Jag fick det stora nöjet att få en pratstund med Jan Andersson från Lysekil som sedan i höstas jobbar som rikschef för ekots riksorganisation på Sveriges Radio i Stockholm. Han har hand om elva rikskorrespondenter ute i landet. Samtidigt har han samordningsansvar för Ekots nyheter i alla p4 kanaler ute i landet.
Han har intervjuat mängder med personer. Kronprinsessan Victoria gjorde han en intervju med på hennes 25-årsdag. Jens Stoltenberg, Fredrik Reinfeldt, Göran Persson, presidenter och regeringsledare i andra länder. Listan kan göras lång. Idag får ni möta Jan Andersson från Lysekil på min blogg.
Bor på två ställen.
Han bor på två ställen berättar han, I Lysekil och Stockholm. Jag besökte Jan hemma i Lyse där han har en liten gård med sin fru Michelle och där de har höns och katt. De bor fantastiskt fint. Jag frågade Jan hur det kom sig att han gav sig in på den journalistiska banan? Det var inte en självklarhet berättar han. Han ville bli allt möjligt när han var yngre.
Han kunde tänkt sig bli präst, läkare, åklagare och lärare. Präst var väl kanske det första valet. Han berättar att det var därför han gick samhällvetenskaplig linje på gymnasiet. Men präst blev han inte utan vid gymnasietiden så kom han in på tankarna att bli journalist. Han tyckte det verkade väldigt kul med journalistik och har alltid varit intresserad av samhällsfrågor. Jan
gick ur gymnasiet och tog ett sabbatsår och började jobba på Lysekilsposten. Efter sabbatsåret kom han in på Ljungskilefolkhögskola och började läsa där i 3 år. Samtidigt så jobbade han extra på radio väst i Uddevalla. Han jobbade som resultatinsamlare av sportresultat på söndagar. Efter några månader så behövde de en nyhetsreporter och då började Jan med det. Sedan så blev han nyhetspresentatör för nyheterna samtidigt som han läste i Ljungskile.
En dag kunde se ut så här för Jan. Var i Uddevalla klockan 4 på morgonen. Klockan 8 körde han sista sändningen. På den tiden var de lokala nyheter varje heltimma mot idag när de kör varje halvtimma. Efter det så körde han till Ljungskile och var på lektionen vid 08:30. Det höll han på med i flera månader. Efter han var klar med skolan i Ljungskile började han jobba på tv4 i Uddevalla som reporter och programledare och var där i 2 år.
Började på Radio Väst igen.
De hörde av sig från Radio Väst igen och Jan fick anställning där i januari 1999. På Radio Väst var han reporter, programledare och producent. 2001 började han på Ekot i Stockholm. Han deltog i ett utbytesprogram som radion har. Sista dagen på utbytesprogrammet så erbjöd de Jan ett vikariat på 8 månader och han tackade ja till detta.
Började som rikskorrespondent i Göteborg.
2004 började han som rikskorrespondent i Göteborg. 2005 så sökte han ett vikariat som utrikeskorrespondent i Mellanöstern vilket han inte trodde han skulle få, men det fick han. Han berättar att våren 2005 så satt han och läste allt om Mellanöstern som han kunde hitta. 3 ½ månader tillbringade han i Mellanöstern 2005. 2006 var han tillbaka i Mellanöstern och då var det bl.a. Libanon kriget. Han berättar att han sett mycket skit. Döda kroppar och kroppsdelar som legat utspridda.
Blivit beskjuten.
Jan har blivit beskjuten. Han berättar att han sett så mycket skit så det räcker för flera livstider. Han berättar att de är tränade innan de åker iväg som utrikeskorrespondent. Oftast om det hänt något otrevligt som pratar man igenom det med någon reporter eller kollega som är på plats. Man måste prata för att bearbeta det säger han. Vi kommer in på fattigdom i de länder han besökt och Jan berättar. På vissa ställen finns det affärer, men det finns inget att köpa.
Här i Sverige kan du gå och köpa mjölk eller kött t.ex. Vi har det väldigt bra säger han. Jan berättar vidare att i västvärlden finns en större ödmjukhet kring andra kulturer och andra människors historier. Att lämna ett land och komma till Sverige är ingen självklarhet för många.
Vi kan sitta här och dricka kaffe och gå och köpa wienerbröd, det är självklart för oss. Det är väl självklart att många vill hit. Han säger att ibland skulle han vilja att vi hade ödmjukare sätt mot olika kulturer och olika människor. 2007 blev det också Mellanöstern.
Bombanfall.
Jag frågar om han hade svårt att sova när han var ute och reste.
– Nej säger han och berättar om ett tillfälle 2006 när han befann sig i Beirut. kl. 04:00 går man oftast upp på morgonen när man var ute. Kl. 06:00 skall ekot ha en uppdatering. Jan hade varit ute kvällen innan och ätit. Han berättar att de brukar tejpa fönstren när de är ute om det blir bombanfall eller så öppnar man dem och det är bara för att det inte skall bli glassplitter om det bombas i närheten. Han väljer att öppna dem för han hittar ingen tejp och går och lägger sig.
