I år firar Evja Folkets Hus 100 år och med detta firar man hela året med att göra lite olika arrangemang. I går kom gäster långt ifrån som firar 40-årsjubileum. Det var ingen mindre än Östen med Resten som gästade Evja Folkets Hus och bjöd på helproffsig underhållning. Kotte Management stod för bokningen av Östen med Resten till Evja Folkets Hus. Rolle Thörngren skötte ljudet.
Östen med Resten består idag av från vänster Staffan Lindfors, Jens Kristensen, Östen Eriksson och Gunnar Morén.
Det var precis lika charmiga som Evja Folkets Hus är. Först hölls det ett litet tal och sedan presenterades Östen med Resten till publikens jubel och applåder. Under kvällen berättades det många anekdoter från de 40 år som bandet funnits.
De raddade upp hits från deras 40-årsjubileum som bland annat: Som ett jehu, Medan tågen går förbi, Min brorsa, Från ovan, Havsörnsvalsen, Vägen hem, The birth of gammeldance, och Czardas.
Set 2 bestod av bland annat av: Den ultimata allsången (medley), Svensk folkmusik (medley), Roland highway, Ingrid Dardels polska, Kärleken & vinden, Myrstacken, Glädjens melodi, Svarta ögon och som extranummer kom givetvis Hon kommer med solsken och Gunnar Vägman.
Innan spelningen så hälsade jag på gänget och fick en mycket trevlig pratstund. Bland annat så berättade de att de spelat i Ellös Folkets Park med mera. Vi kom även in och pratade om deras kompis, hockeylegenden Thommy Abrahamsson som ett tag bodde i Kungshamn. Thommy har nu flyttat tillbaka till Dalarna.
Det blev en magisk lyckad kväll med Östen med Resten i Evja Folkets Hus.
Östen med Resten kan ni följa på bland annat Facebook
Jag fick möjligheten att läsa en bok som Brastadbördige Alvar Larsson släppt i samarbete med författaren Philip Thorsson. Philip som är Alvars bror Bengts barn-barn. Allt började via datorn och sen gick det över till att de spelade in och Alvar besökte Brastad titt som tätt. Det tekniska var inte så lätt i början, men det löste sig till slut säger Alvar och skrattar. Boken heter ”En resa genom livet”
Philip Thorsson och Alvar Larsson.
Alvar, Philip och jag bestämde träff, och under en fredagsförmiddag åkte vi runt på lite olika platser i Lysekils kommun och vi tog även en sväng till Dingle. Under förmiddagen vi åkte runt och tittade, så berättar Alvar en massa spännande saker om sitt liv om olika åkare och annat som låg i Lysekils kommun.
Under våran förmiddag berättar Alvar att det inte alltid har varit lätt genom åren. Han har hur mycket som helst att berätta om vilka turer de gick igenom, men på något vis känns det avigt och han vill nästan inte prata om allt som hänt.
Alvar började sitt första jobb på fabrik i Lysekil, han plockade och sålde svamp, drev bensinstation ihop med brorsan Bengt i Dingle, flyttade till Vänersborg och blev åkeriägare, köpte och sålde lastbilar, började importera bussar från Polen med stor framgång, köpte tomt på Trestad Center. Trestad som han byggt upp från grunden.
Han startade bilfirma i Tanum, Uddevalla, Vänersborg och Trollhättan. Hade stora framgångar med ett patent där man avsulfaterade batterier i en maskin och de fick nytt liv, som blev en superstor grej över hela världen. I både detta och bussbranschen blev han lurad och det hela med batterierna avgjordes i rätten. Senare i livet 1992 blev han även fastighetsägare och köpte bland annat det gamla det gamla fängelset i Vänersborg och byggde om till bostäder. Han har idag flertalet fastigheter som hans son och dotter driver vidare.
Boken är inte tänkt att släppas offentligt, men tack vare min gode vän Christian Claesson på Brandt i Uddevalla så fick jag chansen att få läsa boken om Alvar och hans resa genom livet. Jag blev tagen av allt som Alvar upplevt, och hans ödmjukhet inför det som varit trots lögner från andra genom årens gång.
