I över 70 år har hans leende ansikte synts när man öppnat kylskåpet

Jag fick besök av ingen mindre än Carl Ameln killen på tuben med Kalles kaviar och hans fru Gunnela. Gunnela har anknytning till Lysekil, då hon tidigare bott på Bansviksgatan här under somrarna.

Carl, jag och Gunnela

Carl Ameln är pojken på Kalles kaviar-tuben och i över 70 år har hans ansikte synts när man öppnar kylskåpet. Kalles kaviar är nog det mest svenska av det svenska man kan tänka sig.  Jag frågade Calle hur allting började med historien om hur han hamnade på tuben med Kalles kaviar?

– Historien börjar så långt som tillbaka till 1834, när min farfar farfars far startade Abba. De hette inte Abba då, det var två norrmän i Amelnsläkten som var bröder och som varit i fiskindustrin i Norge under en väldigt lång tid.

På slutet av 1600-talet så utvandrade familjen Ameln från Tyskland till Norge, och det var även då två bröder från familjen Ameln. De hamnade ganska snabbt inom rederi och fiskenäringen i Bergen i Norge.

Dessa två bröder fraktade fisk från Norge till Tyskland och passade samtidigt att ta med sig salt hem från Tyskland, vilket behövdes i fiskeindustrin. De var segelfartyg som fraktade lasten. De började att landa på vägen upp och ner i Uddevalla. Den ena av bröderna hade läst på Uppsala Universitet, och där träffade han en svensk tjej.

Efter det så bestämde de sig för att de skulle köra en svensk filial och flyttade till Sverige. Efter ett år i Sverige så flyttade han till Stockholm där han startade ett kontor. Man började att frakta från Uddevalla till Bergen och även från Uddevalla till Stockholm. Då var det sill på tunna och salt, det var de produkterna de hade.

Så småningom utvecklades det här och fram mot slutet av 1800-talet så började man med olika typer av sillinläggningar. Om jag inte minns fel så 1906 kom första konservbiten med sill. Då var det min farfarsfar Christian som hade varit i Amerika och fått tag på en maskin som gjorde konservburkar och som även kunde försluta burkarna.

Carl när han besökte Immestad Konservmuseum i Brastad 2024

– År 1906 registrerades namnet AB Bröderne Ameln, Abba. 1920 började man använda namnet Abba som varumärke, och där huvudkontoret låg i Stockholm och tillverkningen gjordes i Graverne. På Rösholmen mellan Kungshamn och Smögen låg Munkens konservfabrik som köptes upp av Aktiebolaget Bröderne Ameln, och där köpte man kompetensen inom konservindustrin.

Hela tiden låg huvudfabriken i Kungshamn, först på fastlandssidan och sedan på Rösholmen där den stora fabriken låg, och vilket är lite lustigt för det var en ö och de var tvungna att frakta allt fram och tillbaka. Personal och material med mera.

Rösholmen lades ner i slutet på 60-talet. Då byggde man den stora fabriken som finns än idag i Kungshamn.

Pappa var vd: i rakt nedstigande led. Första sonen var alltid den som skulle ta över som vd. Pappa tog över i slutet på 40-talet, och var väldigt ung och var duktig på att utveckla bolaget. När jag föddes som var en av fyra bröder, så var tanken att jag skulle in i Abba. Hela min uppfostran gick ut på detta.

Men så kom man till en punkt där på 60-talet. 1962 gick man samman med Fyrtornet AB i Göteborg och kom under 1960-talet att expandera. Det blev ett mer publikt företag och då försvann den där biten med sonen som skulle in i bolaget.

Det är möjligt att jag kanske kunde fått jobba där, men inte att gå in i samma position som min pappa. Min karriär tog en annan väg.

När jag var 5 år så tog min mamma ett fotografi på mig vid en sandstrand i Stockholm skärgård. Ungefär samtidigt med det så köpte Gunnar Stensby receptet som senare blev Kalles kaviar. Gunnar var fabrikschef i Graverne och gift med pappas syster. Man hade sedan tidigare kaviar i Abba men inte rökt kaviar som var väldigt nytt på marknaden då.

