En av våra mest folkkära artister tackar nu för sig. I mer än fem decennier har Björn varit en självklar och älskad del av Sveriges kulturliv. Efter att ha fått diagnosen frontallobsdemens behöver Björn lägga sitt artisteri åt sidan och dra sig tillbaka. Han och hans familj har valt att dela detta offentligt, i hopp om förståelse för den uppkomna situationen och behovet av avskildhet.
”Det är inte lätt att ta in, varken för mig eller mina närmaste och det känns så oerhört sorgligt på så många vis. Men jag har levt ett rikt och fantastiskt liv, fyllt av musik, kärlek och skratt. Tack till alla som på något sätt varit en del i mitt artistliv, inte minst publiken! Nu är det dags att sakta ner och ta en dag i taget”, säger Björn.
Björn Skifs artisteri, musik, humor och skådespeleri har för en oändligt stor publik varit en varm, vänlig och i många fall livslång följeslagare. Hans mångfacetterade karriär innehåller förutom musikaler, långfilmer skivor och shower enormt många samarbeten; inte minst i skapandet av Badrock, turnéer och TV-program. Han är för evigt en del av vår tids populärkultur som nått över generationsgränser. Björns och Agnes duett på Kronprinsessans bröllop är en annan milstolpe, men att försöka summera Björns livsverk låter sig inte göras på några få rader.
Förutom publikens hyllningar har Björn även mottagit många utmärkelser; senast nu i juni blev han hederspristagare av regeringens musikexportpris och motiveringen till priset är en fin beskrivning av Björns artisteri som berört så många människor genom åren.
”Björn Skifs har i över 50 år varit en levande symbol för svensk musiks genomslag utanför våra gränser. Redan i början av 1960-talet påbörjade han sin resa mot internationella scener som frontfigur i Slam Creepers, vilket markerade starten på en karriär inom musikexport långt innan begreppet ens existerade i svenskt kulturliv.
Det stora internationella genombrottet kom 1974 med Blue Swede och Billboard-ettan “Hooked on a Feeling” – den första svenska låten någonsin att nå förstaplatsen på den amerikanska topplistan. Men Skifs har aldrig stannat där. Under decennierna som följt har han fortsatt representera svensk musik internationellt med sin karaktäristiska röst, breda musikaliska palett och personliga scennärvaro både som soloartist och i sällskap med andra stjärnor. Två gånger har han representerat Sverige i Eurovision Song Contest.
Kanske ligger det unika i hans ambassadörskap i kombinationen folklighet, en varm, självdistanserad humor, ödmjukhet, professionalism, konstnärlig bredd plus då, den där stora själfulla stämman såklart. Från spelningen på Barnens Dag i Malung 1964 och vidare till små och större världar – Björn Skifs insatser är inte bara musikaliska, utan kulturella – ett svenskt musikexportfenomen i sin finaste form.”
Familjen Skifs tackar vänner och oräkneliga kollegor för stöd och visad hänsyn i denna nya situation. De ber samtlig media om respekt för deras önskan att vara i sin privata sfär. Inga ytterligare kommentarer kommer lämnas.
Idag på bloggen får ni träffa fotografen Joachim Nywall. Joachim har fotat det mesta inom rockeliten och berättar bland annat om att han träffat Lemmy Kilmister i Motörhead och när Marilyn Manson spottade honom i pannan och mycket annat.
Joachim Nywall
Vi bestämde träff på mysiga Café Strandgatan i Trollhättan och min tanke var att vi skulle ta en pratstund på 40–50 minuter, men det var så trevligt, så vi satt i över 2 timmar och pratade där Joachim berättade en massa spännande saker om sitt liv som fotograf.
Hur kom det sig att du fick intresset att börja fotografera?
– Min historia är ganska rolig, och allt går tillbaka till min tid i lumpen. När jag mönstrade hade jag ganska hyfsade värden. Tanken var då att jag skulle bli gruppbefäl på I 17 i Uddevalla., men kullen 1965 och 66 var väldigt stor och det tog ganska lång tid från att man mönstrade tills man skulle rycka in.
Under väntetiden på att jag skulle rycka in till militären så lyckades jag skada mig ganska illa när jag spelade fotboll. Jag drog korsband, ledband och menisken i mitt vänstra knä, och på den tiden kunde de inte garantera att jag skulle bli återställd efter operationen.
De gav mig 50/50 på att jag skulle bli bra igen i mitt knä. Samtidigt här var jag fullt utbildad skidlärare och min plan var att åka till USA och jobba som skidlärare i Klippiga bergen efter lumpen.