– Det var så mycket jävelskap och tråkigheter. Men fortfarande är mycket av mitt arbete igång i många delar av världen även om jag inte är inblandad längre.
Vår gemensamma vän Christian eller ”CC” som han kallas började jobba för Alvar när han var endast 19 år gammal.
Jag tog kontakt med Alvar och vi bestämde träff i slutet av mars för att besöka ett antal platser i Lysekils kommun och även Dingle. Det blev en spännande förmiddag med Alvar och Philip där vi började i Norra Hamnen i Lysekil där Alvar endast 14 år gammal 1957 började sitt första jobb på Bansviks plåtmanufaktur.
Foto: Göran Winge.
Alvar minns hur han i början tog tåget från Brastad till Lysekil och cyklade sedan vidare och körde den gamla vägen som gick via Bansviksgatan.
Vi börjar att närma oss Norra Hamnen och på vägen dit berättar Alvar om ett hus han ägde på Drottninggatan 7 i några år, som inte ligger långt från Köpmanshuset.
– Det har inte varit så mycket tid att utnyttja huset på fritiden, jag har levt mycket ihop med mina företag och anställda.
Nu närmar vi oss det nya området i Norra Hamnen och Alvar tycker det är trevligt att få komma ut och titta på Lysekil igen. Han berättar om gamla Bansviks plåtmanufaktur. Det blev väldigt långa dagar då man även jobbade lördagar. Alvar åkte med arbetartåget från Brastads tågstation till Lysekil. En resa som tog ungefär en halvtimma.
I ett halvår tror han att det blev på fabriken. Efter att han slutade på Bansviks fabriken och började ute i Lyse hos Göranssons Speceriaffär där Hedin Automotive ligger idag. Där fanns också en bensinstation. Arbetstiderna blev helt annorlunda då han började kl. 09:00-18:00. Samtidigt hade han köpt en moped för att lättare kunna ta sig till jobbet.
ICOK på Landsvägsgatan
Vi åker vidare i Lysekil och hamnar mittemot där dagens Polisstation ligger i Lysekil. Där ligger idag ett försäkringsbolag. Alvar berättar att macken hette ICOK. Den macken ägde Alvar i lite över ett år. Samtidigt hade han vid denna tidpunkt även tankbilar.
Foto: Ragnar Bergman, Lysekils kommunarkiv.
Vi åker in på området och Alvar pekar och berättar om smörjgropar och tvätt med mera.
– Jag vet en gång, jag tror det var en lördag. Jag var nere och hämtade bensin tidigt på morgonen i Göteborg. Jag hade en som öppnade och jag lovade att komma tillbaka vid 10-tiden för att lösa av honom. På hemvägen stannade jag nedanför Ljungskile, vid pålfabriken.
Jag kunde oftast lägga mig med huvudet mot ratten och sova ett par minuter och sen vakna upp och vara helt klarvaken igen. Men den gången så vaknade jag inte förrän vid 15-tiden på eftermiddagen. Då fanns det inga mobiltelefoner som idag. De undrade vad som hänt mig när jag kom tillbaka lite skamsen för att ha sovit så länge.
Det fanns flera åkare på den tiden. Bland annat Alvar Alfredsson som hade de riktigt stora ekipagen. Han hade bland annat en lastbil som han målat i Slottsenaps färger, där det stod Slottssenap på.
Vidare då fanns även Åke Johansson som hade långtradare. Vi fick upp de stora lastbilarna och smörjde, bytte olja och till och med tvättade lastbilarna och det var ett jäkla jobb.
Göranssons Speceriaffär
Vi stannar till vid Hedin Automotive där Göranssons Speceriaffär låg. Alvar berättar att det var en riktig butik och en Esso bensinstation.
Foto: Ragnar Bergman, Lysekils kommunarkiv.