Foto: privat.

Vem köpte han receptet av?

– Receptet köpte han av en norsk kille som åkte runt och sålde recept med allt som hade med seafood att göra.

Sen tillverkade man detta receptet och åkte upp till huvudkontoret i Stockholm och presenterade kaviaren. Man tyckte att detta var spännande och packade den i neutrala vita tuber och testade den bland annat i ett område i Norrköping om inte jag minns fel. 

Det visade sig att barn tyckte detta var så gott. De var ett möte på huvudkontoret i Stockholm där pappa, Gunnar Stensby och Claes Mörner som hade en annonsbyrå och som var bror med min mamma.

Claes var en finurlig kille, och när de sitter och diskuterar detta med att barn gillar denna kaviar så tycker Claes att vi gör en barnprodukt. Efter okey för detta så var frågan vad den skulle heta och hur den skulle se ut.

Kalle var ett av Sveriges populäraste namn på den tiden, då med bland annat Anderssonskans Kalle på film med mera. Då säger Claes; ”vi döper den till Kalles kaviar”.

Kalle skall se ut som en söt svensk ljushårig lintott, ha blå ögon och så sätter vi en bild på honom på tuben. Där använde annonsbyrån bilden som mamma tog på mig och gjorde en teckning av bilden på mig som sedan funnits på tuben i över 70 år. Sedan har bilden moderniserats någon gång under åren.

Första tuben 1954. Bildkälla: Orkla Foods


Det blev en succé?

– Ja, det blev en braksuccé och man sålde en miljon tuber första året. På den tiden var tuberna rätt små och jag tror de var på 80–90 gram från början och sedan har det utvecklats under tiden. Det var så jag hamnade på tuben, och ingen frågade mig. Jag var bara 7 år och från det att de kom på idén tills den lanserades med mig på tuben. 

Har du något minne från det att du kom ihåg att du såg dig själv på tuben?

– Mitt första minne att jag är på tuben och som jag riktigt kan ta på, är när jag går i första klass i skolan och jag skall fylla år. Då hämtade man min skolklass med en lastbil som det stod Abba på. Alla fick åka på flaket på lastbilen till Abba och så var det kalas i personalmatsalen. Där är mitt första minne av att jag var på tuben.

Så blev det och sen har det förföljt mig under alla år, och är en märklig historia. Vad jag tycker är så spännande, är att man fått vara med på denna resan med en produkt som blivit Sverige på något sett.

Reklam för Kalles kaviar från 1955. Bildkälla: Orkla Foods

Ja, men du måste vara ett av Sveriges mest sedda ansikte med tanke på så många som har Kalles kaviar hemma i kylen?

– Jo, men så är det. Varje gång de öppnar kylskåpet så ligger jag där och ler emot dem. Det är fascinerande, och att den har blivit en sådan vedertagen produkt. Det är en av Sveriges mest kändaste produkter kan man nog säga.

Kalles kaviar extramild från 1975. Bildkälla: Orkla Foods


Under alla dessa år, har du fått varit med och påverkat något om produkten? 

– Nej, det har jag inte gjort. Jag har inte blivit tillfrågad om något om produkten. Jag har aldrig jobbat på Abba utan tog en egen väg.

Däremot så har jag fått vara med på väldigt mycket med detta med Abba. Inte minst under 80-och 90-talet när Abba fortfarande var ett eget bolag. De blev mycket säljkonferenser och olika evenemang.

I dag får jag fortfarande vara med. Senast nu när man lanserade glasen genom Designtorget, då var jag med på deras presslunch, och fick hålla lite föredrag. Jag får även komma till fabriken i Kungshamn och träffa folk och prata. Det är superkul och jag börjar nästan gråta när jag kommer in på fabriken. (Calle blir rörd när vi pratar).

När jag öppnar dörren till fabriken och registrerar in mig där och doften kommer mot mig, det är en magisk upplevelse.

Banansmak från 2007. Bildkälla: Orkla Foods


Är det många som känner igen dig när du är ute?

