Kurt Roos som från början är från Borås, men som många säkert känner igen från Lysekil där han bott i ett antal år fixade träff i Narvik för Grängesseglare.
Här är alla samlade utanför sjömanskyrkan i Narvik
Gränges AB är ett svenskt industriföretag med en lång historia. Företaget grundades år 1896 under namnet Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGO) och var i början av 1900-talet Stockholmsbörsens högst värderade bolag. Källa Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%A4nges
Hur kom det sig att du blev en Grängesseglare?
– Jag har en liten brokig bakgrund och flydde från familjen och gick till sjöss. Första båten för mig var MS Sommen som var en båt från Karlstad. Efter fem-sex månaders tjänstgöring på MS Sommen så mönstrade jag av. Jag var så sjösjuk och tänkte att aldrig mera sjön. Efter MS Sommen den så skulle jag börja på MS Vasara. Det är en resa som jag aldrig kommer att glömma.
Jag fick pengar och en flygbiljett i förskott för att resa till New York, men pengarna gick åt till mina föräldrar hemma. När jag kom till flygplatsen i Torslanda så hade jag min flygbiljett, 3 kronor och 50 öre på fickan och en GT som var sönderkramad.
– Jag skulle möta en motorman på flygplatsen i Torslanda som skulle hjälpa mig, men han kom inte. I alla fall så flög jag först till Köpenhamn blott sexton år gammal och det var 1972. Från Köpenhamn så skulle jag flyga vidare till New York utan att kunna ett ord engelska.
Kom till New York och vilken stor flygplats. Där står jag som en fåntratt och skulle flyga vidare till Philadelphia. Men kom med flyget och strax innan vi skulle gå av planet i Philadelphia, så knackade någon mig på axeln och frågade om det var jag som var Kurt Roos? Då hade mannen följ mig hela vägen från Torslanda till Philadelphia utan att säga ett ord.
Han tyckte jag skulle lära mig, och det gjorde jag. Vi tog in på ett hotell och fartyget hade ändrat kurs till Boston så dagen efter blev det en resa med bussbolaget Greyhound till Boston.
Där seglade vi hela tiden mellan Kanada och USA och ofta i mycket dåligt väder. Jag klarade ut detta med sjösjukan och allt var mycket bra ombord på MS Vasara.
Julbord på MS Vasara julen 1972
Vad fick du göra ombord?
– Jag var på däcket där jag målade och målade säger Kurt och skrattar. Det var även mycket förtöjningar som man var med på.
Första resan jag fick var från Kanada till New York och helt plötsligt blev jag uppkallad till bryggan och bad mig att styra fartyget in i New York. Där stod jag bredvid styrman och styrde fartyget förbi Frihetsgudinnan in i New York, snacka om att jag växte på den stunden. Jag fick även gå iland och fick se när de byggde tvillingtornen. Detta var en mycket häftig resa.
Hur länge höll du på med sjömanslivet?
– Det blev mellan 5–6 år till sjöss. Jag var cirka 9 månader på MS Vasara sedan såldes den vidare och då fick vi order att gå till Lissabon. Mitt ute på Atlanten fick vi en ny order om att gå till Göteborg.
Vad blev det efter MS Vasara?
– Då seglade jag med FFM Viris över hela världen. Det var så skönt när vi seglade på värmen. Vi hade México som hemmahamn och staden heter Coatzacoalcos. FFM VIRIS står för ferlantez fosvados mexiocanos.
Här sitter Kurt med kockens fru i knät. Han tog bilden med Kurts kamera. Troligtvis i Mexiko.
Det måste ha varit ett spännande liv?
– Det var det verkligen. Det blir som ett litet samhälle ombord på ett fartyg. Samtidigt hände det saker för båtar är ju inte ofarliga. Med MS Vasara gick vi in i en orkan utan för New York och där var vågorna upp till 35 meter stora, då är man liten. Sjötiden lämnar en aldrig och jag har saknat den gemenskapen som blir till sjöss genom åren.
Hur kom du på detta med en återträff, har du haft kontakt med folk du jobbade ihop med genom åren?
– Nej, inte alls för jag är inte den människan som rotar tillbaka genom åren utan ser mest framåt. Jag vill hitta på saker. 2008 började jag fundera på detta med en återträff. Första försöket var 2009 då jag försökte få till en träff här i Lysekil, men fick inte tillräckligt med gensvar då tyvärr för att sätta i gång den apparaten.
Sen kom covid och då tog allting stopp. Men jag kunde inte släppa tanken och för lite mer än ett år sedan så började jag sätta i gång med detta. Tanken var först att ha det i Oxelösund, men då backade klubb Maritim av på grund av praktiska skäl.
De har ett helt museum fullt med bara Gränges saker, så det hade varit väldigt passande att vara i Oxelösund. Nu var apparaten i gång och då tänkte jag varför inte Narvik i Norge.
Att det blev Narvik är inte så konstigt för Narvik hade inte funnits om det inte varit för Gränges. 90 % av all malm går ut i världen via Narvik. Hela samhället är uppbyggt runt LKAB och Gränges.
Tilläggas kan att Gränges hade 3,5 miljoner anställda över hela världen i början på 1900-talet. Rederiverksamheten uppstod på grund av behovet av transporter. 1979 lades Gränges ner.
Gränges var ett att de få rederierna som tillåt att barnen fick vara med ombord.
Hur fick du kontakt med folket för att anordna en träff?
