Glicko Nyhetsblogg

Amerika – de som stannade och de som kom på besök

Stenhuggararvet handlar om människorna som högg, formade och lade stenen i Lysekil. Men det handlar också om dem som lämnade stenbrotten, hemmen och familjen för att söka ett annat liv på andra sidan Atlanten.

För familjerna i Lysekil var Amerika inte bara en avlägsen plats på kartan. Det blev en del av familjens vardag genom avsked, brev, fotografier, pengar som skickades hem och efterlängtade besök. En resa kunde börja som ett arbete ombord på ett fartyg eller med ett flyttningsbetyg från församlingen. För några blev vistelsen tillfällig. För andra blev Amerika ett nytt hemland.

I Herman och Jenny Gunnarssons familj emigrerade två av barnen och blev kvar i USA. Senare reste föräldrar och syskon över för att hälsa på.

Familjehistorien kom därmed att sträcka sig från Kronberget och Pinnevik till Queens, Long Island och Florida på östkusten – och ända till Arlington, Edgecomb och Seattle i delstaten Washington på västkusten.

Herbert lämnar stenhuggeriet

År 1922, mitt i vintern, stod Herman Gunnarsson och hans äldste son Herbert och högg sten på norra sidan av transformatorstationen.

Herberts yngre bror Erik har berättat:

Det blåste en snål östanvind och snöade. Pappa och min äldre bror Herbert drack kaffe i stenbrottet. Pappa såg att min äldre bror frös, så pappa sa till honom: ”Du Herbert, jag tror att du får följa med Erik hem, för jag ser att du fryser.” Han var inte sen att följa uppmaningen. För övrigt tror jag inte att han hade så stor lust för stenhuggeriet.

Det kalla arbetspasset tycks ha blivit ett av Herberts sista försök att följa sin far in i stenindustrin.

På våren 1923 tog han hyra som mässgrabb på Amerikalinjens Kungsholm. Herbert var född den 14 oktober 1906 och var alltså bara sexton och ett halvt år gammal när han gav sig av.

Den första Kungsholm var ursprungligen det nederländska passagerarfartyget Noordam. Fartyget hyrdes in av Svenska Amerika Linien 1923, fick namnet Kungsholm och sattes in på linjen mellan Göteborg och New York. Som mässgrabb befann sig Herbert längst ned i hierarkin ombord. Arbetet kunde bestå av att duka, bära, diska, städa och passa upp i besättningens eller passagerarnas matsalar.

Herbert arbetade ombord under några resor. Enligt familjens berättelse gick han sedan iland i Amerika och återvände inte till fartyget. Han blev kvar i USA under resten av sitt liv. Berättelsen om att han ”smet iland” hör till familjens muntliga historia; exakt när och under vilka omständigheter han lämnade fartyget återstår att belägga i amerikanska immigrations- eller besättningslistor.artyget. Han blev kvar i USA under resten av sitt liv.

Ett nytt liv på Long Island

I USA lämnade Herbert stenindustrin bakom sig och försörjde sig i stället som snickare. Det var fortfarande ett tungt hantverksyrke, men ett arbete där kunskapen om material, mått och form sannolikt kom väl till pass.

Han gifte sig den 29 september 1928 i Queens med Anna Kathinka Israelsen. Anna var född den 4 mars 1906 i Vardø i Finnmark, längst upp i Nordnorge. Hon emigrerade till New York 1928, samma år som hon och Herbert gifte sig. Två unga skandinaver från var sin kuststad hade därmed mötts och skapat ett gemensamt liv i New York.

Herberts och Annas bevarade naturaliseringsbevis berättar mer om hur familjen steg för steg blev en del av sitt nya land. Anna blev amerikansk medborgare den 5 maj 1944. I handlingen anges hennes tidigare nationalitet som norsk. Herbert blev amerikansk medborgare den 4 maj 1945 och hans tidigare nationalitet anges som svensk.

När handlingarna utfärdades bodde båda på 124 Park Avenue i Roosevelt, Nassau County, New York. Att makarna fick sina medborgarskap med nästan exakt ett års mellanrum gör dokumenten till mer än porträtt – de markerar också en viktig övergång från emigranter till amerikanska medborgare.

Herbert och Anna fick två barn i New York.

Dottern Ann Christina, kallad Lill-Ann, föddes 1930 i Jamaica i Queens. År 1949 gifte hon sig med Charles Lindberg Sommers från Mineola. De bosatte sig på Long Island och genom deras barn fortsatte Herberts amerikanska familjegren.

Sonen Herbert Robert Gunnarsson, kallad Bobby, föddes 1938 och växte upp i Hempstead på Long Island.

