Idag får ni möta journalisten Terje Fredh som berättade om sitt liv för mig

Jag fick den stora äran att få göra en intervju med journalisten Terje Fredh. Terje är en legend inom journalistkåren. Han var dessutom arbetskamrat med min pappa Eric ”Eran” Andersson på tidningen Bohusläningen i många år och därför blev jag väldigt glad och när Terje tackade ja till detta.

Terje Fredh.

Föddes 1934 och växte upp på Södra Kvarngatan

Terje föddes 1934 i Lysekil och växte upp på Södra Kvarngatan. Det var en spännande tid då det var mycket tåg som kom och gick och lite längre bort var det fiskauktion och dit gick man ner och tittade när de små fiskebåtarna kom in och landade fisk, det var ett riktigt skådespel att se detta berättar Terje. Det fanns även en fotbollsklubb i kvarteret Bryggarbacken. Klubben hette ”Stjärnan” och de spelade fotboll i den sluttande backen bakom där ICA ligger idag.

De som sköt hårdast sköt på bollen ner till järnvägsstationen. Allting var enkelt på den tiden, det fanns inga fritidsgårdar så ungdomarna förströdde sig själva. Terje berättar att de var sex syskon i familjen. Redan som 13-åring började Terje med att skrapa plåt på Thores Bageri här i Lysekil. Det var ett tufft jobb som han gjorde på eftermiddagarna efter att skolan slutat. Terjes pappa jobbade på Otto Werners en möbelfirma som låg i Lysekil och där jobbade även Terje som springpojke. Att jobba som springpojke var väldigt vanligt på 40-talet.

Terje fick som 15-åring jobb på Erikssons Bosättningsaffär

När Terje fyllde 15 fick han jobb på Erikssons Bosättningsaffär. Där jobbade han med att köra ut bl.a. varor och glas och porslin. När folk hade kalas förr så hade de inte så mycket koppar och porslin utan hyrde det av Erikssons Bosättningsaffär berättar Terje. Fast det var väl inte direkt det vanliga folket som hyrde utan det brukade vara de bättre bemedlade personerna som hyrde detta berättar han vidare. Det var inga stora löner när man jobbade men man fick livserfarenhet på det viset.

När det gäller sport var det bara fotboll och handboll som var stort i Lysekil på den tiden. Terje spelade även fotboll med Slätten. Allt var väldigt uppspaltat, de som bodde i Kyrkvik spelade fotboll med ”LFF”, de som bodde neråt ICA hållet spelade med ”Slätta”. Han berättar att de cyklade till Stångenäs med en flaska ”Orangea” och kläderna på pakethållaren och spelade matcher. Terje var även ofta och tittade på handboll i Lysekils idrottshall för handbollen stod högt i kurs hos Lysekilsborna.

Började gå i skolan på Slätten

I Slättens skola gick Terje de första 3-4 åren. Det var en väldigt gammal skola med de äldre lärarna och innan man fick gå in i skolan ställde alla klasserna upp på två led. Det ena ledet gick först in och så ställde de sig vid sin bänk men ingen fick sätta sig förrän läraren hade sagt godmorgon. Sedan sjöng de en psalm och skolan var väldigt inriktad på religion.

Vid den här tidpunkten startade Terjes intresse för att skriva. De skrev mycket uppsatser och Terje brukade vara den som satt längst och blev oftast klar sist av alla. 1946 skrev Terje den första barnteatern som någonsin har spelats i Lysekil. Det fanns ingen teater i skolan då men Terje skrev en teater som han spelade upp i klassrummet. Terjes fröken som hette Margit Olsson frågade klassen inför jul om de inte kunde göra något trevligt och han fick i uppdrag att ordna något.

Terje berättar att han skrev en barnteater som handlade om julen. Det var inga pojkar som ville vara med utan flickorna ställde upp på detta. De spelade upp den för klassen och sen spelade de även upp den för alla elever i Lysekil. Det var det första försöket att ha barnteater i Lysekil. Det här har aldrig Terje berättat om för någon säger han.

