Glicko Nyhetsblogg

Ett kort brev kan ibland berätta mer än vad avsändaren någonsin kunde ana.

Den 21 maj 1948 befann sig min morfars far, stenhuggaren Herman Julius Gunnarsson, i Göteborg. Därifrån skrev han några rader hem till sonen Sven om sin vän Holmqvist, som snart skulle fylla 70 år.

Det var ett brev om en födelsedag och om att uppmärksamma en gammal vän. Men när jag nu läser det, med vetskap om vad som hände dagarna efteråt, får de vardagliga raderna en annan tyngd.

Tre dagar efter brevets datum var Herman död.

Vem var Holmqvist?

Mannen som skulle firas hette Andreas Åkesson Holmkvist. Namnet förekommer med olika stavningar i handlingarna, bland annat Holmqvist.

Andreas föddes den 23 maj 1878 på Bökevik nummer 11 i Ronneby socken i Blekinge. Med tiden kom han till Lysekil, där han blev en del av stadens stenhuggarsamhälle.

Andreas och hans hustru Sofie bodde på Västra Kronbergsgatan 25. Längre upp på samma gata fanns Herman och Jenny Gunnarssons hem.

Det var i dessa kvarter som familjerna levde sina liv. Barn växte upp, människor arbetade och vardagen delades med grannar som ofta hade liknande erfarenheter. Stenen gav arbete och försörjning, men också en osäkerhet som kunde drabba ett helt hushåll när beställningarna uteblev.

Att familjerna Gunnarsson och Holmqvist kände varandra framgår av både familjens berättelser och bevarade handlingar. Däremot vet jag ännu inte exakt när Herman och Andreas träffades första gången.

Gemensam kamp för stenhuggarnas arbete

Ett tydligt spår av deras gemensamma engagemang finns i Lysekils stadsfullmäktiges handlingar från 1915.

Andreas, i protokollet skriven A. A. Holmkvist, hade tillsammans med Jakob Pettersson lämnat in en skrivelse på Lysekils stenhuggares vägnar. De ville att staden skulle upplåta Skeppsholmen eller något annat lämpligt bergområde för stenbrytning, mot skälig ersättning. Syftet var att bereda arbete åt stenhuggare som bodde i Lysekil. Herman Gunnarsson och C. G. Tinggren hade tagit upp skrivelsen som sin egen motion i stadsfullmäktige.

Här möts alltså Holmqvist och Herman i en konkret fråga om arbetskamraternas försörjning. Holmqvist förde fram stenhuggarnas önskemål, medan Herman genom sitt förtroendeuppdrag hjälpte till att föra frågan vidare.

Den 5 oktober 1915 behandlades ärendet. Fullmäktige beslutade att följa drätselkammarens förslag om andra bergområden och anslag, och att låta kyrkans beslutande organ pröva frågan om den mark som tillhörde kyrkan.

För mig gör en sådan handling historien mer levande. Det är inte bara två namn i ett gammalt protokoll. Det är människor som försökte skapa möjligheter till arbete i sitt eget samhälle.

Jenny och Sofie i samma gemenskap

Även kvinnorna i familjerna finns tillsammans i det bevarade materialet.

I ett äldre foto av kvinnoklubben syns både Jenny Gunnarsson och Sofie Holmqvist. Jenny är på översta raden till höger och Sofie sitter i mitten, näst sist.

En särskilt fin detalj för mig är att min morfar Sven Gunnarsson senare hjälpte till med namn till bilden. I Lysekilspostens återgivning av Arvid Sandells artikel berättas att Sven i Kronberget hade hört av sig med upplysningar. På så sätt blev också han en del av arbetet med att bevara minnet av människorna på fotografiet.

Bilden ger ytterligare en pusselbit till familjernas historia. Deras liv berörde varandra på flera sätt – genom arbetet, föreningslivet och familjernas kontakter.

En vänskap som följde barnen till Amerika

Holmqvists dotter Tora Ingrid Andrea var vän med Hermans dotter Vilma. Tora föddes den 2 mars 1910 i Lysekil och var dotter till Andreas Åkesson Holmqvist och Amanda Sofia Hallström, som kallades ”Soffie”.

Vilma emigrerade till Amerika 1927. Tre år senare följde Tora samma väg över Atlanten. Den 19 maj 1930 registrerades hennes utflyttning till Nordamerika i Lysekils kyrkböcker. Hon var då 20 år gammal.

