Vietnam – GLICKO

Idag får ni träffa Caroline Bergqvist från Lysekil. Hon är 19 år och har bl.a. varit i Vietnam och Indien och jobbat som volontär

Publicerad den 24 oktober, 20169 januari, 2021 av Glenn Glicko Andersson

Idag får ni träffa Caroline Bergqvist från Lysekil. Hon är 19 år och har bl.a. varit i Vietnam och Indien och jobbat som volontär. Hon tog studenten i våras efter tre år på ekonomiprogrammet på Campus Väst här i Lysekil. Efter det var hon helt säker på att hon ville ut och resa.

Visste du vart du ville resa?
– Vart eller hur visste jag inte. Dock har jag alltid varit väldigt intresserad av människor och andra kulturer, så när jag hittade en länk från volontärresor.se på Facebook så passade det helt perfekt för mig.

Man kan välja i princip vilket land i världen man vill och olika projekt. Finns både med djur- och människor. Jag var dock mest sugen på Asien och bestämde mig tillslut för Vietnam och Indien då de verkade som två väldigt häftiga länder.

unnamed-7 — Utsikten från toppen av barnhemmet.

Varför valde du just barnhem?
– Hemma i Sverige tränar jag själv dans flera dagar i veckan och tävlar en hel del. Är även danstränare för barngrupper i olika åldrar vilket jag tycker är helt fantastiskt roligt! Därför blev det att jag valde att åka som volontär för att jobba på barnhem.

Vad betyder det att jobba som volontär?
– Att jobba som volontär betyder att man jobbar utan lön. Man får betala för att vara där. Det finns annars andra lokala människor som gärna hade velat ha gratis boende och mat för att göra de jobb vi gör. Istället skapar vi lite fler jobb. Någon lagade vår mat, städade och hjälpte oss med annat.

Var i Vietnam har du varit?
– Jag har varit i Vietnam och Ho Chi Minh City. Där var jag i 4 veckor. Jag jobbade måndag-fredag och var ledig på helgerna. Barnhemmet jag var på drivs av en kristen katolsk fond. Där bor 38 barn totalt. Av dessa är 8 av dem små bebisar. Den minsta var bara 2 veckor när vi kom hit och den äldsta av bebisarna är 7 månader. Det bor också 6 ganska grovt funktionshindrade barn där.
Barnen är nu mellan 4 veckor till 16 år. På hemmet bor endast 7 vuxna. De är nunnor och är en del av den katolska kyrkan. Som man säkert förstår finns det inte en chans för de vuxna att hinna ha tid för alla dessa barn. Hemma i Sverige hade ett av de funktionshindrade barnen haft minst en anställd personlig assistent dygnet runt. En förälder hade varit hemma på heltid med ett spädbarn. Ekvationen går inte riktigt ihop som man märker. Därför blir vår roll här att umgås med barnen. Lyssna på dem, mysa, kramas, trösta och bara finnas nära.

unnamed-8 — Caroline besökte ett tempel.

– Alla barn har sin historia här och man kan inte förstå hur de kan vara så glada, underbara barn. T.ex. en blind och förlamad flicka här, blev lämnad på gatan för att dö av sina föräldrar… En syskonskara på tre bor där. Två systrar och en lillebror. Båda deras föräldrar är döda och deras morföräldrar hade inte råd att ta hand om dem.
Nu kommer dem och hälsar på 1 gång om året. Den mellersta flickan berättade att hon saknade sina föräldrar väldigt mycket och att hon kände sig helt ensam. Alla har liknande historier. Antingen är båda eller en av deras föräldrar döda och ingen kan ta hand om dem, eller så har barnen blivit lämnade åt ödet.

Att de får chans att komma och bo där är helt fantastiskt och systrarna där gör ett helt fantastiskt jobb. De försöker verkligen att göra allt de kan för barnen.

Vad fick du göra?
– Varje morgon myste vi med alla bebisar, matade och gosade. Efter det hade jag tillsammans med en annan volontär engelska lektion. Barnen går bara i skolan halva dagen. De yngre på förmiddagen och de äldre på eftermiddagen. Så när barnen inte var i den statliga skolan hade de engelska lektion med oss (mig och en annan volontär).

– Efter första lektionen med barnen hade vi en kortare lektion för nunnorna, så kul haha! Efter det var det lunch. Då hjälpte vi till att mata de minsta barnen. När lunchen var över så går alla och sover i 1,5 h, under tiden myste vi med bebisarna igen innan det var dags för eftermiddagslektionen!