Andra världskriget

1939-1945 var det andra världskriget och det var ganska spännande berättar Terje. Det hände hela tiden saker på Gullmarsfjorden. Hit till Gullmarsfjorden kom det norska, danska och finska ångfartyg som inte vågade gå vidare. Terje hade en lådkamera och stod på berget vid kyrkan och tog bilder ut över havet.

En höstdag stod Terje och hans pappa där på kajen i Norra hamnen och det var disigt men de såg en liten båt som kom från Kornöhållet med slagsida. Den lägger till vid kajen och Terje berättar att upp ur båten kom det 15-20 norrmän som var med båten och det var en flyktinglinje som gick från Sandefjord till Lysekil med flyktingar. Så fort det var dåligt väder kom det en båt med flyktingar, det var norrmän som var jagade av nazisterna och som kom till Lysekil.

Terje berättar att han följde upp det senare och de togs om hands av myndigheterna och de låg ofta över i församlingshemmet och fick lite mat och kaffe, sen skickades de vidare och det var både vuxna och barn.

Terje berättar om en annan händelse när de var nere vid Valbodalen och hörde en mina explodera och det var ett väldigt väsen och de upptäckte också en död engelsk flygare som drev iland. Det blev många intryck som barn. Här hade Terje en anteckningsbok som han skrev om sina upplevelser i och som kom till användning när han blev äldre.

Terje fick jobb på Plåtmanefaktur AB på Grötö

Efter Slätten skolan blev det Färgarskolan och efter det blev det realskola för Terje. Den låg nere i Kyrkvik och det var elever från Skaftö, Brastad, Brodalen och Lyse. Av olika anledningar gick inte Terje ur realskolan. Han prövade på olika saker bl.a. som målare, men kände att han måste ha ett fast jobb. Han fick jobb på Plåtmanefaktur AB på Grötö som senare blev PLM och som idag heter G&M. Där tryckte de mönster på konservburkar.

Detta var inte riktigt Terjes grej, de hade skiftarbete och det tyckte Terje var jobbigt. Vid den här tidpunkten var Terje gift och hade småbarn. Han trivdes inte på jobbet. Han sökte andra möjligheter men samtidigt så hade han inte de ekonomiska förutsättningarna till att göra något större.

Började på Lysekilsposten som radskrivare

Han började på Lysekilsposten som radskrivare där han skrev om sport och musik. Han gick på olika matcher och ibland någon konsert eller revy och skrev om detta. På detta viset träffade han Bo Antonsson som var lokalredaktör på Bohusläningen. De skulle vara 2 stycken här i Lysekil men oftast var Bo ensam. Det togs ett beslut och Terje började på Bohusläningen 1962. Lönen var då 875 kronor i månaden. Terje minns att det var gamla dåliga lokaler och skrivmaskinerna var av märket Halda. De satt och skrev ett manus och så skickades det med post eller så ringde man in det till Uddevalla. Sedan blev det lite moderna när de skaffade en teleprinter.

Våren 2013 slutade han skriva för Bohusläningen vid 79 års ålder. Idag jobbar han på Lysekilsposten som frilansare och nästa sommar fyller han 80 år. Terje är Sveriges äldsta journalist. I Lysekilsposten skriver han mycket om historia och båtar bl.a. Han har lusten kvar säger han, hade det varit tråkigt hade jag slutat för länge sedan.

Lysekils jazzklubb

1950 startade Terje ”Lysekils Jazzklubb” och med där var bl.a. bröderna Lundborg där den ena brodern var gift med Anna-Lena Löfgren. De hade tillställningar på Oscars och de samlades även i källaren på Folkets hus. Terje berättar att kända musiker som var och spelade på Hotell Lysekil dök ibland upp och var med och spelade. Efter några år dog jazzklubben ut för det var inte lätt att driva något sådant i lilla Lysekil.

