Glicko Nyhetsblogg

Herman Gunnarsson – ett liv bland granit, arbetarkamrater och politiska ideal

Den 21 maj 1948 befann sig min morfars far, stenhuggaren Herman Julius Gunnarsson, i Göteborg, hos sin dotter Karin. Därifrån skrev han ett brev till sin son Sven och bad om hjälp med en insamling för en vän och arbetskamrat A. A. Holmqvist i Lysekil.

Bara några dagar senare var Herman död.

Han hade återvänt från en resa till Göteborg när han hastigt gick bort, 71 år gammal.

När jag nu läser de gamla tidningsklippen som bevarats efter honom förstår jag att hans bortgång väckte stor uppmärksamhet. Flera av hans gamla arbetskamrater skrev personliga minnesord, och vid begravningen samlades företrädare för de organisationer som han ägnat så mycket av sitt liv åt.

Det är märkligt hur mycket man kan lära känna en människa genom vad andra berättar om honom när han inte längre finns. Och i det här fallet finns dessutom något ännu mer värdefullt.

Herman fick själv berätta om sitt liv och de människor som hade format det.

Från Ulricehamn till stenbrotten

Herman föddes i Ulricehamn och kom som ung till Varberg. Där arbetade han inom stenindustrin och blev redan 1896 en av dem som var med och bildade en stenhuggarfackförening. Han var då omkring tjugo år gammal.

Det var en tid då arbetarnas möjligheter att påverka sina arbetsvillkor var begränsade. Stenhuggarna hade ett tungt och riskfyllt arbete. Graniten skulle brytas och bearbetas för hand, och inkomsten var beroende av både tillgången på arbete och den egna arbetsförmågan. Att organisera sig tillsammans med andra arbetare var ett sätt att försöka förändra villkoren. För Herman blev det början på ett engagemang som skulle följa honom genom hela livet.

Efter åren i Varberg hade han olika anställningar, bland annat i Norrland, på Malmön och i Fjällbacka, innan han slog sig ned i Lysekil. Här kom han att tillhöra Stenindustriarbetareförbundets avdelning 11 under resten av sitt liv.

Ett hem på Kronberget

Men Herman var inte bara stenhuggare och föreningsman. Han var också make till Jenny och far i en växande barnaskara.

År 1909 byggde familjen ett eget hus på Kronberget i Lysekil. Under byggnadstiden bodde de i ett rum och kök i L. G. Tinggrens hus längst ned på Västra Kronbergsgatan.

Det tredje barnet, Vilma, föddes bara två veckor innan familjen kunde flytta in i sitt nya hem. Herman och Jenny fick sammanlagt nio barn. Två av dem, Henry och Tyra, skulle dö före sin far.

Tyra avled 1936, endast 31 år gammal. Hon hade då själv blivit mor till tre barn. I ett tidigare kapitel har jag berättat om hennes korta liv och den sorg som drabbade familjen när hon dog i ansiktsros på sjukhuset i Uddevalla.

När Herman dog 1948 efterlämnade han därför sju barn. Två av dem, sonen Herbert och dottern Vilma, hade emigrerat till Amerika. Min morfar Sven Gunnar Gunnarsson, född 1919, var ett av barnen som fanns kvar i Sverige.

Jag har tidigare berättat om familjens husbygge och om barnen som växte upp på Kronberget. Men när jag läser minnesorden efter Herman får jag också en tydligare bild av de ekonomiska villkor som präglade familjens vardag.

Det var inte alltid lätt att förena ett omfattande samhällsengagemang med ansvaret att försörja hustru och barn.

Mannen som inte hade råd med en ny kostym

Ett av de mest talande minnena finns i en artikel undertecknad C. Brännberg. Herman hade varit ledamot av Lysekils stadsfullmäktige. År 1916 ville hans kamrater att han skulle kandidera för ytterligare en period.

Men Herman tackade nej.