Varannan kväll fick vi hjälp av en lokal universitetslärare i engelska med att planera lektionerna och han hjälpte oss även ta fram material. Superbra hjälp! Eftersom vi va de första volontärerna på detta barnhem så blev det otroligt stor skillnad efter att vi varit där. De vill verkligen lära sig och var hur duktiga som helst!

Hur bodde du?
– Jag bodde i ett volontärhus tillsammans med andra volontärer från hela världen. Det var så spännande och kul att träffa dessa personer. På helgerna när vi alla var lediga passade vi på att upptäcka landet. Vi har verkligen passat på och vi har fått se och göra hur mycket som helst.

unnamed-10 — Här är de ute och paddlar kanot.

– I huset bodde också 2 anställda personer som hjälpte oss med allt. Lagar mat, om de skulle vara några frågor, problem eller vad som helst så fanns de alltid till hands och kunde hjälpa till.

Hur var maten och vad åt du?
– Så bra! Miss Van lagade mat tre gånger om dagen till oss. Alltid olika rätter och fantastisk god och fräsch mat. Det var alltid ris eller nudlar, mycket kyckling i olika former, grytor, soppor, mycket fisk och otroligt mycket frukt. De har färska örter och kryddor i allt. Jag gillade verkligen maten. Jag har gillat allt jag provat!

På restauranger var det lite annorlunda, då var jag alltid vegetarian ha ha. De hade ett stort akvarium med levande djur i där man fick välja vilken man ville ha. Det fanns: Råttor, grodor, ål, ormar, fiskar och olika sorters skaldjur. Många lokala hade smakat allt och gillar det. Apa och hund var också en sak som många hade ätit. Ja, lite annorlunda från Sverige ha ha..

Den 27 september åkte Caroline till Indien och fortsatte sitt äventyr där.

Fick du göra samma saker när du kom till Indien som du gjorde i Vietnam?
– Det var ganska annorlunda i Indien. På förmiddagarna är jag på en förskola där barnen är 3-4 år. Men istället för att leka, mysa och lära sig vara en bra kompis lär sig dessa barn alfabetet och siffror.

– De är väldigt tufft och lärarna är fruktansvärt hårda.
Det är en helt annan kultur här. Det är egentligen olagligt att aga barn i Indien men det händer hela tiden ändå. Om barnen inte skriver rakt på linjerna, skriver för långsamt eller liknande så får det utskällningar som jag aldrig varit med om förut. Lärarna går också runt och hotar barnen med linjal och smäller dem på fingrarna.

– På mellanmålet är de liknande saker, äter de för långsamt så blir de hotade. Det går inte 2 minuter utan att läraren skriker på någon.
De första dagarna höll jag helt på att bryta ihop. Men efter att jag pratat med både lärarna lite försiktigt och även vår manager så har det blivit helt annorlunda! De har slutat med nästan allt. De skriker en del fortfarande men inte ens i närheten som de gjorde i början. Helt otroligt skönt!
Man märker också redan efter 2 veckor här att lärarna har fått ett litet annat perspektiv på hur man kan bete sig och att barnen faktiskt lyssnar ännu bättre och att det kan vara superkul när man inte hotar med att slå barnen utan berömmer dem istället när de gör bra ifrån sig.
På eftermiddagen är jag på ett barnhem och hjälper flickorna med läxorna. Skönt för här är jag ensam med flickorna och de vuxna är inte i klassrummet. Det är så ambitiösa och duktiga tjejer i åldrarna 8-17 år. De är duktiga på engelska så man kan verkligen prata med dem ordentligt. De berättar dock att de bara vill bli äldre så de kan komma därifrån. De trivs verkligen inte.

Var någonstans Indien är du?

– Jag är i Goa. Det ligger på västkusten och har milslånga vita sandstränder, lyxhotell, fina villaområden. Några kilometer in i landet finns ett enormt slumområde där tusentals människor bor på ett sopberg utan rinnande vatten eller elektricitet. Det är där mestadels av projekten ligger.

Om du jämför Vietnam och Indien tyckte du att det var någon skillnad på att vara volontär i de olika länderna?
– Oj, det är väldigt annorlunda. Den största skillnaden är de vuxna. I Vietnam var de vuxna helt fantastiska förebilder för barnen, de kunde känna sig trygga och det var helt otroligt att få komma dit! I Indien där jag varit är det mycket mer fattigdom, de agar och skriker på barnen. Samtidigt som lärarna i Indien verkligen är snälla och trevliga människor annars så är de så präglade av den gamla kulturen. Det är svårt att förklara och jag tror att man nästan måste uppleva för att förstå. Men det är iallafall den absolut största skillnaden.