– Det händer då och då. Oftast är det väl när man varit med i Tv eller tidningar eller som när jag var med Mauri i hans program ”Vad hände sen”. Det var så kul. 

Vad gör du på din fritid?

– I dag målar jag mycket och tycker det är jäkligt roligt och vill gärna ha en utställning varje år inne i Stockholm. Sen är Gunella och jag mycket i fjällen. Vi vandrar mycket på dagsvandringar.


Vi sitter säkert och pratar i över en timma och Calle berättar om sitt liv och vad han gjort, och som var mycket spännande att få höra. Bland annat berättade han att han gick i samma skola som Jan Guillou. Mer om detta hoppas jag att jag och ni skall kunna läsa i Calles memoarer som jag vet att han sitter och skriver på. Läser något detta som är i bokvärlden så tycker jag att ni skall ta kontakt med Calle så fort ni kan….Han har en mycket intressant story att berätta om sitt liv.

Tack Gunnela och Calle för att ni kom och hälsade på oss, det gör vi om snart igen. Tack till Orkla Foods för foton.

Här kan du se mer konstverk av Carl Ameln http://www.ameln.nu/

Claes Sandberg ställer ut sina teckningar på Wiggersviks camping

Mellan den 1-3 augusti från kl. 13:00-19:00 ställer Claes Sandberg ut sina fina teckningar på Wiggersviks camping i konferenslokalen Hållö, som ligger mitt emot receptionen. Det är första gången Claes ställer ut sina teckningar.

Jag var och hälsade på Claes på Wiggersviks camping i Kungshamn när han förberedde med att sätta upp tavlorna och jag frågade hur intresset startade med detta att rita?

– De har gjort nästan hela mitt liv. Intresset startade när jag var runt 7-8 år. Jag började med målarböcker med kritor och sedan har det bara fortsatt.


Du målar allt möjligt, vad är roligast att måla?

– De är allt från hästar, damer och allt möjligt. Jag vet inte riktigt vad som är roligast att rita.


Hur kommer det sig att det blir en utställning?

– Det är kompisarna som tjatat på mig att jag borde ställa ut mina teckningar. Så på den vägen är det.

Vernissage imorgon med start kl:13:00 på Wiggersviks camping i Kungshamn.

Snart går en epok i graven-Radio Sotenäs kommer att tystna på FM-bandet den 31 december

Jag var och besökte Radio Sotenäs 95.3, på Lekvägen i Kungshamn. Snart är studion och även sändningarna på FM-bandet ett minne blott. Radio Sotenäs som sedan 1989 sänt dygnet runt på 95,3 kommer den 31 december att tystna på FM-bandet.

Jag var och hälsade på Ronald L. Ersson som sänt radio på Radio Sotenäs i 33 år. Det var en dyster stund och Ronald berättade att det kändes tungt att ens tänka på att snart tystnar musiken in the air på Radio Sotenäs.



Ronald L. Ersson

Hur började detta med ditt musikintresse?

– Det började på en fritidsgård i Göteborg där jag jobbade som fritidsledare. Vi hade discjockeys varje onsdag på fritidsgården och ibland kom de inte som de lovat. Jag ringde till bokningscentralen och berättade att han som skulle spelat inte kom. Det måste bli bättring.

De frågade om inte jag kunde spela som ändå fanns på plats och det var så det började. Sedan så satt jag hemma en dag och slöade. Helst plötsligt tutade de på utsidan och han som bokade diskjockeys kom och frågade mig vad jag skulle göra under den sommaren. Jag fick en förfrågan att spela på Smögen på någon pub som hette Blue Bird detta var nog 1975.

Jag tackade ja och åkte dit från Göteborg. När jag kom till Smögen så står en kille där och två andra killar som var Willy Ågren och Lasse Widman. Det lustiga här var att Lasse och Willy hade tagit över Blue Bird, men de berättade att jag kunde spela på Piraten som de hade abonnerat.

Sedan spelade jag även på Blue Bird. Där träffade jag en tjej från Jönköping som tyckte att jag skulle komma och spela där. Det var så det hela började.




När började du med radion?