Där bilförsäljningen idag finns är tillbyggt och fanns inte på den tiden. Han som ägde bensinstation och affären bodde på övervåningen berättar Alvar vidare. Alvar körde även ut varor med sin moped. I ungefär ett år jobbade han på Göranssons Speceriaffärer.
Göteborgs Konfektion i Brastad
Vi stannar först till där busstation ligger i centrala Brasta. Alvar berättar om att han plockade mycket svamp och sålde i sin ungdom. Svampen vägde han inne på tågstationen i Brastad, och fick en våglapp på hur mycket svampen vägde. Svampen sålde han till Brofjordens konservfabrik, och det är där utlastningen på Preemraff är idag.
Efter Göranssons blev det Göteborgs Konfektion i Brastad som blev Alvars nästa arbetsplats. Jobbet blev att stryka kläder både med strykjärn och maskin. Här stannade han Alvar ett par år.
Efter att vi varit vid de gamla lokalerna där Göteborgs Konfektion låg så åker vi vidare mot Berg, där Alvar växte upp. Alvar berättar om var Granströms foto låg och den gamla bilverkstaden som de kallade Henry på verkstan. Boo Brastad började jobba där i sin ungdom tillägger Alvar.
Vi åker vidare och Alvar berättar var han gick i första -och andra klass. Det var en ganska lång bit till skolan från där han bodde i Berg. Lite längre ner på väg mot kyrkan gick Alvar i tredje, fjärde -och femte klass. Bara ett stenkast från den andra skolan gick han sjätte -och sjunde klass.
Nu är vi framme vid vägen som leder bort till huset där Alvars växte upp. Familjen hade även djur som två brukshästar, grisar och även kor så de kunde lämna mjölk. Alvar tror att de lämnade runt 30–40 liter mjölk om dagen till mjölkbilen.
– På söndagar var det populärt att åka med mjölkbilen och hjälpa till gratis. Vi åkte med till Dingle och tillbaka igen. På senare tid så hade även pappa Sture Larsson travhästar på gården i Berg.
En bit ner vid Brastad 100 så hade de även en gård med ungdjur. På morgonen när Alvar skulle cykla till skolan så gör i ordning för djuren med att ta bort gödsel och utfodra dem. De hade också hönor på denna gården. Här vid denna gården låg även en speceriaffär, som på många andra platser på den tiden.
Lämnade Brastad
Att Alvar lämnade Brastad berodde på tappen i Dingle som hans bror Bengt blivit erbjuden att öppna. Bengt frågade Alvar om de skulle öppna tappen tillsammans och det tackade han ja till. I Dingle hyrde han en trerummare endast 19 år gammal. Brodern Bengt hade lägenhet i Lysekil vid denna tidpunkten.
Foto: Privat.
Alvar bodde inte själv hela tiden, utan hyrde ut en del till två nyutexaminerade lärarinnor i ungefär samma ålder. Det var lite spännande när man bara var 19 år. Efter ett tag hyrde Alvar en enrummare för det blev för dyrt att bo i den andra lägenheten när tjejerna flyttade.
På vår utflykt denna förmiddag så pratar Alvar om Konsum flera gånger och berättar var de olika Konsumaffärer legat i kommunen. Dåtidens Konsumaffärer sålde eldningsfotogen till kunderna som hade eldningskaminer. Oftast hade butiken en 500 liters tank som Alvar åkte ut och fyllde på med sin tankbil.
Nu lämnar vi Brastad för vidare färd till Dingle. Jag frågar Alvar om han tänker tillbaka på allt han gjort som han tycker varit roligast att göra?
– Allting blir roligt när man bygger upp allt själv från grunden, men speciellt åkeritiden var mycket rolig. Bilhandeln var stimulerande, men jobbar man med ett märke så är man så styrd av generalagenten. Man får inte köpa vilket skrivbord som helst, bara för att ta ett exempel.
Jag hade över 60 anställda och ville leva ihop med de anställda, men det gick inte att greppa. Jag hade bilfirma i Tanum, Uddevalla, Vänersborg och lite i Trollhättan.