Hur var maten i Indien?
– Den är helt fantastisk! Även här har vi lokala människor som lagar maten. Mycket curry, ris, olika grytor, massor av wokade grönsaker och ett speciellt tunnbröd. Nästan allt är vegetariskt, ibland är det kyckling i någon form. Supergott och väldigt kryddigt!

Vad skall du göra när du kommer hem till Lysekil igen?

– När jag kommer hem ska jag först bara landa i allt, umgås med min familj och vänner. Sedan ska jag jobba några månader innan jag förhoppningsvis ska ut och resa igen.

Att vara borta två månader hemifrån är en ganska lång tid. Har du haft hemlängtan?

– Man pendlar hela tiden från att vara så glad och positiv. Då känns det som man skulle kunna vara där hur länge som helst. Men sedan kommer också tillfällen då man saknar alla där hemma och familjen. Då har jag bara velat packa mina saker och åka hem. Jag har brutit ihop några gånger och jag tror man behövde det.

Man får uppleva så himla mycket både positivt men också många väldigt jobbiga situationer som man inte kan göra mycket åt. Som tur är har man många runt sig som är med om liknande saker. Så vi hjälper, tröstar och pratar mycket med varandra och det hjälper mycket! Men nu efter två månader ska det verkligen bli skönt att komma hem, ja.

Hur skulle du sammanfatta denna resan?

– Jo, för att sammanfatta allt så tycker jag det absolut bästa med denna resa har varit att man verkligen har fått komma alla så nära. Vi har blivit en del av familjen på barnhemmen. Alla fantastiska barn. Man åkte ändå hit i hopp om att kanske kunna göra något för någon och det märks faktiskt verkligen att det gör skillnad att vi varit här. Både i Vietnam och här i Indien.
Utan volontärer på projekten i Indien hade de inte fått någon undervisning alls eftersom de flesta inte har råd att gå i den statliga skolan. Dock får man minst dubbelt så mycket tillbaka av alla. Det är helt fantastiskt med all glädje som ändå finns. Man klarar verkligen mer än vad man tror och man lär sig väldigt mycket om sig själv och andra.

Detta är det absolut värsta men också det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag är glad att jag bor i Sverige.

Tusen tack Caroline för att du tog dig tid att ställa upp på en intervju.
Caroline har också en blogg där du kan läsa mer om hennes resa.

Bloggen heter http://nouw.com/carolineebergqvist/2016/08

Jag var och besökte Te & Kaffe Kompaniet på Kungsgatan här i Lysekil

Publicerad den 11 februari, 20159 januari, 2021 av Glenn Glicko Andersson

Idag får ni följa med till nyöppnade Te & Kaffe Kompaniet i Lysekil.

Dan Ericsson tar emot mig och det doftar ljuvligt när jag stiger in i lokalen. Det är Dan och Ida som startat Te & Kaffe Kompaniet i Lysekil på Kungsgatan.

Dan frågar direkt om jag vill ha kaffe när jag kommer in genom dörren. Nej säger jag och berättar att jag inte gillar kaffe. Jag får frågan om jag vill ha en kopp te och det tackar jag inte nej till. Jag är inte direkt någon tedrickare heller men nu tänkte jag att det kunde vara spännande att få testa något jag inte smakat förut. Jag får lukta på lite olika tesorter och det luktar himmelskt gott, och fastnar för ett te med havtorn. Dan berättar att han själv dricker te men gärna då sådana som är lite renare utan en massa olika tillsatser i.

Har te som hobby.

Jag ställer frågan hur det kom sig att de öppnade te och kaffe affär i lilla Lysekil. Dan berättar att han har haft ett stort intresse för te och har intresserat sig för det. Han har beställt via internet och druckit teer från många olika områden i världen genom åren. Både gröna, svarta och vita teer. Samtidigt är det lite svårt att få tag på te i Lysekil, så man får åka långt för att köpa te. Göteborg var nog närmaste när Dan skulle köpa te till sig själv berättar han vidare.

Te tillverkas i olika länder.

Kina, Indien, Vietnam och Korea är några av de länder där de odlar te. I Hamburg i Tyskland finns det stora navet av teer när det gäller Europa. Där fördelas de rena teerna via stora grossister och där blandas också de många smakerna i teet. Riktig frukt och alla aromämnen som skapar olika smaker. Dan och Ida har en svensk grossist de beställer av som varit verksam i tebranschen i närmare 40 år.

Intresset för att skaffa affär startade redan tidigt.

