Idag på bloggen skall ni få träffa två herrar som figurerar en hel del i TV – och press just nu. Enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund träffas varje lördag förmiddag på varsin sida gränsen mellan Sverige och Norge på gamla Svinesundsbron under dessa coronatider. Idag på bloggen berättar de lite minnen från den tiden de var bosatta i Lysekil

Idag på bloggen skall ni få träffa två herrar som figurerar en hel del i TV – och press just nu. Jag fick ett meddelande via min blogg Glicko.me där hade Pontus Berglund, läst om Folkan här i Lysekil och på detta sätt fick jag kontakt med enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund som för bara ett litet tag sedan fyllde 72 år. Pontus är 45 minuter äldre än Ola.

IMG_2385
Pontus och Ola Berglund.

Pontus skickade ett meddelande och berättade att han och hans tvillingbror Ola och deras syster Lotten bodde i Lysekil 1956–1961. I dagens blogginlägg kommer Pontus och Ola berätta om lite minnen om Lysekil som jag bad dem skriva ner.

 

Under coronarestriktionerna, träffas de på gamla Svinesundsbron

Enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund kan inte träffas på grund av coronaviruset. Pontus bor i Strömstad och Ola är bosatt i Halden i Norge. Men de har kommit på ett sätt att träffas en gång i veckan under detta med coronarestriktionerna. De träffas på mitten av den gamla Svinesundsbron och sitter med en meters mellanrum från gränsdragningen. När coronakrisen stängde gränsen mellan Sverige och Norge startade Pontus och Ola Berglund en ny tradition.

CI2A2817

Jag fick den stora äran att träffa dessa båda herrar mitt på den gamla Svinesundsbron, där gränsen går mellan Sverige och Norge, och fick ett mycket trevlig samtal och passade på att ta lite foton på plats.

 

Både Ola och Pontus jobbade i Halden

Pontus och Ola är födda i Göteborg. Ola utbildade sig till sjuksköterska och tog vidareutbildning i Norge som Helsesöster, en sådan jobbar bara förebyggande, inte kurativt. De jobbar oftast på skolor och mödravårdscentraler samt vaksinationskontor, men de arbetar aldrig i distriktssjukvården.

Pontus fick jag jobb som cellolärare på musikskolan i Halden 1988, samtidigt som han även undervisade i Strömstad. Efterhand fick Pontus fullt upp i Halden, och började undervisa också i fiol, blockflöjt och bild. Så Pontus jobbade nästan lika länge i Halden som Ola, det vill säga, nästan 30 år. Idag är båda pensionärer.

CI2A2823

 

Minnen från Lysekil

Det är rätt fantastiskt att man läser om två personer som man aldrig träffat och helt plötsligt så hör Pontus av sig och berättar att de bott i Lysekil ett antal år. Därför har vi haft lite e-post utbyte under några dagar och det har varit mycket trevligt. Att dessutom få träffa dem live på en bro mellan Sverige och Norge gör det inte sämre.

CI2A3049

 

I det första meddelandet från Pontus, skrev han så här: 

Jag och min tvillingbror Ola och syster Lotten bodde i Lysekil 1956–1961, och gick 1: a klass i Parkskolan, sedan i en skola i en källarlokal vid Kronberget och sist hamnade vi på Färgarskolan. Därefter flyttade vi tillbaka till Göteborg, på grund av att mor fick ett annat jobb.

Men vi hade fantastiska år, och bodde på Rösgatan 1 sedan på Järnvägsgatan och sist vid Bryggarbacken i ett hus som kallades Solbacken. Vi gick ofta på någon av de tre biograferna.

Det vilar ett oskuldens skimmer över åren på 50–60 talen de åren vi bodde i Lysekil. Just det lilla formatet efter att ha bott i Göteborg var ganska behagligt. Jag såg just Leif GW Perssons liv som serie i tre delar och där säger han att han leker Kalle Blomqvist och nedtecknade bilnummer i en svart anteckningsbok, precis som jag och min bror gjorde efter att vi sett filmen på Storan om Mästerdetektiven Kalle Blomqvist.