Den 28 juni 1959 gifte han sig med Doris Virginia Briggs, född i Detroit 1939. Doris kom senare att bo i Wantagh och Bellmore, båda på Long Island. Hon avled 2002 och gravsattes under namnet Doris V. Gunnarsson på den historiska Green-Wood Cemetery i Brooklyn. Uppgifterna visar att även Roberts gren blev kvar i New York-området.

Herbert kom bara hem till Sverige en gång under de drygt fyrtio år han levde i Amerika. Han åkte då med norska Amerika-linjen och kom till Oslo, där han hämtades av släkten. Det var i början av 1960-talet.

Han avled den 29 augusti 1966 i East Meadow i Nassau County, New York. Pojken som hade frusit vid stenen i Lysekil hade då skapat sig ett helt liv som snickare på Long Island.

Herberts emigration blev början på en amerikansk gren av familjen som lever vidare än i dag. Genom Ancestry har jag fått kontakt med tvillingarna Raymond och Karen Sommers, mina sysslingar och ättlingar i Herberts gren. Mer än hundra år efter att Herbert lämnade Lysekil har kontakten över Atlanten på så sätt återknutits.

Vilma reser ut som artonåring

Även Herman och Jennys dotter Vilma Josefina Gunnarsson, född den 11 september 1909, lämnade Sverige. Hennes bevarade flyttningsbetyg gör det möjligt att komma mycket nära själva avresan.

Dokumentet utfärdades i Lysekils församling den 21 november 1927 av Fritz Lusch och stämplades av poliskammaren i Göteborg den 26 november. Destinationen anges som ”U.S. North America”. Vilma var då arton år gammal och ogift.

Flyttningsbetyget var inte en biljett utan ett kyrkligt och administrativt intyg. Det följde den som lämnade församlingen och innehöll bland annat namn, födelsetid, civilstånd, destination och uppgifter om konfirmation. För Vilma blev det samtidigt ett konkret avskedsdokument från livet i Lysekil.

I Amerika försörjde sig Vilma under en tid genom att arbeta privat i hemmen hos förmögna amerikanska kvinnor – ett slags hembiträde och hushållshjälp.

Under en period arbetade Vilma som piga hemma hos familjen Roosevelt i New York.

I familjen berättas att hon ibland fick ta hand om fina klänningar som kvinnorna hade tröttnat på. Klänningarna skickade Vilma hem över Atlanten till sin mamma Jenny på Kronberget.

När de eleganta och ibland ganska pråliga amerikanska klänningarna bars i Lysekil väckte de uppmärksamhet. I en stad där de flesta levde enkelt och klädde sig därefter måste de färgstarka plaggen från Amerika ha varit en ovanlig syn.

Paketen med klänningar blev mer än bara kläder. De var hälsningar från Vilmas nya liv och gav familjen hemma i Lysekil en glimt av en helt annan värld.

Vilma och John bygger ett gemensamt liv

I New York träffade Vilma Johann ”John” Schoenau, född i Bremen i Tyskland. Johns naturaliseringsbevis visar att han blev amerikansk medborgare den 20 januari 1933, då han var 27 år och fortfarande ogift. Han bodde då på Overlook Road i Locust Valley i Nassau County.

Vilma och John gifte sig i New York City den 30 mars 1935. Senare samma år, den 22 november 1935, blev även Vilma amerikansk medborgare. I hennes naturaliseringsbevis står att hon var 26 år, gift, tidigare svensk medborgare och bosatt på 115 Kilburn Road i Garden City, New York.

Dokumenten gör tidslinjen tydlig: Vilma emigrerade 1927, gifte sig våren 1935 och blev amerikansk medborgare på hösten samma år. John hade blivit medborgare drygt två år tidigare.

Resan med S.S. Europa 1938

År 1938 reste Vilma och John från Bremen till New York med det tyska passagerarfartyget S.S. Europa. Eftersom de redan hade gift sig i New York 1935 och båda hade blivit amerikanska medborgare var detta inte deras första utresa till Amerika. Passagerarlistan visar i stället att de återvände till USA efter en vistelse i Europa – sannolikt med möjlighet att besöka både Johns tyska och Vilmas svenska familj, även om resans hela upplägg ännu inte är belagt.

År 1940 bodde Vilma och John i Hempstead i Nassau County. I samma område fanns också Vilmas bror Herbert och hans familj. Syskonen hade alltså inte bara emigrerat till samma land – de hade byggt sina liv i samma del av New York.

I folkräkningen anges John som snickare inom byggnadsarbete. Även Herbert arbetade med snickeri. Två syskon från en stenhuggarfamilj i Lysekil kom därmed att höra till en ny hantverksmiljö på Long Island.

Vilma och John flyttade senare till Florida. Vilma avled den 15 augusti 1986 och John den 10 oktober samma år. Båda dödsfallen registrerades i Broward County.

