Idag är det Carl-Gustaf von Konow och Reine Nygren som på den tiden jobbade på kustbevakningen. De berättar vad de kommer ihåg från olyckan med Scandinavian Star 1990. Först ut är det Carl-Gustaf von Konow som berättar vad han minns från katastrofen.
– Jag skall försöka efter 25 år att komma ihåg vad jag gjorde och hur jag ser på händelsen med mina ögon och min erfarenhet idag.
Jag jobbade i kustbevakningen men var hemma och byggde på vårt ”nya” hus på Flaggberget i Lysekil. Hörde om olyckan på radio och var naturligtvis på hugget direkt då jag jobbade som räddningsdykare(vatten-, rök- och kemdykare)i kustbevakningen region väst.
Kustbevakningens båt hämtades oss på förmiddagen i Lysekil.
–Efter telefonkontakt med ledningen i Göteborg fick jag informationen att ”läget verkar vara under kontroll” så att jag och Jan-Bertil Siljevall(också räddningsdykare)fick uppdraget att ta med kamera, vår dykutrustning och ta oss ombord för att få erfarenheter, lärdom samt fotografera/dokumentera vad som skett och ha vattendykare på plats om det behövdes. Kustbevakningens båt i Grebbestad hämtade oss på förmiddagen i Lysekil norra hamnen och körde oss ut till positionen väster om Väderöarna.
Fick en del ny information av besättningen om bl.a. att man inte hade full koll på läget ombord vilket vi trodde. På plats fanns då också Kbv044 från Kungshamn och en sjöräddningskryssare samt en bogserbåt. Ombord på Scandinavian Star fanns bland andra en kollega från Lysekil Stig Larsson som var den som skötte kommunikationer och samband med land(MRCC). Han var en av de första från Sverige som kom ombord tidigt.
Efter att själva försökt få klarhet i hur det var organiserat ombord och ha rådgjort med vår ledning i Gbg samt pratat med Göteborgs räddningstjänst som var ombord, kom vi fram till att vi skulle försöka stötta räddningstjänsten med vad som behövdes akut. Luftflaskor för rökdykning dryck mm. Vi tog ombord våra egna luftflaskor och hjälpte till att få fram mer luft som kom från bl.a. ett danskt fartyg. Såg till att rökdykarna som gjorde ett fantastiskt jobb, fick att dricka och äta. Vi hämtade luftflaskor som firades ner på backen från en av försvarets helikoptrar.
Höll ett kortare förhör med kapten Larsson.
–Jag höll ett kortare förhör/samtal med kapten Larsen om omständigheterna och om han hade passagerarlistan samt framför allt vad som fanns i lasten ombord. Fanns det något farligt gods m.m. något som kunde göra vår vistelse ombord mer riskfylld. Det var en lastbil, som hade last som inte direkt var farligt gods men, som kunde underhålla eller förstärka en brand med telefaxar-färgpulver-plast m.m. Bildäcket där den stod var inte direkt brandpåverkat då.
Under tiden bogserades fartyget mot Lysekil.
– Från kapten fick jag veta att man från fartyget sida gjort en rökdykarinsats (av 1:e styrman) annars kunde man inget göra. Han var övertygad om att passagerarlistan fanns i receptionen dit man inte kunde komma pga. branden. Han visade mig i fartyget var de skulle vara men det var farlig miljö att fortsätta i.
Efter en dialog med rökdykarledaren om att det borde kunna finnas möjlighet att få tag i listorna, visade jag dem vägen i fartyget så långt vi kunde, sen gick rökdykarna in och tog alla dokument som fanns i receptionen(i en filt).
Vi tog upp allt till bryggan(radiohytten) där kapten hjälpte oss att identifiera de på utsidan helt svarta dokumenten och konstaterade att två passagerarlistor fanns där, även den som skulle ha funnits kvar iland.
Carl-Gustaf fick hjälmen som 1:e styrman gjort sin rökdykinsats med.
–När vi senare kom till kaj i Lysekil fick jag av kapten hjälmen som 1:e styrman gjort sin rökdykarinsats med, för att transportera dokumenten i, och gick upp till Stig Nilson på kommunhuset. Enligt uppgift leddes insatsen därifrån. Stig sände mig till polisstationen där en norsk polis i samverkan med svensk, tog hand om dokumenten. Så kom jag i besittning av den hjälmen.
–Polisen ville ha ytterligare dokument om fartyget och jag gick tillbaks ombord för att hämta fartygshandlingarna, blev stoppad i en mindre kontrovers av räddningstjänsten vid fallrepet om ansvarsfrågan, men fick sedan komma ombord när polisen kom till platsen där jag vägledde dem ombord till dokumenten.
Det första jag gjorde när jag kom hem var att titta till barnen.