Fantastiskt roligt att ni verkar köra bio på en av biograferna. Vi satt också och vek halva biljetten och visslade som besatta när vi var barn och gick på matinéföreställningar, tror det kostade 1 krona per person då. Med hälsning från Pontus och Ola.

IMG_2315
Här kommer Ola gående på norska sidan av gränsen

Efter detta meddelande svarade jag Pontus via e-post och frågade om han minns några kompisar här i Lysekil?

Han berättade att han minns Christer Jönsson som tidigare hade Jönssons Katt, Yngve Berlin, Gunnar Kristensson, Ingemar Larson, Leif Ahl och många andra. 2005 hade de en klassträff, men då var tyvärr många av de gamla klasskamraterna redan borta.

CI2A2865
Ola framme vid gränsen mellan Norge och Sverige.
CI2A2932
Pontus och Ola sätter upp flaggorna på varsin sida om gränsen.

CI2A2947

 

Efter det så frågar jag både Ola och Pontus om de vill berätta lite minnen från Lysekil och under här kommer lite historia som både Ola & Pontus minns från Lysekil.

Jag heter Pontus, och min tvillingbror Ola och jag och vår syster Lotten flyttade med familjen till Lysekil hösten 1956. Ola och jag hade avverkat vår första skoltermin i Göteborg på den trevliga lilla Mårten Krakow-skolan mitt emot Tobaksmonopolet med sitt gröna Kinainspirerade koppartak i Nordstan och Lotten var redan inne på sitt tredje skolår.

Våra föräldrar, båda var konstnärer, hade alltid längtat ut till kusten och mor sökte jobb som kartritare dels på Hönö i Göteborgs skärgård och även på Stadsingenjörskontoret i Lysekil.

IMG_2397
Pontus Berglund.

Det blev Lysekil

Det blev Lysekil, en på den tiden inte alls särskilt välbesökt liten stad som nu. Dessutom hade mina föräldrar en konstnärskollega från Valandstiden Alf Hjalmarsson i Fiskebäckskil, och att ta båten Ran I eller II över till ”Hjalmar” i Kristineberg där han bodde och få uppleva havet på nära håll var svårslaget.

PICT0135

Båda föräldrarna var förtjusta i skärgården och att detta skulle bli vår hemvist i hela fem år, hade vi inte en aning om. Jag är glad att vi valde Lysekil, pittoreska lilla staden med vackra hus och klippor.

Där fanns redan en eller två konstnärer förutom våra föräldrar, (den enda med skägg var vår far) nämligen Helge Andersson, en religiöst influerad Valandskonstnär boende i Valbodalen, och John Ullman som betraktades med viss skepsis, men 11-åringen i mig tyckte han målade fantastiska stadsbilder. Vi ungar samlades runt honom och beundrade hans skicklighet. Till slut tröttnade han på våra frågor, svor till och satte flinande en grön färgklick på min näsa.

 

Slippa storstadens jäkt

Anledningen till flytten från Göteborg var mest för att vi skulle slippa storstadens jäkt och den allt starkare trafiken, och Lysekil var ett fantastiskt bra val för en barnfamilj. Först bodde vi inneboende hos fröken Tengdahl längst ned i det så kallade ”Kråkslottet” på Rösgatan1 i Kyrkvik och fick börja höstterminen på parkskolan nedanför kyrkan. En fin skola och trevlig på alla sätt.

UMFA54484_2545
”Rösgatan 1. : FOTOGRAF Clevfors, Alvar

 

Vi stod i två raka led utanför dörren när det ringde in till morgonsamling. Inringningen gick till så att någon av eleverna tog den stora mässingsklockan, sneglade på kyrkans urtavla och svängde klockan när rasten var slut.

Ibland blev det vår tur, och det var fruktansvärt, för trots våra 8 år kunde vi inte klockan. Det var en nervpärs av stora mått att dels sikta in rätt visarställning på kyrkklockan och dänga till med bjällran och sedan behöva stå ut med hånet av att inte kunna klockan.

På andra sidan vägen låg ”Annexet” dit vi skulle få komma när vi började tredje klass, vi längtade redan, men när det skulle ske så förflyttades klassen istället till gamla Skolkökets källarlokal i Kronberget med den ganska stränga fröken.