– Jo, men det finns en sida på Facebook som heter ”GRÄNGESSEGLARE” och det var den möjligheten jag fick för att kunna nå ut till folk. Jag såg att intresset för en träff växte hela tiden. Det som var komplicerat var avståndet till Narvik. Det ligger 175 mil från Lysekil.
Den äldsta som följde med på träffen var 82 år. Han åkte 220 mil på tåg för att ta sig till träffen Narvik. Man ser att det fanns ett behov att mötas igen efter alla dessa år. Vi var 37 personer som träffades i Narvik.
Det var många som ställde upp som bland annat Narviks kommun som höll ett föredrag för oss som träffades. Sedan kom även LKAB dit och berättade historien. Träffen varade i två dagar, fast det fanns de som stannade några dagar extra.
– Det blev en tyst minut för dom som inte kunde vara med och alla som förliste under andra världskriget. 16 båtar från Gränges rederiet sänktes under kriget.
Vi besökte även bogserbåten SS Styrbjörn som är byggd av Götaverken 1910. Den har legat i Oslo, men under sommaren har den legat i Narvik.
Träffade du någon som du jobbat med under träffen i Narvik?
– Jag träffade en styrman som jag jobbat med.
Blir det någon mer träff?
– Jag hoppas man skall få till en träff i Oxelösund nästa år. Jag har släppt stafettpinnen vidare så vi får se vad som händer.
Alla foton använder jag med tillstånd av Kurt Roos. Tack Kurt för att du delade med dig av detta.
Idag på bloggen får ni en återträff med Viktor Kilbo. Viktor Kilbo jobbar som ”Visual Jockey” som är den som sköter de bilder på de ledskärmar som finns på t.ex. en housefestival där bilder rör sig i takt med musiken som discjockeyn spelar.
Viktor Kilbo.
När jag träffade Viktor för första gången så var tanken att han skulle flytta till Hollywood och gå i skola där. Men så blev det inte utan idag har Viktor hela världen som arbetsfält.
Viktor är just nu hemma efter att varit på turné, vad var det för turné du varit på nu?
– Jag har varit på en veckas miniturné i Indien, Japan och Kina. I februari blir det en månadsturné i USA där vi bland annat kommer ha spelningar I Las Vegas, San Francisco, Los Angeles, Washington DC och New York m.m.
Vad har hänt sedan vi träffades sist?
– När vi träffades sist var planen att flytta till Hollywood efter gymnasiet och plugga för att bli bättre i de 3D program jag arbetar med. När jag tog studenten kände jag inget behov av det längre eftersom Thundercode redan då var ett välrespekterat namn och jag hade fullt upp med jobb och spelningar varje månad. Jag kände även att mina självlärda kunskaper var i princip var bättre än vad jag skulle lärt mig på skolan i Hollywood.
Summerburst 2015.
– Efter vi träffades i Augusti 2014 följde jag med olika artister på spelningar runt om i Sverige, det var bland annat Dimitri Vangelis & Wyman, John de Sohn och Sebjak. 2015 följde jag med Sebjak på Sverigeturné samt några spelningar utomlands i bland annat Magaluf, Manchester och Amsterdam. Det var mina första utländska spelningar om man bortser från Norge och Finland.
Jobbade med duon Vigiland.
– Hösten 2015 började min resa med svenska DJ-duon Vigiland, som jag var på Sverigeturné med fram till slutet av 2016. Samtidigt under 2016 blev jag pappa till en underbar liten tjej som idag snart är två år.
Det har varit svårt att pussla ihop mitt jobb med att vara pappa då jag måste jobba i princip varje dag samtidigt som jag vill lägga all min tid på henne och min flickvän. Men med hjälp av min flickvän och familj och deras förståelse har jag fortfarande kunnat åka på spelningar och driva mitt företag samt spendera mycket tid med min dotter – även fast jag i princip sover 2-4 timmar varje dygn.
Åkte på världsturné med holländska DJ:n Don Diablo.
– 2017 åkte jag på världsturné med holländska DJ:n Don Diablo som jag tidigare arbetat med under 2015 och var VJ åt på Summerburst i Stockholm och Emmaboda Festivalen. Under 2017 har jag haft runt 150 st spelningar runt om i hela världen.
Enda platserna jag inte varit i är Afrika, Australien och Nordkorea. Spelat på de största festivalerna i världen, inför publiker på över 70.000 så som Alfa Music People i Ryssland, Ultra Music Festival i Miami, Tomorrowland i Belgien, Untold Festival i Rumänien, Creamfields i Manchester, Electric Daisy Carnival i Las Vegas m.m.
Don Diablo med bl.a. Viktor Kilbo i Tokyo.
Har producerat videomaterial åt artister som Axwell & Ingrosso, Alesso och Avicii.
– Samtidigt under åren har jag och min kollega Marko Stanojevic producerat videomaterial åt artister som Alesso, Avicii, flertal av Axtone Records artister, Axwell & Ingrosso, DJ Snake, Don Diablo, Dimitri Vangelis & Wyman, Klahr, Markus Schulz, Matt Nash, Mike Hawkins, Mike Perry, Otto Knows, Ruby Rose, Sebjak, Steerner, Styline, Syn Cole, Throttle, Third Party, Tritonal, Vigiland och fler.
Två anmärkningsvärda projekt var att jag i slutet av 2016 och början av 2017 gjorde hela kreativa proceduren för Third Party’s debut album ”Hope”. Så som album och singel omslag, musikvideos, teaser videos och visuals för deras livespelningar. Och i Juli 2017 producerade vi alla 5 lyricsvideos för Avicii’s EP ”Avïci” under en månad, samtidigt som jag var på världsturné med Don Diablo.