Jag insåg att jag inte skulle klara av att göra lumpen som gruppbefäl eftersom jag valde att inte operera mitt knä. Du kan leva med en korsbandsskada om du inte utsätter ditt knä för våld. Samtidigt kände jag att jag ville göra lumpen, så jag skrev ett brev till mönstringsförrättarna och berättade som det var. Detta gjorde att jag kom in direkt till P4 i Skövde som malaj.
Första kvällen fick man fylla i ett formulär där man bland annat skulle uppge vad man var intresserad av. Jag kryssade i rutan för film och video och av 110 man på kompaniet så var jag det ende som kryssat i den rutan för jag tyckte det var kul att titta på video, fotografering var jag totalt ointresserad av säger Jocke och skrattar.
En dag blev jag uppkallad till kompanichefen efter det att vi hade haft en stor fest på kompaniet. Alla blev uppkallade efter denna festen som vi hade på regementet.
Vi blev uppkallade en efter en för en total jävla utskällning trodde jag, och jag var livrädd när det var min tur att gå upp till kaptenen. Jag kommer in och han säger; ”jag ser att Nywall vill bli fotograf”. Då började det snurra i huvudet, är det dolda kameran eller vad händer…
Kapten frågar mig om jag kan något om fotografering, jag svarar; ”nej kapten”. Kapten svara; ”men vi har en bra fotograf här, du får vara med honom i tre månader, utgå”.
Jag gick ut från kaptenens kontor, där alla som varit före mig kommit tillbaka likbleka. Det var där det började hösten 1985.
Firar 40 år som fotograf
– De tog ett tag innan man fick intresse och fallenhet för det. Jag minns att i sjunde klass hade man, Fritt valt arbete och då hade jag foto. Jag var med en gång, för jag tyckte att det luktade så jäkla äckligt i framkallningsrummet, så jag bytte till tennis.
– Jag är idrottskille och är väldigt intresserad av idrott fortfarande, och framför allt fotboll, handboll och bandy. Skidor ser jag mycket på tv:n och har fotat skid-VM uppe i Oslo och har varit Alliansloppets fotograf här i Trollhättan under ett antal år.
Förutom sport så har du även fotat konserter i mängder, hur startade det?
– Jo, men rockmusik är mina favoriter. Bruce Springsteen är min favoritartist. När jag låg i lumpen och började lära mig detta med hur en kamera fungerade på den svartvita tiden och där fick man lära sig hantverket. Jag fick även fota en del i färg i lumpen. Vi hade inte något labb i lumpen för färg så det fick vi skicka vidare.
Men jag fick fotografera väldigt varierande saker. Allt från alla nyinryckta porträtt, där alla ser livrädda ut med skylten under hakan. Jag har fotat hela stridsvagn S och varenda beståndsdel på den. Det var inte så jäkla roligt. Jag fotade hela P4:as konstsamling och detta gjorde att man fick en varierad start av att fotografera olika saker.
Under min militärtid så gjorde jag min första konsert för Värnpliktsnytt. Man var tvungen att ha en tidning i ryggen för att komma in och fota. Jag ringde Värnpliktsnytt och förklarade läget om att jag ville fota en riktig konsert.
Jag fick ett fotopass och samtidigt lärde jag känna en tjej på skivbolaget Polygram som fanns då. Hon var mycket trevlig och henne hade jag mycket kontakt med framledes.
– Jag kommer ner till Scandinavium och Dio uppträdde som var några av mina största idoler. Det släktes ner och det första som händer mig är att trumsetet åker upp och samtidigt smäller det av en magnesiumbomb framför mig som gjorde att jag såg ingenting av första låten. Men på den konserten knäppte jag i mitt tycke den bästa bilden jag någonsin tagit. Han fick den bilden av mig och jag har den även signerad. Dio är nog dem mest trevliga och ödmjuka rockstjärna jag träffat.
Muckade i juli 1986
– Efter lumpen flyttade jag till USA och det var tack vare att min far som jobbade på pappersbruket på Edet och hade gjort en stor deal där jag ingick. Jag skulle komma över och jobba för dem i ett antal månader. Resor har blivit en stor del av mitt liv efter det.
Jag jobbade där i 7 månader och efter det så körde jag från South Carolina till Los Angeles helt själv i juli och augusti. Att köra 120 mil genom Texas i bara öknen princip, var ganska varmt. Men det var en fantastisk resa.
