Idag får ni möta en kille på bloggen som heter Marcus Christensen och som med stor framgång skapar musik på nätet. På Spotify och andra kanaler heter han idag Takahashi Jones.

Hur startade ditt intresse för musiken?

-Det hela började med att farsan (Gunnar Christensen) köpte min första synth till mig när han jobbade på Tempo där Kappahl ligger idag. Det var så fräckt då man kunde göra olika ljud och även spara dem. Det var ganska ovanligt då. Jag spelade in ganska mycket på kassettband och kunde på så vis kompa mig själv.

Jag är född i Lysekil, men växte upp i Partille. I Partille var det mycket musik och på den tiden tillhandahöll kommunen replokaler lite överallt. Vi hade bland annat ett rum i samma byggnad där Ace of Base höll till och man stötte ju även på annat folk som några av killarna i LOK och så där. Fritidsgårdarna var en viktig grogrund för musiklivet.

Jag var med i lite olika skojband, och då var det främst hårdrock som gällde. Man spelade ju bara covers då. Mycket Kiss, Iron Maiden och så. Det lät ju ofta hellre än bra. Men det var roligt.

Spelade du keyboard då?

– Ja, men även lite trummor och någon bas, men främst keyboard. Syntharna lät ju på den tiden ganska skräpigt om man jämför med dagens hårdvara. Det som är roligt är att nu strävar många tillverkare efter att få tillbaka ljudet från tiden. Tack vare populära genrer som synthwave och citypop så är det retroljudet mer inne än någonsin.

När flyttade du tillbaka till Lysekil?

– Eftersom mamma och pappa skilde sig när jag var liten så växte jag upp i Partille. Jag hälsade på farsan ganska ofta i Lysekil och längtade ofta tillbaka hit. 1996 så tog jag steget och valde att flytta tillbaka till Lysekil. Det är det bästa jag gjort. Jag älskar den här staden.

Jag flyttade hit och arbetade bland annat på Lysekils Havsdelikatesser. Musikintresset gjorde att jag ganska snart var med och startade band. Första konstellationen hette Red Light District och vi kom tvåa i Rock of Bohuslän.
Det var synd att de lade ner den tävlingen. På den tiden var det ett väldigt bra musikliv här i Lysekil med olika platser som man kunde vara och repa på. Den lokalen som låg uppe vid Ulseröd som Benny Engels hade var fantastisk.

Efter det att Benny försvann så har det stagnerat. Jag tycker att det är synd för det finns folk som vill spela men det finns inga lokaler idag. Det skulle finnas något center för ungdomar som vill hålla på med sin musik.

Vi startade Red Light District runt 1997 och lade ner kort efter Rock of Bohuslän. Efter det blev det Keeper i ett par år. Vi spelade in en skiva med hjälp av Niklas Aston i lokalen på Ulseröd. Väldigt roliga minnen från den tiden. Det blev aldrig något mer än så tyvärr men skivan finns kvar. Det låter oerhört ostigt.

– Det som fick någon slags genomslagskraft var när vi startade Dragonfly 2002 och otroligt nog fick som helt okända, spela in en fyraspårig demo på legendariska Studio Fredman i Göteborg.

 “Studio Fredman är en inspelningsstudio i Göteborg, Sverige, som 1990 startades och fortfarande drivs av producenten Fredrik Nordström. Många av Sveriges framgångsrika metalband har spelat in flera av sina album i Studio Fredman, bland andra In Flames, At The Gates, Hammerfall, Opeth, Dark Tranquillity, Soilwork, The Haunted och Arch Enemy, men även norska Dimmu Borgir, brittiska Bring me the Horizon och Panic! at the Disco från USA. Skivbolag som studion samarbetat med är bland andra Nuclear Blast, Century Media och Metal Blade Records. Källa Wikipedia.”

– Vi kontaktade ägaren om vi kunde få komma och spela in hos honom, eftersom han var ute på Europaturné med sitt band Dream Evil hade han egentligen inte tid. Dock slumpade det sig så att vi fick nycklarna till studion och fick klara oss själva i fyra dagar efter lite instruktioner av en studiotekniker Patrik J. Sten från bland annat Passenger, The Fifth Sun och sedermera även Dream Evil.