Men kontakten med familjen i Lysekil försvann inte. Vilma och John återvände till Lysekil vid flera tillfällen genom åren. Kontakten med familjen hemma bestod alltså inte bara av brev, fotografier och paket. De fortsatte också att vara en del av familjens liv genom sina besök.

Jag minns själv hur jag som liten flicka på 1970-talet träffade Vilma och John hemma hos min mormor och morfar, Alice och Sven Gunnar Gunnarsson. För mig var de då släktingarna från Amerika – människor som hörde samman med alla berättelserna, fotografierna och paketen från den främmande världen på andra sidan Atlanten.

Det är ett av mina egna tidigaste minnen av hur nära Amerikahistorien faktiskt fanns. Den tillhörde inte bara en avlägsen generation. Vilma och John kom tillbaka, satt hemma hos mormor och morfar och blev en del även av min barndom.

Ellida Andersson och den stora grenen i Washington

Amerikahistorien finns också i Jenny Anderssons egen syskonskara.

Jennys syster Ellida Andersson, född omkring 1883, emigrerade till USA. Hennes make hade rest över några år tidigare och 1914 följde Ellida efter tillsammans med barnen. Det var ingen liten förflyttning: hon reste med fyra barn till en man som redan försökte skapa en tillvaro på andra sidan Atlanten.

De fyra barn som var födda i Sverige registreras med ankomståret 1914:

• Paul Evert Paulson, född den 22 mars 1901
• Stine Paulson, senare Carlson, född den 28 januari 1903
• Allie Paulson, senare Morgan, född den 19 maj 1905
• Ebba Paulson, född omkring 1907

I amerikanska handlingar anges födelseorten för några av barnen som ”Lysedal”. Det är sannolikt en amerikansk felskrivning eller feltolkning av Lysekil – ett exempel på hur svenska ortnamn kunde förändras när de skrevs ned av amerikanska tjänstemän.

I Ellidas handlingar nämns Halifax i Kanada som ankomst- eller avreseort och Sumas i delstaten Washington som platsen där hon kom in i USA. Resvägen tycks därför ha gått med fartyg till Kanada och därefter tvärs över den nordamerikanska kontinenten med tåg, innan familjen passerade gränsen vid Sumas på västkusten. Den långa landresan måste ha varit en stor prövning för en mor med fyra barn.

Resan skedde dessutom 1914, samma år som första världskriget bröt ut i Europa. Exakt datum behöver fastställas för att veta om krigsutbrottet påverkade deras resa, men årtalet ger en påminnelse om hur osäker tiden var.

I Amerika föddes ytterligare tre barn:

• Ivan Paulson, född den 1 mars 1915 i Arlington, Washington
• Doris Paulson, senare Barter, född den 30 oktober 1916 i Arlington
• Pearl Paulson, född den 21 oktober 1919 i Arlington

År 1920 bodde familjen i Edgecomb i Snohomish County, Washington. Edgecomb låg mellan Marysville och Arlington och var då ett utpräglat skogs- och timmerområde. Arlington hade under det tidiga 1900-talet flera sågverk och spånverksindustrier som hörde till traktens största arbetsgivare.

I folkräkningen antecknades Ellidas make och den äldste sonen Paul Evert som arbetare. Paul Evert var då ännu inte fyllda nitton år. Precis som i stenhuggarsamhället hemma i Bohuslän började barnen tidigt bidra till familjens försörjning.

Ellida bodde senare i Seattle. Hon avled 1961 och begravdes på Evergreen Washelli Memorial Park.

Ellidas make hette Johan August Paulsson. Han föddes den 21 januari 1868 i Torarp i Asarums församling i Blekinge och emigrerade till USA den 9 april 1907. Elida och de fyra barnen följde efter 1914.

Ellidas emigration skapade en stor amerikansk familjegren i delstaten Washington. De fyra barn som följde med henne från Sverige och de tre som föddes i Amerika blev början på flera nya generationer med rötter i Lysekil och Pinnevik.

Herman och Jenny reser med Gripsholm 1947

År 1947 var det Herman och Jennys tur att resa över Atlanten. De reste till New York med M/S Gripsholm för att hälsa på sina barn och barnbarn i Amerika.

M/S Gripsholm hade byggts för Svenska Amerika Linien och gjorde sin första resa mellan Göteborg och New York 1925. Under andra världskriget fick fartyget en särskild roll i utväxlingen och hemtransporten av civila, diplomater och krigsfångar. När Herman och Jenny reste 1947 hade den ordinarie passagerartrafiken över Atlanten kommit igång igen efter krigsåren.

