Idag får ni möta lite olika personer som minns katastrofen med Scandinavian Star.

Den 7 april 1990 gick larmet om att det var brand ombord på en färja väster om Väderöarna. Idag får ni möta lite olika personer som berättar om vad de minns från den dagen och några dagar framåt om katastrofen med Scandinavian Star.

 

Anders Buhlin Polischef Lysekil. Foto: Thomas Andersson.

–Jag befann mig på polisstationen här i Lysekil, i jour, då larmet kom via Vakthavande i Uddevalla. Mycket förvirrat framgick att det var brand ombord på en båt och att ”båten” var på väg in till Lysekil. Den skulle vara rysk. Lite längre fram på förmiddagen visade det sig att den ryska båten bara transporterade in räddade personer från båten som brann. Fortfarande visste vi inte riktigt vad som brann, utom att det var en brand ombord på en båt. I och med den ryska båten kom till kaj följde en mycket intensiv period, där jag och min kollega i princip var engagerade ända fram till dess att Scandinavian Star, lämnade kajen i Lysekil. Jag var siste man ombord innan den lämnade Lysekil med en stackars ensam lots vid nödrodret. Detaljer runt detta finns i mängd, men jag väljer att, tills vidare i alla fall, stanna där.

Ingegerd Thornadtsson näringslivsenheten,  Lysekils kommun.

Jan Andersson Sveriges Radios Utrikeskorrespondent i Bryssel.

– Jag fick reda på av mamma Gunnel och pappa Gösta direkt på morgonen när jag vaknade vad som hänt eftersom de hört det på Ekot på morgonen. Då pratades det redan om att den här brinnande färjan också skulle bogseras in till hamnen i Lysekil.
Jag skulle göra ett skolarbete tillsammans med en klasskompis där vi skulle filma och ta några bildsekvenser på åkrarna och marken kring Preemraff eftersom det då talades om en omfattande utbyggnad. Därför skjutsade min pappa Gösta in mig till Lysekil (jag var ju för ung för körkort). När vi kom in till Lysekil anlöpte ett mindre fartyg hamnen med färjepassagerare som räddats och förts med det här fartyget in till hamnen i Lysekil. De hade filtar kring sig och det var fullt med räddningspersonal överallt längs Anderssons kaj.
När jag senare på dygnet såg den brinnande färjan bogseras in kändes det väldigt overkligt för då 16-årig grabb som jag (hade inte hunnit fylla 17 år) att en sådan fruktansvärd sak och händelse hamnar i lilla Lysekil där jag bodde.
När fartyget sedan fortsatt brinna under natten inne vid kaj, så hade brandröken spridits ända till hemmet i Häggvall. Den söta men stickiga röklukten kommer jag ihåg än idag. Konstigt nog har jag kommit att göra åtskilliga radioinslag om just Scandinavian Star under mina år som journalist, för än är ju inte gåtan om vem eller vilka som startade och låg bakom branden löst…

Tomas Fahleson Preem.

–Jag var i Danmark, Hirtshals de dagarna på pingisresa. Fick reda på det mesta via telefon av min dåvarande fru Mimmi. Lysekils Kommun/ Stig Nilson upprättade en telefoncentral där många kommunaltanställda (bl.a där min dåvarande fru Mimmi satt med.) Minns att jag tänkte mycket på personerna som fick hjälpa till vid katastrofen. Lotsen som tog in färjan. Har ju mycket kontakt med dem genom jobbet. Alla brandmän från kommun och Scanraff som det hette då, och de på vår sambandscentral, alla anhöriga som kom hit. Lysekil kommun skötte säkert detta på ett mycket bra sätt dessa hemska dagar.

Katarina Sjöberg som jobbade som sjuksköterska när katastrofen inträffade. Idag jobbar hon som sjuksköterska.

–Den dagen minns jag . Då arbetade jag på Lysekils Sjukhus Medicinavdelningen. Vi fick meddelande om att vara beredda för att ev.ta emot patienter. Det kom inga skadade till Lysekils sjukhus.

Tommy Thörnblom som jobbade på LysekilsPosten när det hände berättar att:

– Jag låg hemma och var sjuk. Skulle egentligen haft helgjouren på LysekilsPosten, men det blev Anders Thorén som fick det tunga och svåra jobbet den helgen. Hörde på nyheterna på TV att M/S Scandinavian Star brann och att den skulle bogseras mot Lysekil. Gick upp i berget ovanför tomten hemma och såg i kikaren ett fartyg långt ute till sjöss och svart rök. Men då visste man inte vidden av katastrofen.

