Idag på bloggen får ni träffa ett känt ansikte från Fiskebäckskil på Skaftö som för någon månad sedan vandrade i Himalayas bergskedja i 14 dagar med målet att bestiga Lobuche peak på hela 6119 meter över havet. Han har även bestigit Afrikas tak, Kilimanjaro på 5985 meter, Nordens högsta berg ”Galdhöpiggen” på 2469 meter, har en ”Svensk Klassiker”, samt åkt ”Svalbard Marathon” på längdskidor. Han och sonen Jimmy har även kört Gumball 3000 på en sträcka av 500 mil genom Canada & USA.

Vid start Svalbard Ski maraton. April 2022

Efter loppet smakade det bra med en öl i världens nordligaste bar

Longyearbyen

Maj 2022. Start i Toronto. Gjorde Gumball ihop med min son Jimmy Hemmingsson. Mål i Miami

Gumball 3000. Ankomst Nashville

Indianapolis

Jag känner Janne sedan en tid tillbaka, och jag vet att han har en bucket list på saker han vill hinna med att göra i livet. Vad är det du vill göra och varför?

– Ja, säger Janne och skrattar. Jag vet inte riktigt, men på något sätt att man gillar att göra lite olika utmaningar och det behöver inte precis vara extrema sådana. Men annorlunda saker som kanske inte alla gör, men att samtidigt få uppleva olika delar av världen. Jag har rest sedan 1985 i mitt jobb till Asien, och varit i Taiwan, Hongkong och Kina säkert över 100 gånger.

Jag älskar att vara i Asien och se andra kulturer och samtidigt tror jag man får en annan syns på olika saker. Ta detta med religion till exempel, där jag är född i Bohuslän med det schartauanska, en väldigt sträng kristen tro. Så åker man till Taiwan som ganska ung och ser att de har en helt annan religion, så man ställer sig frågan varför skall det stämma allt det som vi lär oss här, när större delen av jorden har en helt annan religion och tror på det?!

Jag har stor respekt för hinduism och buddhism, inte för att jag är troende, men skulle jag bli det så skulle jag nog gå åt det hållet. Dessa människor är väldigt snälla mot sina medmänniskor, men även mot djuren, samt värnar om naturen.

Svalbard skimaraton på längdskidor var en jäkla utmaning. Kilimanjaro var också ett äventyr. Någonstans där i bakhuvudet så gillar jag att se äventyrsfilmer, dokumentärer och klätterfilmer, men jag skulle aldrig utmana mig att gå upp till 8000 meters höjd som är dödszonen, och där du riskerar livet. Det kan se säkert ut och så överraskas du av oväder när du skall gå ner, och så är det kört. Det sägs att det ligger cirka 200 lik på Mount Everest.

Men däremot gillar jag att tänja på gränserna och göra lite annorlunda saker. Dels för att se vad man klarar, dels för att uppleva kulturen, människorna och totalgrejen med att göra detta.

Hur startade detta med att du ville bestiga Himalaya?

– Efter Kilimanjaro så var vi fyra kompisar som gick där, och jag sa; ”jag vill till Himalaya”. De andra hängde på direkt. Först så pratade vi om att gå till Everest Base camp, den ligger på drygt 5300 meter. Men då pratade jag med Expeditionsresor, och de berättade att det är ingen grej att gå till Base camp. Att nå toppen på Lobuche peak med 6119 meter över havet är en helt annan grej. Då anmälde vi oss till detta.

Det måste ha varit mycket förberedelse?

– Ja. men det var det och mycket träning inför detta under våren och sommaren. Jag gjorde en excelfil där jag la upp hur mycket jag hade tränat. Den viktigaste träningen är att vandra med ryggsäck, gärna under flera timmar per gång och att gå i backe upp och ner är det absolut viktigaste. Jag hade mellan 10-12 kg i min rygga vid träning. Det var lite svårt att hittaatt hitta backar på Skaftö och även i Göteborg. Jag gick upp och ner på Ramberget i Göteborg, Prästebacken i Vägeröds dalar eller vid Rödberget på Östersidan på Skaftö.

Det kan verka tråkigt, men man har ett mål och samtidigt som jag gjorde det, så lyssnade jag på någon podd eller liknade. När vi var i Branäs så gick jag hem en mil efter att vi hade varit och handlat i centrum, samt vandrade också i själva slalombacken. Jag var även i Sunne och gick i slalombacken där på kvällen, och folk undrade säkert vad det var för idiot som gick runt där med ryggsäck. Men det är jävligt bra träning att gå i backe med vikter i ryggsäcken, både uppför och nerför om backen är brant.

Sen hade det varit bra om man kunde tränat på hög höjd inför detta, men det fanns ingen tid för detta.

Hur såg resan ut från det att den startade tills ni kom i mål?

– Först så var det flyg till Doha från Stockholm. Efter det så flög vi från Doha till Kathmandu. När du är i Kathmandu så är du på drygt 1300 meter över havet så där börjar din acklimatisering.

