
Min morfar Sven Gunnarsson och min mormor Alice Mellin föddes båda 1919. När jag försöker följa deras liv bakåt möter jag dem som två ungdomar i ett Lysekil där arbetslivet började tidigt. I arkiven finns namn, adresser och arbetsinkomster. Men det är genom min mamma Åses berättelser som jag kommer dem närmast. Hon minns ett nybyggt hus utan färdig trappa, en ringklocka som ingen riktigt förstod vitsen med och en fröken som plötsligt stod i dörren mitt under kvällsmaten.
Från skolan till arbetslivet

Sven växte upp på Västra Kronbergsgatan 39, i huset som hans föräldrar Herman och Jenny hade byggt 1909. Där fanns stenhuggararvet och arbetarrörelsen nära, genom familjen och människorna i kvarteren. När Sven och Alice kom upp i tonåren präglades Lysekil av den ekonomiska krisen, arbetslösheten var en återkommande fråga i stadsfullmäktige. För de unga väntade samtidigt steget från skolan till arbetslivet.
Alice och Sven i sin ungdom

I avskrifterna av kontorsböckerna från Sveriges Förenade Konservfabriker återfinns både Sven Gunnarsson och Alice Mellin, med födelseåret 1919. Sven finns antecknad för perioden juni–december 1933 i plåtverkstan och Alice för juli–december samma år i produktionen. Båda arbetade alltså där redan det år de fyllde fjorton.
Böckerna ger också en liten inblick i var de bodde. Sven står genomgående antecknad på Västra Kronbergsgatan 39. För Alice anges Blekegatan 2 åren 1933–1934 och därefter Slätten 1, Berga Övre, från 1935.

Kuriosa: Blekegatan i Lysekil ligger på Blekebacken i Gamlestan. I stadsfullmäktiges handlingar från 1916 beskrivs den som sträckan mellan Norra Hamngatan och Bansviksgatan. Tidigare hette den Blekebackegränd.
År 1938 redovisas 1 887 kronor för Sven och 1 580 kronor för Alice. Jag vet inte om det var genom arbetet de lärde känna varandra, men deras namn finns i samma företags böcker under flera av ungdomsåren.



Sven och idrotten
Sven var gymnast i sin ungdom. Enligt familjens berättelser sprang han också 1 500 meter och spelade bandymatcher på Färgarns damm.

År 1934, året Sven och Alice fyllde femton, invigdes Gullmarsvallen. Idrottsplatsen hade en tydlig koppling till den näring som präglat Svens familj. Den anlades med statligt arbetslöshetsstöd, och arbetslösa stenhuggare tog fram stenen till murarna runt vallen. Platsen användes för både fotboll, friidrott och gymnastik. På så vis möttes stenhuggarnas yrkeskunnande och den växande idrottsrörelsen.

För inomhusidrotten var förutsättningarna sämre. I en skrivelse till stadsfullmäktige i november 1937 beskrevs bristen på möjligheter till gymnastik, inomhusidrott och tennis under årets kalla månader. Ett förslag var att bygga ett ”Idrottens hus” vid Färgarns damm. Det ger en bild av de villkor som stadens unga idrottsutövare hade att förhålla sig till.

Svens gymnastiska förmåga levde kvar långt efter ungdomsåren. Åse minns att han brukade gå på händer uppför den svängda trappan hemma på Västra Kronbergsgatan 38.

Unga vuxna i krigstid
När andra världskriget bröt ut 1939 fyllde Sven och Alice tjugo år. Ett spår från Svens ungdom finns i ett tidningsklipp från hans tid i flottan. På fotografiet sitter han tillsammans med andra nyinryckta över böckerna i ett lektionsrum i Karlskrona.

Artikeln beskriver undervisningen så här:
”Teori och praktik gå hand i hand och ges den nyinryckte i lämpliga doser. Innan man får börja fingra på kulsprutan eller de större pjäser, flottan besitter, vill det till att de teoretiska kunskaperna äro fullständiga. Här pluggar en grupp nykomlingar i ett kargt och ogästvänligt lektionsrum någonstans i Karlskrona. Både lärare och elever ta saken på allvar, därom kan man ej misstaga sig — forna tiders likgiltigt tankslöa värnpliktiga ha försvunnit. På ungdomens försvarsvilja här i landet kan man numera ej misstaga sig.”

