Jag har fått den stora äran att vara den som fått intervjua Jonas tidigare inför deras släpp av den exklusiva boxen med Ace Of Base med 26 cd. Det är väldigt sällan eller aldrig som Jonas ger en intervju, men för några veckor sedan fick jag ett sms från Jonas som frågade om jag ville fotografera Rosa och honom när de skulle gifte sig här i Lysekil. I intervjun berättar Jonas om bröllopet, Lysekil, och en djupare historia om Ace of Base som ni aldrig hört tidigare.

Fakta: Världsbandet Ace Of Base har sålt nästan 50 miljoner album sedan de kom med på topplistorna 1992. Sist jag fick en intervju med Jonas så hade de över 5 miljoner lyssnare på Spotify varje månad. Idag har de cirka 10 miljoner lyssnare varje månad. De är med i The Guinness Book of World Records for best-selling debut album of all time. För er som sett Tv-dokumentären ”Ace of Base – All That She Wants” så såg man i sista avsnittet hur tre av bandmedlemmarna fick ta emot en guldskiva för 4 miljarder streams i världen.

World Music Awards

Stort grattis till giftermålet, hur förde kärleken er samman?

– Det var i februari förra året som det sa klick. Jag var ute och dansade i Göteborg och då träffade jag Rosa och det sa klick. När vi var i köpmanshuset vid ett senare tillfälle så gick jag ner på knä och friade och hon sa ja.

Kan du berätta hur vigseln gick till?

– De var våra närmaste som fanns på plats. Vi var ungefär femton personer. Lars Alerås heter prästen som vigde oss. Vi gjorde en ceremoni i huset och det var mycket trevligt och barnen sjöng och det var lite tårar här och där under vigseln. Det var underbart vackert väder som gjorde vår dag magisk.

Hur kom det sig att ni valde att gifta er här i Lysekil?

– Lysekil är den gemensamma nämnaren för oss och vi valde att bo på Strandflickornas Havsatelje på bröllopsnatten som ligger 0 meter från Gullmarsfjorden.

Vad betyder Lysekil för dig?

– Jag älskar Lysekil. Mina föräldrar har ett sommarhus här i Lysekil sedan sent 80-tal. Jag har varit mycket i Lysekil från slutet av 80-talet tills nu.

När ni är i Lysekil så är ni i det gamla anrika Köpmanshuset, jag har varit där inne och det är så fint Jonas, kan du berätta lite om husets historia?

– Ja. men min tanke var att öppna en lite restaurang och ett kafé där, men det var svårt att få till det. Jag håller på att renovera ett rum varje år. Det är lite stort men det fungerar bra. Jag gillar att bevara så mycket som möjligt av det gamla utseendet.

Huset är byggt 1886 och efter vad jag förstått så har det byggts på en tredje våning 1929. De gjorde segel, vajer och massa olika saker där. JE Lindbom startade sin verksamhet där. Senare så flyttade verksamheten till Södra Hamngatan i Lysekil.

Om vi skall prata lite om Tv-dokumentären om er så undrar jag vad du tyckte om den?

– Jag har bara sett en betaversion på första delen. Men jag har ju upplevt detta i verkligheten, kan man säga, säger Jonas och skrattar.

Jag är med lite när vi tar emot ett pris och jag hade kunnat medverka i dokumentären om det hade funnits intresse om hur låtarna kom till, om videos, konserterna, fans, avtal, turnéer, skivbolag och sådant som vi inte har pratat så mycket om, det hade varit kul att prata om.  
Vi gjorde en dokumentär 1997 med samma saker som i denna dokumentär.

Om vi går in på det musikaliska med Ace of Base, hur gick dina tankar där när ni startade?

– Jag har komponerat musik sedan jag var femton år. När vi slog igenom var jag 26 år. När jag var med i en intervju så sa de; ”så fort det gått för dig”, tycker du att elva år är fort svarade jag. Det är lite komiskt, för vi hade hållit på ett bra tag innan vi slog igenom.

Utvecklingen av eran musik, hur tänkte du där?

