Efter branden på NH5

Natten den 5 november gick larmet att det brann på NH5 i Norra Hamnen i Lysekil. Man trodde inte det var sant när jag fick beskedet. Men efter att jag gick bort till Norra Hamnen och fick se det med egna ögon så var det verkligt och det kändes väldigt konstigt! Jag såg både Marcus och Andreas den morgonen och det var som man bara ville gå dit och krama om dem och trösta dem.


Under dagen så messade jag som många andra till Andreas, att han fick höra av sig om de behövde någon hjälp.  
 

Nu har det gått lite mer än en månad och mycket har hänt efter det. Jag bestämmer träff med bröderna Andreas och Marcus vid NH5 för att för första gången efter branden, att få gå in i restaurangen för att se hur det ser ut och höra hur killarna tänker om framtiden.


Foto dagarna efter branden


Foto dagarna efter branden


Foto dagarna efter branden


I restaurangen kan man inte se något av branden, men det luktar en aning rök och möblerna är borta och står i ett av rummen. Golv med mera är borta och man ser cementplattan i själva restaurangdelen.


Golvet i uteserveringen är borta och kvar är bara reglarna där golvet legat. Det som tagit skada av branden är toaletterna, personalrum, frysrum och lagerrum. Köket verkar intakt, men strömmen är avstängd så det vet inte exakt hur kökets tillstånd är.


Redan i ett tidigt stadium så sattes ett tält över den mest brandhärjade delen och nu har allt rivits och återbyggnaden av den brandhärjade delen är i full fart.


Efter branden har Marcus och Andreas bara känt kärlek och fått olika erbjudande både från Lysekils kommun och andra om hjälp.

Efter att vi varit vid NH5 så ger vi oss av till Havsbadet och familjen Johanssons restaurang Taste, som redan efter branden erbjöd Marcus och Andreas att förlägga julborden på deras restaurang, men tiden var för knapp för att ro detta i land.

Men med de populära julpåsarna, så är nu delar av NH5:s personal på Havsbadet och förbereder för julpåsarna som delas ut den 23 december.

Att det brunnit vet nog de flesta, men hur går arbetet vidare nu, var frågan jag ställde till Andreas och Marcus?

– Det är väl mer att vi gör så mycket vi kan och vi skall vara i gång så fort vi kan när allt är klart. Vi tänker ju inte öppna upp innan byggställningarna är borta och allt är klart. När vi öppnar skall det vara färdigt och på riktigt!

Man kommer att känna igen sig utvändigt, men branden har samtidigt gjort att det blir mycket nytt i restaurangen i allt elände, och det känns positivt efter det som hänt.

När vi tittar in i matsalen och köket så ser det ut som det klarat sig riktigt bra, vad vet ni om skadorna på byggnaden och innehållet?

– Det verkar som att köket klarat sig bra, med det vi vet än så länge. Matsalen har klarat sig, men toaletterna är borta och måste byggas nya. Alla möbler i matsalen kommer att saneras.  


Det är inte bara ni som drabbats utan även hela er personal. När man följer er på era olika sociala medier så har ni verkligen aktiverat er med eran personal, hur gick tankarna där?

– Vi försökte att skapa en rutin att vi skulle träffas en gång i veckan. Vi fick ett samtal med Ann Bjerdén på Näringslivscentrum samma vecka som det hände. Det kändes väldigt bra, och vi bestämde att vi skulle ses en gång i veckan, blicka framåt och ta vara på tiden och träffas kontinuerligt. Vi har ju öppet 49 av 52 helger om året, så att den sociala biten med våra medarbetare skulle fortsätta och den var väldigt viktigt för oss.

Efter detta tragiska som hänt, så känns det faktiskt som vi hittat en ny fas tillsammans. Man blir så sammansvetsad när man jobbar tillsammans så det var väldigt viktigt att behålla den teamkänslan.

Ni var på julmarknaden, hur var det?

– Det var faktiskt jätteroligt. Det var så mycket folk på julmarknaden. Vi kände ganska tidigt att vi ville aktivera oss som personalgrupp och samtidigt träffa alla personer i Lysekil som bara öst kärlek över oss. Det var fantastiskt att träffa alla och ta emot den kärlek som gavs och samtidigt besvara de frågor vi kunde svara på. Det värmde både kropp och själ.



Vidare har ni även den populära julpåsen. Hur gick tankarna om den?

– Julpåsen var planerad sedan tidigare. Men sedan det inte gick att genomföra julbord, så kändes det ännu mer självklart att vi skulle försöka att fortsätta med den.


Hur var responsens på den?