Våren 1940 blev kriget påtagligt också i Lysekil. De tyska fartygen Amasis och Antares torpederades utanför kusten den 9 respektive 10 april. Överlevande fördes in till staden. Besättningen från Amasis inkvarterades på ett pensionat, medan överlevande från Antares inhystes i det gamla skolköket på Stora Kyrkogatan. Det var i denna oroliga tid som deras vuxenliv tog form.
Giftermål och de första åren tillsammans

Den 8 maj 1943 gifte sig Sven och Alice i Lysekils kyrka. Bröllopsmiddagen
hölls på restaurang Tärnan, och kvittot finns fortfarande bevarat i familjen.

Restaurang Tärnan låg vid Kungsgatan i centrala Lysekil, i en fastighet som senare kom att ingå i kommunhuset, vars besöksadress i dag är Kungsgatan 44. Här samlades människor för måltider och festmiddagar. Bland annat firade klädfirman Bepes sitt 50-årsjubileum på Tärnan i november 1943.
Inne i kommunhuset finns fortfarande spår av restaurangtiden. Den stora stentrappan finns kvar, liksom dörren som ledde in till restaurangen – en stor ekdörr med välvd ovansida. De bevarade detaljerna gör det lättare att föreställa sig hur gästerna en gång tog trappan upp och gick in på Tärnan.

Det bevarade kvittot från bröllopsmiddagen på restaurang Tärnan 1943.
Efter bröllopet bodde Sven och Alice på övervåningen i Svens föräldrahem på Västra Kronbergsgatan 39. Där hade Sven vuxit upp, och där började nu deras eget familjeliv. Under åren i huset fick de döttrarna Åse, min mamma, och hennes lillasyster Linnea. Familjen blev kvar på övervåningen fram till 1954.

Vardagen på Kronberget

Under familjens år på övervåningen var vattenförsörjningen fortfarande en fråga för de boende på Kronberget. Vintern 1947 drabbades ledningarna av frostskador. De boende väntade på förbättringar, medan fullmäktige hänvisade till att den nya högreservoaren först måste tas i bruk. De boende begärde senare att slippa vattenavgiften för den tid försörjningen hade fungerat dåligt, men begäran avslogs. Tvätten hörde också till det tunga hushållsarbetet. Hösten 1947 beslutade staden att utreda en kommunal tvättinrättning där invånarna själva skulle kunna tvätta.
Ett eget hus på Kronberget

År 1954 flyttade familjen till Västra Kronbergsgatan 38, ett hus som Sven själv hade varit med och ritat och byggt. Efter åren på övervåningen i hans föräldrahem fick familjen nu ett eget hus på samma gata. Det var ett stort steg, men allt var ännu inte färdigt.
Till familjens minnen från den här tiden hör också Svens allvarliga njursjukdom. Enligt familjens berättelse opererades en del av den ena njuren bort, medan bara en del av den andra fungerade. Under en period vårdades han på Rävlanda sanatorium. Där hade den östra byggnaden 1948 tagits i bruk som konvalescenshem för vuxna patienter med framför allt njurtuberkulos.

Under hans bortavaro var Alice ensam hemma med barnen i det nya huset. Åse minns att trappan till andra våningen ännu inte var klar. I stället fick de använda en egentillverkad stege/trappa. Det var också ont om möbler och gardiner. Men Alice tog det med humor:
”Det gör inget. Vi får sprida ut dem lite så syns det inte.”
Ett bevarat arbetsintyg ger en annan inblick i familjens liv under de här åren. Under två sommarsäsonger i början av 1950-talet arbetade Sven vid Lysekils Havsbad. Där skötte han varmbadhusets värmepanna, utförde reparationer och hjälpte till där det behövdes. Intyget är daterat den 20 februari 1952:
”Gunnarsson har skött sitt arbete med skicklighet och noggrannhet varför han kan rekommenderas till det bästa.”
De få raderna ger en bild av en händig och pålitlig man, egenskaper som också återkommer i familjens berättelser om Sven.

Färgarns damm
På Kronberget fanns en plats som förändrades med årstiderna: Färgarns damm. På vintern lockade isen till skridskoåkning medan dammen under andra delar av året också användes för bad.

Den låg i området mellan det som i dag är Gullmarsskolan och Kronbergets förskola. Namnet kom från färgaren Anders Gustaf Bergfalk, som bosatte sig här 1862.
Dammen hade också en viktig uppgift i det växande samhället. År 1883 började den grävas djupare för att bli vattenreservoar. År 1891 kunde Lysekilsborna glädjas åt en förbättrad vattenförsörjning, där dammens vatten filtrerades innan det leddes vidare till köpingen. Under grävningarna 1883 gjordes dessutom ett märkligt fynd: kotor efter en grönlandsval. De berättade om en tid då havet täckte mark som senare skulle bli en del av Lysekil.