Jag trivdes att gå och prata med alla för att känna närheten till mina anställda. Det var svårt att räcka till. Jag åkte helst till Tanum för det var roligast där. När jag byggde mina hus på Trestad Center så hade jag en vision. Detta är nog 15-år sedan. Tanken var att vi skulle skapa Västsveriges största begagnatcenter.
Vidare så hade jag Rasta som skulle driva restaurang och lite hotellverksamhet. Sen detta med begagnatcenter, så visste jag att generalagenterna var så på säljarna att de skulle uppnå det här och bara sälja nytt ock så vidare.
Detta gjorde att begagnathandeln inte togs tillvara på rätt sätt. Bilarna blev stående och man kunde som exempel se begagnande bilar stå med vinterdäck in i maj. De sköttes inte riktigt.
Detta blev då min vision. Jag hade med mig Brandt och någon mer. Av någon anledning skyllde de på att det var lågkonjunktur. De blev inget tyvärr. Men detta var min ursprungliga tanke när jag byggde Testad Center.
Vad har det blivit, jo, till exempel så finns flera bilhandlare, restauranger, hotell, lekland, klädaffärer, och trafikverket med mera på Trestad Center.
2020 fick entreprenören Alvar Larsson Vänersborgsgalans hederspris 2020 Näringsliv, för att han har varit med under hela utvecklingen av Trestad Center.
Hur kom du på idén till Trestad Center?
– Jag köpte en ganska stor tomt där i slutet av 80-talet. Då var min tanke att jag skulle bygga upp ett transportbilcenter med alla olika sorters transportbilar upp till 5 ton. Detta kände jag var en marknad. Samtidigt då så höll jag på i Tanum. Det var inte så enkelt att dela sig.
Men hur det en var, så fick jag krav av kommunen att jag måste bygga på tomten jag köpt, annars skulle de ta tillbaka den. Jag hade en arkitekt som ritade upp det, där Ford är idag. Jag kontaktade Skanska och Peab. Jag bad om en offert vad det skulle kosta och bygga.
Jag fick två offerter, en på 25 och en på 23 miljoner. Jag tyckte att det var för djävligt mycket pengar, men jag gick ändå till Handelsbanken som var en de mest kritiska på den tiden. Jag lämnade över detta och fick till svar att detta såg bra ut. Då skall du veta att detta var i slutet på 80-talet och början på 90-talet. Räntan var då 15%.
Jag fick till svars att jag tycker att du skall låna 27 miljoner, för det blir alltid dyrare. Samtidigt här hade jag en del affärer med Norge där jag sålde lastbilar. Det var under en period där jag köpte och sålde lastbilar.
Norge var inte så hett, utan hade lite lågkonjunktur kan man nog säga. Jag plockade ihop lite olika entreprenörer i Norge som skulle göra detta jobbet. Jag kom till Tönsberg i Norge och ett företag som erbjöd sig att göra hela jobbet.
Jag fick en offert på hela jobbet på 14,7 miljoner. Norska företaget byggde. Samtidigt här hade jag Ford i Vänersborg i centrum. Men valde att plocka ut det till Trestad Center. Jag hade även ett stort dataföretag som flyttade in. På den vägen är det.
Nu är vi på infarten till Dingle och Alvar berättar om att Torsten Jansson tryckte tröjor till Alvar till det bolaget som han hade som hette Motorovalen. Hörnet på vänster när man kör in i centrala Dingle där det legat någon pizzeria som ser stängd ut. Detta ställe köpte Alvars bror Bengt och byggde om till korvkiosk. Där har jag handlat korv en del korv genom åren.
– Dingle var ju ett riktigt levande samhälle på den tiden, med en stor järnvägsstation. När vi började var det ett litet hus och med tre pumpar på utsidan. Vi hade även en öppen smörjgrop och en platta som man kunde tvätta på. Här stod vi och tvättade lastbilar för bland annat Evja Åkeri med mera. Ett annat jobb vi gjorde också var att spruta dinitrol under bilarna. Vi hade även en korvkiosk där vi sålde korv.
