Bor i Lysekil "Staden vid havet"

Idag fortsätter reportageserien om Scandinavian Star. Den 7:e april i år är det 25 år sedan olyckan med Scandinavian Star inträffade. Lasse Wieslander som då jobbade som radioreporter på Sveriges Radio Väst, och Gunilla Åhman Olausson som jobbade hos sina föräldrar på Athinas blommor här i Lysekil berättar vad de minns, hur de fick reda på det och vad de gjorde de dagarna Scandinavian Star låg vid kajen vid Grötö.

 

Lasse Wislander radio väst

Lasse Wieslander Foto: Lasse Edwartz

Lasse Wieslander berättar:

– Min första tanke när jag hörde på radion om en färjebrand på Skagerack var en plötslig skräck och det innan omfattningen var känd – Himmel, hur är det med mina föräldrar?! Jag visste att de var på väg med en färja till Oslo för att fira Fars 75-årsdag 7 april. Och nästan innan jag tänkt efter en gång till, så ringde telefonen. Jag råkade vara helgreporter på Sveriges Radio Väst just den helgen. Så gick larmet, och det var att kasta sig i bilen, från Strömstad, där jag bor, och till Lysekil. På vägen ner hann jag tänka efter igen – Nej, föräldrarna satt på en annan båt…

 

 Ekot ville ha med mig i sändning kl.08:00.

  – Ekot i Stockholm ville ha med mig i en sändning så fort det gick, det kanske var till klockan 8. Och jag visste ju ingenting än, så Ekot försåg mig med några uppgifter som de grävt fram per telefon. /Faktiskt var mobiltelefonen uppfunnen år 1990./ Så till den första sändningen när jag satt i bilen med Lysekil nätt och jämnt inom synhåll, så blev det en någorlunda sakkunnig ”prata” som det heter. Till en början hade vi inte klart för oss hur stor olyckan var. I något tidigt läge var det tal om något tiotal drabbade som hade tagits om hand av en rysk båt. Det var inte ens självklart att de skulle komma till Lysekil.

 

Stod på Rosvikstorg och ville göra en intervju.

 – Men så rullade det vidare. En del drabbade landade ganska tidigt och togs om hand på hotellet. Här gjorde någon i Lysekil ett klokt drag – man såg till att chockade och frusna överlevande slapp träffa journalisterna. Det kan jag tycka numera – det var något helt annat, när vi hela kopplet av journalister stod på Rosvikstorg och ville intervjua.

Till sist lyckade vi få fram ett budskap till dem där inne på hotellet om att någon frivillig kunde vara snäll och säga några ord till oss. Den förste stackars mannen fick säkert hjärtklappning av bara detta – att vara helt omgiven av journalister som pratade i mun på varandra.

 

Scandinavian Star skulle bogseras till Lysekil.

 – Efter hand blev det klart att Scandinavian Star verkligen skulle bogseras till Lysekil. Det tog lång tid av väntan i den småkalla vårblåsten. Men man kände inte så mycket av kylan, det hände nya saker hela tiden. Allt fler fick klart för sig hur stor katastrofen var, även om vi inte hade de exakta siffrorna för antalet döda och skadade.

Det kom allt fler anhöriga till färjepassagerarna. Vissa kunde återförenas med överlevande, andra kunde bara vänta. Det kom fler och fler journalister under dagen. Allt detta ställde förstås våldamma krav på den lilla kommunen Lysekil och som krisen bara blev större växte kommunalrådet Stig Nilson till en stor organisatör. Vad gör man när det behövs tolkar för anhöriga och för journalister från när och fjärran? Jo, även den lilla kommunen har språklärare att ta till. Och vad gör man när telenätet och kommunväxeln blir överlastade? Jo, man ropar och skriker på dåvarande Televerket att kalla in montörer trots helgledigt. Gullmarsskolan förvandlades till presscentrum. Det här var innan datorerna var så vanliga, men tydligen var ändå det här en av de värsta nötterna att knäcka, att komma förbi byråkratin.

Det måste ha gjorts en massa improviserade insatser förutom det som vi journalister märkte – hur anhörigcentret organiserades, om psykvård och präster engagerades, hur beredskapen höjdes på sjukhusen i området, hur ordnades det med utspisning osv, jag minns inte att jag var hungrig trots alla timmars arbete, men någon måste ha tänkt på det också, även om jag inte minns att jag åt någonting heller.

 

Jag rapporterade varje timme i Ekot.

 – Mitt minne är att det tog hela dagen innan Scandinavian Star syntes vid horisonten och flera timmar innan hon låg vid kaj. Hela tiden rapporterade jag varje timme i Ekot om det senaste som hänt.

Ekot på den tiden var vanligen ganska kräsna med att ta emot svenska rapporter som kom längre bortifrån än Stureplan, men den här perioden tog de allt jag levererade. Efter hand hade jag fått teknikhjälp från Uddevalla, först kom programchefen Kjell Arvidsson ut med en sändarbil, sedan teknikchefen Göran Blomquist. Så för min högst personliga del var allt väldigt lättjobbat – det var bara att leverera så mycket som möjligt.

En sista rapport för dagen gjorde jag stående på kajen i skymningen nedanför den utbrända färjan – jag var aldrig ombord men tårarna kom i ögonen när jag rapporterade om brandlukten och om hur gardinerna fladdrade ut från de krossade fönstren.

Star_11

Söndag dag 2

– Söndagen, dag 2, gick i samma stil, jobb och jobb och jobb, även om det fanns fler kollegor på plats. Ett minne är lösningen på problemet med de 159 liken. Många av dem var norrmän och många av dessa transporterades i kylbilar från fiskindustrin. Man hade dolt texten ”Frionor” på långtradarna. Jag ställde en del kritiska frågor till Stig Nilson om detta – på temat att det skulle vara ovärdigt att frakta avlidna i fiskbilar. Men numera så har jag mer förståelse för att det var nödvändigt att göra så.