Redan för 15 år sedan började Dan att fundera på detta med en affär. Det fanns en butik som hette Sjöbris vid torget som sålde te. Butiken blev till salu, men då var inte rätt läge att göra affär. Efter det så tänkte han inte så mycket mer på det. Han har jobbat med andra branscher men en dag när han gick förbi huset på Kungsgatan så såg han att lokalen var tom. Tankarna växte mer och mer och det är klart att det skall finnas en riktig tebutik i en stad med självaktning berättar Dan och skrattar. I oktober 2014 tittade de och efter några veckor hade de bestämt sig bestämde och den 28 november öppnade de Te & Kaffe Kompaniet i Lysekil. Läget kändes helt rätt för en affär med te och kaffe.

Namnet på butiken.

Dan och Ida tycker att namnet är relevant, efter att de spanat på lite olika butiksnamn. Ett namn som säger vad det är och som är relevant var det ligger. Te och kaffe skulle vara med för det är grunden i verksamheten och verksamhetsnamnet ”kompaniet” har känslan av sjöfart och kan förknippas med Lysekil. Där man faktiskt kan tänka sig att teet och kaffebönorna kom till kompaniet med båtar. De tyckte namnet blev bra och lade även till Lysekil i namnet.

Kaffemaskiner.

De var i kontakt med bl a Johan & Nyström som de beställer en del av kaffet ifrån, och som är ett rosteri i Stockholm. I dag är det tre olika rosterier som levererar säckarna till butiken, med det nyrostade kaffet i. Förutom kaffe i lösvikt kan butiken idag erbjuda ”Take Away” från nymalda bönor av valfri sort. Kunderna kan även sitta vid fönstret och ta en kopp kaffe eller en kopp te vid det trevliga ”barhänget”. För att kunna mala kaffebönorna behövs en kvarn. De kollade på nätet och där hittade de Handelsmans Flink gamla kvarn som var till salu. Den har stått där på Flatön oh snurrat i en väldig massa år och nu finns den här i Lysekil. Sannolikheten att Evert Taube druckit kaffe av bönorna som är malda där i är ganska hög. Den andra kvarnen hittades i Värmland. Kaffekvarnarna passar in till inredningen i lokalen på ett bra sätt.

Kaffet består av hela bönor.

Kaffet de säljer består av hela bönor. En del har kvarnar hemma och en del vill ha kaffet malt när det köper det. De har 15 olika sorters kaffe att erbjuda, och det är olika rostningar och olika bönor som då givetvis ger olika smaker. De har även några sorter av smaksatt kaffe. Runt 80-85 olika tesmaker finns att tillgå i butiken. Havtornsteet som jag fick prova på smakade väldigt gott.

Olika teer vid olika tidpunkter på dagen.

Dan berättar att man kan välja olika teer vid olika tider på dagen. På morgonen kanske man vill ha lite mörkare och tyngre teer, mitt på dagen lite mer smaksatta teer och på kvällen lite ljusare och enklare teer så att man sover gott. Teet innehåller olika antioxidanter berättar Dan.

Teet framställs av bladskott från växten ”Camellia sinensis”. Buskarna finns i lite olika varianter för att man har förädlat dem och flyttat buskar från Kina till Indien och lite olika ställen i världen. Det finns även något som heter Rooibos och det är det röda teet som kommer från Sydafrika. Det är bark och småkvistar som man använder och smaksätter. Det kallas Rooiboste.

Lapacho är en dryck som kommer från ett Sydamerikanskt träd och anses av folktro vara mycket hälsobringande. Vad som är sant eller osant har inte vetenskapen bekräftat.

Mate är en annan dryck från Sydamerika och fungerar som nationaldryck i flera av dessa länder. Den framställs av barken av trädet Ilex paraguariensis, även kallad Yerba Mate. Den dricks ofta med små sugrör, bombillas, berättar Dan vidare.

Det gröna teet är i mångas tycke det finaste teet berättar Dan, och det kan bero på att det är minst förädlad.

Det svarta teet får ligga och jäsa under ett antal dagar och blir då allt mörkare efter hand. Ett mörkt te blir ofta ett mustigare te.

Det godaste teet som Dan druckit.

Dan har flera riktiga goda teer som han smakat. Det gröna teet är väldigt gott som t.ex. ”Lung ching”. Det är ett klassiskt Kinesiskt te. ”Alpin Lung ching” finns det ett te som heter och som odlas på väldigt höga höjder i Kina och det är också väldigt gott. Samtidigt beroende på vilket humör man är på så smakar olika teer olika gott. När det gäller det svarta teet så tycker Dan att ”Yunnan” teet är väldigt gott. Det är ett svart te och kan innehålla sk ”Golden Tips” som det kallas berättar Dan. Den han visar kalas för ”Golden Monkey” och det är för att den består av gula blad som när man skördar dem sitter fast i en klase och som liknar en aphand.