Det var under första världskriget, och tiderna var svåra för stenhuggarfamiljerna.

Brännberg återger Hermans svar:

Nej gubbar, det går inte. Jag skall tala om för er, att jag har inte en hygglig kostym att ta på mig för att bevista fullmäktigesammanträdena, och jag har inte råd att beställa en ny. Jag har inte heller råd att ägna tid och intresse åt kommunalpolitiken; ty all min tid och allt mitt intresse går åt att skaffa mat åt hustru och barn.

Brännberg berättar att orden uttalades utan bitterhet eller hårdhet. De gjorde ändå ett starkt intryck på kamraterna, eftersom alla visste att Herman talade sanning.

Jag tycker att det här är en av de mest gripande berättelserna om honom. Herman hade varit med och byggt upp arbetarnas organisationer och fått förtroendet att företräda dem politiskt.

Men hemma väntade Jenny och barnen. En ny kostym var en utgift han inte hade råd med. Tiden behövdes till arbete och försörjning.

Det säger mycket om de människor som var med och byggde upp den svenska arbetarrörelsen. Många gjorde det under förhållanden där den egna familjens ekonomi ständigt måste komma i första hand.

En av arbetarrörelsens pionjärer

Herman tillhörde den generation som upplevde hur arbetarrörelsen växte fram i norra Bohuslän. I dödsrunan beskrivs han som en av dess pionjärer. Han var verksam inom stenhuggarnas fackliga organisationer under omkring ett halvt sekel och innehade flera förtroendeuppdrag.

Under storstrejken 1909 hade han den krävande uppgiften som kassör inom avdelningen. Under strejken 1926 var han ordförande för Stenindustriarbetareförbundets avdelning 11 i Lysekil. Men hans engagemang sträckte sig längre än till stenbrotten. Herman tillhörde också de tidiga socialdemokratiska ledamöterna i Lysekils stadsfullmäktige.

I dödsrunan nämns han tillsammans med Axel Ljungberg och Axel Dahlström som en av de tre första socialdemokratiska ledamöterna. De valdes in samtidigt. Herman satt i stadsfullmäktige åren 1913–1917. Han hade dessutom uppdrag inom drätselkammaren, hälsovårdsnämnden och Lysekils sparbank.

Herman var även en av dem som var med och startade tidningen Kuriren i Lysekil. Under många år satt han i styrelsen för tryckeriföreningen Vestkusten, som stod bakom tidningen under dess år i Lysekil.

Det är lätt att föreställa sig hur dagarna i stenbrottet följdes av möten, diskussioner och föreningsarbete. Men för Herman verkar engagemanget inte ha handlat om att skaffa sig en position. I minnesartiklarna återkommer i stället beskrivningarna av hans lugn, kunskap, redbarhet och goda omdöme.

Herman berättar själv – ”Det var då…”

Bland de bevarade tidningsklippen finns en artikel som skiljer sig från de övriga. Den har rubriken Det var då… Herman Gunnarsson berättar. Här är det inte andra som minns Herman. Här är det Herman själv som ser tillbaka på människorna och händelserna från arbetarrörelsens första år.

Han berättar om de gamla kamraterna som han fortfarande kunde se framför sig. En av dem var C. G. Tinggren. Herman beskriver honom som en barsk och bestämd man, men också som en person som gjort ett starkt intryck. Han minns särskilt en händelse från 1914, då han tillsammans med J. W. Mårtensson deltog i en konferens i Lysekil. De hade kommit som ombud från Uddevalla arbetarekommun. Frågan gällde en kandidatur till riksdagen.

Herman berättar hur Tinggren, med stor energi, försökte få fram en kandidat som han ansåg lämplig. Diskussionerna blev livliga, och Herman mindes långt senare både Tinggrens uppträdande och hans starka engagemang.

Det är en berättelse fylld av namn och händelser som kanske inte längre säger så mycket för den som läser dem i dag. Men för Herman var detta människor som han hade arbetat tillsammans med och kämpat sida vid sida med. Han mindes deras röster, deras sätt att tala och deras personligheter.