De båda väninnorna från Lysekil kom därmed att söka sin framtid i Amerika.

En gammal vän fyller 70

Den 23 maj 1948 skulle Andreas fylla 70 år.

I brevet från Göteborg, daterat den 21 maj, berörde Herman insamlingen och uppvaktningen inför födelsedagen. Efter alla år i samma stad och samma stenhuggarmiljö var det dags att uppmärksamma den gamle vännen.

När jag läser brevet tänker jag på allt som ryms bakom de få raderna. Arbetsliv, grannskap, familjer och gemensamma bekanta. Människor som hade känt varandra genom en stor del av livet.

Brevet skrevs två dagar före Andreas födelsedag. Då kunde ingen som senare skulle läsa det veta hur nära slutet av Hermans liv det låg.

Den 24 maj dör Herman

Dagen efter Holmqvists 70-årsdag, den 24 maj 1948, avled Herman Julius Gunnarsson.

I Lysekils död- och begravningsbok är han antecknad som stenhuggare, med bostadsangivelsen Stadsäga 8. Dödsorsaken anges som Haemorrhagia cerebri – hjärnblödning. Han begravdes den 29 maj.

Det är framför allt närheten mellan datumen som berör mig. Den 21 maj skriver Herman om sin väns födelsedag. Den 23 maj fyller Andreas 70 år. Den 24 maj tar Hermans eget liv slut.

Jag vet inte om brevet var ett av de allra sista Herman skrev. Men det är skrivet under hans sista dagar, och därför har det fått en särskild plats bland de brev som finns kvar.

Gbg 21/5 1948
Min käre Sven!
Det var angående Holmkvist jag kommer nog inte hem förrän på Måndag o angående
Holmkvist födelsedag kan jag inte göra något åt. Jag har 5 kr för Jakob Pettersson och
så får jag själv lägg 5 kr jag vigde Arv. Vinberg om det så han vet om det. Sedan får dom
ordna med insamling och uppvaktning för H. hur dom kan. Vi är f.n hos moster Julia bor hos Karin, skall till Åke om vi hinner med. Allt bra Helsningar
Pappa

Rader som blev kvar

Andreas levde vidare till den 14 december 1951.

I dag finns ingen av dem kvar som kan berätta hur vänskapen började eller om alla tillfällen då deras vägar korsades. Vi får söka i det som blivit bevarat: brev, fotografier, protokoll och minnen som förts vidare i familjerna.

Tillsammans visar de hur sammanflätade människornas liv kunde vara i stenhuggarnas Lysekil.

För mig har brevet blivit mer än en hälsning inför en födelsedag. Det är ett litet bevarat ögonblick ur min morfars fars liv. När Herman skrev det var Holmqvists födelsedag fortfarande något som låg framför honom.

Nu vet jag att bara tre dagar återstod av hans eget liv.

Efterord – historien fortsätter

När jag började läsa Hermans brev om Andreas Holmqvists födelsedag anade jag inte hur långt fram i tiden berättelsen skulle sträcka sig.

Ja, sambandet framgår, men det blir tydligare om du markerar den första generationen och skiljer vänskapen i generation fyra från barnen i generation fem. Jag skulle också byta ”fem generationer har mötts” mot ”banden har levt vidare i fem generationer”, eftersom alla inte har träffat varandra.

Kontakten mellan våra familjer har levt vidare i fem generationer:

Generation 1: Herman och Andreas.
Generation 2: Deras söner, Sven Gunnarsson och Tage Holmqvist.
Generation 3: Svens dotter Åse, som är min mamma, och Tages dotter Gun är vänner.
Generation 4: Jag och Guns son Niklas är också vänner.
Generation 5: Våra barn har träffats och lekt tillsammans när de var små. Niklas är dessutom gudfar till vårt yngsta barn, och jag är gudmor till en av hans söner.

På så sätt har banden mellan familjerna levt vidare i fem generationer. Alla har förstås inte känt dem som kom före, men kontakten har förts vidare från generation till generation.

Det gör något med mig att tänka på det. Herman och Andreas kunde knappast ana att jag, så många år senare, skulle sitta med brevet och upptäcka hur deras historia hänger samman med vår egen. Historien finns kvar i breven, fotografierna och minnena. Och den fortsätter i vår vänskap och i banden mellan våra familjer.

Inlägget har sammanställts i syfte att bevara Lysekils lokalhistoria och reserverar sig mot faktafel som kan ha smugit sig in.
Tove Andersson 2026