Vilka artister jobbar Thundercode med idag?
– Aktuellt just nu är arbeten med Axwell & Ingrosso, DJ Snake, Don Diablo, SEEB, Third Party, Throttle och ett gäng mer.
Har du fortfarande Lysekil som utgångspunkt eller har du flyttat?
– Jag bor fortfarande i Lysekil med min flickvän och dotter. Det är väldigt kostsamt och tar lång tid att ta sig till och från Landvetters flygplats. Eftersom min flickvän behöver vår bil är jag tvungen att hyra bil varje vecka när jag åker iväg, då kollektivt inte är ett alternativ då det tar dubbelt så lång tid som att köra själv och bussar inte går alla tider.
Hur går det till när ni producerar en video eller en visuals?
– Vi börjar med att bygga upp ett moodboard tillsammans med kunden, så vi vet vilken riktning vi ska gå gällande tema och färger. När det är klart börjar vi producera 3D grafiken. Vi börjar med att modellera och animera behövande 3D objekt, kan vara allt ifrån terränger, byggnader till karaktärer och växter.
På alla objekt lägger vi även på texturer så objekten blir realistiska. Därefter bygger vi scenerna – lägger ut vart alla 3D objekt ska vara, vart kameran ska vara, vart olika ljus ska komma ifrån och om rök eller annan atmosfärisk effekt ska vara med. Efter det är det bara rendering och slutlig färgjustering samt extra visuella effekter kvar.
– Rendering betyder att programmet kalkylerar och sparar ut scenen man byggt. Då räknar programmet ut vart alla ljuskällor kommer ifrån, hur dessa reflektras med de olika objekten och texturer i scenen och vart skuggor ska vara. Det kan ta upp till en/två dagar att rendera ut en visual på bara 10 sekunder ifall scenen är väldigt avancerad. När 3D scenen är renderad importerar man scenen till ett annat program och gör slutlig färgjustering och möjligtvis lägger på extra visuella effekter, kan till exempel vara partiklar, glitch/signalfels effekter, kamera lens effekter m.m.
Här är ett exempel på hur det kan se ut när jag producerar en 3D scen.
Hinner du vara hemma något i Lysekil?
– På vinterhalvåret brukar jag åka hemifrån på torsdag eller fredag och komma hem på söndag. Så oftast är jag hemma under vardagarna. Men under sommaren eller när vi har miniturnéer som förra veckan kan jag vara iväg allt från en vecka till en hel månad. Så när jag väl är hemma försöker jag lägga all min tid på att vara med min dotter och flickvän.
Men eftersom jag har jobb att göra även när jag inte är på turné så får jag jobba när dem är på jobbet och förskolan eller sover. Ett dygn för mig hemma brukar vara att jag går upp runt 07.00, lämnar min dotter på förskolan och flickvän på jobbet. Sen jobbar jag fram till att jag hämtar lilltjejen – vilket brukar vara kl 11.00 eller 15.00. Sen går jag till kontoret och jobbar igen när dem gått och lagt sig runt 22.00 och kan jobba fram till 05.00.
Singapore 2017.
Hur ser året 2018 ut för dig, vad händer?
Jag börjar året med 3 veckor hemma för att förbereda inför året, bland annat producering av nya visuals. I början av Februari åker jag till USA med Don Diablo för en månads turné och kommer hem igen i slutet av månaden. Därefter är det minst två spelningar varje helg tills maj då sommarturnén tar fart. Sen har vi lite projekt jag just nu inte kan gå ut med.
Tack Viktor för att du tog dig tid för en intervju. Under här kan ni se Thundercodes sida.
Idag får ni möta Lysekilsbon Jim Cagnard på min blogg. Jim har varit med i Vietnamkriget. Han är konstnär, skådespelare, musiker och har översatt texter till självaste Cornelis Vreeswijk och även spelat Alexander Skarsgårds pappa i filmen ”Melancholia”.
Jim Cagnard med hela teamet från inspelningen av ”Melancholia”
Jim Cagnard född den 10 september 1943 i Brooklyn New York
Jim Cagnard född den 10 september 1943 i Brooklyn New York. Jim hade en ganska brokig uppväxt där pappan var alkoholiserad och mamman dog när Jim var 10 år. Jim föddes i Greenpoint som på ett konstigt sätt har mycket anknytning till Sverige fast att det var ett område där mycket polacker bodde berättar han.
Jim lekte ofta som barn i McGolrick Park och där stod ett monument över svensken John Ericsson som uppfann propellern och som också var konstruktör till skeppet USS Monitor. Jim berättar att så konstigt det kan bli. Han lekte vid denna staty i sin ungdom och idag sitter han i Lysekil i Sverige och hade då på den tiden ingen aning om vad Sverige var. Jim gick i olika skolor från första klass till nionde klass. När Jim var tio år så gick pappan ut och rånade en butik och blev dömd till fängelse i 3-5 år. Pappan hamnade på det ökända ”Sing Sing” fängelset. Jim och hans två bröder hamnade hos en kvinna och Jims systrar hamnade hos deras kusiner.
En 36-årig Irländsk katolsk ung fru som inte visste hur man uppfostrade 3 unga pojkar fick ta hand om Jim och hans bröder. Det var inte en rolig uppväxt berättar han, de fick städa och göra allt möjligt hela tiden och de var hennes slavar helt enkelt berättar Jim vidare. Jim rymde första gången från henne när han var 11 år! Han blev efterlyst av polisen och hamnade hos kvinnan igen och fick mycket stryk berättar han och så höll det på tills han var 14 år. När Jim var 14 år släpptes pappan ur fängelset och pappan gifte då om sig med en ny kvinna och Jim och hans två bröder flyttar hem igen.