– När jag började skriva musik så var det mycket instrumentalt. Sen så blev det mer och mer att jag skrev melodin först. Innan var det att man gjorde beats och inte sångmelodier. Det var en liten resa där man gick från instrumentalt till vanliga låtar. Sen så började jag mer att sitta med en gitarr och gjorde sångmelodin och ackorden och började att spela in det.

Vi spelade lite olika musik som bodymusic, lite hårdare dansmusik, reggae, pop och lite disco artad musik. Vi hade till och med en instrumental klassisk låt på första skivan. De flesta skivbolagen tyckte att det var väldigt konstigt att ha olika stilar på en skiva på den tiden. Men vi var nog först med det och det blev som ett samlingsalbum kan man säga med olika stilar. Nu för tiden blandas det för fullt på albumen. 

Ulf och jag var på Polar och pratade med någon person där, tror han hette Jonas. Han sa att om ni kan göra tio låtar till som All That She Wants och Wheel of Fortune så kan det fungera. Jag tänkte att det blir inte lätt, säger Jonas och skrattar. Jag sa till Ulf; ”kom så går vi”.

Jag förstår att du är ett musikaliskt geni, och Ulf nämner i serien att du kunde skapa 20 låtar på en dag, stämmer det?

– Ja, men det skulle jag nog kunna göra, om det skulle behövas. Fast det verkar lite stressigt, säger Jonas och skrattar. Jag hör låten i huvudet och sen spelar jag in den. Jag får en låt med bas och melodin i huvudet. Sen får jag ta ut ackorden på den.

Hur var det att jobba ihop med Denniz Pop?

– Det var jättekul. Jag tycker han var ett produktionsgeni. Han kunde verkligen ta tillvara på grejer och lyssna på intressant kritik. Om du till exempel tänker på All Thats She Wants så har den en basgång på refrängen och på slutet har den en annan basgång. Så ville han ha refrängen i hela låten med den basen som är i slutet. Jag tyckte lite annorlunda och han kunde lyssna på vad jag tyckte och den basgång som han ville ha la vi slutet, Han var bra på att lyssna och kunde ta kritik och ge kritik. Väldigt trevlig och lätt att jobba med.

Vi skickade i väg någon demo till honom som fastnade i bilstereon och den bilen fick jag låna och åka runt med i Stockholm när vi spelade in All Thats She Wants.


Det måste vara många härliga minnen?

– Ja, men det är det och jag älskar att skriva låtar och spela in dem och samtidigt få till det. En bra låt är nästan som en uppfinning. Om något i musiken är riktigt bra så kan jag tyvärr inte få håret att resa sig på armarna, men jag får en känsla av lätt feber typ. Jag blir varm i pannan om jag tycker att jag gjort något bra.

Då måste du haft feber många gånger?

– Ja, det kommer titt som tätt säger och Jonas skrattar. Men det är lite lättare nu för tiden, för när jag skrev de mesta av låtarna och musiken till Ace of Base så var jag så inne i det. Vi höll på att jobbade med det säkert 14 timmar per dag sex dagar i veckan så det var helt galet.

Det gick så långt att jag inte kunde höra på musik om jag inte tagit några öl eller något glas vin. Då kunde jag slappna av. Annars så satt jag och funderade på hur högt det var mixat, trummor och om det var stämmor, jag var helt knäpp. Jag var lite musikskadad där ett tag. Idag är det inga problem.

Får du förfrågan att skriva låtar till olika artister och band?

– Jag får det, och fick det även jättemycket förr. De ville att jag skulle flytta till London, New York och jobba heltid med att skriva låtar, men jag trivdes så bra i Sverige. Jag var ute och reste jämnt så det fick räcka. Det blev nej till både New York och London för att skriva musik. 



Ulf Ekberg säger i första avsnittet av dokumentären att kanske detta projekt återförenar oss. Får vi se Ace of Base göra comeback?

– Problemet här är väl att alla vill att vi ska vara fyra. Min syster Malin vill inte vara med. Vi provade att åka runt på tre personer, men många vill se Ace of Base som vi var i original.

Men kan inte ni fyra släppa ny musik utan att turnera?

– Malin vill inte och det får vi acceptera.



