenindustrins vagga till skärvornas barn – En gammal stenhuggares memoarer (1989).
• Familjeberättelser och uppgifter från Åse Olsson, dotter till Sven Gunnarsson.
• Privata fotografier ur familjen Gunnarssons arkiv.

Texten har sammanställts för att bevara Lysekils lokalhistoria. Uppgifter som bygger på familjens muntliga berättelser anges som sådana. Reservation görs för eventuella fel som kan ha smugit sig in.

Tove Andersson 2026