Började skriva om andra världskriget

1975 vaknade Terjes intresse för att skriva om andra världskriget. Han gick till biblioteket och tittade men fann snabbt att det inte fanns mycket om detta i bokväg. 1975 gav han ut den första boken om andra världskriget som hette ”Exporten av kullager”. Sen dess har Terje hunnit med att skriva 53 böcker.

Jag frågar om han inte funderat på att skriva sina memoarer men det har Terje inte funderat på. Han har tagit på sig så mycket och har svårt att säga nej så tiden har inte alltid räckt till. Man måste ju samtidigt sätta av tid till familjen och barnbarn m.m.

Fick Kung Olavs medalj i den 5:e storleken

1995 fick han ett uppdrag av den Norska regeringen där de ville ta reda på om det fanns några svenskar som fanns på norska båtar under kriget. De hade hittat hundra svenskar. Terje åkte till Oslo och jobbade för regeringen och hittade 550 stycken till.  En dag fick Terje ett glatt brev från den norska regeringen där det stod: För ditt arbete får du Kung Olavs medalj i den 5:e storleken. Han har gjort samma jobb för den svenska regeringen berättar Terje.

Terje med Kung Olavs medalj i den 5:e storleken.

Intervjuat 7000 personer

Under årens lopp med jobbet med böckerna har han intervjuat ungefär 7000 personer och filmat ungefär 100 personer, allt ifrån sjöfolk, träsnidare, bagare och stenhuggare m.m. Allt detta har Terje lämnat ifrån sig till Lysekils bibliotek. Terje har även haft många föredrag under åren och berättar att det blivit 1560 föredrag. Han har varit på fångvårdsanstalter, långvården, skolor och föreningar ja listan kan göras lång. Under alla dessa år har han träffat många personer och skapat sig ett kontakt-nät.

Minnen från tiden på Bohusläningen

Jag frågar om minnen från tiden på Bohusläningen, Terje säger ”oftast minns man de tråkiga sakerna som bl.a. när Scandinavian Star brann, jag var tidigt ute med lotsbåten och tittade på branden och vi 3 som var på Bohusläningen, Eric (pappa), Lars Johansson och jag hjälptes åt att jobba med det här”.

Här är när Bohusläningen låg på Kungsgatan i Lysekil. Terje vid skrivbordet.

Pappa Eric och Terje på Bohusläningens kontor i Lysekil.

Ett annat minne han har var när lotsutkiken ringde kl. 4 på morgonen och berättar om att Tjörnbron hade körts ner av en båt. Terje satte sig i bilen och berättar att det var en sådan fruktansvärt tät dimma när han körde runt Munkedal och tillslut kom han fram till brofästet. ”Det fanns inga avspärrningar utan bron slutade bara, jag kunde inte ta någon bild för dimman var tjock som ärtsoppa, det fanns inte en människa där”.

En annan hemsk historia är väskmordet 1969. Terje och pappa visste ganska tidigt vem som var mördaren men kunde inget säga till polisen p.g.a. tystnadsplikt berättar han. De fick tips från lite olika håll och hade i ett tidigt stadium klart för sig vem det var. De sa aldrig något till polisen utan de fick spana på så gott de kunde. För var det så att hände det en olycka så åkte de ut. Det kunde räcka med att en moped kört omkull i Häggvall var de där och tog kort.

Hade goda kontakter med polisen

Terje berättar att de hade oerhört goda kontakter med polisen. De kunde ringa och säga att det hade hänt något eller att något var på gång. Terje berättar att de ringde från polisen och detta var nog i början på 60-talet när Terje var frilansare att en bil hade krockat med en ubåt på Anderssons kaj. Där stod en PV 444 som hade stått på Fiskaregatan och rullat ner och krockat med ubåten ”Makrillen”.