Där satt örfilarna löst för dem som råkade somna under lektionen. Tänk vilket uppvaknande! Vi glodde allt mer längtansfull på det lilla Annexet efter detta. Senare blev byggnaden en fin konstsalong, där vår mor Elsa Pärs Berglund, cirka 1997 ställde ut sina politiskt radikala vävar och damastdukar, och där även jag hade kunnat tänka mig att ställa ut någon gång med mina akvareller.

Till slut kanske jag kommer dit i alla fall, till Parkskolans Annex. Själva skolbyggnaden och gymnastiksalen vid kyrkan finns kvar, men i annan regi.

 

Flyttade till Järnvägsgatan

Efter några år flyttade vi till den gula hyreshuslängan på Järnvägsgatan där Brandts restaurang höll till. Järnvägsgatan hyste många barnfamiljer och vi fick många kamrater. Där fanns ett stort berg, och vana som vi var efter all bergsklättring under somrarna på Tjörn, så var de inga problem att komma först upp till toppen.

Jag minns när vi var riktigt små tre eller fyra år och ser gamla kort där vi klättrar som apor i bergen på Tjörn, farligt nära branter och klipputsprång, medan mor satt i jullen i viken och målade tavlor, hela tiden med ett öga på oss, och far stod lite längre bort på någon gräsbetäckt kulle och målade västerhavet.

CI2A2994

Både Pontus och Ola har fullt upp. Pontus bygger en kopia på ett lusthus från 1750-talet med handmålade tapeter, och som finns att se på den otroligt fina gården von Echstedtska huset i Kil i Värmland. Här visar han ritningen till lusthuset.

 

Satte smatterlappar på cyklarna

Ibland samlades vi några stycken, satte smatterlappar på cyklarna och for iväg likt, småilskna mopeder genom Lysekil gränder. Lysekil var en behändig liten stad för cyklande ungdom. Vi brukade åka lite var stans, och alltid fann vi på något spännande.

På Grötö låg tidigare en fin badplats med trampolin. Det saknades sandstrand, och man fick hoppa direkt ut i djupet från klipporna, så det var inget för små djupvattenrädda 11-åringar. Jag tror badplatsen fungerade även när den stora sopstationen låg där.

 

Tillbringade mycket tid på Grötö

Mycket av tiden tillbringade Ola och jag och våra kamrater bröderna Gunnar, Kåre och Gösta med flera på själva sop- eller skräpområdet på Grötö. Folk slängde det mesta och ibland hade man tur och fann fina grejer. Vissa saker var nästan som nya. Rätt som det var när jag satt och rotade bland gamla leksaker och övrigt metallskrot som pojkar gillade att syssla med på den tiden, mekanograbbar som vi var, så kom en av gubbarna i renhållningen fram till mig med en gammal vevarmad bakelittelefon antagligen från sekelskiftet.

– Du, ta den här, den kan du plocka isär så du får något vettigt att göra, log gubben vänligt och gick därifrån. Det fanns vänliga gubbar även på den tiden, även om vissa tyckte instinktivt illa om besvärliga ungdomar. I dag hade vi blivit bortkörda direkt från en sådan farlig plats.

Den var sannerligen inte riskfri, snarare tvärtom, begagnade knarksprutor fanns troligen ännu inte i det oskyldiga 60-talets Lysekil, men tusen andra ting att akta sig för när man är äventyrligt lagd.

Jag måste nog tillstå att när mina barn var 11–12 år hade jag aldrig vågat släppa dem till en sådan plats utan tillsyn. Vi satte min dyrbara telefon på pakethållaren och ledde cyklarna hemåt. Vad Ola hittade minns jag inte, men han unnade mig säkert mitt fina fynd.

Längs vägen fick vi sällskap med Hoganders grabb. Han var klart intresserad av telefonen och ville köpa den. Det var så nära jag sade ja, men när jag tänkte närmare efter kanske den blir värdefull med tiden.