Resan fick därför flera lager. Det var en återförening mellan föräldrar och barn, men också en av de första möjligheterna efter kriget att åter resa någorlunda fritt mellan Sverige och USA. Herbert hade lämnat Sverige 1923 och Vilma 1927. När Herman och Jenny kom till New York hade barnen sedan länge egna hem, familjer och amerikanska medborgarskap.

För Herman, som hade tillbringat ett långt arbetsliv i stenbrotten i Lysekil, måste mötet med barnens nya värld ha varit omvälvande. På andra sidan havet väntade inte längre de ungdomar som lämnat Kronberget, utan vuxna barn med yrken, bostäder och familjer i det nya landet.

Besöket blev också ett av Herman och Jennys sista stora gemensamma minnen. Herman avled den 24 maj 1948, mindre än ett år efter resan. Jenny blev änka och bodde kvar på Kronberget.

Sven och Alice besöker Vilma 1969

Kontakten över Atlanten fortsatte i nästa generation.

År 1969 reste Herman och Jennys son Sven Gunnar Gunnarsson och hans hustru Alice till Amerika för att hälsa på Vilma och John.

Fotografiet från flygplatsen visar också hur resandet hade förändrats. Herman och Jenny hade korsat Atlanten med fartyg 1947. Drygt tjugo år senare kom Sven och Alice med flyg. Avståndet var detsamma, men resan hade blivit snabbare och kontakten mellan länderna enklare att upprätthålla.

För Sven var det en resa till syskonens nya värld. Herbert hade då varit död i tre år, men Vilma och John bodde fortfarande i USA.

Från stenen i Lysekil till livet på andra sidan Atlanten

Herbert lämnade stenbrottet och blev snickare på Long Island. Anna reste från Vardø och byggde ett liv tillsammans med honom i New York. Vilma lämnade Lysekil som artonåring, blev amerikansk medborgare och skapade ett nytt hem med John i New York och senare Florida. Ellida tog med fyra barn på den långa resan till västkusten och blev anmoder till en stor familjegren i Washington.

Herman och Jenny reste över för att möta barnen i deras nya hemland. Senare följde Sven och Alice samma väg för att besöka Vilma och John.

Några reste och återvände. Andra blev kvar för resten av livet. Med tiden förändrades också resorna – från arbete ombord på ångfartyg och långa tågresor över en kontinent till passagerarfartyg och så småningom flyg.

Kvar i Lysekil fanns fotografierna, breven och berättelserna om dem som rest. I Amerika växte nya generationer upp med rötter i Kronberget, Pinnevik och de bohuslänska stenbrotten.

I dag har kontakten över Atlanten återknutits genom släktforskningen. Det gör den här delen av stenhuggararvet till mer än en berättelse om utvandring. Det är också en berättelse om hur en familj förändras när några reser, hur banden hålls levande och hur människor kan hitta tillbaka till varandra flera generationer senare.

På baksidan av ett fotografi som Vilma skickade hem till sin mor Jenny i Sverige hade hon skrivit: ”Fyra pojkar vilkas föräldrar är födda i Lysekil.” Därefter följde namnen: Nils Nelson, Toras pojk, Bob Gunnarsson, Herberts pojk, Ray Nelson, Bettys pojk och Ray Carlson, Svens pojk.

Denna enkla anteckning ger en intressant inblick i emigranternas sociala nätverk i Amerika. Fotografiet visar att Vilmas familj och bekantskapskrets inte var ensamma om att lämna Lysekil för ett nytt liv på andra sidan Atlanten. Tvärtom fanns det flera familjer med rötter i Lysekil som hade slagit sig ner i samma område och vars barn växte upp tillsammans i det nya landet. Det vittnar om hur de svenska emigranterna ofta höll kontakten med varandra och skapade nya gemenskaper byggda på sitt gemensamma ursprung.

Fortsättning följer i nästa inlägg om mitt stenhuggararv.

Källor

• Eric Gunnarsson, Från stenindustrins vagga till skärvornas barn, 1989.
• Fotografier, naturaliseringsbevis, flyttningsbetyg och muntliga berättelser ur familjens privata arkiv.
• Svenska kyrkböcker, emigrantregister och släktmaterial i Ancestry.
• Amerikanska federala folkräkningar från 1920, 1930, 1940 och 1950.
• New York Citys vigselregister samt amerikanska passagerar- och naturaliseringshandlingar.
• FamilySearch: biografiska registeruppgifter för Anna Kathinka Israelsen och familjen Gunnarsson.
• USA National Archives: passagerar- och immigrationsregister.
• Washington State Archives: födelse-, vigsel- och dödsregister.
• Museum of History and Industry (MOHAI) och Washington Rural Heritage: historiskt material om Edgecomb som skogs- och timmerområde.
• Fartygshistorik för Kungsholm/Noordam, S.S. Europa och M/S Gripsholm.
• Grav- och dödsuppgifter från New York, Florida och Washington.