Ägaren av bilen hade glömt att dra handbromsen och blev åtalad för detta berättar Terje.  Detta kort minns Terje väldigt väl och bilden har cirkulerat i olika tidningar världen runt.

Krock mellan bil och ubåt.

Musikintresse

Terje har alltid haft ett stort intresse för musik. Från det han var liten samlade han på sig 5000 stycken 78-varvare. Dessa köpte radiotjänst av Terje och de finns nu i Stockholm. Terje jobbade extra på lördagar på Hörnfeldts musik på Kungsgatan i Lysekil. Han berättar att han nog var den första som ägde en skiva som var en 45-varvare och detta var med Elvis Presley och låten ”Hound dog”och ”Don´t be cruel” på andra sidan.

Terje hittade en amerikansk tidning och i den tidningen stod det en annons där Terje beställde 45-varvaren med Elvis. Skivan gick inte att spela när han fick den för de skivspelarna hade inte kommit till Sverige. Tidningen ”GT” hade med en liten notis om detta i tidningen att det var en samlare i Lysekil som hade fått tag i en Ep-skiva med Elvis Presley inspelad på Sun Record. Han skickade ett kuvert med dollar och fick skivan med posten efter ett tag.

Terje beställde jeans från en firma i New York

Han berättar även om när han beställde jeans från en firma i New York. Här hade han också hittat en annons i en amerikansk tidning. Han var inte först med jeans i Lysekil tror han, men han var först med ett par jeans av märket Lee. Han la dollar i ett kuvert och skickade och en dag ringde de från tullen i Lysekil och sa, ”vi har fått ett paket från USA som måste öppnas det skall förtullas”. Terje fick betala några kronor i tullavgift.

Jag frågar Terje om han träffat några kändisar under åren på Bohusläningen. Han berättar att fotografen Lennart Nilsson var och hälsade på hos Bohusläningen flera gånger i Lysekil. Terje tror han var hyresgäst på Skaftö på sommaren. Lennart var där och frågade om de ville använda en bild från boken ”Ett barn blir till”. Bohusläningen tackade nej och sedan publicerades denna bild över hela världspressen.

Clark Olofsson

Terje åkte varje måndag och tisdag till tinget som då låg i Munkedal och satt där och väntade på domarna som avklarades i tingsrätten. En gång körde han från Lysekil och kom till Brastad och där stod en man och liftade. Terje hade gott om tid så han stannade och mannen frågade om Terje skulle åka norrut. Terje berättade att han skulle till Munkedal ”det skall jag också” sa mannen, ”får jag lov att åka med”. Mannen åkte med och de satt och småpratade och mannen frågar Terje om vart han skall i Munkedal. ”Jag skall till tingshuset” svara Terje. Mannen svarade, ”det skall jag också”. Det var Clark Olofsson som liftade med Terje.

I pausen i tinget så kom Clark fram och pratade med Terje och berättade att han var utbildad journalist. Terje berättar att han var trevlig att prata med och höll ett lysande försvarstal i tingshuset.

Många ouppklarade bränder i Lysekil

En annan sak Terje tar upp är att Lysekil har under åren drabbats av 14 stora bränder mellan 1939-1970 och inga av dessa bränder blev uppklarade. Det antogs att några bränder var anlagda men det blev aldrig uppklarade.

Jag frågar Terje om han har några andra intressen och här berättar han att han har ett stort intresse för Bob Marley. Han var intervjuad av radioväst en gång i tiden och de frågade Terje om han ville önska en låt, Terje sa, ”du kan spela en skiva med Bob Marley som heter ”Kaya”, de sände från Havsbadsparken här i Lysekil och de sa ”då skall vi spela den för dig Terje”, men det gick inte för den var svartlistad.

Han minns musiken från 40-talet med Benny Goodman bl.a. Ulf Lundell har han alltid gillat berättar han. Benny Andersson är en annan favoritmusiker när han spelar med Orsa- spelmän.