Det var ju något helt fantastiskt speciellt att få gå runt där, omgiven av utrustning för hundratusentals kronor, där så många av banden man själv lyssnade på hade spelat in. När vi inte var i studion sov vi hemma hos morsan i Partille. Men vi var i studion så mycket vi kunde. Sista dagen kom Patrik tillbaka och hjälpte oss få ihop en duglig mix av allt vi spelat in. Även Fredrik (ägaren) tittade in och drack kaffe med oss och pratade om ditten och datten. Ett minne för livet helt enkelt.

– Mixen som Patrik gjorde behövde mastras. Det innebär att man finputsar ljudbilden så att materialet låter som en färdig produkt och det gjorde vi hos Göran Finnberg som får betraktas som en legendar inom studioteknik.  I samma veva bytte vi även namn från Dragonfly till Her Whisper för att undvika rättighetsstrul med ett annat band.

Mastern var sedan klar så att vi kunde bränna egna demoskivor och skicka runt till skivbolag runt om i världen. Efter några månaders tystnad så fick vi napp. Tyska STF-Records var intresserade och ville prompt träffa oss ansikte mot ansikte innan vi skrev på något kontrakt. Så vi åkte drygt 200 mil i en fallfärdig skåpbil ner till Bochum för att förverkliga detta.

-Sedan följde några år under tyskarnas flagg. Vi spelade ganska hård symfonisk metall.
Två skivor blev det, Children of the Black Soil (2004) och The Great Unifier (2006).

Båda skivorna, och den sista i synnerhet, fick strålande betyg av tidningar och onlinepublikationer. Vi hade ett väldigt högt snittbetyg totalt sett. Jag är än idag väldigt stolt över vad vi åstadkom med Her Whisper.

Vilka var med i bandet Her Whisper?

-Magnus af Nestergaard på sång och sologitarr, jag (Marcus Christensen) på keyboards, André Kallin på bas och Kenneth Gilbert på trummor. Christian Lind var även med i Studio Fredman och spelade in demon men hoppade av strax innan vi fick kontrakt. Christian Widén på gitarr var med på skivan The Great Unifier. 

– Våren 2009 bytte vi namn till Sinners Paradise samband med gitarristen Christian Widéns avhopp. Kort därefter var vi nära på att skriva kontrakt med svenska Blue Topaz Records men drog oss ur efter att det var oegentligheter i kontraktet. Sinners Paradise fanns fram till 2011.

Du fick kontakt med större kända artister, hur gick det till? 

-Det var tack vare mitt nyfunna intresse för att koda hemsidor och grafisk design. Jag fick kontakt med Mike Wead, känd från bland annat Mercyful Faith och King Diamond.

Jag skrev helt sonika till honom på MySpace att din sida ser ut som skit. Du som är så pass stor ska ha en snyggare sida. Jag kan göra om den helt gratis. Han blev väldigt paff men tacksam och sedan dess har vi hållit kontakten. Jag fick förfrågan om att designa logotypen på hans signaturgitarr som han släppte i samarbete med amerikanska Jarrell Guitars. Det var riktigt roligt och en stor ära.

Mike har även varit med och lagt gitarrsolon på två skivor och så fick vi som Sinners Paradise även vara förband till hans band Bibleblack på en spelning i Trollhättan. Nu håller jag på att designa omslaget till en kommande skiva med ett av hans äldre band. Det är kanske lite hysch-hysch så jag säger inte mer än så.

Sedan fortsatte du med Structures of Deceit 2013-2014 och Archetype Zero 2014-2015. Men redan 2012 hade du ett synthprojekt med Styrofoam Samurai mellan 2012-2014, Cobra Strike Force 2014-2017 och från 2016 och framåt med Takahashi Jones. Kan du berätta mer om synthprojektet?

-Efter att vi slutade med Archetype Zero så började jag producera själv igen.
Detta var i samband med att synthwave-genren kom tillbaka stort.

“Synthwave, som också kallas Outrun, är en musikstil influerad av 1980-talets soundtrackmusik.^[ Musiken är inspirerad av filmmusik och TV-serier från 80-talet, TV- och videospel, och delvis också från popmusik från 80-talet, italo och new wave från 1980-talet. Stilen är i första hand instrumental, och innehåller ofta klichéartade element från 80-talets musikproduktion, så som elektroniska trummor, gate:ade reverb, samt basgångar och melodier spelade på analoga och digitala syntar. Moderna element som så kallade sidechainkompression används också flitigt .Musikgenren använder även flitigt andra sorters media lånad och inspirerad av 1980-talet. Albumomslag har oftast ett bildspråk, färgval och fonter från det typiska 80-talets populärkultur. Källa Wikipedia”

– Eftersom jag är väldigt svag för allt med 80-talsanknytning så var detta en naturlig väg att gå. Tillsammans med en likasinnad arbetskollega på H-Fönstret, Henrik Pihl så startade vi projektet Cobra Strike Force.