Vi körde ut koks också. Vi hade en lastbil av märket Ford. Vi var bland annat och lastade koks i Göteborg, fast då var det lite långt att köra. Så vi tog koks från järnvägsvagnar, som vi lastade på lastbilen och körde ut till bland annat Strömstad med omnejd.
Efter Dingle blev det Vänersborg
Efter Dingle så drar vi vidare till Munkedal och tar en matbit på Rasta Håby. Alvar tar fram och visar tidningen Klassiska Lastbilar. I den är ett stort reportage om Alvar och hans tankbilar.
– När det publicerades så hörde personer som köpt lastbilar av sig till mig, och det var mycket roligt att få prata med gamla kunder.
När Alvar var 23 år Flyttade han vidare till Vänersborg från Dingle, och brodern Bengt tog över bensinstationen i Dingle. Alvar startade A Larssons Oljetransporter AB 1982 så lämnade Alvar tankbilsverksamheten och började mer med att köpa och sälja lastbilar.
Även bussar har varit ett av Alvars arbete. Under 90-talet så startade Alvar med att importera bussar från Polen som var tillverkade av Autosan.
– Detta med bussarna blev så stort. Samtidigt var jag inte kunnig i detta med bussarna, men vi fick en som var riktigt kunnig i detta. Han fick köpa in sig med en revers. Reversen skulle betalas med den avkastningen från bolaget. De hade säkert gått bra. Men så blev det inte. Detta kostade mig bara en massa pengar.
Jag har även en batterihistoria där jag hade rättigheterna till all patent värden över, men det är en annan historia……
Hur aktiv är du i företaget idag?
– Jag åker ut varje morgon och sitter och lyssnar på Björn och Malin, om vad de pratar om. Ibland lägger jag mig i och ibland inte, säger Alvar och skrattar.
– Att ha med Björn och Malin i detta är så roligt. Det sista året så känns det faktiskt att man har börjat att bli gammal. Oftast förr så gick jag i skogen och tittade på vad som behövdes göra, men idag tar jag fyrhjulingen utan att tänka på det.
Malin, Alvar och Björn.
Vad gör du på fritiden?
– Vi har en lantgård, men jag har inga djur. Vi har skog och så arrenderar jag ut åkrarna. Malin min äldsta dotter har hästar på gården.
Tänker du mycket på arbete?
– Ja, hela tiden.
Är det något du ångrar genom alla år?
– Är det något man skall ångra, så är det om man skadat någon alvarligt under alla år. Det kan jag inte komma på att jag gjort.
Läser du mycket?
– Ja, det gör jag faktiskt nu för tiden. Nu har jag läst om Swedbank-skandalen med penningtvätt med mera. Jag gjorde lite affärer med Ryssland en gång i tiden.
Sportintresserad?
– Nej, jag är egentligen inte det. Jag tittar när barnbarnen spelar. Jag har lite dåligt samvete, för min son Björn är väldigt sportintresserad. När han växte upp så var detta med sport så långtifrån min värld som jag levde i. Det fanns helt enkelt inte utrymme för det.
Jag skulle ha varit med honom mycket mer. Jag ser att Björn är helt annorlunda än vad jag var. Han är med överallt där hans barn sportar.
När Björn hade fotboll eller något annat så var det min fru Berit som fick åka med honom. Jag förstår att det inte var roligt för honom att jag inte var med. På den tiden tänkte man inte på det, det är nu som de tankarna kommit.
Jag minns en gång när Björn var 5-6 år och vi satt hemma. Det var under åkeritiden och var det inte reparationer, så fanns det alltid bilar som skulle tvättas. Jag hade då hela 15 ekipage att hålla reda på. Då sa Björn; ”varför kan inte du vara hemma som alla andra pappor?”. Detta satte sig på min hjärna.
Jag är väldigt stolt över mina barn och barn-barnen. Malin och Björn jobbar i vårat fastighetsbolag. Min andra dotter Helen är läkare. Hon åker runt och föreläser och forskar. Jag och min fru Berit har varit gifta i snart 60 år.