Det gör artikeln särskilt värdefull. Här möter vi inte bara den historiske föreningsmannen, utan också en äldre man som blickar tillbaka på sitt liv och de kamrater som med åren blivit allt färre.

Från stenbrottet till politiken

I artikeln berättar Herman också om sina första kontakter med socialismen. Han beskriver hur han som ung arbetade i Varberg och hörde August Palm tala om samhället och arbetarnas villkor. Det blev ett av de tidiga mötena med de idéer som senare skulle prägla hans liv. Han berättar även om hur arbetarrörelsen växte fram ur de fackliga organisationerna och hur det politiska och kooperativa arbetet utvecklades.

Det finns något fint i att han fick möjlighet att dela sina minnen medan han ännu levde. Så mycket av den tidiga arbetarrörelsens historia fördes vidare muntligt, från en generation till nästa. Herman var en av dem som mindes.

”Fråga honom, han vet det”

Det är just detta som hans gamle vän A. A. Holmqvist lyfter fram i sina minnesord. Holmqvist skriver att Herman var ett levande lexikon inom stenhuggarnas avdelning. När gamla protokoll och andra handlingar inte gav svar på en fråga kunde Herman ofta redogöra för vad som hade hänt.

Han hade kunskaper om gamla förhandlingar, beslut och händelser som annars riskerade att falla i glömska. Många gånger fick den som sökte svar helt enkelt rådet: ”Fråga honom, han vet det.”

Holmqvist berättar också att de båda hade varit vänner och kamrater i 43 år. Det innebär att deras vänskap sträckte sig tillbaka till omkring 1905. De hade följts åt genom stora delar av sina vuxna liv, arbetat inom samma organisationer och burit gemensamt ansvar för stenhuggarnas intressen.

När Herman dog förlorade Holmqvist inte bara en gammal arbetskamrat. Han förlorade en vän som hade följt honom genom nästan ett halvt sekel.

Inför ett avsked – A. A. Holmqvists minnesord

I samband med Hermans begravning publicerades följande minnesord. Jag väljer att återge hela texten eftersom den ger en så personlig bild av deras långa vänskap.

Originaltext från tidningsurklippet:

Inför ett avsked

Stoftet efter Herman Gunnarsson, Lysekil, viges i dag till den sista vilan. Hans livsgärning är känd. Hans yrke var stenhuggarens. Ett halvt sekel har han varit verksam inom detta samhälle. Vi stenhuggare känner det smärtsamt inför hans hastiga och oväntade bortgång. Han var inom vår avdelning ett levande lexikon, då protokoll och andra källor icke visade sig vara tillfyllest, då kunde Herman Gunnarsson giva besked i detalj om vad som avhandlats. Många var de som i speciella saker när det gällde yrket blev hänvisade till Herman Gunnarsson. — Fråga honom, han vet det.

I 43 år har undertecknad varit vän och kamrat med Gunnarsson, många är de uppdrag vi haft gemensamt i avd. 11 tjänst, hans kunnighet och ärliga uppsåt var en tillgång för Lysekils stenhuggare, tomrummet får nu fyllas av yngre krafter som till sitt förfogande har gångna generationers erfarenheter att bygga på.

Nu är Du ur tiden, käre kamrat, våra liv har format sig i en gemensam pliktuppfyllelse i arbetarerörelsens tjänst.

A. A. Holmqvist.

Det är svårt att läsa de sista raderna utan att känna den sorg som ligger bakom orden.

De båda männen hade levt genom en tid då arbetarnas organisationer växte fram, då strejker och konflikter präglade vardagen och då människor med små ekonomiska resurser kämpade för ett större inflytande över sina liv.

Nu var den gemensamma resan slut.