Gick en fotoutbildning hösten 1991
– Hösten 1991 gick jag en fotoutbildning som jag fick helt betald. Det var Sveriges enda pressfotoutbildning som var i Gamleby två mil norr om Västervik. Jag var klar med utbildningen hösten 1992.
Vilken var din första egna kamera?
– Det var en Minolta. Jag tror att det var Minolta som kom med den första riktigt bra autofokusen. Jag tror att jag sparat alla mina kamerahus. Idag kör jag med Canon och är mycket nöjd. Jag köpte mig en spegellös R5 och en 100-500 objektiv. Har även en Canon 5 Mark 4 som jag är mycket nöjd med.
Hur många foton tar du på en konsert?
– Jag fotar alltid i RAW och det blir ju några foton på en konsert. Samtidigt beror det på vilken konsert det är. Vissa konserter på Scandinavium och Ullevi så har jag tillgång till konserten hela kvällen. Fast på Rod Stewart blev det två låtar från mixerbordet och då är man extra glad att man har en extra lång glugg.
-På Metallicas konsert förra sommaren tog jag nog 2500 kort. Jag har säkert 55 hårddiskar hemma som är fulla med foton. Jag brukar alltid spara alla foton jag tar, men ibland kan man råka trycka av när man går, de slänger jag.
Coldplay fotade jag när de spelade på Ullevi. De spelade fyra kvällar. Första kvällen fotade jag på Ullevi vid scenen. Andra kvällen då var jag på Pet Shop Boys på Scandinavium.
När jag kom ut från Pet Shop Boys så hade Coldplay startat sin andra konsert och min tanke var att det hade varit coolt att fota dem från något berg i närheten. De hade ett grymt fyrverkeri under sin konsert på Ullevi. Jag var bland annat upp på snikens kulle och plåtade, men på tredje konserten så stod jag på Citygate i Gårda som är 140 meter högt.
Det är första gången i mitt liv som jag fotat ett fyrverkeri ovanifrån. Problemet den kvällen var att det duggregnade och blåste och där uppe på taket på Citygate, blåser det alltid.
När vi står där så står det helt plötsligt sex poliser bakom oss. Säkerhetschefen på Ullevi hade anmält att något hade rört sig uppe på taken på Citygate. Allt gick bra och i slutet av konserten så ropade sångaren Chris Martin; ”you guys on the roof, how are you doing”. Då tände vi mobilernas ficklampa och vinkade tillbaka.
Hur många konserter har du fotograferat?
– Jag har inte riktigt koll, men det har säkert blivit 3000 konserter. Det blev bland annat 9 Hultsfredsfestivaler i rad.
När du får frågan om olika konserter, finns det någon konsert du minns mer än de andra?
– Det är jättesvårt att bara nämna en. Det finns många konserter och jag minns bland annat en kväll på Hultsfred då Courtney Love uppträdde och ramlade av scenen. Vi var tre fotografer och då jobbade jag för Scanpix.
Courtney ramlade av scenen och en av fotograferna fick hennes gitarr i pannan och blödde som tusan. Sen gick hon i fotodiket bland oss fotografer. Hon hade uppmanat att publiken skulle komma upp på scenen och det dog en tjej i publiken den kvällen.
Hon kom gående mot mig och jag fort som tusan slängde upp blixten på kameran, man får inte fota med blixt när de står på scenen, men nu var hon av scenen. Jag knäppte ett par bilder när hon kom gående, då kommer hennes manager och skulle sno mitt fotopass. Då sänkte jag honom….
Jag kommer tillbaka och skulle fota Marilyn Manson, då står vaktchefen för festivalen med armarna i kors och jag tänkte direkt att nu ryker jag nog. Då tog han mig i näven och sa; ”att det var det bästa någon har gjort, nu skiter jag i dig i helgen du får göra vad du vill”.
Konserten började och jag minns att ZTV filmade hela festivalen. De hade byggt en hög ramp, där ZTV:s fotograf gick och filmade. Jag hoppade upp på den och satte mig på knä med armbågarna på scen. Marilyn Manson kommer fram och lutar sig över mig och jag tar bild efter bild och han sänker micken och spottar mig i pannan. Sedan går han rätt av scenen. Sen åker alla fotograferna ut från den spelningen.
– Jag träffade Dregen på Sticky Fingers. Jag hade med mig några foton till honom och några som han skulle signera till mig och fick frågan om jag skulle fota ikväll. Ja, svarade jag och då sa Dregen; ”det finns inget fotodike, men du kan få stå bredvid mig på scen och fota”. Det var ett helt fullpackat top floor med Backyard Babies och jag på scenen. Det har hänt så mycket genom åren.
