Man kan inte annat än säga att det blivit succé för Lysekilskillen Robert Vilahamn (före detta Karlsson). 2020 blev han anställd som assisterande tränare för Allsvenskan klubben BK Häcken där han hjälpte laget att kvalificera sig till Europa Conference League. Hösten 2021 blev han huvudtränare för BK Häcken FF:s damlag.

Robert Vilahamn Foto: ©Tottenham Hotspur

Nu så är det dags för nya utmaningar för Robert, och när jag når Robert på telefon så är ju givetvis första frågan, hur kommer det sig att du tackade ja till att träna Tottenhams damlag och har du hunnit att installera dig i England?

– Anledningen till att jag tackade ja var för att det är en barndomsdröm att kunna komma utomlands med min fotboll. När jag var yngre, så var det som fotbollsspelare jag ville ta mig utomlands. När jag inte lyckades med det blev jag ganska tidigt tränare, så har det alltid funnits i mitt bakhuvud att det vore inspirerande och lärorikt att få jobba med fotbollen utomlands i någon av de större ligorna.

När Tottenham, som är en av de större klubbarna i världen, kontaktade mig så var det egentligen bara att få klartecken med att min familj också ville det. Och de tyckte också att det skulle bli kul med ett kul äventyr, så var det inget att tveka på, även om jag trivdes jättebra i Häcken.

Nu har jag varit här i nästan två månader, och det känns som jag hunnit installerat mig väl i Tottenham. Familjen har varit här i ett par veckor, så vi har precis installerade oss i huset och området vi bor i, så man kan nog säga att vi inte riktigt hunnit att installera oss i England helt och hållet än.

Barnen har dock redan börjat i den engelska skolan och har skoluniformer och läser alla ämnen på engelska vilket är en stor förändring för dem. Men det skall bli väldigt kul att få uppleva England på riktigt.

Behövde du någon betänketid innan du tackade ja?

– Nej, det behövdes inte direkt någon betänketid, för vi hade pratat om detta innan, och tanken var att om vi får ett bra hus i ett bra område med en bra skola som låg i närheten för barnen så fanns det inte så mycket att fundera på.

Jag läste att det var lite som dröm för dig att komma och utomlands och få träna något lag. Var England den ultimata platsen för dig för att jobba som tränare?

– Ja, fotbollsmässigt så är det absolut det. Den engelska fotbollen var det jag växte upp med och tittade på. Så om jag bara kollar rent fotbollsmässigt så är det England, men om jag tittar på vad jag gillar i mitt liv så kanske det varit ett land med varmt klimat och stränder som hade kunnat locka också.

Men nu var det verkligen fotbollen och fotbollskulturen som vi ville komma till och då är nog London den ultimata platsen.

Har ni långt till havet från där ni bor nu?

– Det är nästan två timmar ner till Brighton i södra delen av England. Sen är de nog en och en halv timma ut mot östra kusten. Så det är inte så nära som det är i Lysekil eller Onsala…

Svensk vs. engelsk damfotboll, skiljer den sig något?

– Ja, den skiljer sig lite även om den är ganska lik ändå. Spelarna är lite mer fysiska och starkare här i England skulle jag nog säga. Svenska spelare är lite mer taktiskt och tekniskt skolade i vissa delar, men det är ändå relativt likt och det är ganska mycket samma saker man skall utveckla här som i Sverige.

Det är nog större skillnad på den amerikanska ligan skulle jag säga. Där är det mycket mer raka bollar och fysiskt spel.


Hur tänker du då som tränare, tar du in en svensk tränarstil eller fortsätter du med den engelska tränarstilen?

– Mitt ledarskap kommer att vara lite mer skandinaviskt. Samtidigt måste jag mötas deras kultur och anpassa mig till viss del. Dock anställde de mig för den jag är och med det ledarskap jag har, så det är såklart så att jag skall fortsätta vara mig själv.

Foto: ©Tottenham Hotspur

Jag antar att du har haft fullt upp med att följa dam-VM. Har du någon svensk spelare på din önskelista som du skulle vilja få till Tottenham?

– Det finns flera intressanta spelare som är framträdande i sina landslag och några av dessa är svenska spelare. Så vi får väl se vad som händer när transferfönstret öppnar i januari.

Har Tottenham haft några svenskor i laget?

– Nej, jag tror inte de haft någon. Jag har en norsk och två finska spelare nu i laget. Den nya finska spelaren som vi har tagit in kommer från Linköping och hon pratar svenska. Hon har jag följt i den svenska ligan i två år. Men det finns en del väldigt bra spelare i Skandinavien, så det gäller bara att hitta rätt med vem man behöver.

Du växte upp i Skalhamn utanför Lysekil och startade din fotbollskarriär i dåvarande LFF som idag heter LAIK efter sammanslagning med Slättens IK. Hur startade ditt intresse för fotbollen?

– Det startade väldigt tidigt. Min storebror spelade i LFF när jag växte upp. Jag var med pappa på storebrors träningar. När jag började spela fotboll så blev pappa tränare i det laget jag spelade i. Jag började nog spela fotboll redan som 4–5 åring och spelade ofta med de äldre.