En man som var omtyckt och respekterad

Även C. Brännbergs minnesartikel ger en personlig bild av Herman. Han beskriver hans kloka och goda omdöme, hans försynta och stillsamma sätt och hans redbarhet. Det var egenskaper som gjorde honom högt aktad. Brännberg framhåller också att Herman under många år bidrog till att bära upp den fackliga och politiska arbetarrörelsen i hela norra Bohuslän.

När Herman lämnade stadsfullmäktige levde engagemanget vidare. Hans omdöme kom fortfarande till nytta på möten och i enskilda samtal. Brännberg berättar att den som fick tillfälle till en pratstund med honom i stenbrottet gick därifrån rikare på idéer och uppslag.

Jag fastnar särskilt för bilden av Herman medan han arbetar. Putshammaren och mejseln jämnar till den hårda graniten, samtidigt som samtalen fortsätter. För mig blir det en bild av hur arbetarrörelsen växte fram också i vardagen, bland människor som arbetade tillsammans och delade erfarenheter, bekymmer och förhoppningar.

Brännberg avslutar sina minnesord med ett personligt tack för en långvarig och trogen vänskap och för att Herman förblev trofast mot sin ungdoms ideal ända till slutet.

Den sista färden genom Lysekil

Lördagen den 29 maj 1948 hölls Herman Gunnarssons jordfästning i Lysekils kyrka. Enligt tidningsreferatet samlades gästerna först på Park Hotel, där pastor Anders Holtsén höll ett minnestal över den bortgångne. Vid begravningen var representanter för flera av de organisationer som Herman hade tillhört närvarande.

När kistan bars in i kyrkan gick de florbehängda fanorna från Stenindustriarbetareförbundets avdelning 11 och Lysekils arbetarekommun i spetsen. Kistan bars av kamrater från de båda organisationerna. Folkskolläraren Matias Köhler framförde solosång från läktaren, och pastor Holtsén förrättade jordfästningen. Efter akten sjöngs Sov i ro. Under sorgemusik bars kistan ut ur kyrkan och fördes till graven på Åkerbräckans kyrkogård. Där väntade en stor skara människor.

Arbetskamraternas sista hälsningar

Vid graven hölls flera tal.

För Stenindustriarbetareförbundets avdelning 11 talade Axel Olsson, som påminde om Hermans banbrytande arbete inom stenhuggarnas fackliga organisationer. Han tackade för de stora insatser Herman gjort under sitt liv.

För Lysekils arbetarekommun talade Bert Lundin. Han framhöll den pionjärgärning Herman utfört inom arbetarrörelsen i Lysekil och hans trohet mot de ideal som präglat hans liv.

Tidningen Kuriren representerades av Henning Andersson, som tackade för Hermans mångåriga arbete för tidningen. Herman hade varit en av dem som en gång startade Kuriren. Även Lysekils sparbank fanns representerad genom Fritz G. Olsson, och C. A. Malm framförde ytterligare minnesord. Samtliga talare lade ned kransar.

Bland blommorna märktes också en krans från Stenindustriarbetareförbundet, som överlämnades genom Olle Johansson från Uddevalla. Till sist tackade Henning Andersson de närvarande för deras deltagande och hedersbevisningar. Det måste ha varit ett högtidligt avsked.

För Jenny och de sju efterlevande barnen var det förlusten av en make och far. För stenhuggarna och arbetarrörelsen var det förlusten av en av de män som varit med från början.

En dikt från brodern Gustaf

Bland de bevarade tidningsklippen finns också en dikt med rubriken Vid Herman Gunnarssons grav 29/5 1948.

Den är undertecknad Gustaf. När jag först läste dikten visste jag inte vem denne Gustaf var. Men efter att ha fortsatt släktforskningen har jag hittat en mycket sannolik förklaring. Herman hade en äldre bror, Gustaf Alfred Gunnarsson, som senare tog efternamnet Wildheim. Gustaf föddes den 29 januari 1872 i Ulricehamn och bosatte sig så småningom i Varberg, där han bland annat arbetade som nattvakt.

