Glicko Nyhetsblogg

I en gammal anteckningsbok hittade jag en berättelse som förde mig rakt in i familjens kök på Kronberget.

Det är Gunnel Gunnarsson, min morfar Svens syster, som har skrivit ner sina minnen av barndomens jular. Hon berättar om sin mamma Jenny, som bakade när barnen hade lagt sig, om pappa Herman som hämtade in julgranen och om syskonen som räknade sina sparpengar för att kunna köpa julklappar till varandra. När hon skrev var hon 65 år. Ändå kunde hon fortfarande känna doften av det nystädade hemmet inför jul.

Tidigare har jag följt Herman genom arbetet, samhällsengagemanget och de bevarade handlingarna. Gunnels minnen visar honom hemma och ger samtidigt en bild av Jenny och arbetet bakom familjens jul.

Huset där julen tog plats

Herman och Jenny lät bygga huset på Västra Kronbergsgatan 39 år 1909. Husbygget och vägen till ett eget hem skildras i kapitel 7.

Gunnels anteckningar fyller huset med liv: kökssoffan där barnen sov, kakelugnen i det kalla finrummet och källaren med äpplena till julgranen. Familjen bodde i två rum och kök på bottenvåningen, medan uthyrningen av övervåningen gav en extra inkomst. Ritningar och fotografier visar huset. Minnen av dofter, sovplatser och kvällar kring köksbordet för oss närmare människorna som bodde där.

Här följer Gunnels berättelse, varsamt språkligt bearbetad.

Gunnels minnen av julen på Kronberget

Nog minns jag dem. De står i ett förklarat skimmer i mitt minne. Jag är uppfödd i ett hem där vi var nio barn. Alla var ju inte hemma på en gång, men jag minns i alla fall då vi var sex barn och så mamma och pappa.

Pappa var stenhuggare och vi hade ett eget hus med trädgård, men det var bara två rum och kök i bottenvåningen. Övervåningen hyrdes ut för att få lite inkomst. Vi eldade i köksspisen och i en kakelugn i stora rummet, men för det mesta var där oeldat, för det rummet skulle stå som finrum. Men före jul användes det. Vatten hämtade vi i en brunn på gården.

Julförberedelser kring köksbordet

För oss barn började julförberedelserna med att vi skulle göra julkarameller. Vi fick köpa några ark silkespapper, röda, gröna och vita, och lite polkagriskarameller. Sedan hjälptes vi åt. Vi satt runt köksbordet och den som var äldst hade lärt sig i skolan.

Vi klippte och klistrade med hjälp av en kökskniv och så lade vi en karamell inuti. När karamellen var färdig lades den i en kartong. Vi gjorde också hjärtan av glanspapper och alltsammans sparades sedan i kartongen.

Så gjorde mamma sylta och då fick vi alltid god ärtsoppa av spadet.

När det skulle bakas hade mamma aldrig tid på dagen, utan måste vänta till kvällen. Först bäddade hon för oss barn i köket. Vi låg tre i kökssoffan och två i en tältsäng som flyttades ut på kvällen ur en garderob. Så ställdes bordet i ett hörn och sedan blev det bak. Pepparkakor, finska pinnar, uppåkrakakor och spritskransar.

Min minsta bror, Åke, låg inne i lilla rummet i mammas och pappas säng. Han var arg för att han inte fick vara med och jag minns hur han gapade:

”Pappa ska minsann inte få sin snusdosa till julklapp och mamma inte sin visp heller!”

Vi andra hängde runt bordet en stund, men blev trötta och kröp ner i våra bäddar. Vi somnade snart där vi låg och kände den goda kaklukten.

Sparpengarna skulle räcka till alla

Var och en av oss hade en sparbössa och den tömdes förstås till jul. Vi räknade och funderade, för det skulle räcka till mamma, pappa och syskonen.

Tänk vad det var spännande att gå ner i stan och titta i skyltfönstren. Det var inga stora saker vi kunde köpa. En näsduk, ett hårband, ett spänne, en kortlek med roliga gubbar och gummor som skulle bli par när man spelade och så vidare.

Sedan gick vi hem och skrev namn på paketen och var och en gömde sina.

Mamma skurade golven och polerade kopparsakerna, tände ljusstakarna, hängde upp rena gardiner och lade till sist på nyskurade trasmattor.

Tänk, det luktade gott. Trots att jag nu är 65 år kan jag ännu i minnet känna den doften.

Äntligen julafton

Äntligen blev det julafton.

Vi sprang ut och in och frågade om vi inte snart fick ta in julgranen, men vi måste lugna oss till efter middagen. Julkorv och potatismos var den stående rätten och ibland fick vi klenäter och björnbärssylt till efterrätt.

Så kom det stora ögonblicket. Pappa gick ut i trädgården och hämtade in granen. Vi satt uppradade inne i stora rummet som var kallt. Pappa hade tänt i kakelugnen, men det hade inte hunnit bli varmt.

När granen var satt på fot fick vi hjälpas åt att klä den. I en gammal tårtkartong låg julgransprydnaderna. Det var som att återse kära vänner när vi plockade upp grejorna. Många var skamfilade, men allt skulle hängas upp.