Te är ungefär som att odla vin.

Att odla tebuskar är lite som att odla vin berättar Dan. Beroende på jordmån, höjd och plats så blir det skillnad på olika sorters te. Han berättar även att tebusken kan bli gammal. Ett te skall nog inte vara mer än samma års skörd tycker Dan. Förvaringen är väldigt viktig för ett te. De ligger i påsar som inte släpper in luft och ljus.

Har affären som en hobby.

När vi står och pratar kommer Ida in. Hon har precis slutat sitt vanliga jobb och berättar att de har öppet fredag kl. 10-18:00 och lördag 10–14.00. När de öppnade i december så var uppslutningen bra. Det var många som köpte julklappar till andra och de börjar komma tillbaka nu när deras te eller kaffe tagit slut eller något av de andra delikatesserna de har i butiken som choklad, lakrits, honung, skorpor, knäckebröd och massa annat som är väldigt populärt.

Kaffe är Idas grej.

Jag frågar Ida vad hon har för favoritkaffe. Just nu är det ”Fort Aleza” som är hennes favorit. Fast hon tillägger att hon gillar alla sorter de säljer, från de ljusa specialkaffesorterna till de riktigt kraffulla och mörkrostade. Fort Aleza har en smak av choklad och nötter efteråt berättar Dan.

Den populära och omtyckta Isländska lakritsen säljs i butiken och uppskattas av många, berättar Ida. Ovanför utgången när man går ut hänger det en glasruta med ”Jibes jubileums kaffe”. Den måste ha hängt med sedan JB Jonsson fanns i dessa lokaler berättar Dan.

Tack för att jag fick komma och hälsa på och önskar er lycka till i framtiden. Ni som vill följa Ida och Dan kan göra det på deras sida på Facebook som det ligger en länk till här under.

Te & Kaffe Kompaniet i Lysekil.

Idag får ni möta Bohusläningens fotograf Lasse Edwartz på min blogg

Publicerad den 17 april, 20144 januari, 2021 av Glenn Glicko Andersson

Lasse Edwartz med sin Leica som han har tatuerat in på sin arm.

Jag åkte till Uddevalla och hälsade på Lasse som denna dagen var ledig från sitt jobb som fotograf på tidningen Bohusläningen. Lasse har också en bildblogg på Bohusläningen som jag kommer att länka till efter detta reportage och som jag tycker ni skall ta er tid att gå in och titta på.

Lasse Edwartz född 1952 en midsommarafton i Lane-Ryr utanför Uddevalla. Familjen flyttade till centrala Uddevalla när Lasse var cirka 2 år gammal. Första kameran fick Lasse när han var 10-11 år och det var en plastkamera som hette ”Diana”. En 6X6 kamera som kostade 4:95 och det var filmen som var dyr berättar Lasse till hans mammas förskräckelse. Det var tolv rutor på en film och den tog slut väldigt fort. Lasse tog en hel del kort, men ibland tog det stopp för han fick inga pengar till någon ny filmrulle.

Började som tabellnisse på sporten på Bohusläningen.

Han gick i skolan från förste till sjunde klass och därefter gick han 4-årig teknisk linje och tog realexamen och lärde sig allt om vägbygge och mycket annat som han inte alls var intresserad av berättar han. Sista året han pluggade började han på Bohusläningen. Lasse blev anställd i april 1970. Han berättar att han fortsatte som fotoelev och lärde sig att blanda fix, framkallningsvätskor och att hålla rent på fotoavdelningen. 1972-73 gjorde han lumpen på I 17 i Uddevalla och efter det kom han tillbaka till Bohusläningen och sedan dess har han varit tidningen trogen.

Han har inte gått någon journalistutbildning utan har lärt sig allt från grunden. Lasse berättar att det kunde man göra på den tiden, det är en väldig skillnad mot idag då du måste ha en massa utbildningar o.s.v. Lasse berättar att han har gått den långa vägen för att komma dit han är idag.

Jobbade bredvid Kjell Allén och Arne Andersson.

Lasse gick bredvid Kjell Allén och Arne Andersson på fotoavdelningen på Bohusläningen och efter hand fick Lasse göra mer och mer saker under tiden han lärde sig och att de såg att han klarade av det. Det var inga konstigheter berättar Lasse. Bilden på den tiden skulle kopieras exakt i den storleken den skulle vara i tidningen. Gjorde Lasse 2 millimeter fel så fick han gå upp och göra om det igen. Lasse skrattar och berättar att nattchef Hansson blev vansinnig om det blev lite fel. Lasse köpte mörkrummet från Bohusläningen när de la ner det. Han har inte packat upp det men någon gång är väl meningen att det skall komma fram.