Han vaknar vid 4 tiden på morgonen. Han läser att de fällt 16 ton bomber inte alls lång ifrån det hotellet han bodde på den natten. Han skickar iväg ett inslag och går och lägger sig igen. Vaknar och går ner och äter frukost. På vägen ner ser han att alla är uppe och det ser ut som de varit ute och festat. Han frågar: hade ni fest igår utan att fråga mig. Nej vi har inte haft fest men har du inte hört att alla har varit uppe i natt p.g.a. bombningarna säger de till Jan. De kunde inte fatta att han kunde sova när det small som det gjorde. Jan sover bra konstaterar vi.
Minnesceremoni i Norge.
2008 i Georgien blev han beskjuten. Han berättar även att de har skyddsvästar på sig när de var ute på reportage.
Vi kommer in på Utöya. Det var det sista riktiga reporterjobbet han gjorde . Jan åkte dit och var med och skulle rapportera om minnesceremonin från Spectrum i Oslo. Han berättar att när han kom in där i salen där alla radioreportrar satt såg han sina kompisar som han träffat från de åren han varit ute och rest. En del satt och grät. De visade bilder på de som dött och läste även upp namnen på de döda från Utöya.
Han funderade på hur han skulle kunna sända ”Kvart i fem Ekot”. Efteråt gick han till hotellet och la sig på sin säng och allt bara snurrade. Han berättar att i tio minuter höll det på. Då ringde han kompisar han träffat och pratade en lång stund. Det lättade som tur var. Senare den kvällen så träffade han det norska teamet som hade haft hand om hela sändningen. Detta med Utöya var det värsta Jan har upplevt berättar han.
En dag i Mellanöstern.
Jag bad Jan berätta hur en dag kunde se ut när han var ute och reste. Arbetsdagen börjar vid kl. 04:00 på morgonen. Han tittar vad CNN och BBC har på sina nyhetssändningar. Läser igenom de stora nyhetsbyråernas sidor. Går sen ner till hotellobbyn och ser vilka tidningar som finns där. Ibland kunde han göra en intervju tidigt på morgonen med någon. Sen skriver han en text och gör klart inslaget. Sen kanske han sover en stund.
Han berättar att han äter alltid en lång frukost, för man vet inte riktigt när man får mat under dagen. Han kanske inte får mat förrän vid kl:20 på kvällen så han måste ha energi för att orka med dagen. Efter frukost ringer han till Stockholm, och kollar vad som har hänt och vad man kan tänkas göra under dagen. Sedan pratar han ihop sig med en lokal fixare som är chaufför och guide. Efter det ger de sig ut och pratar med olika folk, ministrar och organisationer eller vad det kan vara.
Telefonen går ju varm nästan hela tiden. Det ringer från Stockholm eller från olika program. Han har även med sig en satellit för direktsamtal om det behövs. Han lever per timme säger han. Det kan vara radio Värmland som vill ha med honom eller p4 extra eller någon annan kanal. På kvällen går man oftast och äter med någon kollega.
Händer det att du kan få åka var som helst på reportage?
– Man jobbar utefter sitt eget område som man fått träning för.
När han åkte till Georgien så var det egentligen utanför hans område. Det berodde på att han vid det tillfället var i Istanbul. Han är helt själv när han är ute. Jan säger; ”jag hade ingen stab runt mig”.
Minnen från åren som gått.
Jag frågar om han har något speciellt minne han kommer ihåg? Det är många, men han berättar om en grej han minns. Han första egna avslöjande. Jan jobbade som ung vikarie på Radio Väst under skoltiden. Han var Ljungskile på spåren att de skulle få Helsingborgs läktare.
Han ringer och ringer och ringer och lägger pussel för att få reda på hur det ligger till. Till slut har han storyn klar. Ljungskile skall få Helsingborgs läktare mot att de plockar ner dem själv. Detta blev hans första riktiga avslöjande.
11 september.
Han berättar även om 11 september när han sitter som ung studioreporter på ”Ekot kvart i sex”. Planen flyger in i de två tornen och Jan står på schemat den dagen och har ”Lunch ekot” och ”Kvart i sex Ekot” som han skall sända.
Vid 15 tiden nås ekot av nyheten. Jan och Anne-Marie Johansson var studioreportrar, Li Hellström var producent. De hade med korrespondenter från hela världen. Anders Ask som då var New York korrespondent fick de inte tag på för att hela telefonsystemet hade rasat samman i USA.
12 år sedan var detta och Jan berättar att han var ju ljusgrön med en sådan världsnyhet. Han hade bara varit på ekot i ett halvår. 3 tekniker och 2 programassistenter står och jobbar med sändningen. Normalt är det 1 tekniker och 1 assistent. Vd:n kom ner, programdirektören alla möjliga kom ner och stod i kontrollrummet berättar Jan för alla ville ju vara med och lyssna på vad som hände.
Jan fick gå ut ur studion och prata med producenten. Till slut så körde nyhetschefen iväg alla som inte tillhörde sändningen. Jag frågar Jan om han var nervös? ;”Nej inte nervös,”, Jan berättar att han väldigt sällan blir nervös. Men berättar vidare, att efteråt hade han så mycket adrenalin i kroppen att han fick gå två varv runt radiohuset.