Tyvärr så funkade det inte med pappans nya kvinna så Jim var tvungen att flytta därifrån medans hans två bröder fick stanna kvar hos pappan. Under sin uppväxt hade han nästan hela tiden någon form av arbete, det kunde vara att putsa skor, sälja tidningar och andra saker bara för att tjäna ihop pengar till skolgången för den var inte gratis i USA.
Nionde klass gick han ut i skolan i Queens i New York och hans bildlärarinna tyckte Jim var så duktig så hon ordnande så Jim fick komma till en helt ny skola som hette ”Art & Design”. Jim ville inte gå på den skolan utan ville gå på ”Performing Arts” istället, han ville bli skådespelare. Han gick i ”Art & Design” i ungefär 3 månader sedan hade han inte råd med att gå kvar.
En av alla målningar Jim har gjort.
Jobbade med olika saker under sin uppväxt
Jim berättar att han bland annat jobbat som isbärare, där man bar stora isklumpar på ryggen och levererade till olika ställen. Man kom upp till 5-6 våningen till någon som hade beställt is och de kunde säga att de inte beställt så mycket is. Då var Jim tvungen att hugga ut en bit ur isen och bära ner resten igen.
En gång blev han så förbannad så han sparkade på iskuben och den for ut för alla trapporna och gick sönder helt. Jim gillade inte att jobba i fabrik för han ville ha något friare utan att någon stod och tjatade på honom och kollade honom hela tiden. Helst ville han jobba ute och kände sig instängd när han jobbade på en fabrik.
Han berättar om att han jobbade på en guldfabrik där de polerade guld och man fick inte prata med den som jobbade bredvid honom och efter ett dagspass så dammsög de kläderna innan de fick gå hem. Jim stannade där en och en halv vecka. Han jobbade också på en pennfabrik där föreståndaren var på honom hela tiden och till slut sa Jim till honom att du gör detta så bra själv så jag går hem berättar han och skrattar. Under denna tid bodde han hos någon i ett rum eller hyrde i någon källare hos någon.
Han berättar att han bröt kontakten med pappan efter ett bråk där Jim hamnade i fängelse i två veckor efter det. Upprinnelsen till det var att nya frun sa till pappan att Jim hade sagt något som Jim inte sagt och pappan var full och började bråka med Jim. Jim tog tag i pappans armar och lyfte upp honom mot väggen och pappan föll ihop. Det blev märken på pappans armar efter Jims händer.
Jim gick från huset men kvinnan ringde polisen och han hamnade i fängelse som 15-åring. Jim hamnade på ”Brooklyn House of Detention” i två veckor där han fick sitta med bl.a. mördare och annat löst folk. Ungefär 6 månader senare blir Jim inblandad i ett gängkrig. En kille blir skjuten i benet och det gav också 2 ½ vecka i fängelset i väntan på domstol. Det var inte Jim som sköt och han blev helt frikänd i brist på bevis.
Jim Cagnard.
Fick jobb på en tidning vid 20-års ålder
Jim börjar jobba på tidningen ”Family Circle” i New York där han delade ut posten som kom. Det var ett ganska okey jobb berättar han men efter ett tag såg det att Jim hade anlag för att rita och han blev assistent till han som fotograferade all mat de hade med i tidningen. Jim berättar att varje dag var de på ett ställe som hette ”21 club” och under tiden 1920-1933 var det spritförbud i USA men ”21 club” hade lönnväggar som man kunde gå igenom och där fanns det sprit. Det var en väldigt fin klubb. Jims jobb var att visa diabilder för klienterna till fotografen som var där på klubben.
1963 mördas John Kennedy när Jim jobbar på tidningen och Jims minns att kvinnorna på tidningen satt och grät och frågar en herre vad som hänt och han berättar för Jim att presidenten John Kennedy hade blivit skjuten. Efter det gick han ner till Manhattan och där brukade det alltid vara hur mycket folk som helst men denna dag stod allting stilla och det var nästan inga människor på gatorna.
Det var folk som låg på trappan till Saint Patrick´s Cathedral och grät berättar han och det var en sådan konstig känsla som att världen tagit slut. Han säger, ”It was like someone dropped the bomb”. Efter ett år slutar Jim jobbet på tidningen och efter ett par olika jobb under året 1965 beslutar han sig för att åka till Kalifornien. Kompisen till Jim hade en Plymouth-58 och han och en kompis till bestämde sig för att åka dit utan nästan några pengar på fickan.
Jim ville dit för han ville bli skådespelare och besökte olika studios men kom inte in. När Jim var i Kalifornien så ringde han sin flickvän i New York och hon berättade att det kommit ett brev till Jim om att han skulle inställa sig för prov till det militära. Han blev nu tvungen att åka tillbaka till New York och göra provet.
Han ville inte in i militära och försökte fuska så han inte skulle bli uttagen. Det gick inte så bra utan han blev antagen och fick ge sig iväg direkt till New Jersey för att raka av sig håret och sätta igång med träningen. Han fick ingen chans att prata med dem i sin närhet utan blev forslad i en buss dit han var antagen. Efter ett år i militära så fick de höra att de skulle till Vietnam och tjänstgöra. Han berättar att man blev så nertryckt av all träning så det var nästan en befrielse att få komma till Vietnam.