Vi växte upp i en fotbollsfamilj kan man säga där alla har spelat fotboll. Min mamma spelade när hon var yngre, mina morbröder spelade tidigt så det har varit ett otroligt fotbollsintresse inom släkten bakåt i tiden. Fotbollen är en stor del av mitt liv.

Foto: ©Tottenham Hotspur

Du värvades till IFK Göteborg vid 17 års ålder och 2007 spelade du för Ytterby IS i division 3 och vann både skytteligan och den Svenska Guldskon. Du har under din fotbollskarriär som spelare även varit spelande tränare och 2015 lade du fotbollskorna på hyllan. Är det något ögonblick under dina år som aktiv spelare som du minns speciellt?

– Jag tror att mina bästa år var tidigt i karriären när jag fick spela i IFK Göteborg när jag var 19 år. När jag fick spela från start borta mot AIK på Råsunda eller Hammarby på Söderstadion, det var häftiga matcher.

Vi hade det lite tufft ett tag och bästa ögonblicket är nog när vi höll oss kvar i allsvenskan via seger i kvalmatchen mot Frölunda hemma där vi vann med 2–0. Det var en stor lättnad. Jag fick hoppa in i den matchen och vi lyckades hålla IFK Göteborg kvar i högsta ligan. Vi hade en stor press på oss och jag minns alla supportrar som kom in på planen efter slutsignalen och ”firade” av lättnad att vi inte åkte ut.

Sist jag såg dig spela fotboll var i en uppvisningsmatch 2014 och 2017 på Gullmarsvallen. 2014 mötte ni TV-laget i en blandning av Slättens IK och LFF. 2017 spelade du i en uppvisningsmatch med IFK Göteborg legenderna. I matchen 2014 spelade du och dina fyra bröder ihop, som alla har ett stort fotbollsintresse.

Gullmarsvallen 2014 match mot TV-laget.

Bland annat så är din bror Fredrik Risp fotbollsagent och har varit framgångsrik med spel i IFK Göteborg med mera. Vi kan ju även nämna att du har en syster också som heter Amanda. Hinner ni träffats något och är du hemma i Lysekil och hälsar på någon gång?

– Vi har en sms-tråd där vi kommuniceras och det är väldigt lätt och smidigt. Alla mina syskon har barn nu så det är oftast på kalas vi ses. Det är dock inte alltid vi lyckas med att få ihop det då vi är en stor familj. Men några gånger om året brukar vi lyckas att ses vid kalas och julbord.

Bröderna på Gullmarsvallen 2017. Fr. vänster Patrik Karlsson, Robert Vilahamn, Rickard Karlsson, Fredrik Risp och Robin Lindblad.

Det är nog inte många som vet att du har startat en fotbollsskola i Uganda under den tiden som du jobbade som lärare i Göteborg innan du blev tränare på heltid, hur fick du idén till detta?

– Jag är lärare i grunden och läste till lärare när jag var i Ytterby. Jag är geografilärare och vi var i Uganda på min utbildning. Då lärde jag känna väldigt mycket folk. När jag var där så såg jag att det var många barn som ville spela fotboll, med de sprang mest runt och sparkade på en flaska eller något annat som de använde till fotboll. Det fanns väldigt lite resurser.

Foto: Privat

Foto: Privat

– Jag visste från föreningarna hemma att vi hade många saker liggande som aldrig användes. Första tanken var att få ner lite bättre material till dem, men sen insåg jag att det är ganska enkelt att få folk att ställa upp på en sådan här sak. Det är en goodwill för alla.

Jag fick kontakt med en rektor på en skola i Uganda och där startade vi en fotbollsakademi som vi registrerade på deras förbund. Undan för undan så har den växt med att vi fått in lite olika sponsorer till detta. Detta är mitt sätt för att använda mitt nätverk för att göra något vettigt för andra. Detta är inget som tar energi utan det ger mig energi även om det tar en del tid att göra detta.

Även LAIK i Lysekil har varit med och samlat in bollar och skor och det är många andra lag i Sverige som varit med och gjort detta.

Foto: Privat

Foto: Privat

Ditt efternamn Vilahamn låter faktisk som ett engelskt fotbollslag, hur kom det till?

– Ja, precis säger Robert och skattar. Du vet ju att jag hette Karlsson från början. Min fru hette Kristoffersson i efternamn och det var väl lite svårt att enas om vilket namn vi skulle ha i efternamn. Vi valde att slå ihop våra hembyar och gjorde ett unikt efternamn som ingen annan har. Min fru är från Vilhelmina och jag från Skalhamn utanför Lysekil och detta blev då Vilahamn.

Nu har det fått växa till sig och vi tycker att det klär oss och det känns lite kul att få ha våra hembyar i vårt efternamn.

Stort tack för pratstunden och stort lycka till i Tottenham och så får vi hoppas att du kanske kan få hit Tottenhams damlag i framtiden till Lysekil och vackra Gullmarsvallen.

Alla foton använder jag med tillstånd av Robert Vilahamn.