Lasse Edwartz Fotograf på Bohusläningen.

– Den dagen var jag på reportageresa i Estland. Det var ju så att ryssarna höll på att lämna Baltikum och vi hade varit där en vecka för att se vad som hände då. Sedan när vi skulle åka hem, på den tiden var man tvungen att åka båt mellan Tallinn och Helsingfors och vidare Helsingfors till Stockholm, så när jag bordar båten i Helsingfors får jag se en TV-bild på ett brinnande fartyg, Scandinavian Star. Ulf Johansson, som jag reste tillsammans med, hade bokat hytt som låg insiders långt ner i fartyget så man funderade väl lite när man lagt sig att sova den kvällen.

Cerry Holmgren f.d. massör i Svenska handbollslandslaget

– Jag var i Lysekil denna sorgens dag , åkte ut till Scanraff som det hette då och såg bogseringen in till Lysekil. Det blev verkligen ett grymt avslut på firandet av VM-guldet som vi tog den 10/3 1990 i Prag. Ringde till kommunen och anmälde mig att vara frivillig om det skulle behövas hjälp.

Terje Fredh Journalist.

– Den aktuella morgonen lördag väcktes jag av telefon från lotsutkiken i Brofjorden. En båtman berättade att en norsk färja brinner sydost om Väderöbod. Jag ringde snabbt mina kollegor Eric Andersson och Lars Johansson samt nyhetschefen och någon fotograf på Bohusläningen i Uddevalla men där, svarade ingen. Jag tog också kontakt med min vän Rolf Jonasson på LP och Lars Helgen på GP.
Lars och jag var de första som kom ner till Gullmarskajen där även folk från Räddningstjänsten och polisen befann sig. På plats fanns också Stig Nilsson från kommunledningen.
Efterhand kom mer mediafolk men det var svårt att veta vad som hände ute på havet. Lotsarna var min kontakt och jag fick veta att två fartyg, en Stenafärja och ett ryskt lastfartyg tagit ombord överlevande. Vi fick veta att det ryska fartyget Fritzis Rozin var på väg Lysekil.
Efter ett par timmar lade ryssen till vid kajen. På däck stod det räddade, kanske ett drygt hundratal. Inga avspärrningar, det var fritt fram att gå ombord, Eran och jag gjorde de första intervjuerna med de räddade, lotsen och kaptenen. Ingen var skadad men många var svårt chockade. De åkte med taxi till Hotel Lysekil för mat och rum, där gjorde vi ytterligare intervjuer och säkrade bilder.
Under dagen kom det mer och mer media till Lysekil, TV, radio och tidningar. De kom till vårt kontor som mest tio på en gång. Några av media var Berlinske Tidende i Köpenhamn och Aftenposten i Oslo,
Vid 22-tiden på kvällen kom den brunna färjan till Grötökajen som då var avspärrad. Vi fick ett samtal med lotsen Alf Aronsson som tog in färjan till Lysekil. Vid 23-tiden var arbetsdagen slut på en spännande dag
Min tidning kom ut först på måndag, men vi gjorde ett fylligt reportage där vi hade en bit om redaren av färjan.

Terje minns också att Lotsen Alf Aronsson sa. Terje återger vad Alf sagt till honom.

– Denna lördag hade jag lotsat ut en tankbåt från raffinaderiet när vi fick order att jag skulle gå ombord i den eldhärjade färjan. Vi körde lotsbåten intill färjans mitt så öppnade de en port i sidan som jag klättrade in i. Jag gick till kommandobryggan där jag mötte färjans befälhavare, kapten Larsen. Han var tröttkörd men vänlig och vi resonerade igenom vad som hänt, vi talade aldrig om orsaken till branden. Fram på seneftermiddagen stod det klart att vi skulle bogseras till Lysekil. Bogserbåtar från Röda bolaget kopplades och vi körde sakta mot Lysekil, Larsen och jag var hela tiden på kommandobryggan. En stickande röklukt kom i dunster, färjan gick inte att styra då all el var utslagen, och det var bogserbåtarna som drog medan jag höll kursen. När det nästan var mörkt kunde vi lägga till vid Grötökajen.
Flera år senare hade jag kontakt med kapten Larsen som inte hade någon orsak till olyckan, Larsen medgav att det var en oerhört pressad situation för honom.

Lotsen Alf Aronsson Foto: Terje Fredh.