Till saken hör att ett par år senare när vi skulle flytta, slängde mamma den i soporna. Jag glömde aldrig mitt vackra gamla fynd, så vid fyllda 60, fick jag tag i en liknande, som nu pryder hallen i huset där jag bor.

CI2A2907

Lämnade Järnvägsgatan och flyttade in i Bryggarbacken

Ungar i dag sitter mest bakom skärmen och är inte ute så mycket som vi var. Efter några år lämnade vi Järnvägsgatan och flyttade in hos den snälla fru Mattson i Bryggarebacken och vid påsktiden så ägnade vi oss åt att lunta i berget ovanför Mattsons.

UMFA53318_0320
Foto: Terje Fredh.

Bryggarebacken var en fantastisk lekplats och dessvärre även för tjuvrökning. Där satt jag som 12–13-åring och drog halsbloss högt uppe i furorna i Bryggarebacken.

Ola var mer skötsam. Men en gång stal jag pengar ur Olas spargris och köpte ett helt paket John Silver utan filter, som jag gömde i bergen och rökte en stund innan skolan.

Ola tyckte inte om att jag tog hans besparingar som han tänkt använda vid inköp av ytterligare exemplar till sin redan då förnämliga Kalle Anka samlingen, så han skvallrade för pappa, som tog in mig till förhör och förmaningar om det jag sysslade med.

Så här efteråt är jag glad för att Ola skvallrade, många år efter den händelsen ansåg jag det var elakt gjort. Det skall erkännas att jag var lite illa ute ett tag, och allt hade mycket väl kunnat gå över styr för mig, jag var orolig och rastlös och sökte mig till kamrater med en helt annan syn på vad som är rätt och fel och farligt och ofarligt.

 

Började i Färgarskolan

Så började mellanstadiet i Färgarskolan, denna oerhört pampiga byggnad som tyvärr inte fick vara en skola, men man behöll i alla fall fasaden. Helt plötsligt hade de fem åren gått och det var dags att flytta tillbaka till Göteborg. För egen del som tonåring kände jag mig som en främmande fågel utan rede, blev alltmer rastlös och stod allt oftare vid järnvägsstationen och såg tågen komma och gå.

Jag längtade bort, och gick till och med ombord och pratade med lokföraren som visade alla sina rattar och mätinstrument. Jag har tänkt på det ibland, att hade vi inte flyttat till Göteborg då, så kanske mitt liv sett helt annorlunda ut i dag.

Att lära sig ta lite ansvar och vara mer rädd om sig och våga prata med vuxna om hur man känner sig är inget fel, tvärtom, för tonårstiden i dag med alla sina frestelser är 10 gånger svårare för ungdomar än den var på Olas och min tid.

 

Detta var några minnen från de första åren i Lysekil, nedtecknade av Pontus Berglund i juni 2020

Här kan du läsa mer om Pontus Berglund som är Akvarellmålare, illustratör och musiker.

 

 

IMG_2372
Ola Berglund.

 

Även Ola delar här med sig av lite historik från sin tid i Lysekil.

Erinringar och minnen från en barndom

Året var 1956. En solig förmiddag i juni ankom familjen Berglund med ångfartyget S/S Albrektssund T-Bryggan i Lysekil. Familjen bestod av mor Elsa, far Bengt, syster Lotten, min tvillingbror Pontus och jag. Vår lilla strävhåriga foxterriervalp Tippan blev naturligtvis med på lasset, för detta var ju ett flyttlass.

Fo129418
S/S Albrektssund.

 

Mor hade fått arbete som kartriterska på Stadsingenjörskontoret, och vi hade tidigt denna sommarmorgon startat resan från stenpiren i Göteborg till T- bryggan i Lysekil. Färden längs kusten och in mellan kobbar och skär var verkligt spännande för en 7 åring. Jag känner fortfarande de rullande dyningarna som fick den 66 år gamla trygga passagerarbåten att mjukt vältra sig i havet på sin väg norrut.

Lysekil visade sig från sin bästa sida denna dag och vi lämnade båten vid T- bryggan. På Rosvikstorg gick vi in i gottebutiken medan far stod ute med Tippan. Mor köpte klubbor och glass och den gamle mannen med vit rock som troligen ägde butiken gav oss varorna i en påse och viskade vänligt till oss barn:

– Har ni sett så stort svart skägg den gubben har därute? och pekade på vår far Bengt genom skyltfönstret. – Jaaa, det är vår pappa! sade Pontus och jag i korus.

