Jag och många med mig har säkert någon gång läst om Helena och Fredrik Norberg som 2016 startade sin livs resa från Lysekil med segelbåten Wilma. Fredrik eller Tjoppe som han kallades är son till Felix som hade Sjösäcken här i Lysekil.

Tjoppe & Helena

Den 21 januari 2008 startade de bloggen Projekt Sunshine som var en båt från Torekov som hette Orskär och som de la ner hela sin själ i och byggde om till en helt otroligt fin restaurangbåt. Första inlägget som Helena skrev på bloggen började med följande text:

På denna blogg kommer ni kunna följa arbetet med vårt båtprojekt. Den fick sin allra första början för ungefär 3 år sedan. Önskan om att leva ett liv, bortom vardagens ekorrhjul, med en båt där man förverkligar sina drömmar låg till grund för denna idé. Målet är att få bygga om ett fartyg där någon form av verksamhet kommer att bedrivas en dag. Ett livsprojekt där inte bara målet räknas utan även vägen dit. Och nu är vi på gång.

M/S Sunshine af Sweden. Foto: privat

Båten finns där på riktigt och det första spadtaget är avklarat. Vi hoppas ni har tålamod att följa vår väg till målet på denna blogg, för vi talar om år. År av fysiskt hårt arbete, tekniska lösningar, ekonomiska uppoffringar men samtidigt en möjlighet att få utlopp för design, kreativitet och känslan av stolthet och en och en annan kopp te på däck i soluppgången på havet och betrakta livet och naturen i realtid. Vi hoppas även kunna vara en inspiration för människor som går med egna drömmar men som inte vågat kasta sig loss.

Skepp och hoj! Tjoppe och Helena.

Wilma en båt i ferro-cement

Efter M/S Sunshine af Sweden blev det båten Wilma som är en båt i ferro-cement och är nästan som en flytande sten. Namnet Wilma kommer från TV-serien Familjen Flinta. The Flintstones, är en gammal amerikansk tecknad tv-serie som utspelar sig i en stenåldersmiljö. Och då de har en ”stenbåt” så lämpade det sig inte sämre än att deras båt blev namnad efter Fred Flintas fru, Wilma. Bakom både namn och båt stod Tjoppes föräldrar.

Wilma. Foto: privat

Fredrik Tjoppe Norberg 19 juni 1966–28 april 2023

Eftersom jag följt bloggen med Tjoppes och Helenes äventyr och under 2023 så fanns det en tanke på att göra en fortsättning på min blogg om deras äventyr. Bland annat hade de drabbats av späckhuggare som attackerat deras roder på Wilma. Men de skulle drabbas av något ännu mer fruktansvärt som man inte ens önskar sin värsta fiende. Tjoppe fick reda på att han hade en obotlig cancer. Fredrik ”Tjoppe” Norberg gick bort den 28 april 2023.

Helena kom till Lysekil och vi träffades och pratade. Vi grät, pratade minnen och även om jag inte träffat Tjoppe och Helena speciellt mycket, men när vi träffades och gjorde blogginlägget med deras äventyr så var det precis som vi känt varandra hela livet.

Här kommer ett gästspel från Helena där hon berättar om denna fruktansvärda händelse. Det var helt och hållet Helena som frågade mig om jag tyckte det var okej att vi gjorde ett blogginlägg trots allt. Det har gått några veckor sedan vi träffades och nu är Helena tillbaka hos Wilma och troligtvis så har hon en köpare på båten. Under här följer texten från Helena.

Vill ni komma i kontakt med Helena så ligger det en länk till hennes hemsida längre ner i texten.

Foto: privat

Så hände det som absolut inte fick hända

Vi sitter i sängen på sjukhuset i det rum vi blivit tilldelade och i väntan på provsvar, spelade vi Yatzy. Bredvid oss står resväskorna vi fått med från Lissabon. Med segelbåten lämnad på varvet där, knappt låst och bommad, hade vi plötsligt fått ett infall att flyga hem i stället för att söka vård på plats.

Fredrik och Helena på Wilma. Foto: privat

Beslutet tog vi efter att min man Fredrik (även kallad Tjoppe och son till Lysekils framlidna Kapellmakaren Felix på Sjösäcken) hade gått med krånglande mage ett tag.

Helena, Tjoppe och Felix

Ingen egenvård hade hjälpt och nu närmade det sig sjösättning. Då gick det inte an att ge sig ut på havet utan att kolla upp först. Vi hade valt att ta oss hem till Halmstad och söka vård där, i stället för att betala dyr vård i Portugal med språklig barriär. Sagt och gjort, tidigt en morgon i mars kliver vi in på akuten på Halmstad sjukhus. Vi får det bästa tänkbara mottagandet och snart är prover tagna och röntgen gjord och på kirurgmottagningen får vi ett rum för oss själva.