– Så positiv. Julpåsen startade ju också i något annat dåligt som när vi hade pandemin. Nu hade vi ingenstans att vara, men vi var i kontakt med Lysekils kommun och även Havsbadet. Oscar har ett väldigt fint kök, men tyvärr är kylmöjligheten för liten där. Vi tog kontakt med familjen Johansson och Havsbadet och de tog emot oss med öppna armar.


Hela gänget samlat på Havsbadet och Taste i Lysekil i jobbet med Julpåsen.


Jag såg att redan på morgonen när branden var, att ni skrev att ni blivit erbjudna att komma och vila, äta och så vidare, det måste varit en fantastisk känsla?

– Ja, men vi fick ett meddelande ganska tidigt från Åsa och Bettina på Strandflickorna att vi kunde vara där om vi behövde och det är vi mycket tacksamma för.

För er som vill hålla er uppdaterade om NH5 så följer ni dem på olika socialamedier som

Facebook och hemsida.

En rullande pickup överraskade Jakob och Philip när de stod och fiskade

Med ren tur så klarade sig alla utan några större skador när en liten lastbil började rulla vid Andersson kaj nu på tisdagseftermiddagen i Lysekil. Philip berättar att han precis fångat en makrill och böjde sig ner för att kroka av den när han ser något i ögonvrån.


Jakob och Philip

– Jag ser i ögonvrån att någonting rörs sig emot oss. Bredvid står det en annan herre och jag ser den och kastar mig åt sidan och den andra mannen blev träffad lite på axeln tror jag. Det var precis på håret att inte lastbilen åkte över kajen. Mina fiskegrejer blev krossade och även mitt årskort till GAIS, men alla är oskadda och det är det viktigaste.


Kompisen Jakob blev också nästan påkörd och det handlade bara om några millimeter berättade Jakob. Orsaken till detta var troligtvis att föraren hade glömt att dra handbromsen så bilen började att rulla iväg mot vattnet.

Räddningstjänsten Mitt Bohuslän säkrade upp lastbilen och berättade att de inväntade bärgare för att dra upp fordonet. En av räddningstjänsten män berättade om att tankarna föll på när en Volvo PV krockade med U-båten Bävern i Lysekil år 1961.

Petter Restorp boende i Lysekils kommun sprang 25 mil i ”Marathon des Sables” i den marockanska öknen

Idag får ni möta ultralöparen Petter Restorp på bloggen som är Sveriges bästa bergslöpare på de allra längsta ultradistanserna. När jag besöker Petter så har han precis kommit hem från etapploppet ”Marathon des Sables” som avgjordes i den marockanska öknen. Att han och familjen hamnade i Lysekil beror på intresset för den fina bergsklättringen som finns i Lysekil.  

2018 vann han loppet ”Kullamannen”, 2019 blev det en fjärdeplats på långa distansen i ”Marathon du Mont Blanc”, 2021 kom trea på den 35 mil långa loppet ”Tor des Geants” och 2023 vann han två långlopp i Italien i närheten av Trieste och Gardasjön.


Petter Restorp

Vi träffas ute på landet en bit utanför Lysekil och det är en underbar morgon och jag ber Petter att berätta lite om sig själv.

– Jag är född i Karlstad, men flyttade ganska tidigt till Nora i Bergslagen. Efter det så har jag flaxat runt en del och bott i Nordnorge, och där jobbade jag bland annat med klättring. 2014 flyttade vi till Frankrike för jag fick ett jobb där. Strax efter det så fick vi två barn.


Foto: ©Remi Fabregue

Foto: ©Hanna Restorp


– Senare i livet så var det klättringen som tog oss till Lysekil. Klättringen här är i världsklass och den är inte att så vida internationellt känd. Jag jobbar som heltidsbrandman i Uddevalla på Mitt Bohuslän och stortrivs i Lysekils kommun.


Foto: ©Stefan Wulf


Hur startade intresset för löpningen?

– Intresset för löpningen har alltid funnits där och har fungerat som komplementsträning till klättringen. Men när vi flyttade till Frankrike så blev det ett sätt att upptäcka omgivningen på. Jag upptäckte samtidigt att man kan ta sig långt och få mycket naturupplevelse tillbaka på lite kortare tid än man får genom klättringen.

Det blev mer och mer löpning i bergsmiljö. Jag var med på någon tävling och det gick bra och sen blev jag intresserad av att vara med i tävlingar med längre sträckor.

Alpmiljön bjöd också in till att varva löpningen med mina klätterkunskaper. Lite alpinklättring och alla möjliga äventyr som var på gränsen mellan alpinism, ultralöpning och en del tävlingar.


Foto: ©Gaia Panozzo

Jag såg att du gjort bra resultat på olika tävlingar, kan du berätta mer om tävlingarna?

– Ja, det har gått bra. Ett tag så sprang jag flera 10 mils lopp i bergsmiljö. Efter det så har jag gjort lite andra saker som ligger lite utanför ramen för springtävling. Det har blivit lite mer som en upplevelse där andra faktorer spelar in, och det längsta där har varit 35 mil i bergsmiljö och nästan 25 000 höjdmeter. Då har jag varit ute i 3 dygn ungefär.

Totalt under de 3 dygnen så sover jag totalt 1 timme och 10 minuter uppdelat på två tillfällen. Men det är ju det som kommer in då med planering av mat och sömn på ett annat sätt. Det blir en annan typ av utmaning än bara löpningen.


Foto: ©Ben Tibbets

Du måste bli väldigt utmattad av en sådan tävling?

– Ja, det är klart man blir. Det är på gränsen på vad man klarar känns det som. På något sätt så kommer man igenom det, och det är en mycket häftig upplevelse och samtidigt så drivs jag av sporten i det och tävlingsmomentet.

Samtidigt är det lockade med sådana utmaningar där man testar sig själv på olika plan när det blir lite mer komplext.


Nu har du varit i Marocko och tävlat, hur var det?

– Jo, totalt så sprang jag 25 mil som är uppdelat på 6 etapper med 1 etapp om dagen. Man springer olika etapper varje dag som har lite olika längd. Den kortaste etappen var sista dagen på 2 mil och den längsta var 8 ½ mil.

Foto: ©Ian Corless

– Man bär med sig allt man behöver för dessa 6 etapper. Man har sovutrustning, mat och kokutrustning och allt man behöver under dessa etapper. Jag har haft framme köksvågen ett antal gånger säger Petter och skrattar. Det finns en minimivikt på 6 ½ kg på ryggen och maxvikten är 15 kg. 15 kg vill man inte ha för det påverkar rätt mycket. Det man inte behöver bära på är tält och vatten. Sedan bär det av i sand och ökenlandskap.

Under tiden man springer så finns det checkpoints som finns med jämna mellanrum med olika vätskekontroller. De flesta utan dagarna så låg temperaturen mellan 35–38 grader. Det gäller att dricka så mycket man kan, men det går inte riktigt att kompensera för all vätskeförlust så man blir lite dehydrerad.   


Kan du berätta om någon av de dagar du var ute i öknen? 

– Andra dagen så började man vid 7-tiden. Dag två var 4 mil. Man får gå upp i hyfsad tid så man inte har frukosten i halsen när man ger sig i väg. När man vaknat och är klar så beger man sig till dagens startlinje där all drar i väg genom sanden.

Det är lite blandat underlag, Ibland är det platt och lite löpbart med lite hårdare mark. Men rätt ofta var det sandigt och lite som att springa på en strand och vidare upp på sanddynor med hissnande vyer.

Foto: ©Antonio Miranda, Arnaux Cailloux


– Efter cirka 4 timmar så kommer man i mål och då får man kvittera ut sitt vatten och börja ladda om och fylla på med energi och ta hand om sin kropp inför nästa dag.

Är det många som är med och springer dessa lopp?

– Ja, det är det. Jag har inte riktigt koll på hur många som är med men det var säkert över 900 personer från hela världen som var med och sprang. I år var det 38:e upplagan av loppet, men mitt första deltagande.  

För mig var det första gången att tävla i en öken och med etapplopp och jag kom på en elfte plats. Jag var även med i en lagtävling med två italienska killar där vi kom trea.


Foto: ©Antonio Miranda, Arnaux Cailloux

 
Hur mycket tränar du?

– Jag springer nog i stort sett varje dag. Innan du kom hit var jag ute på en runda på 12 kilometer. Jag brukar lägga upp ett program på min träning i november med en mycket ambitiös plan som brukas suddas ut ju närmare sommaren jag kommer, för det dyker alltid upp en massa andra saker som verkar roligare. Jag äter inte någon speciell kost, utan blandat kost med lite grönt fungerar utmärkt.


När springer du nästa lopp?  

– Jag skall tillbaka till Italien och springa ett kortare lopp på 6 mil vid Gardasjön. Senare i sommar har jag också ett lopp i Cortina som är på 12 mil.


Foto: ©Stefan Wulf


Hur ofta hinner du med att klättra?

– Nu klättrar jag väldigt lite. Men vi kom hit i slutet av förra sommaren och installerade oss, men nu kan jag nog tänka mig att klättra lite mer igen.

Här kan du följa Petter Restorp på Instagram

Stort tack Petter för intervjun och lycka till med det fortsätta tävlandet och bergsklättringen.

Alla foton använder jag med tillstånd av Petter Restorp.