Mannen bakom disken krämtade förläget och tackade för besöket. Det var kanske ovanligt med skägg i Lysekil på den tiden. Vi vandrade vidare mot vårt nya hem, ”Kråkslottet” på Rösgatan 1 i Lysekil.

image
Ola till vänster och Pontus håller deras hund Tippan i Lysekil vid Rösgatan 1. Foto: Privat.

– Jaså, bor ni i Kråkslottet, sade senare våra kommande klasskamrater. Fröken Tengdahls hus kallades visst så, kanske på grund av sin speciella och fantasirika arkitektur. Huset med sin långa överbyggda veranda mot Rösgatan, var nog byggt i slutet på 1800-talet och låg vackert inbäddat i den lummiga och något vildvuxna trädgården. Genom en 7-årings ögon var den gamla villan inte så olik ett litet romantiskt träslott och för mig, som kom från den stora sten – och hamnstaden Göteborg, kändes allt detta som en saga.

 

Konstapel Mattsson och ett märkligt loppisfynd

Som vuxna fick vi av vår far reda på att familjen faktiskt hade en släkting i Lysekil, det var konstapel Per August Mattsson, vår farmors kusin. Han bodde ensam på Södra Kvarngatan 8 sedan många år. Då vi flyttade till Lysekil skulle han leva ytterligare fyra år och det grämer mig att vi aldrig hälsade på denne gamle släkting eller ens bevistade hans begravning.

Efter ett studium av hans historia på senare tid, fick jag klart för mig att han levde helt ensam sina sista år. Hustrun Elin dog redan 1946. Gravtalet över henne hölls av den kvarlevande sonen Per Elner, som bara 10 månader senare fick göra henne sällskap i graven, endast 32 år gammal.

IMG_2399

Änkemannen Per August blev därmed också barnlös då deras förstfödde son Erik Helmer hade avlidit redan som 4 åring 1913. Jag skall här inte gå närmare in på Per August Mattsson, men har en del data om honom om någon är intresserad att veta mer. Då släktforskning intresserar mig vill jag gärna meddela läsarna en liten kuriositet i samband med denna konstapel.

För fem år sedan var jag som mest ivrig efter att samla data om Per August Mattsson och då skedde något som förvånade mig. Jag besökte en loppis i Dals Högen på svensk sida gränsen vid Kornsjö och frågade efter fler böcker än de som fanns i lokalen. -Javisst, ta en titt ute på baksidan!

Där kan du ta vad du vill för de böckerna skall jag köra till soptippen i morgon bitti, sade innehavaren. Jag höll på en god stund att bläddra bland travarna av böcker och se på boktitlar utan att finna något som lockade och återvände till bilen.

Men tursamt nog hade jag glömt väskan och gick tillbaka. En sista gång lät jag blicken fara över böckerna och fick då syn på en liten bok med rödbrun pärm. Boken hade titeln ”Polisinstruktioner 1”, tryckt 1912. På pärmens insida såg jag ett namn stämplat i blått med sirligt tryck ”Per August Mattsson Poliskonstapel”. Farmors kusin, var detta möjligt? Jag trodde nästan inte vad jag såg.

CI2A2921

Att på detta sätt, 60 år efter hans död finna konstapel Mattssons privata minne i en hög med böcker som dagen efter skulle brännas, var onekligen speciellt och inte lätt att glömma.

Till saken hör att i boken fanns inte bara polisinstruktioner, utan också Per Augusts spridda och handskrivna dagboksnotater med start från december 1913. Det var bara några sidor med egna anteckningar, mest om väder och vind, men också om världsläget och en del speciella händelser. En av dem återger jag här, då det ger en intressant ögonblicksbild från Gullmaren.

CI2A2927

”1929, den 3 mars gingo Elin, jag, Per och fröken Ingrid Nordin, över Gullmaren till Fiskebäckskil där vi promenerade runt motorfartyget Ran, där det låg infruset i isen vid Sälvik. Vid tillfället var den 6 grader varmt i skuggan, solklart och vackert väder.”