Kathmandu, 2,5 miljoner invånare

Swayambhunattemålet för buddhister och hinduer

– Vidare så flög vi från Kathmandu i helikopter till en av världens farligaste flygplatser som heter Tenzing-Hillary Airport och ligger i Lukla. Där landar du på 2800 meters höjd och där startar porten till Himalaya för alla som skall in i nationalparken.

Inflygning mot Tenzing-Hillary Airport

– Det krävs en registrering och betalning för att komma in, men det hade Expeditionsresor som vi reste med, redan löst innan. Här börjar vandringen och första dagen startar med att vi på eftermiddagen fick gå i ungefär 4 timmar. Då gick vi ner till 2600 meters höjd och sov där.

Mycket av acklimatiseringen är att ladda röda blodkroppar, genom att gå under många dagar och steg för steg komma allt högre upp. Du är uppe på hög höjd så går du ner lite, så reagerar kroppen för att syresätta kroppen mer.

Dagen efter gick vi upp till Namche Bazaar på 3450 meter över havet. En jättefin vandring med många hängbroar över floder och dalgångar. På dessa broar går både människor och djur.

Namche Bazaar

– Från Lukla och upp till 3500 meter så går det många åsnor som bär packningar och en del kor och även hästar. När du kommer upp till Namche Bazaar så vänder åsnorna där. De har problem med att gå i högre terräng och den luften.

En av de långa och höga hängbroarna

– Jakarna börjar vid 3500 för de är gjorda för kargare och kallare klimat. Hela vandringsleden så får du se upp så du inte trampar i djurens avföring och alla samsas på samma stigar. När du möter djur så får du hela tiden hålla ”mountain side” som guiderna ropar under vandringen.

Går du ute på kanten och du får en liten knuff av ett djur, så kan det vara ett stup på flera hundra meter. På vissa ställen finns det staket eller någon mur för skydd, men på många ställen är det helt öppet rakt ner.  Så här gick vi i drygt 1 ½ vecka. Högre och högre, kargare och kargare landskap och samtidigt kallare.

Mount Everest och Lothse med Böneflaggorna i förgrunden

Ama Dablam i bakgrunden, som är ett mycket populärt berg att bestiga, 6848 meter

Nu är vi på 4500 meters höjd och nu finns inga träd

Volleybollspel på hög höjd

Kokning av vatten på hemmagjord solfångare

– Vidare så kom vi till Base camp på 4800 meter över havet där vi tillbringade en dag där vi tränande klätterteknik. Gå upp för branter där du drar dig upp och firar dig ner. Dagen efter gick vi upp till High Base camp på 5200 meter över havet. Vi hade gått cirka 400 höjdmeter och då var det vila som gällde och försöka sova en stund, innan det var väckning vid midnatt.

Base camp

Man vaknar till en mycket kall morgon i Base camp

Gokyosjöarna på 4800 meters höjd. Enormt vackert

Fin utsikt från Gokyo Ri 5367m. Glaciären man ser i dalen, skall vi gå över senare samma dag

Chefssherpan Pasang och Janne

Lite farlig vandring ner i glaciären

På väg mot Chola pass. En mycket tuff vandring

– Chola pass 5367 på meter. Mycket tuff vandring hit i 6 timmar. Här finns solbatterier, så man kan ladda sin mobil. Det går inte att ringa, men kameran blir flitigt använd

Spektakulära vyer

En Buddistisk munk håller en bönestund på ca 1 timme, som är en typ av välsignelse inför toppbestigningen

Vi har nått High Base camp på 5200 meter

– När vi vaknade så fick nog den godaste måltiden på hela resan. Det var varm nyponsoppa med biskvier. Jag tror vi hade -10 grader, så den varma nyponsoppan var underbar. Detta var vårt energimål innan toppbestigningen började.

Sedan satte vi på oss pannlamporna vid 01:00 och avmarschen mot toppen började i full utrustning med hjälm, sele och stegjärn. Då hade jag fyra lager med kläder på underkroppen och fem lager med kläder på överkroppen för att hålla värmen. Vi hade även olika handskar på vägen upp mot toppen.

Mycket brant på väg upp och vi är säkrade i rep och får bitvis dra oss upp

Frös du?  

– Nej, jag frös inte. Det var snarare tvärtom, du kom i gång rätt fort.

Här eldar man med torkad Jakbajs i kaminen i ett tehus

Nu har ni börjat gå mot målet, hur var det?

– Första timmen var helt okej. Sen blev det allt brantare. Vi hade linor som vi höll oss i. Innan vi nådde toppen så hade vi cirka 7 ½ timma kvar. Det var väldigt mycket teknisk klättring. Vi hade en lodrätt vägg som var ungefär 25 meter hög. Där får du bara hålla dig i linan och dra dig upp med fötterna i väggen. Det fanns även väggar som inte var helt lodrätta, men som var svåra att bestiga.

Ju längre upp du kommer så börjar det vara lite snö och sen blir det bara snö, is och glaciär du tar dig uppför på. Ryggsäcken vägde nog 5–6 kilo, och man hade bara med sig det nödvändigaste. Sen hade man den att förvara kläderna som man tog av sig när det var varmt på dagen.  