Åker till Fort Bragg för extra combatträning inför resan till Vietnam
120 stycken personer blev uttagna att för att åka till Fort Bragg i Norra Carolina för att träna inför det som komma skall. Jim och flera av de andra blev skickade dit av högkvarteret men något hade blivit fel. Jim var tränad för att skriva skrivmaskin men någon i högre ställning hade skrivit fel på någon siffra eller något och skickade dem för att ha hand om kommunikationen.
De skulle sätta upp kablar och stolpar för att sköta kommunikationen mellan de olika förbanden eller bära en ryggsäck med radio och även vara rådgivare på platsen till sydvietnamesiska soldater och visa hur de byggde camper m.m. Jim var ingen supersoldat berättar han och under tiden i Vietnam hände det ibland att han blev flyttad till olika platser. I lägret förekom det även att det anställdes folk från Vietnam som skötte tvätt och annat som behövdes hjälp med.
Det hände ofta att de blev beskjutna av granatgevär och Jim minns att efter ett anfall hittade de han som var frisör i lägret död. Runt om lägret fanns även ett minområde med staket av ståltråd för att de skulle vara skyddade mot intrång. Jim har många minnen från tiden i Vietnam både dåliga och bra. Kriget var inget han gillade och ibland när han var ledig så hände det ofta att han åkte till stranden Vung Tau som var en resort för bl.a. soldater från Korea, Australien, och även nordvietnamesiska soldater var där och vilade upp sig.
Det var olika nationaliteter på folket som var där berättar han vidare. För att komma dit tog man sig bara till ett ställe där det fanns en flygbas och man fick åka med helt gratis bara man hade militärkläderna på sig. På så sett tog man sig till lite olika ställen när man var ledig. Det hände även att Jim åkte till Saigon när han var ledig. Han fick vänner för livet där i Vietnam och det var speciellt Jim och 2 andra kompisar som umgicks på campen. Vapnen de hade var M14 gevär men Jim berättar att det egentligen var M16 de ville ha för de var mycket lättare men problemet med M16 var att de ofta fick eldavbrott och strulade.
Under tiden på campen flyttades han till lite olika platser p.g.a. att Jim var lite dålig på att ta order från andra. Han berättar att han fick ett M16 vapen av den kaptenen han körde runt i en jeep till olika ställen. Det som alla ville ha var en pistol men det var förbjudet men han berättar att hans kompis fick en 45:a i en tårta av sin familj med posten som skickades från New Jersey. Det gick att köpa pistoler av Air Force piloter som de sålde. Jim och den andre kompisen köpte varsin pistol.
De tre kompisarna bodde ihop och hade sängarna alldeles bredvid varandra, men av någon anledning blev Jim flyttad till ett annat logement och fick byta plats med en annan soldat som fick Jims säng på det andra logementet. En av hans kompisar skulle polera sitt vapen och ett skott gick av och träffade den andre personen direkt i hjärtan och han dog i den sängen som Jim hade lämnat bara några dagar tidigare.
Han berättar även om roliga saker som hände på campen bl.a. var det besök av Bobe Hope och andra artister som gästade campen. En kväll när han var på Non-commissioned officers club så kom Martha Raye in på klubben och bland de hundra personer som var där kom hon fram till Jim först av alla och började prata med honom och hon var en väldigt känd komiker och skådespelare och han blev helt ställd.
Han frågade om hon ville ha något och dricka och hon sa till Jim, ”give me a vodka straight up”. Jim gick bort till baren och köpte en vodka till henne sedan var hon med honom i ungefär en timma och de pratade och spelade på enarmade banditer. Jim berättar att hon var också utbildad till sjuksköterska och vid ett tillfälle när hon var på en camp blev de anfallna och folket runt henne försökte få ner henne till skyddsrummet men det ville inte hon, hon ville hjälpa de som blivit sårade berättar han.
Jim & Martha Raye.
Gör klart sin militärtjänst och åker till New Jersey
Han gjorde klart det militära och berättar att när han kom till Sverige för första gången så blev han anklagad för att vara desertör något som Jim blir lite småförbannad när han hör folk säga så. Han gjorde klart det militära och tillsammans med sin kompis från kriget åkte de till New Jersey där kompisens familj bodde. Själv hade Jim inte någon familj att återvända till och pengar var det ganska ont om berättar han.
Under Vietnamkriget hade Jim hjälpt sin kompis att skriva hem till sin familj. Han berättar att kompisen var så fruktansvärt lat och samtidigt hade inte Jim någon familj att skriva till så det var okej. De kommer till New Jersey och kompisen frågar om Jim får sova där hos dem en natt, Jim stannade ett år hos den familjen berättar han. De ordnade ett jobb till Jim på ölbryggeriet Budweiser. Jim berättar att när de tog rast så hade det en stor öltunna där man fick dricka hur mycket öl man ville. Problemet var att det var en fabrik igen och tillslut trivdes inte Jim med att jobba kvar där.
Flyttar till Manhattan
Efter New jersey flyttar han till Manhattan och hade det nu rätt bra även ekonomiskt. Han hyrde en lägenhet och fick ett jobb på en järnaffär där de sålde allt möjligt. I New York skulle det öppna ett nytt diskotek som hette ”Wednesdays”. Där fanns även den första en restaurang som hette ”Fridays” och som nu är kedjan ”Thank God It´s Friday” och den första originalrestaurangen ligger fortfarande kvar på Manhattan.