 

Familjens paradis, Finnsbo

Vår far och mor med sina relativt fria men inte så inkomstbringande yrken som konstnärer, gav alltid oss barn det fantastiska privilegiet att få tillbringa minst två månader av alla våra somrar på landet. Detta är både jag och min bror oerhört tacksamma för, då det starkt har påverkat vår syn på livet, kulturen och miljön. Men utan bil var det ett formidabelt arbete för våra föräldrar att få med sig allt som en barnfamilj behöver.

hus 1
Foto: Privat

Det mesta fick polletteras per tåg eller buss till alla våra hyrda sommarställen och flytten till Lysekil blev inget undantag. Strax efter denna började våra föräldrar genast leta efter ett sommarställe för sig och sina tre barn inför sommaren 1956. De fastnade för det idylliska Finnsbo, en halv mil norr om Lysekil.

En vacker jordbruksbygd och en dal som 18 år senare skulle klyvas av en bred asfalterad bilväg och förvandlas till ett urbaniserat, slamrande och motoriserat färjeläge mot Bokenäs på andra sidan Gullmaren.

Men år 1956 var trakten fortfarande ren lantbruksbygd i en lugn och stillsam dal mot den vackra Gullmarsfjorden. Vår familj fick hyra en liten röd drängstuga hos en lokal bonde, där vi bodde under två somrar. Samtidigt byggde far och mor en liten stuga på en arrenderad tomt vid Finnsbo Gullmarsvik.

Men då ekonomin till ett konstnärspar på den tiden inte var något att skryta av, kunde stugan inte få kosta för mycket. Därför valde de att bygga huset av vanlig matjord. Stugan mätte cirka 25 kvadratmeter och slutpriset blev klart överkomligt, bara 800 kronor, inklusive allt material. Att det blev så billigt berodde nog på att far fick begagnade dörrar och fönster gratis, samt gamla stockar från en riven lagård att bygga med.

 

Stampa ett jordhus

Den matjord som blev över då de byggde grunden siktades och befriades från sten och rötter. Av denna jord restes väggarna på följande sätt: Vår utomordentligt händige far tillverkade meterhöga träkassar av kraftiga plankor och säkrade dem med järnbeslag, då de måste tåla högt tryck.

Kassen placerades på stengrunden och fylldes med nysiktad jord, varefter far och mor beväpnade med varsin stöt (en två meter lång käpp med en järnbeslagen formad träklump) stampade samman 40 cm matjord tills det komprimerats till 10 cm. När kassen var fylld med stampad jord lyftes den upp ett hack och så var det dags att fylla den på nytt och stampa vidare. När pelaren nått en höjd på två meter lyftes kassen av och jordpelaren stod där stabilt för sig själv att torka på stenmuren.

Efter en månads torktid täcktes ytan av ett tunt lager murbruk för att inte jorden skulle spolas bort vid regn. Men far hade använt cementbruk som ytskikt när han istället borde ha använt kalkbruk. Detta visade sig vara ett felgrepp som orsakade frostsprängningar på vintrarna och varje sommar medförde en del lagningsarbeten.

De torra jordväggarna var annars extremt goda på att isolera från kyla, vilket väl vore något att ta efter också i våra dagar. Taket täcktes av korrugerade eternitplattor och vare ett fantastiskt tåligt material som åldrades vackert, men som sedermera blev förbjudet då det var en asbestprodukt.

Golvet inne i stugan bestod i 4-5 år av stampad mat ord med torr halm ovanpå. Detta blev sedermera utbytt mot golvplank som hämtades i en gammal patriciervilla mitt emot slottsskogen i Göteborg.

Fönster hade far fått från den gamla villan på Rösgatan. Fru Tengdahl hade dem stående i ett uthus efter att ha bytt ut de vackra gamla krysspostfönstren som vi fick, mot nya. De andra fönstren fick vi från familjens gode vän Alf Henrik Hjalmarsson. Också han var konstnär och fars och mors studiekamrat från Valands målarskola på 40-talet. ” Hjalmar” var född – och bodde i Fiskebäckskil.