Vi kommer in på sport igen och Terje berättar att den sport han haft som ett intresse för var gång. De var cirka 15-20 stycken i Lysekils cykelamatörer som startade med gång och de gick från Slättens skola och gick till Lyse station och vände och på sig på fötterna hade de Tretorns gymnastikskor. Annars var det inte så mycket sport. Det fanns inte så mycket att välja på i ungdomen.

Lärde sig att segla

Han jobbade även på pressbyrån vid järnvägsstationen i Lysekil och körde ut tidningar till olika affärer och sålde även tidningar på tåget mellan Lysekil och Munkedal. Då hade de uniform på sig berättar Terje vidare. På den tiden var det mycket folk som åkte tåg. Han har skrivit om tusentals båtar men aldrig ägt någon själv. Men när han var i tioårs ålder lärde han sig att segla. De var en stor familj och föräldrarna hade en segeleka som låg nere vid fiskhallen som de seglade ut med ibland och även fiskade och på den tiden var det mycket fisk i havet här utanför.

Terje med sina böcker och litteratur från sjöfarten.

Hur har Lysekil utvecklats under åren

Lysekils nackdel är att det ligger längst ut på ett näs. Han ser på befolkningsutvecklingen och många som går i skolan och läser klart gymnasiet och flyttar då och läser vidare något annat ställe och där träffar de oftast en partner och blir kvar. Skall Lysekil göra någonting så skall de satsa på jobb det är absolut det nödvändigaste.

Kommunikationer är viktig men att bygga bro över Gullmaren tror han inte på. Lysekil har liksom Sotenäs åldrande befolkning. Det måste byggas bostäder och då pratar vi inte om lägenheter för flera miljoner utan bostäder där folk har råd att bo. Man måste satsa på ungdomarna. På 40-talet när han växte upp och de som slutade sexan och inte ville läsa vidare gick till Skandiaverken, PLM eller varven. Töserna som inte ville läsa gick till konservindustrin.

På den tiden fanns det 14 konservfabriker i Lysekil. Sammantaget var konservindustrin större än både Skandiaverken och stenindustrin. Senare kom även plastvarven och många pojkar tycket det var spännande att jobba där. Handeln har fått svår konkurrens p.g.a. av de stora köpcentrumen som dyker upp.

Alla Terjes böcker är tryckta på eget förlag

Vi kommer in och pratar om böckerna Terje har gett ut och han berättar att han har besökt alla samhällen i hela Västsverige och tagit reda på vilka personer som var ute under kriget. Han har tryckt alla böcker på eget förlag och aldrig sökt några pengar för det. Han vill vara sig själv berättar han.

Den förste boken tryckte han i några 100 ex. och han berättar att han får brev ifrån Kanada, England och Holland m.m. som vill köpa de gamla böckerna. De finns inte kvar och Terje har bara tryckt en upplaga av varje och berättar att de är slut de går inte att få tag på. Han trycker aldrig mer än en gång. Han har inte sett detta som ett kommersiellt bruk utan har bara velat att det skall gå ihop.

Får ofta frågor från skolelever

Han berättar att han ofta får frågor från skolelever när de skall göra en uppsats. Då ställer Terje upp med tips och råd men han berättar även att ibland har de frågat honom om inte han kan skriva lite för dem. ”Nej” säger Terje ”det går inte ni får allt skriva själva”. Som avslutning berättar Terje att han nu skriver en loggbok som skall komma ut nästa år med intervjuer han gjort tidigare men inte gett ut.

Tusen tack Terje för att jag fick träffa dig och sitta och lyssna på allt fantastiskt du hunnit med och gjort. Det var en stor ära för mig att göra detta.

Sista gången jag intervjuade Terje var när han släppte sin bok ”Minerade vatten” 2018. Jag kommer att sakna dig, du berömde mig alltid när vi träffades och hade alltid tid för en pratstund.

Till minne av Terje Fredh 11 juni 1934 – 5 november 2020.