Dammens betydelse för idrotten syns även i stadens handlingar. År 1937 fanns planer på att uppföra ett ”Idrottens hus” vid Färgarns damm, i övre delen av Färgaregatan. I december 1942 begärde Lysekils Fotbollsförening tillsammans med andra föreningar att få använda Stora Färgarens damm för bandy. Frågan skickades vidare till bland annat vattenstyrelsen och hälsovårdsnämnden – en påminnelse om att idrottslivet och vattenförsörjningen behövde samsas om samma plats. När skolområdet byggdes ut under 1960-talet förändrades omgivningarna. Dammen torrlades och fylldes igen under slutet av 1960-talet och omkring 1970 för att ge plats åt en idrottsanläggning. Vattenspegeln försvann, men platsen fortsatte att användas för lek och idrott. För dem som vuxit upp i närheten levde namnet Färgarns damm vidare.

Ringklockan som ingen behövde
När Sven var med och byggde huset installerade han också en ringklocka. Det var en nyhet som väckte munterhet bland grannar och vänner. Vem skulle använda den?
Åse berättar att man inte brukade låsa dörren. Den som kom på besök knackade, öppnade och ropade ”Hallå!” för att tala om att man hade kommit. Svens kamrater tyckte därför att ringklockan var ganska överflödig. Men en kväll kom den ändå till användning. Åse var hemma med halsfluss, och familjen satt i köket och åt kvällsmat. Plötsligt ringde det på dörrklockan. Alla runt bordet tittade på varandra. Vad var det som lät?
– Kom in! ropade Sven.
I dörren stod Åses fröken med hennes skolböcker. Åse tyckte att det var jättepinsamt att lärarinnan kom hem till dem. Sven välkomnade henne och frågade om hon ville äta kvällsmat med familjen. Dessutom sade han du till henne. Åse kunde knappt tro att det var sant.
– Fröken äter väl inte sådan mat som oss?
För Sven var det naturligt att bjuda den som kom på mat. För Åse hörde fröken hemma i skolan – inte vid deras köksbord.

Kreativ ådra

Mormor och morfar hade båda en kreativ ådra som tog sig många uttryck. Alice älskade sin trädgård, blommorna och alla deras färger. Hon målade också blomstermotiv, och i de bevarade bilderna finns något av hennes omsorg om detaljerna kvar. Sven målade tavlor och snickrade möbler till familjen. Musiken följde honom också genom livet, både när han spelade dragspel och under alla år då han sjöng i manskören.
Glädjen i att skapa har gått vidare till deras barn och barnbarn. Den har fått olika uttryck, men jag känner igen den i familjen – lusten att arbeta med händerna, pröva egna idéer och göra något som andra kan ha glädje av. När jag ser det som mormor och morfar lämnade efter sig tänker jag på hur mycket av dem som fortfarande finns hos oss.
Det finns otaliga historier att berätta om Sven och Alice. Som barn tillbringade jag mycket tid hemma hos dem, och mamma Åse och jag återkommer ofta till minnena därifrån. Vi säger fortfarande ”Västra” i familjen, och för oss rymmer det ordet så mycket mer än en adress. Det är huset, människorna och allt det vi upplevde där tillsammans.
När mamma berättar om stegen, de få möblerna och den oväntade gästen vid kvällsmaten får jag också möta mormor och morfar som de var innan jag själv fanns: två människor som arbetade, bildade familj och byggde ett hem tillsammans på Kronberget.
Jag saknar dem. Jag önskar att jag kunde sätta mig hos dem igen, prata en stund och ställa alla de frågor som har kommit medan jag skrivit. Det finns så mycket jag ännu skulle vilja veta. Att få berätta om deras liv, och lyssna till mammas minnen, har blivit ett sätt att komma dem nära igen.
Nu går berättelsen vidare till min mamma och hennes generation. Till barnen som växte upp bland husen, trapporna och bergknallarna där så mycket av vår familjs historia har utspelat sig. Seriens sista kapitel tillhör dem – Kronbergets barn.
Källor
Materialet bygger på familjens samlingar, offentliga handlingar, äldre kartor samt fakta från Sällskapet Strömstierna och bilder från Bohusläns museum
Tack mamma för all hjälp med minnen och fakta. Tack Mikael Kristensson för hjälp med bilder på restaurang Tärnan.
Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2026

Lämna ett svar