–På kvällen fick vi som varit ombord mat och fick träffa ett kristeam på hotellet där fick vi veta att vi skulle få möjlighet att träffa andra stödpersoner om vi behövde det. Det var då krishantering blev etablerat som en del i uppföljningen av större olyckor och trauman. På kvällen/natten när jag kom hem sov familjen, och det första jag gjorde var att kolla barnen att de var OK. Man hade sett så mycket otäckt att de föll sig naturligt att säkra sin omgivning.
Fick en antibiotikakur i förebyggande syfte.
–Dagen efter fick jag åka till sjukhuset och fick en antibiotikakur i förebyggande syfte, då jag hostat en del under natten. Senare kom vi kollegor att träffas vid ett antal tillfällen för att ”bearbeta” händelsen ombord, vilket kändes mycket bra.
Kustbevakningen och andra räddningstjänster har sedan infört liknade typer av stöd vid traumatiska händelser.
Vad kom sedan ut av denna tragiska händelse?
–Flera mycket bra saker kom ut av denna mycket tragiska händelse som släckte många liv. Som nämnts har krishantering blivit en naturlig del vid olyckor och traumatiska händelser. Sverige skapade RITS styrkor(Räddnings Insats Till sjöss), idag kallas de MIRG(Maritime Incident Response Group). Regelverken för säkerheten på passagerarfartyg i våra farvatten skärptes och man införde tvång på tydlig skylting för nödutgångar, även markeringar vid golvet, då man i rökfylld miljö inte kan se vad som står ovanför dörrar.
Kraven på att man genomför brandövningar och livbåtsövningar kontrollerades noggrannare m.m. Kustbevakningen och deras personal har sedan inte varit inblandade i utredningen eller förhörts om deras erfarenheter och synpunkter på det som hände. Jag själv har formats av erfarenheten händelsen och efter detta arbetat i huvudsak med räddningstjänst(miljö och liv) till sjöss. Privat har jag någonstans ett block med noteringar om vissa uppgifter jag skrev ner ombord och hjälmen finns kvar i förrådet(kanske det enda som inte brann upp tillslut).
Carl-Gustaf von Konow jobbade som räddningsdykare på kustbevakningen när katastrofen inträffade.
Vidare kan ni även läsa om vad Reine Nygren minns, och som också jobbade på kustbevakningen när katastrofen inträffade.
Jag väcktes tidigt den 7 april 1990.
– Jag väcktes tidigt på lördagen den 7 april 1990 av sambandcentralen i Kungshamn, som berättade att passagerarfartyget Scandinavian Star stod i brand utanför Väderöarna. Vi skulle så fort som möjligt, gå till fartyget för att hjälpa till. Tre man var beordrade att vara med. Vädret var bra så vi bestämde oss, att gå på utsidan land mot Väderöarna.
När vi kom utanför Hållö, fick vi order att angöra Kungshamn för att hämta brandkåren och räddningstjänsten. Sedan blev det full fart mot det brinnande fartyget.
Svart rök bolmade ut ur fartyget.
–När vi närmade oss Väderöarna, såg vi fartyget som låg och drev, svart rök bolmade ut från fartyget. Väl framme så var det problem att komma ombord. Vår chef Stig Larsson klättrade uppför en repstege, för att bistå vid släckningen. En helikopter kom och lyfte ombord brandmännen.
Det låg döda i hytter och gångar.
–Alla passagerarna var räddade berättade skepparen på Scandinavian Star, han befann sig nu på Stena Saga som låg i närheten. När räddningstjänsten kom ombord visade det sig att det låg döda människor i hytter och gångar.
Bogserades till Lysekil.
–Vi tog ombord våra brandpumpar för att försöka begränsa elden, men branden var alldeles för stor för att vi skulle klara att släcka den. Det bestämdes att fartyget skulle bogseras till Lysekil, av en bogserbåt som kommit till platsen.
Flaggorna vajade på halv stång.
–När vi kom in mot hamnen i Lysekil vajade flaggorna på halv stång, det var sorg i Lysekil. När Scandinavian Star förtöjts vid Grötökajen, blev vår uppgift att bevaka fartyget, så att inga obehöriga tog sig till Grötö sjövägen. Efter en lång dag fick vi avlösning och kunde gå iland, men innan vi avbröt arbetet, fick vi gå i samtalsterapi. Detta var nödvändigt efter vad vi sett ombord på Scandinavian Star. Detta är något som etsat sig fast i minnet, med alla döda som fanns i gångar och hytter, vi samlas och pratar om händelsen på våra träffar.
Stort tack Carl-Gustaf och Reine för att ni tog er tid och delade med er av det ni minns av denna fruktansvärda händelse med Scandinavian Star 1990.
Fortsättning följer.
glicko.me 