– Jag fick i uppdrag att fota Iron Maidens Nicko McBrain trumset. Kjetil Granli som hade generalagenturen i Sverige för Premier trumset fick en förfrågan om han kände någon fotograf som han kunde skicka till Oslo. Jag åkte upp till Oslo och plåtade trumsetet efter soundcheck, med lite ljussättning. Jag fick även en förfrågan om jag ville fota kvällens konsert, och även att få sitta i trumsetet och fota Nicko.
Alla fotograferna åkte ut, och jag blev slussad till hans bur med trummor. De spelade The Trooper och det är ett jäkla trumspel i den låten. 3 rullar film brände jag på den låten. Jag satt precis vid hans hiat och fick med hela trumsetet när jag fotade.
Jag såg även att du fotat Motörhead, träffade du Lemmy någon gång?
– Motörhead har jag fotat massor av gånger. Ja, och han var också en jäkla skön kille. En kille här i Trollhättan som heter Jonas Beijer och det är han som redigerat båda mina böcker. Han är en både en duktig trummis och en bra sångare. De åkte som förband till Motörhead på en turné i Sverige, Norge och Finland tror jag det var.
Jag var uppe och gjorde ett reportage när de spelade på Cirkus i Stockholm. Efter giget så var vi inne i Motörheads loge. Jag och Lemmy stod säkert och tjatade i en timme. Jag hade även med mig ett turnéprogram från 1981 som Lemmy började bläddra i och berättade om bilderna i programmet.
Du har inte bara fotat konserter, jag ser även att du fotar en hel del naturbilder som ligger på ditt Instagram?
– Ja, men det stämmer och idag fotar jag även naturen med drönare. Först och främst så började jag fota Trollhättan med drönare. Oftast så fotade jag inte från höga höjder, utan jag försökte hitta de bilderna i en nivå som man inte kunde ta med en vanlig kamera.
Skulpturen Strömkarlen i övre fallet är en stenstaty som inte går att fota framifrån, därför är det perfekt med en drönare för att lösa detta. De har blivit mer och mer att jag fotar naturbilder.
Du har ett stort intresse för att resa och har nu även skapat Nywall Travels, hur kom du på idéen till detta?
– Jag släppte en bok med bilder från Indien. När jag drog igång mitt gigantiska fotoprojekt, Mother Ganga, 2007 så växte sig kärleken till Indien bara starkare och starkare. Projektet mynnade ut i en 312 sidor fotobok med samma namn. Arbetet med boken tog 10 år och det blev lika många resor till Indien för att plåta och göra research. Jag har även varit på alla stora festivaler i Indien och Maha Kumbh Mela är en megafestival med 150 miljoner besökare.
– Många har följt mitt arbete med boken via sociala medier och jag har ofta fått frågan om inte folk fick följa med mig. 2016 var 5 personer med på en vandringsresa till Ganges källa på 4000 meter över havet, en vacker vandring i Himalaya och sakta växte tanken fram att jag kanske skulle försöka starta resor till Indien.
I september 2019 genomförde jag första resan med 11 resenärer med mitt Nywall Travels. Allting klaffade jättebra och resan blev väldigt lyckad. I Mars 2020 gjorde jag ännu en resa. Vi var i Indien när pandemin bröt ut och de mesta av länderna var rödmarkerade på flygplatsen. Vi var i Indien i tio dagar och besökte bland annat färgfestivalen Holi. Det är en stor festival där de kastar färg och det är helt sjukt. Nu om några dagar efter att vi träffats så skall jag ge mig iväg igen med ett gäng.
Om du funderar på framtiden, är det lika roligt att fota konserter idag?
– Själva fotograferingen av konserter är precis lika rolig, men det har blivit för mycket regler och allt annat som är runt det hela. När jag började plåta så kunde man se hela konserterna. Nu åker du in och fotar tre låtar eller mindre, och så åker du ut. Jag har idag fördelen att jag jobbar för Got Event, dels med bland annat Scandinavium och Ullevi. Även om jag går ut så kan jag gå in igen.
Jag har väl inte riktigt samma drift att jag måste till varje pris fota just den konserten, men när jag väl står där så är det riktigt skoj. Sen är problemet att det inte är lätt att leva som en enbart fotograf idag. Bland annat så har mobiltelefonerna blivit en stor konkurrens till fotograferandet.