-Vi släppte några låtar som blev väldigt omtyckta och blev ofta tillfrågade om vår musik kunde användas i olika videomontage, skolprojekt och så vidare. Efter ett tag lade vi Cobra Strike Force på is då vi egentligen aldrig hade tid att göra musik tillsammans. Mycket beroende på att vi jobbade på samma jobb men hade olika skift. Sen var det ju familjeliv och lite annat som kom i vägen.

Istället började jag producera synthwave under alias Takahashi Jones. Namnet är väl en blinkning till 80-talsestetiken i stort. Det ska låta lite töntigt på ett fräckt sätt. I början använde jag mig av sidor som Soundcloud och Bandcamp för att marknadsföra min musik. Sedan när distributörstjänsten Distrokid lanserades så kunde gemene man få ut sin musik på allehanda digitala streamingtjänster som Spotify, Apple Music och så vidare utan att behöva ha ett skivkontrakt i ryggen.

– Det har hjälpt mig att sprida min musik något oerhört. Dock så kommer merparten av pengarna jag tjänar på musiken inte från Spotify utan från just sidor som Bandcamp där folk själva väljer vad de vill betala. Merparten är oerhört generösa. Det som värmer mer än pengar är dock alla fina kommentarer jag får av folk som gillar min musik. Det är verkligen häftigt att kunna beröra folk på det sättet.

-Men det har gått bra som Takahashi Jones med. Jag har blivit intervjuad i en australiensk radioshow. Jag medverkade även i webradioshower som populära Synthetix Sunday där mina ljudbaserade sketcher var ett stående inslag som var väldigt populärt.

Jag har medverkat på allt från hyllningsalbum tillägnade artister som John Carpenter och Harold Faltermeyer, konceptalbum som handlade om NASAs Pluto-sond till rena välgörenhetsprojekt där all förvärvad inkomst gått till olika organisationer. Allt detta samarbete med artister från världens alla hörn har gett mig vänner för livet, och en massa fans såklart.

Du har även gjort samarbete med andra artister som Stilz med låten Starcrash som har över 2,7 miljoner streams på Spotify?

– Ja, men det stämmer. Jag har gjort lite samarbeten här och där. Just med Stilz var det ett hjärteprojekt då jag lärt känna honom under åren. En trevlig prick från Kanada som är väldigt lätt att jobba med. Även min första remix med honom rönte stor framgång och spelades flitigt av streamers på diverse YouTube-kanaler.

Har även remixat låtar av Robert Parker, The Encounter, Renz Wilde och The Midnight. 2023 samarbetade jag med en svensk artist som heter Riddlis. Vi släppte låten Moments ihop och den blev också väl mottagen. Det blir mera låtar från den konstellationen framöver vad det lider.

Just nu ligger den en remix och väntar på släpp där jag samarbetat med både Stilz och The Encounter på en cyberpunk-influerad skiva. Det kan bli en hit.

Hur ser framtiden ut för dig och musiken?

– Jag har väl utvecklats något och är inte enbart fast i just synthwave längre, men det är instrumental syntmusik som jag gör främst. Jag har snöat in lite på ambient musik också. Det är mer som ljudlandskap egentligen. En audiell upplevelse.
 

Hur får du idéer till en låt?

– Jag har väldigt lätt för att tolka intryck. Det kan komma när som helst. Till exempel när jag jobbar eller när man ligger hemma och precis ska somna. Då får man snabbt nynna in det på mobilen eller springa in till studion och spela in det på klaviaturen.

När får vi höra dig sjunga på dina låtar?

– Jag tror jag kan sjunga och är inte tondöv. Det skulle vara roligt att få träffa en sångpedagog och få reda på vad man har och vad man kan träna upp. Jag har haft lite funderingar på att köpa en bra mick och testa. Vi får se vad framtiden ger. Men mer musik kommer i alla fall, det är helt klart.