Det var två killar vid namn Allan Stillman och Ben Benson som öppnade dessa restauranger och de öppnade även ett ställe lite senare som hette ”Thursday”. Wednesdays var väldigt fräck berättar Jim och man gick in i en liten dörr och gick nerför en trappa och när du kom ner stod du på en gata i Frankrike och det var gatlampor och träd och massa annat och det var väldigt imponerande med olika butiker och längst bak i lokalen var det disco.
Jim började jobba på stället som bartender, servitör, hovmästare och discjockey. Han jobbade där i ungefär 3 ½ år. Han berättar att där har han träffat många skådespelare och kända artister. Eric Burdon från Animals kom in en kväll och han kastade Jim ut för han hade hamnat i bakrummet med all sprit och försökte ta en flaska så han åkte ut.
Det var många fester där och han nämner namn som Roger Vadim som bland annat var gift med Birgitte Bardot. Rod Steiger var också gäst där och massor med andra kändisar. Ovanför ”Wednesday” låg en teater där de också visade film och Jims minns vid ett tillfälle att de hade premiär på filmen, ”Secret Of Santa Vittoria”. Filmen handlar om en stad som Tyskarna anfaller och de som bor där gömmer allt vin i bergen för Tyskarna.
När premiären var över så stod alla i personalen med en liten vinflaska och skickade dessa upp i trappen till gästerna som kom. En kväll 1969 när han var discjockey på stället kommer det in en tjej och det var en tjej från västkusten som sedan blev Jims första fru.
1970 åker han till Sverige för första gången
På den tiden var det mycket fester med både det ena och andra att tillgå berättar Jim. Han var inte den som ville gifta sig utan var ute och höll igång lite här och där och det hände mycket i Central Park. Jim säger, ”1969 was my best year”.
De träffades då och då och i slutet av 1969 träffades de igen. Jim mår inte bra vid den här tiden och var nästan inne i en nervkollaps och han minns att han körde henne till flygplatsen tillsammans med en kompis, men på väg från flyget så var Jim tvungen att stoppa bilen och gå ur för han mådde jättedåligt och kompisen fick köra hem.
De höll kontakt via brev och Jim blev sämre och sämre men beslöt att han skulle åka till Sverige på semester. 1970 reste han för första gången till Lysekil. Han fick inte stanna här hur länge som helst så efter ett tag reste de till England och träffade hennes kompis där.
Gifter sig i England
Tiden börjar rinna ut i England också och nu bestämmer de sig för att gifta sig i England. Väl tillbaka i New York som nygifta hyr de en lägenhet på 82:a gatan. Jim kunde om han ville fortsätta sitt jobb på ”Wednesday” men han ville inte det. Han började istället jobba på ”The Recovery Room”.
Det var en bar som låg något kvarter från ett stort sjukhus så därför hette baren så. Han slutade där och fortsatte att jobba på ett ställe som hette ”Pembles” och berättar att i de lokalerna spelades en del av filmen ”The French Connection” in. Varje kväll var det folk från maffian där och Jim var hovmästare och hade hand om bordsbeställningar och annat.
En kväll var det ett par hallickar i baren och ett bråk bryter ut och Jim vet inte riktigt vad han skall göra men springer in till huvudbrytaren och släcker och tänder ljuset några gånger för att få dem att lugna ner sig ute i lokalen. Det blev lugnare.
Jim berättar många roliga historier från detta ställe och jag hoppas verkligen att han tar med det när han skriver sin bok som han har planer på att skriva. Han känner att hans fru har det ganska tråkigt i USA och de beslutar sig nu för att flytta till Sverige.
1972 flyttar de till Sverige
Han tror det var den 6 juni de kom till Sverige och detta datum 6 juni har det oftast varit det datumet då det hänt extra mycket omkring Jim. Han fick jobb på Hedens Byggnadsfirma och jobbade där ett tag. Sedan blev det jobb med att sanera olja efter ett stort oljeutsläpp.
Fick jobb på Scanraff
Oljeraffinaderiet Scanraff blev det efter det och där jobbade han som förman för det bolaget som målade hela Scanraff berättar han. I cirka 3,5 halvt år jobbade han där.
I juni 1975 blev det också en tur till England där de träffar fruns kompis brorsa som var agent och bokade artister till bl.a. Wembley stadion. Han bokade DR. John, Elton John och princip vilken artist som helst. Han minns att när de åkte dit hade killen bokat Chaka Khan och Elton John m.m. till Wembley.
Jim gjorde alla skyltarna till vilka som skulle ha de olika husvagnar inne på Wembley och filmade även där med tillstånd från killen som var agent. Han berättar att Paul McCartney var där och Ringo Starr och när Paul och han gick förbi varandra så hälsade de inte på varandra. Beach Boys var också där berättar han.
Jim fick sitta i the Royal box och berättar att natten före showen var de på något ställe i London. Jim hade köpt 2 drinkar till sig och sin fru och i trappan möter han en kille som tittar på honom och säger, ”no thanks love, I have one already” och det var Ringo Starr. Han ställer sig vid en öppen spis och helt plötsligt kommer en annan kille fram och hälsar på Jim och börjar prata med honom och Jim hade ingen aning vem denna person var men det var Harry Nilsson som bl.a. skrev ”Everybody´s talkin´”och helt plötsligt kom även Ringo Starr över och började prata med Jim och Harry.
De stod säkert och pratade i över en timma och hade det väldigt trevligt. Dagen efter filmade han när artisterna repade och har bl.a. Elton John, The Eagles och Beach Boys m.m. som var där på film och Jim har lovat att visa detta för mig någon gång och det vill jag verkligen se.