Nu när jag reser iväg till Indien igen så har jag köpt mig en gimbal för jag har även börjat att filma lite. Man märker att fler och fler frågar om man filmar också. Jag har gjort filmer tidigare till Trollhättans kommun som blev riktig bra.
Du blev även utsedd till årets Rockfotograf 1997, hur var det?
– Det var på den svartvita tiden. Det är bilden på Dregen som även är med i hans självbiografi och min bok. Det var kul.
Musik mot cancer
Joachim är även mycket engagerad i föreningen Musik mot cancer sedan 2014, där han hjälpt till med merparten av alla gitarrer som signerats, eftersom han plåtar konserter och kan få kontakt med artister och band. Joachim berättar som avslutning att detta är ett väldigt viktigt jobb och hittills har de samlat in cirka 1 miljon kronor.
Björn Skifs och Joachim
Deadland Rituals och Joachim
LOK och Joachim
The Hellacopters och Joachim
För er som vill se Joachim Nywalls rockfoton så finns det just nu en utställning på Torp köpcenter som jag tycker ni skall besöka.
För er som vill ut och resa så planerar Joachim en ny resa till Indien den 4 april. Om detta och mycket annat kan du läsa mer om på Nywall Travels på Facebook och hemsida.
Vill ni se foton som Joachim har tagit så surfar ni in på hans hemsida och Joachim finns även på Instagram.
Stort tack Joachim för två fantastiska timmar på Café Strandgatan i Trollhättan.
Jag finner inte riktigt ord för denna magiska kväll där sverigeeliten av artister hyllade Pugh Rogefeldt.
Jag fick vara med här på Cirkus i Stockholm och samtidigt få fotografera denna fantastiskt fina hyllningskväll till förmån för Pugh, som avled den 1 maj i år efter en tids sjukdom.
Kvällen startade med spot på scenen på Pughs gitarr och Stefan Wermelins radioröst.
Denna hyllning som skapades på initiativ av Bo Frölander, trummis i dennes två första band, Hjärtans Ungar respektive Rainrock och nära vän med Pugh Tobbe Rogefeldt, och Thomas Johansson som grundade nöjesbolaget EMA Telstar 1969.
Kvällens konferencier var Fredrik Lindström som gjorde detta på ett sätt som gjorde att man blev berörd, men på ett glatt sätt.❤️
Artisterna som var med och hyllade Pugh var: Amason, Eva Dahlgren, First Aid Kit, Hurula, John Holm, Jojje Wadenius, Viktor Noren, Theo & Erik Moreau, Markus Krunegård, Mats Ronander, Mikael Rickfors & Göran Lagerberg, Per Gessle och Linnea Olsson, Slowgold, Tomas Ledin, Ulf Dageby, Marie Bergman & Pernilla Andersson, Ingemar Rogefeldt & Roger Pettersson.
Bandet bestod av: Ola Gustafsson, Andreas Dahlbäck, David Nyström, Martin Tronsson & Anders Pettersson.
Dessa låtar framförde artisterna under kvällens hyllningsgala till Pugh Rogefeldt:
First Aid Kit -”Små Lätta moln”, Slowgold och Jojje Wadenius-”Love Love Love”, Grymlings-”Mitt bästa för dig” och ”Gullvivan”.
Eva Dahlgren-”Aftonfalken”, Viktor Noren, Theo & Erik Moreau- ”Gammeldags tro”
Mats Ronander-”Slavsång”/Guldgruvan.
Markus Krunegård-”Stockholm”, Ulf Dageby-”Storseglet”.
Tomas Ledin-Jojje Wadenius-”Så många drömmar som jag drömt”.
John Holm & Marie Bergman-”Döden”, Marie Bergman & Pernilla Andersson-”Långsamma timmar”
Hurula & Ingemar Rogefeldt & Roger Pettersson-”Hog farm”.
Hurula & Jojje Wadenius-”Visan om Bo”, Per Gessle & Linnea Olsson-”Vandrar i ett regn”.
Amazon & Jojje Wadenius-”Här kommer natten”.
Dessutom var det hyllningshälsningar från olika artister som Björn Skifs och Thåström.
Den 24 november släpps albumet ”Guds Finger” som är en sista hälsning från Pugh. Albumet går att förhandsboka på Bengans, CDon och Ginza med mera.
Överskottet från konserten går oavkortat till Hjärnfonden.
Efteråt var jag inbjuden till efterfesten och det var mycket trevligt. Tack Bo och alla andra för en grymt fin kväll som jag kommer att minnas så länge jag lever. ❤️
Glicko Nyhetsblogg 