När läkaren i sällskap av en sjuksköterska kommer in på rummet lägger vi ifrån oss Yatzy-spelet och snart tar läkaren till orda. ”Jag är ledsen att meddela att proverna visar att det är cancer”. Det vi hör, tror vi först inte är sant. Men när läkaren ser att informationen sjunkit in, fortsätter han. ”Tumören sitter i bukspottkörteln och den är spridd till lever och lunga… tyvärr finns det inget vi kan göra”. Beskedet kom som en chock.

Min man hade fram till denna dag varit kärnfrisk, sånär som på att magen krånglat under några veckor. Inte särskilt ont, inte särskilt trött – utan mer som en slags uppkördhet, som symptom på magkatarr. Fast med den skillnaden att det inte hade velat ge med sig. Aldrig kunde vi väl tro att det berodde på någon så allvarligt som cancer, obotlig sådan. Reaktionen lät inte vänta, utan där och då rasade vi.

Vi föll i varandras armar i gråt och förtvivlan medan solen sken utanför fönstret med löfte om en annalkande blomstertid. Med ens insåg vi att seglingen nu nått sitt slut. De solpaneler vi surrat på däck på vår segelbåt Wilma, som skulle levereras till ett välgörenhetsprojekt i Gambia, skulle aldrig bli av. Tillsammans skulle vi aldrig få uppleva Kap Verde, Gambia eller Västindien. Våra drömmar och vårt liv med segelbåten Wilma hade nu nått vägs ände. För faktum var, att nu höll livet på att rinna ut för oss…

Det här är vad jag berättar för Glicko när vi möts en solig sommardag i Lysekil. Sedan vi avseglade från Nicanders Båtvarv i Lysekil för några år sedan, har vi hållit kontakt. Och Glenn har följt oss på vår färd söderut och vidare in i Medelhavet. Där seglade vi runt i fyra år, mesta tiden i Grekland. Och när vi i höstas återvände till Atlanten, fick vi oturligt nog påhälsningar av späckhuggare. Dessa majestätiska djur som satt skräck i oss fritidsseglare, där de utmed Portugals kust börjat attackera segelbåtarna.

Ofta har det resulterat i att båtarnas roder skadats att till följd av detta tvingats tillkallat hjälp, för att bogseras in till hamn. Och för några få, har mötet med späckhuggare tyvärr slutat med att båten sjunkit. Nu gick det inte så illa för oss, även om det blev adrenalinpåslag.

Med en halv dags segling kvar till den portugisiska huvudstaden dök tre späckhuggare plötsligt upp i soluppgången. Och innan vi hann få fram sandsäckarna vi haft med oss i syfte att skydda oss, hörde vi två rejäla dunsar mot rodret. Snart öste vi ner sand över roder och reling och det tog inte lång stund förrän späckhuggarna ledsnade och simmade i väg.

Vårt val att använda sand var något nytt och det hade uppmärksammats. Det var denna incident som Glicko tänkt skriva om. Men när vi får kontakt så har lite tid passerat och ämnet känns vid tidpunkten inte alls lämplig, för vi har just fått diagnosen. Någon intervju blir därför inte av. I vart fall fick den stå på vänt.

Men intervjun blir trots allt av. Eller närmare bestämt. När vi möts jag och Glenn är det inte alls i något syfte att något ska publiceras. Utan vi ses som vänner för en stunds samtal. Om det som hänt. Om det oförklarliga och fruktansvärda. Om hur svårt att förstå att det kan gå så fort. Om sorgen och hur det kan gå så fort från diagnos till det ögonblick då min Fredrik dör i mina armar. Det hela gick på sex veckor. Han fick diagnosen i mars och avled i sviterna av sin cancer månaden efter.

Sedan den dagen har förstås ingenting varit sig lik. Begravningen är över och jag försöker nu att orientera mig i en ny tillvaro. Det är ensamt och sorgen är ännu svår att bära. Vår segelbåt Wilma, som i många år legat i Norra Hamnen i Lysekil, är nu ute till försäljning. Och anledningen att jag tillfälligt dykt upp i Lysekil, är för att rensa i det förråd vi haft våra saker magasinerade i under tiden vi seglat.

”Vad händer nu”, vill Glenn veta.  Och jag berättar att jag tänkt resa de närmaste månaderna. Med min dator för att skriva. Till platser där jag kan finna ro. Där jag genom orden kan läka. En sväng till Portugal, sedan Italien och följt av Tunisien, om allt går som planerat. Sen, efter ett år har gått sedan och jag fått lite distans och perspektiv på allt som hänt – först då ska jag ta några livsavgörande beslut. Som frågan kring vart jag ska bo i framtiden.

Om det blir fortsatt Halmstad. Eller om jag tar beslutet att flytta upp till Lysekil, platsen där havsluften sveper dofter av tång över staden. Där ljuset är som ingen annanstans, och där jag har många vänner och finner ro för själen. ”Vi får se”, säger jag till Glenn. Sen reser vi oss från skuggan och går ut i solen. 

//Helena Norberg

(God vän med Glenn och Styrman på segelbåten Wilma och mig hittar du på projektsunshine.se )