Och sen är min historia slut. En sak till bara – när jag kom hem ringde Statistiska Centralbyrån och frågade om min jobbsituation. Jag hade blivit slumpvis utvald. SCB-damen i andra änden blev tyst och klentrogen när jag berättade om min övertid senaste veckan. Nää, det går inte. Jo, det gjorde det.

Lasse Wieslander, före detta reporter på Sveriges Radio Väst.

 

Vidare är det Gunilla Åhman Olausson som berättar vad hon minns av katastrofen med Scandinavian Star. 

IMG_6708

Gunilla Åhman Olausson.

Bodde över hos mor och far på Härnäset.

– Jag bodde över på Härnäset hos mor och far. Familjen hörde på nyheterna att en färja brann. Vi skulle åka in till Lysekil och öppna Athinas blommor där jag jobbade när mina föräldrar ägde det. Man lyssnade på radion med stor bävan och tyckte det var otrevligt det man hörde. På kvällen var vi hos goda vänner på Bergmansliden här i Lysekil. Vi stod och såg när båten bogserades in i Lysekil.

 

Stig Nilson ringer till mig.

– De uppgifter vi hade hört under dagen var att det var båten som kom och att alla var räddade som fanns ombord. Jag tyckte det var skönt att inte båten sjönk där ute utan att de kunde bogsera in den till Lysekil. På måndagen hade vi tillagat revben med potatisgratäng till här hemma, och skulle få besök. Precis när jag skulle servera maten så ringer Lysekils kommunalråd Stig Nilson till mig. Han frågar om jag kunde komma ner och göra en kistdekoration, för de första kistorna skulle köras iväg till Oslo.

 

Gjorde kistdekoration till de kistorna som kördes i bårbilen.

– Nu hade man hört att det fanns döda folk ombord när den Scandinavian Star bogserades in i Lysekil. Jag tackade ja till detta, och kistdekorationen skulle vara i de norska färgerna.

Det var med en bävan man åkte ner till affären, och samlade in dekorationer och tog blomsterbussen ut till Grötö. Jag har lite svårt att minnas vad som hände när jag kom till kajen på Grötö. Det var så överväldigande att vara där. Jag var där några gånger och dekorationen skulle vara på den kistan som bårbilen från Fonus körde, och som körde före lastbilarna i kortegen till Oslo.

 

Minns lukten från Scandinavian Star.

– Idag minns jag inte om jag var där tre eller fem gånger och gjorde dessa dekorationer. Jag minns att när jag stod där nere, så är det lukten jag kommer ihåg. Våra barn var hos mina föräldrar på Härnäset och jag var gravid i 7:e månaden. När vi kom hem den kvällen så tog min man Jeff vår mat och gick och slängde den, för den luktade exakt lika dant som de gjorde på kajen på Grötö. Det luktade grillade revben. De tog många år innan jag kunde äta revben igen. Känslan och den lukten sitter fortfarande kvar idag när jag äter revben.

 

Den sista kistan var en barnkista som skulle transporteras i bårbilen.

– Sista dekorationen minns jag med att jag kom till kajen och representanten från Fonus kom fram till mig och sa att jag får vänta lite för det hade tillstött problem. Jag sa till att jag inte vill stå här så länge på grund av att jag tyckte det var otäckt att vara där vid kajen och transporterna med döda människor. Efter en stund kom representanten tillbaka och sa att han försökt att ordna detta, men berättade att det fanns en kista kvar och det var en barnkista som skall göras i ordning med dekoration. Detta hade han försökt ändrat på, men eftersom lastbilarna var plomberade så gick inte det att ändra på. Det var känslan av att behöva göra iordning en barnkista som kändes väldigt starkt efter allt som varit under dessa dagar och representanten förklarade för mig att han inte kände att köra med en barnkista i bårbilen. Det var väldigt tungt förstod jag då och han tyckte att det var att spela på folks känslor för bl.a. när han körde in i Norge så stod det folk längs vägarna och tittade på konvojen som kom med alla döda människorna. Det var mycket tankar och känslor under dessa dagar i Lysekil.

Star_12

 

Väldigt få pratade om båten.

– Något som jag minns väldigt väl var att folk på i Lysekil inte pratade om båten. Kunderna i affären sa inget och mötte jag någon ute i Lysekil var det ingen som sa något. Det verkade som ingen orkade prata om det som hänt. Alla såg den men ingen ville prata om den, det var nog för känslosamt tror jag. Minns även alla de som kom och satte sig med sina fikakorgar uppe i Åkerbräcka. Det kom norrmän och andra som skulle se Scandinavian Star när det låg där nere vid Grötökajen. Det finns många minnen kvar även om det är 25 år sedan det hände.

 

Förstår inte hur kaptenen kunde lämna fartyget.

– Jag minns att när man såg Scandinavian Stars kapten på Tv:n så kunde jag inte titta på honom. Att lämna skeppet utan att ta reda på hur många som var kvar tycker jag var fruktansvärt. Att samtidigt säga att det inte var några människor kvar på båten är något jag inte förstår än idag.

Hon minns att hjärtat slog när hon stod i affären och skulle göra kistdekorationen. Buketten på kistdekorationen innehöll: Blå iris, röda rosor, vita nejlikor och vit ginst.

Stort tack Lasse och Gunilla för att ni berättade om vad ni kom ihåg om katastrofen med Scandinavian Star. Tack även till Lasse Edwartz och Lennart Hård för foto.

Fortsättning följer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: