Idag får ni följa med till Stackhallen Lantbruk i Brastad, ett familjeföretag med djuren i fokus. Jag träffade Lotta Axell som tillsammans med sin man Kim driver Stackhallen Lantbruk med gård både vid Stackhallen och Sköllungen i Brastad.

För fyra år sedan startade Lotta med namngivning på kvigorna som föddes som en rolig grej. Idag får flera kvigor namn eftersom personer som följer Stackhallen på Facebook och som skickar och frågar om de får ge sitt namn till kvigorna som föds. Mer om detta och mycket mera får ni på dagens reportage om Stackhallen Lantbruk på bloggen.

Lotta och Kim Axell

Hur startade detta med Stackhallen?

– 1987 träffades jag och min man Kim. Han hade bestämt sig för att gå på Dinglegymnasiet för att bli bonde och jag skulle bli barnskötare.

Min farfar bodde här på gården och min pappa ägde gården. På den tiden fanns det inga djur på gården. Pappa skötte skogen och odlade lite. Detta med att gården fanns gjorde det möjligt för oss köpa våra första djur. Det var 1989. Vi har hängt ihop sedan jag var 16 och han var 15 år. Där började vi sakta men säkert bygga upp en besättning. När farfar gick bort så flyttade vi hit och byggde ett nytt hus på gården. Innan så var vi boende i närheten av gården.

Hur många kor har ni?

– Idag har vi 70–80 kalvande kor på denna gård. På Sköllungen har vi cirka 40 kalvande kor. Vi styr tjurarna och släpper till dem i mitten och slutet på mars. Det innebär att vi klarar jul och nyår utan att det föds några kalvar. I januari, februari och mars kalvar de med några eftersläntrare. Då har kalvarna blivit så stora att då kan de börja att äta gräs när vi släpper ut dem.

– Vi har inga mjölkkor utan all mjölk går till kalvarna. Kalvarna äter sig mätta på det som växer. Så mjölk och gräs har de rikligt med. Det är min man Kim som är proffs på detta med djuren och har tillsyn på djuren varje dag som de är ute och betar.

Här har vi tjurarna Kalle och Elton. Elton står i bakgrunden och de båda ville gärna bli klappade

Hur är det med rovdjur, har ni haft problem med dem?

– Det har strövat förbi någon varg, men det har aldrig varit några problem. Däremot när vi hade får för 10–15 år sedan så var det ett lodjur som tog något får. Hjort och vildsvin finns det gott om. Vildsvinen ställer till det både i skogen och på vallar.

Vad jag förstår så odlar ni även allt själva?

– Ja, vi odlar allt själva. Vi odlar även spannmål, men tyvärr inte i den mängden som behövs utan vi köper in halm. Sedan samarbetar vi även med andra bönder runt omkring i närområdet.

Sen har ni även skog som ni sköter om. Kan du berätta mer om den?

– Skogen är Kims stora intresse på vintern. När han gjort ladugårdsturen på morgonen så kör han till skogen varje dag. Antingen gallrar han eller fäller träd. Där får han även hjälp av vår svärson och vår yngste son till viss del på helgerna.

Kim med ett av sina arbetsfordon han har när han jobbar i skogen. Kim berättar när vi träffas att han älskar vintern och kunna jobba i skogen, och mycket snö skall det vara då trivs han extra mycket.



Kvigorna som föds får namn av era Facebookföljare, hur kom du på idén till detta?

– Jag tror att det startade för fyra år sedan. Det var några av kollegorna på jobbet som fick sina namn på kalvarna som föddes. Då var det någon som sa; ”varför får inte jag mitt namn på en ko?”. Sen har det spridit sig och nya kollegor har kommit till jobbet på Ängens förskola och det har spridit sig till släktingar och kompisar med mera.

Nu kommer det meddelande på Facebook från folk som vill namnge en nyfödd kviga. Sen händer det att någon äldre namngiven kviga får en kalv och då har jag meddelat detta till personen att nu har din kviga fått en kalv. Det är väldigt roligt och de har alltid olika färger och det blir lite personligt.

Vi har även fått förfrågningar på manliga namn, men tjurarna säljer vi vidare när de är runt 7 månader. Kvigorna har vi kvar och dem kan man följa i säkert tio år framåt.

Händer det att de kommer och tittar på kalven de fått namnge?

– Ja, det har hänt. Fast det är lättare att man kommer på sommaren när de går ute i hagen.



Du har även ett stort intresse för husdjur och hästar med mera, hur kommer det sig?

– Hästarna som vi har alltid varit mitt intresse. Hästarna är min träning för kroppen, de håller mig rörlig. De rensar ur huvudet och man får så mycket energi med att ge sig ut i skogen på hästryggen.

Djuren har samtidigt en avkopplande känsla. När jag kommer hem från jobbet så går jag till ladugården och är där 2–3 timmar och pysslar med olika saker varje kväll. Vi har även höns, påfåglar, katt, hund, undulater och nymfparakiter. Vi trivs med djurlivet på gården.

Lotta med påfåglar och höns

När man kommer till eran avfart så står det förutom Stackhallen även Stockholm?

– Jag vet inte hur långt tillbaka detta med Stockholm sträcker sig, men gården här har gått i släkten i cirka 300 år. Men inte i rakt nedstigande led. Jag tror det var så här att han som ägde gården innan min farfar tog över den som styckade av tomten. På den tiden hette det inte Stackhallen utan Stockahalla. En liten bit bortanför oss så ligger det ett hus och den tomten har namnet Stockholm.

– För väldigt längesedan var det ett norskt kloster som ägde gården och då hade den ett norskklingade namn. Mannen som köpte den avstyckade tomten från Stackhallen tog det gamla namnets första del och sitt efternamn och gjorde till namn på sin nya tomt. Han tog alltså ordet Stock från Stockahalla och lade till sitt efternamn Holm och det blev Stockholm. På kartor så står det Stockholm, så det är ingen hitta på grej.

Säljer kött vid olika tillfällen

På Stackhallen Lantbruk kan man även köpa köttlådor vid olika tillfällen. Oftast så kan man se detta på deras Facebooksida när man kan beställa lådor. På sommaren har de även utegrisar som slaktas lagom till jul och som där kan man också beställa köttlådor. Det blir som en jullåda med julskinka, tjocka revben och köttfärs till köttbullar med mera. De gör även en egen korv i samarbete med Kustcharken som har namnet Stackhallare.

Ni kan följa Stackhallen på Facebook.

Tack Lotta och Kim att jag fick hälsa på hos er.