– Morgan Nilsson, som tyvärr inte finns med oss längre och som jag saknar mycket dök på mig när jag jobbade på Magasinet. Morgan träffade jag för första gången på Blue Bird.

Jag såg honom ligga under mixerbordet bland alla kablar. När jag sedan jobbade på Magasinet så kom Morgan och frågade om inte jag kunde köra någon timma på Radio Sotenäs.

Då minns jag att han byggt klart första studion alldeles här intill. Där startade jag med att göra program på Radio Sotenäs. Sen har jag hållit på här under alla dessa år förutom ett år om jag inte minns fel.



Paul Sahlin och Ronald när jag och Paul besökte Radio Sotenäs i juni 2020



Då har det blivit lite bil och mc körningar fram och tillbaka från Göteborg kan jag tänka mig. Men du har väl även bott här på somrarna?

– Det har blivit ett antal mil kan man nog säga. Jo, i början så hyrde jag ett ställe på Hovenäset. Jag bodde även hemma hos Morgan ibland. När jag jobbade på Blue Bird bodde jag över på ovanvåningen på kontoret på somrarna. Det var inte så noga på den tiden.  



Men sen har du väl spelat på massa olika ställen som discjockey?

– Jo, det stämmer. Ett tag var jag på gamla Sea Bottom i Göteborg och jobbade. Då kom det en kille från White Corner som hette Terry Cassidy in och frågade om jag ville börja hos dem. Det är ingen dans utan du kan spela b-sidor på singlarna om du vill. Detta var nog en av de roligaste och bästa spelningarna jag haft.

Under tiden vi pratar så sänder Ronald radio samtidigt och bjuder på gamla godingar med allt från dansband till popmusik.





Spelade du i Lysekil någon gång?

– Ja, spelade bland annat på Folkets Hus i Lysekil. Där gjorde de sönder mina torkarblad och bröt av min antenn på min bil. Jag var även på Nautic och sedan så byggde vi ett disco som hette Number One i Lysekil. Willy, Lasse, jag och en annan kille som var stridsflygare. Vi byggde men det blev aldrig klart och jag minns att detta var på Park Hotell i Lysekil. 



Jag antar att du har en massa roliga minnen från alla dessa år med radio och discjockey. Något speciellt du minns?

– Ja, herregud. Jag hoppade bland annat bungyjump med mikrofonen utanför magasinet på Smögen. Det har hänt så mycket roligt under alla dessa år. Jag minns en påsk när jag skulle spela i Sälen. Jag ringde och frågade hur det var och fick till svars att det var töväder med regn och det var inte roligt.

Då tänkte jag att jag inte kan åka upp till Sälen och jobba där under påsken utan att komma hem brun när man varit i fjällen. Det var nog fåfängans marknad som slog till där. Innan jag åkte till Sälen ringde jag upp och bokade tid till ett solarium var tredje dag eller något liknande i två veckor. Bokat och klart. Första dagen i Sälen, klarblå himmel och solsken. Det var sol varje dag i två veckor.

När jag kom hem till Göteborg och skivaffären där jag köpte mina skivor hos så tittar de på mig. Jag hade en röd freestyleoverall och en vit polotröja alla bara vände sig om och stirrade. Jag vände mig om och stirrade också, men det fanns ingen bakom mig. Inge som ägde affären säger; ”har du sätt hur du ser ut”? ;”Vadå ser ut” sa jag. Jag tänkte nog inte på det själv men jag var jättebrun efter allt solande.

Ja det har hänt så mycket roligt under alla dessa år och det känns väldigt vemodigt när man känner att Radio Sotenäs inte kommer att sända mer över FM-bandet.




Ronald utanför ingången till Radio Sotenäs på Lekvägen 1A i Kungshamn




Tack Ronald för en mysig timme i allt vemod. Vill samtidigt sända ett tack till alla andra som jobbat med Radio Sotenäs under alla år. Du kommer även i fortsättningen att kunna lyssna på Radio Sotenäs nästa år 2023 via nätet.



Hur minns du Radio Sotenäs genom alla år? Kommentera gärna.