Skillnaden från förr och nu.

Vi stannar upp där och börjar prata om förr och nu vad det gäller foto och dess innebörd med framkallning och allt annat som behövdes för inte så längesedan. Man köpte film och tog sina bilder och framkallade filmen och gjorde bilder. På Lasses blogg ligger det bilder som är gjorda manuellt och sedan inskannade. Lasse tror att man har stor nytta att få varit med på den analoga tiden p.g.a. att man vet hur en bild skall se ut. Lasse skulle inte vilja gå tillbaka till den analoga världen för allt går så mycket lättare och snabbare idag, fast medger att det var en viss charm i att komma ut till redaktionen med en näve bilder och slänga på redaktionsbordet.

Lasse minns lukten från framkallningsrummet.

Han minns lukten från framkallningsrummet och byxorna var gulprickiga av framkallningsvätskan. De reste ofta och gjorde reportage på bl.a. Vasaloppet och då tog med sig hela mörkrum på resan och satte upp på hotellrummet. Man byggde om hotellrummet till mörkerrum och satte upp svarta plastsäckar för fönstren och gjorde i ordning ett helt fungerande mörkrum.

Lasse var i Ljungskile och fotade fotboll. Han skickade 40-50 bilder direkt från planen med en sändare som är kopplad till kameran och en 4G dongel i fickan. Lasse tar en bild och kollar om bilden blir bra och sedan trycker han på två knappar och skickar iväg den direkt till Bohusläningens webbsida. Det finns ingen moderator som kollar bilden utan den går direkt till sidan. Skulle det bli något fel så kan man ringa och få hjälp med att ta bort den. Idag kan Lasse även skicka filmsnuttar via den vägen och detta tycker Lasse är väldigt kul. Det har blivit mycket enklare, han säger; ”Man slipper bygga om hotellrum”.

Redigerar bilderna som skall vara med i tidningen.

Efter matchen åkte Lasse in till tidningen och gjorde i ordning ett par bilder från matchen som skulle vara med i tidningen. Bilderna till tidningen vill han gärna jobba med lite innan de blir klara. Det kan vara att ändra kontrasten till att beskära dem lite. Förr åkte de alltid med på handboll och fotboll över hela landet.

En gång var de i Visby och Lasse fick låna ett mörkrum där och Lasse skulle telefota bilder till redaktionen i Uddevalla. Lasse minns att detta var en fredagskväll och han tänkte skoja lite med kompisen på redaktionen i Uddevalla. Kompisen hade bråttom hem och Lasse kunde ta det lugnt för han skulle inte flyga hem förrän dagen efter. Lasse skickade extra stora bilder på 20X40 cm och skickade tre sådana bilder via telefotosändaren. På den tiden hade de inga mobiltelefoner så kompisen kunde inte få tag på Lasse och fråga vad han höll på med. Kompisen hade stått och stampat i Uddevalla och var inte glad på Lasse när han kom hem från Visby.

Idag är allt mycket enklare om man får tekniken att fungera.

Idag är allt mycket enklare och nu börjar tekniken äntligen fungera för Bohusläningen. Det har varit en del inkörningsproblem med att grejer inte går att skicka när man står ute och behöver få iväg materialet till redaktionen. Sändningsutrustningen är väldig känslig och ibland måste du hitta rätt ställe där du är för att kunna sända iväg bild eller film.

Minnen från det att Lasse började jobba på Bohusläningen.

Det har blivit så otroligt mycket bilder genom åren berättar Lasse så det är svårt att minnas alla. Lasse berättar om en bild han tog på Henke Larsson under en landskamp där han har gjort mål och kommer emot Lasse med tungan ute och Lasse får en perfekt bild på Henke. Bredvid Lasse står GT:s fotograf och tar exakt ett likadant kort som Lasse. Lasse skickar in bilden till årets bild. Det hade fotografen som stod bredvid Lasse också gjort och hans bild vann pris. Marginalerna är små berättar Lasse. Detta måste varit någon gång på 80-talet tillägger Lasse.

Han berättar vidare om ”Vargfjället” i Ljungskile som han besökte någon gång vid 1975-76. Där Bodde Hugo med sin familj. Utan vatten och utan el och hade fött upp en hel del barn på det lilla torpet på Vargfjället. Det fanns ingen väg fram då till torpet och de levde helt utanför samhället berättar Lasse. Han har även besökt dem senare och då kunde man köra med bilen ända fram till torpet. Detta är saker som man minns.

Bästa minnena har Lasse från Vietnam.