Men har ni träffats alla fyra och pratat?

– Det har väl hänt men det är inte ofta.

Man får ju inte annat än gåshud när man ser bilderna från Israel och en publik på 75 000 personer. Minns du något av den spelningen?

– Vi gjorde fyra spelningar på en natt. De firade Independence Day och första spelningen var kl. 00:00 på natten och en i Tel Aviv kl 02:00 på natten och en kl. 04:00 på morgonen och en kl. 06:00. Det var fyra spelningar samma dag.

På en spelning i Polen hade vi tvåhundratusen personer i publiken. Det var inte bara vi som spelade där och så var det även i Tel Aviv.



Du har träffat en av de riktigt stora skivproducenterna i världen Clive Davis, hur var det?

– Jag satt och spelade låtar på hans kontor. Clive sa att det inte är många som spelat gitarr på hans kontor. Han tyckte det var exotiskt. Det gjorde jag även för Denniz Pop och Tommy Ekman.

Sen finns det olika viktiga beslut som varit som en turning point för oss. En turning point var när Clive Davis tvingade Malin att sjunga in en låt som heter Everytime It Rains som en kompis till Clive hade skrivit. Jag tyckte väl låten var varken bu eller bä. Malin ville inte sjunga, men då sjöng Jenny in den. Då blev han jättesur och Malin fick sjunga in den i stället och det var inte kul för vare sig Jenny eller Malin.

Vi hade en annan grej då Reebok ville ha en sko som hette Ace of Base. En i bandet gillade inte detta och tyckte inte om att vara en sko. Skon fick ett annat namn och blev en jättesuccé.

Vi hade även ett upplägg med Volvo Ocean Race som Ulf hade styrt upp. Svenska storföretag skulle gå ihop och ha en satsning. Båten skulle heta Ace of Base och representera Sverige. Tanken var där att vi skulle spela vid varje stopp. Det var också en stor grej som inte gick hem. Det hade betytt mycket för den framtida karriären.

Jag fick även en förfrågan att skriva en bondlåt till The Golden Eye. Det gjorde jag och de tyckte jättemycket om den här i Europa, men Clive Davis motarbetade det. Bondgänget ville ha en låt och jag spelade in den med Meja och låten kändes väldigt som Bond.

Clive motsatte sig att vi skulle göra en Bondlåt och i stället fick Tina Turner göra den. Jag vet inte om han inte gillade Bond, men det verkade helt galet. Sen gjorde jag om texten till den och den fick namnet The Juvenile.

En annan grej var när vi hade varit ute och promotat i 23 månader, så läste vi att Metallica varit ute i 18 månader och det var något sorts världsrekord. Vi hade varit ute 23 månader så vi var kanontrötta på både varandra och musik. Då fick vi en förfrågan om en världsturné.

De lovade oss 8 dagar i rad med ett utsålt Madison Square Garden, pengar i förskott. Vi hade varit ute så mycket så vi hade ju ingen chans till att orka med detta. Samtidigt var vi pressade att spela in vår andra skiva som var försenad. Det tog tre år mellan första och andra skivan. Hade vi orkat göra den turnén så hade kanske allt sett annorlunda ut, vem vet!

Hur kom det sig att Ace of Base upplöstes?

– Malin ville inte fortsätta i bandet. På andra skivan började hon sjunga väldigt lite. Sen ville hon typ inte sjunga alls. Vi splittrades väl inte utan det var en som fadades ut. Det blev jobbigt för Jenny som gärna ville sjunga och skivbolagen som ville att Malin skulle sjunga, men det ville inte Malin. Malin fadade ut sig själv kan man säga. 

Som avslutning, hur ser din framtid ut med musiken?

– Jag håller på att spela in musik med en kompis som heter Jonas Carling. Vi har nog spelat in två skivor. Det är lite poprock.

Sen spelar jag även in musik med mina barn, sen får vi se vad som kommer ut först av dessa två olika projekt. 

Lycka till i fortsättningen och tack för en öppenhjärtlig intervju. Vi säger även stort grattis till Ace of Base som blivit invalda i Swedish Music Hall of Fame.

Jonas, Rosa och jag