Pappa hämtade upp äpplen ur källaren och så fick vi en rulle sytråd för att kunna göra en ögla på dem.

Våra julgranskarameller och hjärtan hängdes upp och till sist satte pappa i ljusen.

Nu skulle granen tändas. Vi radade upp oss, högtidliga och stilla, och så lyste granen i all sin härlighet.

Än i dag vägrar jag att ha elektrisk belysning i min gran. Jag håller fast vid gammaldags stearinljus som brinner och inger en stillsam ro.

Tomte hade vi förstås och det var ju alltid pappa, men vi trodde på tomten tills vi var vuxna.

Salt långa och mandeln i gröten

Så åt vi julaftonsmåltid. Mammas hembakade bröd och ost. Vi barn brydde oss inte om sylta och sådant.

Lutfisk åt vi aldrig. Salt långa med äggsås var det alltid och så risgrynsgröt med socker och kanel ovanpå, i ett fint mönster som mamma gjort.

Mandeln i gröten var det slagsmål om. En av mina bröder höll på att föräta sig en jul för att få mandeln, men den var inte lätt att få tag på, för min äldsta bror hade smugit ut i köket och fiskat upp den.

När maten var färdigäten delades julklapparna ut. Sedan fick vi leka med de nya julleksakerna och då brukade vi få lite gott. Knäck, apelsin och några nötter.

Till slut var julafton till ända och vi somnade lyckliga, ofta med någon julklapp med i sängen.

Innan vi lade oss hängde vi ut våra strumpor över sängkanten och när vi vaknade på juldagens morgon var det alltid något i dem. En marsipangris, ett äpple och ett par karameller.

Julkalas hos kamraterna

Så gick juldagarna och sedan hade vi bara att vänta på julkalas.

Vi var ju många barn och hade många kamrater. Det var sed att bli bjuden på kalas och bjuda tillbaka. Då fick man en assiett med bulle och kakor, så dansade man jullekar och när man gick hem fick man en påse med julgotter.

Trots att man kan köpa det mesta året omkring, har värme, kyl och frys och stor frihet, så var vi ändå lyckligare i vår barndoms kök, där jag trängdes med två syskon i kökssoffan.

Tänk om man kunde återgå till barndomen för en kväll. Men vackra minnen duger länge.

Äpplen i granen och långa på bordet

Detaljerna i Gunnels berättelse knyter också an till äldre julskildringar.

Äpplen och papperskarameller hör till en äldre tradition att klä granen med både prydnader och sådant som gick att äta. Institutet för språk och folkminnens material innehåller exempel på granar med ljus, äpplen och papperskarameller. Familjens julgran ingick därmed i en tradition som många andra hem delade.

Också maten ger en koppling till äldre bohuslänska jular. Bohusläns museum återger Edvard Ströms minnen från Överby prästgård i Tossene under början av 1800-talet. Där berättar han om en julmåltid med bland annat färsk kokt långa, lutfisk, gröt och klenäter. Det är en annan tid och ett annat slags hem, men både långan och klenäterna känns igen från Gunnels berättelse. Hos familjen Gunnarsson var långan saltad och serverades med äggsås.

Likheterna visar hur mat och seder kan föras vidare mellan generationerna, medan varje familj formar sin egen jul.

Julgran även ute på stan

Julen syntes också utanför hemmen. År 1921 skänkte Hjalmar Karlsson på Slätteskär stadens julgran. Kuriren beskrev den i december som särskilt vacker, med elektrisk belysning som lokala företag och elektricitetsverket hade bidragit till. Den upplysta granen var en del av stadens julmiljö; Gunnels minnen bevarar firandet inne i familjens hem.

Det som anteckningsboken bevarade

Det är mycket jag fastnar för i Gunnels berättelse. Barnen som räknar sina sparpengar. Åke som hotar att dra in föräldrarnas julklappar. Den försvunna mandeln. Julgransprydnaderna som tas fram som gamla vänner, trots att de blivit skamfilade.

Men kanske dröjer jag längst vid Jenny.

När barnen har fått sina bäddar ordnade börjar hennes bakning. I samma kök ska det finnas plats för sömn, arbete och julförberedelser. Gunnel minns kakdoften och tryggheten. Genom hennes ord ser vi också arbetet som gjorde den tryggheten möjlig.

Och Herman, som jag har mött i protokoll, brev och berättelser från stenbrotten, står här med en julgran och en rulle sytråd. Han hämtar äpplen ur källaren, sätter ljusen i granen och blir familjens tomte.

Gunnels anteckningar låter mig komma nära en jul som jag själv aldrig fick uppleva. Jag kan inte kliva in i köket på Kronberget och sätta mig hos dem. Men tack vare att hon skrev ner sina minnen finns något av den kvällen kvar.

”Tänk om man kunde återgå till barndomen för en kväll. Men vackra minnen duger länge.”

Nu får hennes minnen leva vidare hos oss.

Källor

Familjens arkiv och minnen och Gunnels anteckningsbok där hon själv skrev ner sitt minne av julen på Kronberget.

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2026