Arbetskamrater.
Vi kommer in och pratar om den tiden han var på Lysekilsposten och han berättar att Rolf Jonasson som han satt mittemot var nog den person som formade honom till den journalist han är idag. Varje gång Jan hade ringt upp någon så frågade alltid Rolf ;”Va sa han”.
Jan tyckte det var så otroligt tröttsamt, han skulle ju skriva en artikel om personen eller något annat om det Jan pratade med den andra personen om i telefonen. Men det var det Rolf menade, sammanfatta och hitta vinkeln vad var det viktigaste han sa som Jan pratade med. Där lärde sig Jan mycket.
Han berättar även om några personer som betytt väldigt mycket för honom är Bosse Adriansson och Peter Sundblad på radio väst. Bosse hade en sådan analytisk förmåga att se bakom de folk säger och kunna lägga pussel, det är inte många journalister som har den förmågan som Bosse har säger han.
Jobbade mycket med Saab.
Här kommer vi in på Saab. 18 december 2009 minns han, då kom första regeringsbeslutet om Saab. Det hade varit mycket spekulationer och GM ville ju inte sälja Saab. Han berättar att han satt och åt en jullunch här i Lysekil som kyrkan hade. Då började telefonen ringa om att de skulle lägga ner Saab.
Jan var tvungen att avbryta lunchen och åka iväg och då var klockan cirka 14:45. KL 16:00 skulle det vara en presskonferens i Trollhättan. Maud Olofsson skulle dit. Man ville inte säga var det var, men det var en stor presskonferens. Men Jan var tvungen att åka dit och bevaka den.
15:59 var Jan vid Stallbackabron i Trollhättan. Presskonferensen skulle sändas direkt i studio 1 i P1. De ringer Jan och säger att presskonferensen verkar vara försenad men kan du vara med och prata på den och rama in den frågar de från Stockholm. ;”Ja” säger Jan.
Där sitter han på Stallbackabron och sänder via handsfree direkt medan han kör mot Saab. Han hinner till Saab och parkerar och får besked att det verkar som att presskonferensen dröjer och att de måste runda av. Jan pratar då via sin mobil i direktsändning i studio 1. Då ser Jan entrébyggnanden som är en utställningshall. Han ser Jan-Åke Jonsson, Maud Olofsson och alla andra kom ner från administrationsbyggnaden.
Nu säger Jan i direktsändning att nu är de på väg ut här. Monica Saarinen som då satt som programledare i studio ett säger till Jan att kan du inte ställa en fråga. Jo säger Jan men blev bryskt bortknuffad av vakter. Då beslutade de i Stockholm att de skulle sända presskonferensen fast det dragit ut på tiden. Precis dagarna före jul kom beskedet att Saab skulle läggas ner.
Gjorde första intervjun med Victor Muller i Sverige.
Jan berättar vidare att han gjorde första intervjun med Victor Muller i Sverige. Jag frågar hur var han? Jan berättar att han var en vältalig kille, väldigt intensiv och väldigt välklädd. De säger att det är tack vare honom de har scarfar i Sverige istället för slips. Det var han som införde det bland företagsledare.
Jan berättar att veckan efter regeringsbeslutet om nedläggning så kom ryktet att Victor befann sig i Trollhättan. Han hade varit i Trollhättan och var på väg till Uddevalla för att äta lunch med en kollega. Han fick då ett inofficiellt samtal som bekräftade det men fick inte säga var det kom ifrån. Denne mytomspunne man var i Trollhättan. Klockan 13:55 fick han tag i facket och de berättade att Stefan Lövfen som då var metallordförande var i Trollhättan. Lövfen hade träffat Victor Muller.
Jan var med i direktsändning kl 14:00 med Stefan Lövfen som då kunde bekräfta att Muller var i Trollhättan och var en seriös spekulant till Saab. Jan ville träffa Victor Muller. Han stannade kvar och företagsledare och facket sa: nej han kommer inte ut. De kunde bekräfta att han är här men han har inte tid att prata med Jan.
Jan sa ;” jag väntar här”. 16:15 kommer Victor ner. Jan ville ha med Muller till ”Kvart i fem Ekot”.
Jan ställde 5-6 frågor och 16:20 hade han gjort klart intervjun med Muller. 16:40 hade han redigerat klart ett inslaget på 2 minuter till Ekot. Men säger Jan; ”det tar 3 gånger så lång tid som inslaget är på att skicka till radion”. Klockan 16:46 hade ekot inslaget hos sig i Stockholm som då sände det.
Jag frågar Jan, om någon känner igen han när han är ute i affärer och handlar går på restaurang eller något liknande?
– Ingen känner igen mig på utseende säger han, men rösten händer att folk känner igen.
Idag hörs han inte så mycket i radion, Han kanske gör några inslag i radion några gånger i månaden. Stort tack Jan för att jag fick träffa dig. Det var några otroligt spännande timmar du delade med dig av.
glicko.me 