Han hann även med att skilja sig och det efter att de fått barn ihop 1975. Han slutar på Scanraff och det Italienska bolaget som hade hand om målningen på Scanraff lämnar Lysekil och åker tillbaka till Italien.
Började jobba på PLM
1976 börjar han jobba på PLM i Lysekil och blir där i ungefär ett år. Samtidigt här så släpper Jim en singel med titlarna ”Movin´ On” och ”Westcoast Summer” på Björn Johansons skivbolag ”Nugget” som låg här i Lysekil. Det blir bl.a. uppträdande på ”Måndagsklubben” på Havsbadet. Han åker även upp till Polarstudion i Stockholm och träffar där Björn Ulvaeus och presenterar sig och Björn säger till Jim att han är för gammal för att komma in i branschen och Jim var då 32 år. Singel trycktes i 500 exemplar och den såldes slut på bara några veckor. Han uppträdde en del nu och jobbade också som kock på Hakefjordens Pensionat i Jörlanda.
Jobbet gav väldigt dåligt med pengar. Jim berättar att han också varit och uppträtt på Hayati Kafé i Stockholm och där träffar han Roland Ferneborg genom Little Gerhard som var Little Gerhards manager bl.a.
Han har varit ihop med en tjej sedan några år tillbaka och åker till Skellefteå och skall börja uppträda på Byske Havsbad. Jim kom dit och på öppningskvällen hade de cirka 300 gäster och kocken som jobbade där bara stack iväg. Jim fixade maten till dessa gäster och efter det blev Jim kock på Byske Havsbad.
Han jobbade bl.a. som kock där en sommar och träffade också Cornelis Vreeswijk där och blev kompis med honom. Jim som var vän med Roland Ferneborg sedan en tid tillbaka hjälpte Roland med olika saker. Roland fick även Cornelis till sitt stall och Jim blir tillfrågad om han kunde översätta Cornelis svenska texter till engelska. Roland sa till Jim att du måste lära dig Cornelis slangord som han använder så att du vet vad de betyder när du översätter.
Jim fick boken ”Felicias svenska suite” av Cornelis med en hälsning i.
Börjar översätta texter för Cornelis Vreeswijk
Jim är nu i Cornelis stuga och börjar jobba med att översätta Cornelis texter till engelska. Han tror att ön som Cornelis hus fanns på hette ”Lilla Holmen” i Stockholm. Diana Nunez från ”Tre Damer” berättade för Jim en gång att Cornelis berättat att det fanns ingen som kunde översätta Cornelis texter som Jim gjorde och det är Jim väldigt stolt över. Efter ett par veckor var han klar med jobbet att översätta texterna.
Nu flyttar han hem till Lysekil igen. 1982 efter fem års sällskap får han sitt andra barn och där tar nästa äktenskap slut. 1988 bestämmer han sig för att flytta tillbaka till sitt hemland. 45 år gammal hade han bara 3000: – på fickan och skall börja om sitt liv. Han hade inget jobb och ingen lägenhet när han kom dit.
Han fick bo hos en gammal kompis från Vietnamkriget i ett ganska nergånget område i Brooklyn och fick en bil av sin syster som han använde tills den la av. Jim flyttar från den gamle kompisen som var alkoholiserad för att det gick inte att prata med honom. Jim försökte nu få ett jobb och med sin talang för att måla gick han till en affär och köpte ett ritblock och penna och åkte upp till ”Nevelle Hotel Upstate N.Y.” och gick in där.
Han kom fram till disken och damen som stod framför honom hade en 5 cm stor kackerlacka på ryggen så Jim vände och gick till ett annat Hotell som hette ”Granet” och frågade där om han kunde sitta där på helgerna och måla av folk. Det fick han och han fick också ett rum och mat och de fick 10 % av vad han tjänade på en helg.
Han lyckades få över 300-400 dollar skattefritt varje helg efter det att han betalat för sig. Det blev väldigt många porträtt berättar han. Nu hade han så pass mycket pengar så han kunde köpa sig en egen bil och bestämmer sig för att flytta tillbaka till sin bror i Brooklyn New York.
Jim med sina teckningar.
Får jobb på Ben Bensons Steakhouse
Han försöker sig på att få något jobb som skådespelare och fixar lite foton på sig själv och försöker marknadsföra sig. Men det går inte bra. Men en dag går han förbi Ben Bensons Steakhouse på 52:a gatan och helt plötsligt kommer det en kille utspringande och ropar ”Hallå hallå år det du Jimmy C”. Jim säger, ”är det du Jim Gannon”.
Nu går Jim in med honom på restaurangen och den andre Jim berättar att han jobbar här på denna restaurang. Han blir nu tillfrågad om han vill börja jobba på stället. Eftersom Jim inte hade något jobb så tackade han ja direkt. Jim berättar att personalen inte var rolig på detta ställe de gick med näsan upp i luften och gick nästan inte att prata med. Allting var bara jobb berättar han. Ingen ville jobba med honom ingen tyckte om att Jim var där för han ville skämta lite och prata med folk.
Det fanns ett VIP-område inne på restaurangen men där ville ingen jobba för VIP-kunderna fick alltid en konjak och dessert grattis eller något annat. Folk blev också sittande där ganska länge så det gick inte att bygga upp notan. De ville sparka Jim, Men efter det att folk började fråga efter Jim ”Den trevlige servitören” fick Jim stanna kvar. Jim och en annan kille i personalen tog hand om VIP-stationen och det gick jättebra.