Vietnam pratar Lasse väldigt mycket om och han har besökt Vietnam en dryg handfull gånger. 1988 var första gången Lasse var där och Lasse berättar att de var nog bland de första journalisterna som fick komma in. De hade hela tiden med sig säkerhetsvakter som bevakade dem så att de tittade åt rätt håll hela tiden och inte tog bilder på saker de inte fick ta bilder på. Han minns vid ett tillfälle när de stannade på landsbygden och skulle ta en rast och man hade alltid med sig kameran hängande runt halsen berättar Lasse.

Ledaren för resan kommer ut ur bussen och får se att på fältet där de stannat så står det solskydd med kanoner under. Då var han väldigt snabb på att plocka in alla i bussen igen och resan gick vidare. Det var samma om någon journalist försvann från platsen där de var det var inte populärt.

Lasse berättar att de satt i en lite by uppe i norr en söndagsmorgon vi nio tiden. Ofta så visade de saker på stora overhead och allt stod på vietnamesiska och Lasse sa till Ulf Johansson som då reste tillsammans med Lasse att han tar en promenad istället för att sitta kvar och lyssna.

Han smet ut och tog en promenad och det tog en stund innan de kommit på att Lasse hade lämnat stället de var på. Han hade tagit en promenad till byn och hälsade på folk där och blev inbjuden på tee och umgicks med folk han inte kunde prata med.

De bröt kol där och det var mycket problem med lungsjukdomar berättar Lasse. Han tackade för sig och när Lasse kom tillbaka till vägen fick de se honom och då blev det en väldig fart på dem och de undrade vart Lasse hade varit.

Reste med Ulf Johansson som idag är chef på Rapport.

Lasse berättar att han och Ulf Johansson som då jobbade på Bohuslänningen och som idag är chef på Rapport på Sveriges Television reste dit och frilansade ihop. Lasse berättar att de var lite trötta på området här och ville hitta på något annat. De pratade om Afrika, Angola och Moçambique. Det blev det sistnämnda de bestämde sig för.

De sökte stipendium för att resorna var ganska dyra på 80-talet. De fick inget stipendium men Lasse hade turen att träffa en kompis i Örebro som berättade att ni måste gå och läsa u-landskunskap.

Lasse och Ulf började läsa ungefär 1986. De gick en distansundervisning på Stockholmsuniversitet i u-landskunskap ihop med ”Sida” och det utrikespolitiska institutet i Uppsala. De åkte upp på föreläsningar med jämna mellanrum under 1 ½ halvt år. I denna kurs ingick en resa till Vietnam men det visste de inte om när de började kursen.

I slutet av kursen frågade de om någon var intresserad av att resa till något ställe. Man fick anmäla sitt intresse och efter några månader får de ett brev där det står att de är uttagna att åka till Vietnam. De läste även vidare en kurs om Vietnam och när den var klar bar det iväg dit.

Gifte sig 1997 i Vietnam med sin Camilla.

1997 gifter han sig med sin Camilla i Hanoi i Vietnam. Hela familjen åkte dit och reste runt till olika platser. Vietnam är ett fantastiskt land tycker Lasse. Det har hänt så otroligt mycket med Vietnam under dessa år både på gott och på ont. Utvecklingen drar med sig saker som prostitution och droger men det finns också saker som blivit mycket bättre. Senaste gången Lasse var där var för ungefär tre år sedan och då hade de inte Facebook där men det har de idag.

Lasse har kontakt med några stycken ifrån Vietnam via Facebook och det tycker Lasse är roligt. Han har bl.a. kontakt med en kvinna som han träffade när han var där första gången 1988. Hon och hennes man har varit i Uddevalla och hälsat på och i vår blev hon utnämnd som generalsekreterare för IOGT i Vietnam.

Det har blivit för mycket folk som tror de är fotografer.

De gjorde en hel del bra jobb i Vietnam men det har blivit svårare och svårare att sälja sådant på frilansbasis berättar Lasse. Det är inte lätt för en frilansfotograf att försöka överleva för mycket har blivit gratis i fotografernas värld.

Det finns för mycket gratismaterial tycker Lasse och det finns också för få redaktörer som har kunskap om vad en bra bild är. Gratis är bra, det har det alltid varit och idag är gratis ändå bättre och detta är väldigt tråkigt för det kommer att utarma alla duktiga fotografer. De kommer att försvinna för de har inte råd att leva på sitt jobb. Det finns för mycket folk som kallar sig fotografer berättar Lasse och det tycker han är synd. Bara för du köpt dig en kamera så kan du inte kalla dig för fotograf. Lasse berättar att de var som mest 70 personer i journalistklubben på Bohusläningen. Idag tror han att de är 29 personer.