Terje har även skrivit en bok där han intervjuar bl.a. mästerlotsen Alf Aronsson och även skriver om mysteriet med Scandinavian Star. Boken heter ”Segt Virke Västlig Storm” och finns att låna på biblioteket här i Lysekil.

Kent Olsson Politiker.

Politikern Kent Olsson berättar att han varje år åker till Åre. Den 7 april 1990 startade de resan till Åre. Kent och familjen fick nyheten via radion på morgonen när färden gick mot Åre. På den tiden var det nyheter varje timma så radion gick varm i bilen hela vägen till Åre. Kent berättar att det tar cirka 10 timmar att köra till Åre. Han blev inte själv direkt inblandad men följde hela tiden vad som hände i Lysekil via Radio och Tv. Känslan var dock chockartad berättar Kent vidare. På den tiden sysslade han i förstahand med kommun-och landstingspolitik, men berättar att han jobbade även lite som lärarvikarie. Politiken tog över mer och mer av Kents tid.

När man kom hem från Åre så var fortfarande detta med Scandinavian Star i högsta grad aktuellt. Båten låg kvar vid kaj och det var ingen rolig syn berättar Kent. Kent berömmer Stig Nilsons som tog snabba och viktiga beslut och som gjorde en fantastisk insats. Kent säger; ”Det är imponerande att vi som kommun klarade av detta och alla inblandade skötte detta mycket bra”. Det är den känslan som Kent har idag när han tänker tillbaka på katastrofen.

Lars Johansson Journalist.

– 25 år är lång tid – mina minnen är vid det här laget rätt dimmiga. Jag befinner mig dessutom i Frankrike lång tid framöver och har inte tillgång till arkiv och inte heller riktigt ro att fundera på vad som hände den 7 april.

Jag minns att jag jobbade helg när katastrofen inträffade och att jag på lördagsmorgonen kontaktades av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) som ville ha hjälp med bevakningen om fartyget skulle bogseras till svensk hamn. På så vis fick jag reda på vad som var på gång. Senare på dagen var jag i Lysekils hamn för att med andra journalister möta det ryska (tror jag) fartyg som kom in med överlevande passagerare.

Vidden av katastrofen insåg jag när en kriminalpolis från Uddevalla lät undslippa sig en fråga om var man skulle kunna härbärgera ett stort antal kroppar i Lysekil. Det skedde när han och vi journalister stod utanför Hotel Lysekil.

På lördag kväll följde fotograf Gösta Axelsson och jag med lotsbåten ut till Scandinavian Star. Lotsen Alf Aronsson gick där ombord för att föra den brinnande färjan in till Lysekil.

Under helgen satt jag annars vid datorn för att ”skriva ihop” alla de texter som Terje, din far och jag själv producerade under den här dramatiska helgen.

 

Kjell Johansson som jobbade som kranförare i hamnen i Lysekil när Scandinavian Star låg här.

Lördagen 7 april

– Tage Andersson ringer mig på förmiddagen och berättar att en färja brinner och är på väg till Lysekil, den beräknas vara inne på eftermiddagen.

Denna vecka14, hade jag jour och åkte till hamnen för att köra ut Demag och Kato kranen.

När båten hade lagt till var det förberett ett containerflak som brandmännen skulle stå i och spola vatten från båtens kommandobrygga, detta pågick hela eftermiddagen och kvällen och natten. Jag ser i min dagbok att jag började kl. 13:00 på lördag och jobbade till på söndag kl. 09:00, då fick jag avlösning av Riber Sjösten.

Jag minns, på natten till söndagen blossade branden upp med väldig kraft igen när vi satt på PLM:s restaurang, elden var tydligen inte alls under kontroll, fartyget fylldes med massor av vatten så båten började få stark slagsida och flera hål måste sprängas i sidan för att få ut vattnet. Jag satt i kranens övre hytt när det small, det var en öronbedövande smäll, men det som var mer läskigt var när nödraketerna exploderade vid kommandobryggan, det ven projektiler runt hytten åt alla håll, men som tur var träffade ingen.

Söndag kl. 13.00  började jag köra kranen igen, det var döda människor ”54 stycken” som låg inpackade i svarta plastsäckar och skulle in i fryshuset för förvaring för vidare transport till Norge.

Jag jobbade till 21:00 den kvällen, då var det mesta under kontroll.

Stort tack till alla som medverkat. Tack till Kjell Johansson, Lennart Hård och Terje Fredh för foto.

Fortsättning följer.