Han och den andre killen tjänade riktigt bra med pengar. Jim har två pojkar Christian och Daniel och en gång om året kom de till USA och stannade där i ungefär en månad och hälsade på honom. Ett år kunde de inte komma då flög Jim hit bara för att få träffa dem.
New York hade ändrats sig mycket sen Jim var där sist, och nu flyttar han tillbaka till Lysekil
Jim hade inga vänner direkt där förutom de som han jobbade med och de gångerna han hade barnen i New York och han åkte runt med dem i bilen och visade upp olika ställen så kände han att han ville vara med dem. Varje gång de skulle åka hem och Jim hade satt dem på planet så stod han kvar tills planet hade lyft och grät som en idiot berättar han.
Han kände att han lämnade det enda som han har i andras händer och mådde jättedåligt efter att de hade åkt och det blev en del drickande och detta kände Jim att det höll inte i längden så Jim bestämmer sig nu för att flytta tillbaka till Sverige. 1995 flyttar han tillbaka till Lysekil och får jobb som vaktmästare på Gullmarsskolan. Under tiden som vaktmästare är det en bildlärarinna som skall flytta och Jim hoppar in som bildlärare på halvtid.
Efter ett tag blir den andre bildläraren sjuk och då får även Jim hans tid. Senare kommer den andre läraren tillbaka och då blir det problem för Jim för han får inte stämpla upp de 50 % som han inte jobbar utan skall han stämpla så får han lämna jobbet helt. Hur det gick med det är en annan historia berättar han. Vi börjar prata om det här med skådespeleriet och filmerna Jim har varit med i.
Jim berättar att när han var ung så tog alltid hans mormor med honom till den lokala godisaffären och utanför den stod det en automat där man kunde köpa tuggummi för en penny och då fick man med ett svartvitt kort på någon amerikansk stjärna.
Jim tror hans mormor också var intresserad av detta och där startade Jims intresse för film och skådespeleri. Varje lördag gick Jim till bion och för 25 cent fick han se nyheter i ungefär en kvart, 5 tecknade filmer, en film eller serie som var cirka 1 timma och tio minuter, en långfilm och pengen räckte även till lite godis.
Under uppväxten hos den irländska kvinnan var bion Jims tillflyktsort och han kunde spendera hela dagen där berättar han. När han blev äldre har han spelat i olika pjäser i USA och även gjort en del filmer. Senaste filmen han medverkade i var Lars Von Triers ”Melancholia” där han spelar pappan till Alexander Skarsgård. I den filmen medverkar också Stellan Skarsgård, Kiefer Sutherland, Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg m.m.
Han har också medverkat i SVT:s julkalender ”En decemberdröm”, ”Dark Floors” en kortfilm med Jim och Ola Rapace, Hem till byn, ”Andra avenyn”, ”De drabbade”, filmen ”Stinger”, ”Poison”, ”It´s all about love” där medverkar också Joaquin Phoenix, Sean Penn och Claire Danes från ”Homeland” bl.a. och även i olika teateruppsättningar.
Jag frågar Jim hur han går till väga för att komma med i en film. Han berättar att han har kontakt med en kille som har något som heter ”Brundins Casting” och han har hjälpt Jim att fixa lite jobb till honom och han hör av sig till Jim när han tror det är något som passar honom.
Jim & Keifer Sutherland från ispelningen av ”Melancholia”.
Jim & Claire Danes från inspelningen av ”It´s all about love”
Steven Van Zandt & Jim.
Jim tycker livet går för fort
Jim fyllde 70 förra året och tycker livet rusar iväg. Han är väldigt sugen på att jobba med någon film igen berättar han. Jag frågar vad han tycker är det roligaste han gjort i livet. Han berättar att han har gjort mycket roligt och även mycket dumheter. Han berättar att familjen är det som betyder mest för honom och det har det alltid gjort.
Utan hans två barn Christian och Daniel och barnbarnet Anja och Christians flickvän Angelica och hunden Tea är det inte värt något det är det som gör det värt att leva tillägger han.
Jag frågar Jim vad han tycker om Lysekil. Han säger, ”Jag tycker om Lysekil på sommaren, för älskade jag även hösten och vintern för det var då man kunde förälska sig i någon men de dagarna är förbi” säger han.
Han bröt foten förra vintern och efter det gillar han inte vintern berättar han och skrattar. Han tycker Lysekil är en väldigt positiv stad men gillar inte den avundsjuka som finns ibland. Jim är glad om något positivt händer någon och tror att detta med avundsjuka finns i alla mindre städer.
Han är fortfarande amerikansk medborgare och trivs med livet som han har idag. Frank Sinatra är en av de stora förebilderna och tycker att han var ”all around” han kunde allt och har säkert den bästa rösten som någon någonsin haft och kommer att ha.
Stort tack Jim för att du lät dig intervjuas och på söndagar om man lyssnar på ”Radio Sotenäs” kan det tänkas att man får höra någon låt med Jim där. Har ni vägarna förbi Lysekil i sommar så kommer ni säkert att höra Jim i stadsparken eller någon annanstans här i Lysekil när han sjunger låtar ifrån ”The Great American Songbook” eller ljuvliga country eller rock´n roll låtar ifrån 50-talet.
Jim och hans familj.
Jim med barnbarnet Anja.
Hunden Tea är också Jims favorit.
Alla bilder i detta reportage har Jim givit mig tillstånd att använda.
Glicko Nyhetsblogg 