Problemet med att tidningarna får säga upp personal kan man nog säga att det beror på nätet. Idag kan du läsa om det mesta som händer på nätet och oftast är det gratis. Nyheterna kommer lika fort som de försvinner och det gäller att vara först med nyheterna för det skapar ett intresse hos folk och man hittar oftast de nyheterna på nätet först.

Bilder på sin blogg.

Bilder från 1975 som Lasse tagit har han börjat lägga upp på sin blogg. Problemet förr var att arkiveringssystemet inte var så bra. Vi går igenom lite bilder som han har tagit genom åren och han visar också film från Vietnam som han spelat in där och redigerat.

Lasse ger lite tips under tiden vi går igenom några av hans bilder på hur man gör med kameran när man skall ta bilder. Det är lite synd att jag inte kan visa Lasses alla bilder här på bloggen för det är många många fantastiska bilder han tagit genom åren. Men han har valt ut några som jag får visa upp här för er.

Vietnam1988LapTach — Den här bilden talar Lasse väldigt mycket om. Den är tagen i Vietnam 1988 i en by uppe i norr där det var väldigt fattigt. Omtanken som den här lilla tjejen ger till sin bror när hon bär på honom i hans trasiga kläder. Foto: Lasse Edwartz.

1984-07-25 En grindval har just landat på valstationen. — Bild från Island som Lasse och Ulf Johansson besökte. Här är det en Grindval som just landats på valstationen. Foto: Lasse Edwartz.

Nummer 5 Elin Mann på hemmabanan på Glimmingen under VM tävlingen i juli 2009. Foto: Lasse Edwartz.

RolfLassgård — Rolf Lassgård i rollen som kommissarie Wallander i Henning Mankell filmen ”Steget efter” som spelades in på Ramsvik. Foto: Lasse Edwartz.

Dimma i Uddevalla Hamnen. Foto: Lasse Edwartz.

Viveca Lärn, författare — Viveca Lärn. Foto: Lasse Edwartz.

Kungen ryckte Lasse i byxbenet.

Jag frågar Lasse när han ger sig av nästa gång till Vietnam, han svarar; ”frågar du mig så åker jag gärna dit imorgon”. Han har inte planerat någon resa inom den närmaste tiden men hoppas att det blir av inom en snar framtid. Familjen har också en segelbåt som han gillar att vara ute med och den tar också tid. Fritidsintressena är båt, bilder och att åka till Vietnam. Han har inte ångrat sitt val här i livet att bli fotograf.

Han har träffat Kungen och Victoria ett antal gånger och minns speciellt en gång när han stod utanför Lysekil och de hade lagt ut oljelänsar. Lasse stod ovanför flightbridge på någon militärbåt och Kungen stod på flightbridge. Under tiden så vrider sig båten och plötsligt så kommer Lasses ben i mellan Kungen och oljelänsarna och då känner Lasse något som rycker i byxbenet och säger ”kan du flytta på dig lite” och det var Kungen som ryckte Lasse i byxorna.

Försöker få ögonkontakt med folk som står på en scen innan han tar bilden.

När Lasse fotograferar folk på en scen t.ex. så försöker han alltid ha ögonkontakt med personen i fråga, det tycker han är väldigt viktigt. Jag frågar om det är någon eller några fotografer som han sett upp till genom årens lopp.

Lasse berättar om Paul Hansen på Dagens Nyheter som han tycker är duktig och som Lasse träffat flera gånger och som han känner. Gamla krigsfotografer som tog bilder bl.a. i Vietnam under kriget som Ansel Adams , Diane Arbus och Tim Tage som Lasse träffade i Hanoi 1992.

Idag är det lite annorlunda mot hur det var förr. Idag jobbar de bara med planerad produktion på tidningen. Med planerad produktion så vet du hur många bilder du skall ta när du gör ett jobb och vilket som skall vara till 1:an t.ex. Det kan vara så att det hänt något under tiden som de varit ute på reportage och då kan det ha ändrat sig i planeringen berättar Lasse. Sista frågan jag ställer till Lasse är, tror du papperstidningen finns kvar om tio år, Lasse säger, ”ja, det måste jag tro, fast kanske i ett annat format med färre utgivningsdagar och mer samarbete tidningar emellan”.

Lasse berättar att de har samarbete med ttela, GP, Strömstads tidning och Hallandstidningarna som är ett och samma företag idag. Det kommer nog att bli så att man har mycket mera samarbete med gemensamt material i framtiden. Stort tack Lasse för att jag fick träffa dig det var en stor ära för mig.

Länk till Lasses blogg på Bohusläningen.

http://bohuslaningen.se/bloggar/1.1483418-lasses-bildblogg