Hela grejen med vandringen är att man går väldigt sakta, för att inte pulsen skall öka för mycket i den tunna luften som är och det är rätt tufft att gå på så hög höjd.  

När vi pratades vid tidigare så berättade du att du trodde var kört ett tag att du inte skulle klara dig upp till toppen, vad hände?

– Jo, men redan efter två timmar av bestigningen mot toppen så kände jag mig helt groggy. Jag fick ett kraftigt blodsockerfall, och trodde det var kört och kallsvettades. Jag var tvungen att sätta mig ner och så kom guiden med 3 Dextrosol och så efter några minuter så mätte hon  syresättning i blodet och tog pulsen. Allt var då bra igen. Efter det så kunde jag gå vidare.

Runt kl. 08:00-08:30 på morgonen var vi framme på toppen. Jag var så utmattad så jag kan inte beskriva det. Jag har aldrig varit med om att man kunde nå en sådan nivå där gränsen på utmattningen är så hög. Det är svårt att komma ihåg allt, utan det vara bara att fokusera sig på att komma upp. Det var fullt fokus i pannbenet på det.

Det var väldigt svårt att ta åt sig när man kom upp att vara jätteglad, för man var så jävla utmattad. Vi var där uppe runt 20–30 minuter.

– Väl uppe på toppen så var det fotografering, vila, byta kläder och äta choklad och sådant som ger snabb energi. Sen var det bara att fokusera på att gå ner igen, som också var extremt jobbigt.

Att gå ner var också tufft, då man lätt tappar fästet i snön som börjar bli sörjig

– Det tog drygt fem timmar ner till High camp. Där fick vi lite soppa i tältet för att få mer energi. Efter det så fortsatte vi till Base camp. Här skulle vi sova en natt till innan det var dags för att bli hämtas av helikopter för att ta oss ner till Lukla. När vi vaknar på morgonen säger guiden; ”tyvärr så är det för mulet idag för att helikoptrarna skall kunna lyfta, så ni måste vandra igen”.

Drygt 5 timmar ner till High camp

– Vi vandrade ner till drygt 4500 meter och fick tillbringa natten i ett tehus. Dagen efter skulle vi få en helikopter igen, men det gick inte för att det var för mulet igen.

Vi fick vandra ända ner till Namche Bazaar som ligger 3450 meter över havet. Den vandringen tog drygt 8 timmar. Det var mycket uppför, men givetvis var det mer nerför och det var bara att gå.

När vi kom till Namche Bazaar så fick vi ett eget hotellrum så vi äntligen kunde duscha. Det var riktigt skönt. Dagen efter så fick vi helikopter ner till Lukla och där väntade vi några timmar innan vi fick helikopter till Kathmandu.

Hade du med dig champagne till toppen?

– Det skulle jag mycket väl kunnat haft, men det hade jag inte. Det handlade nog mer om att inte ha för mycket vikt med sig.

Sov ni inne eller ute?

Sov gjorde vi oftast i ett tehus. Det är helt oroligt att det bor människor på strax under 5000 meter över havet. Jag tror att det högs belägna tehuset låg på 4800 meter innan vi kom till Base camp. På Base camp bor man i tält. Det är kallt både i tehusen och tälten. I tehusen så värmer de upp matsalen med torkad avföring från jakarna.



Du gjorde även en tatuering på plats, hur kom du på det?

– Jo, men under vandringen kom jag på att jag självklart skall göra en tatuering i Nepal och inte i Sverige som var tanken från början. Jag fick hjälp av guiderna och fick kontakt med en tatueringsstudio i Kathmandu. Jag skrev till dem på Instagram och de svarade. Jag skrev att jag vill ha berget, de tibetanska böneflaggorna, datumet och höjden. Problemet var att helikoptern inte gick så det gick i stöpet just då.

När vi kommer till Namche och vi skulle gå ut där och ta en öl, så ser jag att det står Tattoo Studio. I Namche Bazaar så fick jag gjort en tatuering på nästan 3500 meters höjd. Världens högst belägna tatueringsstudio.

Stort tack Janne för att du delade med dig av denna fantastiska resa och upplevelse. Men som sista fråga så undrar jag vad du har som nästa mål på din lista?

– Jag kommer inte att gå högre höjd, då jag är nöjd att varit på drygt 6100m och det är faktiskt inte många man känner som varit över 6000. Hade varit kul att vandra i Syd Amerika, men även Mont Blanc, Europas högsta topp på drygt 4800 meter känns spännande.

Jag vill också säga till alla läsare som någon gång funderat på att uppleva Nepal och Himalaya, vänta inte utan åk dit. Man måste inte klättra upp på en hög topp, utan man kan vandra till den höjd man känner för och få uppleva en fantastisk natur, med Mount Everest och andra höga toppar, människorna som lever med enkla medel på hög höjd, men som säkert många gånger är lyckligare än oss i all stress och jagande efter ideal, samt djuren som går på alla leder och bär varor och annat som behövs i bergen.