En sommardag kom han roende i sin stora eka, tungt lastad med minst 20 fönster från sitt gamla hus. Dessa höga fönster kom också väl till pass i stugan, några av dem också i den senare påbyggda verandan. Vår kära jordstuga stod där i 47 år, men då bonden inte lät oss köpa marken som vi önskade måste vi lämna den ifrån oss då arrendet började bli smärtsamt högt.

Jag och Pontus försökte få kommunen intresserad av att spara stugan, då den i nästan 50 år troligen hade varit Bohusläns enda äkta jordhus, men intresse saknades. Det blev bara en liten artikel i Lysekilsposten, vi lämnade huset och tomten såldes direkt till andra. Men 47 år i samma stuga är ju inte så dåligt!

 CI2A3021

Vi barn, somrarna och lantbruket

För oss barn var Finnsbo det ultimata sommarnöjet, vi hoppade i höet hos bonden, vi körde dragkärra med mjölk till lastpallen på vägen och hämtade där det färdiga smöret som kom från mejeriet. Vi matade kor och grisar och klättrade på det vackra berget ”Finnsbo Tuva” med sin utsikt över den glittrande Gullmaren. Vi lekte indianer i skogarna, fiskade och badade.

Dessa somrar som våra föräldrar skänkte oss i olika delar av Sverige satte oförglömliga spår. Att som barn få sådana upplevelser av landet och lantbruket det unnar jag också alla nutidens barn. Jag är oändligt tacksam för alla dessa upplevelser. Vi barn, som nu är i pensionsåldern, fick uppleva Gammelsveriges sista årtionden, där delar av de äldre traditionerna för jordbruk fortfarande levde kvar.

På Tångaberg i Halland var vi med om att binda hö i små stackar med strån och åkte i hölasset efter häst, plockade ägg i hönshusen och red barbacka på bondens hästar. På Tjörn fick vi segla julle och uppleva havet.

I Bullaren plockade vi kantareller och fångade fjärilar. Vid Finnsbo klappade vi korna och njöt av kalvar och föl och hämtade mjölk i ladugården. Man lade så många stenar som man ville ha liter mjölk på mjölkspannens lock och hämtade den fyllda spannen på morgonen, 5 stenar gav 5 liter mjölk.

IMG_2410

Detta var upplevelser och erfarenheter jag haft nytta och glädje av hela livet. Men moderniseringen smög sig sakta in i jordbruket på både gott och ont. På ont, när en del ” rationella” jordbruksmetoder på 1950-talet höll på att utrota delar av djurlivet.

Därför var det sällsynt med både korpar och rovfåglar på den tiden när kvicksilverbetningen förgiftade gnagarna fåglar och rävar skulle äta. Men efter att detta farliga utsäde blev förbjudet har den fantastiskt intelligente korpen och många av rovfåglarna återhämtade sig och är numera ett vanligt och fascinerande inslag i svensk natur.

Ola Berglund / Halden

Under här kommer en videohälsning från Ola och Pontus från deras mötesplats på Svinesundsbron. Jag kan berätta att det blåste kraftigt i mitten på bron, men några fraser skall nog höras från Ola och Pontus.

Tack Pontus och Ola för en underbar trevlig förmiddag mitt på Svinesundsbron och välkommen till Lysekil när coronaviruset har avtagit.

 

 

 

 

 

 

En tanke på “Idag på bloggen skall ni få träffa två herrar som figurerar en hel del i TV – och press just nu. Enäggstvillingarna Pontus och Ola Berglund träffas varje lördag förmiddag på varsin sida gränsen mellan Sverige och Norge på gamla Svinesundsbron under dessa coronatider. Idag på bloggen berättar de lite minnen från den tiden de var bosatta i Lysekil

  1. Hälsa Pontus och Ola att de är välkomna till platsen i Finnsbo där deras hus låg. Den ser inte ut som förr men är fortfarande lika idylliskt och fridfullt, den känslan tas inte ur tiden. Och berättelsen om deras familj och föräldrar följde med vid köpet 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.