Jag har tidigare berättat om hans liv i Stenhuggararvet del 1. Dikten är skriven som ett avsked från en bror som inte kunde närvara vid begravningen. Författaren nämner sjukhusets tystnad och att han på avstånd hör kyrkklockorna. Det finns dessutom en omständighet som gör orden särskilt gripande.

Gustaf Alfred Wildheim avled själv den 15 juli 1948, bara 47 dagar efter Hermans begravning. Han blev 76 år gammal och är begravd på Sankt Jörgens kyrkogård i Varberg.

Det är alltså möjligt att Gustaf skrev sitt sista farväl till Herman medan han själv var svårt sjuk.

Dikten återges efter det bevarade tidningsklippet.

Bär nu min hälsning du farande vind
över land och hav.
Susa i kyrkogårdens lind
vid min broders grav.
Jag ville, de viska mitt sista farväl
när klockorna ringa till himlen Din själ.

Mig blev ej förunnat att stå vid Din bår:
Nu Ditt stoft sänks i jord.
Långt borta hör jag en klocka slår.
Är det viskande ord
eller minnen från längesen flydda år
som i sjukhusets tystnad så klart för mig
står?

Så hastigt…….. så hastigt Din sol gick
ner!
Här på jordlivets stig
vi fick inte träffa varandra mer
Det var tid för Dig.
Men borta i fjärran okänt land
kanske en gång Du mig räcker Din hand.

Så må nu minnenas irrbloss susa
över Din tysta grav.
Tack Herman, för stunderna ljusa
Du oss i livet gav.
Sov gott! nu vid Bohusläns klippiga
strand.
Vi möts bortom stjärnornas blänkande
band.

GUSTAF.

Två bröder – två avsked samma sommar

Jag tänker på de två bröderna. Gustaf, den äldre, som lämnade familjenamnet Gunnarsson bakom sig och skapade sig ett liv i Varberg. Herman, den yngre, som blev stenhuggare och en av arbetarrörelsens pionjärer i Lysekil. De hade följt olika vägar genom livet, men deras gemensamma historia började i samma familj. Nu gick de bort med mindre än två månaders mellanrum. Herman först, i maj 1948. Gustaf den 15 juli samma år.

Ett liv som lämnat spår

När jag började skriva om min morfars familj visste jag att Herman Gunnarsson hade varit stenhuggare och politiskt engagerad. Men jag visste inte hur mycket av hans liv som fortfarande gick att hitta. Genom breven, fotografierna och de gamla tidningsklippen har en människa långsamt trätt fram.

En ung stenhuggare som engagerade sig fackligt redan på 1890-talet. En make och far som kämpade för att försörja sin familj. En föreningsman som fick sina kamraters förtroende. En politiskt engagerad arbetare som deltog i uppbyggnaden av det moderna Lysekil. En man som mindes och kunde berätta om sådant som andra hade glömt. Och en vän som efter 43 års kamratskap fick ett sista, varmt avsked av A. A. Holmqvist.

Det finns något särskilt gripande i att läsa dessa dokument nästan åttio år efter hans död.

De människor som skrev om Herman är sedan länge borta. Men deras ord finns kvar. Genom dem får jag en möjlighet att lära känna min morfars far på ett sätt som annars inte hade varit möjligt.

Men en sak har blivit tydlig. Herman Gunnarsson var en av de människor som genom sitt arbete och engagemang bidrog till att forma det Lysekil vi känner i dag. Han var en av många stenhuggare vars arbete lade grunden till både stadens utveckling och arbetarnas ökade inflytande. Och när han dog den där vårdagen 1948 lämnade han efter sig mer än ett namn i kyrkboken.

Han lämnade efter sig minnen, vänskap och en livsgärning som andra ansåg värd att berätta om.

Min morfars far, Herman Julius Gunnarsson.

Källor

Inlägget bygger på bevarade tidningsurklipp och bilder ur familjens samling.

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2026