Vilken var din första bil och var tog du körkortet?
– Min första bil var en Volkswagen. Den köpte jag när jag var 17 år. Jag var även i Tanum och bytte till mig en DKW 360. Jag hade fortfarande inget körkort. Sen bytte jag till mig en PV hos Philipssons i Uddevalla. Efter det blev det en Amazon hos Svante Thuresson i Rabbalshede. Sen blev det en annan Amazon i Dingle.
Foto: Privat.
– Körkortet tog jag hos Lundqvist i Brastad. Du skulle ha körkort i sex månader, sen fick du köra upp till trafikkort. Innan dess hade jag tagit motorcykelkörkort. Jag hade köpt lite motorcyklar av Erling I Svängen.
När vi sitter på Traden så får Alvar en idé. Vi skall åka ner till centrala Munkedal och hälsa på en nära vän till Alvar. Det blev ett mycket spännande besök och hoppas i framtiden kunna berätta mer om detta på bloggen.
Från Munkedal till Lysekil så pratar vi vidare. Alvar har en helt fantastiks livshistoria. Idag är Alvar 82 år och det kan man inte tro när man möter honom. Med både motgångar och framgång i livet och där han till och har hjälp de i efterhand som försökt lura honom. Vilken ödmjukhet.
Tack för en fin förmiddag Alvar och Philip. Philip kommer ni också att få träffa på bloggen lite längre fram.
2010 var den hårdaste vintern i Peter Lagrells minne. Idag på bloggen får ni möta företagaren Peter Lagrell som med sitt företag ser till att vi tar oss fram på våra vägar under vintertid i bl.a. Lysekils kommun.
Peter Lagrell.
Vi träffas i mitten på mars och fortfarande håller kylan i sig här på västkusten. Peter Lagrell AB ligger i Brodalen och har idag 14 personer heltidsanställda och även F-skattad arbetskraft som han tar in efter behov. Han berömmer sin personal och berättar att det är ett gott gäng på företaget.
Startade sitt företag 1984.
Peter startade sitt företag 1984 med att börja röja vägkanter åt dåvarande vägverket. Efter det har det har företaget vuxit, och idag gör företaget allt ifrån markentreprenader, väghållning, trädfällning, grävning av alla de olika slag, järnvägsunderhåll, trädgårdsarbete och grus, sand och sten i alla dess olika former. Det plus mycket annat har Peter Lagrell AB att erbjuda.
Uppvuxen i Brastad.
Peter är född och uppvuxen i Brastad. Gick i grundskolan i Brastad och efter det blev det Lysekil. Utbildade sig till bonde på Dingleskolan där han läste lantbruk under ett år.
Peters pappa och Peter arrenderade Holma, där det idag är en golfbana. Där började Peter jobba i tidigt ålder. Peter tog över arrendet från sin pappa 2002 och fortsatte jobba med gården. 2007 slutade Peter jobbet i Holma och satsade helhjärtat på sitt företag i Brodalen.
Började med att röja vägkanter.
Peter Lagrell AB började med att röja vägkanter. 1998 köpte han en betongbil och jobbade med betong i 4 år. 2001 köpte han sin första grävmaskin. 2002 slutade han med betongen och körde bara grus och anläggning med lastbilen. När han köpte sina första maskiner bodde han i Gamlestan här i Lysekil.
Idag har firman växt.
Idag har firman 4 lastbilar, 8 grävmaskiner, 4 traktorer. De 4 traktorerna sköter om röjning och slåtter av vägkanter och finns i Brodalen. Marken i Brodalen köpte han år 2000 och det var då det drog igång i större skala för Peter.
Började jobba med vintervägar 2004.
2004 startade jobbet med vintervägarna för Peter. Idag kör Peter på uppdrag av SVEVIA, som har vägunderhållet i Norra Bohuslän. Detta har företaget SVEVIA i uppdrag från Trafikverket.
Snöröjning på vägarna är en stor verksamhet i företaget.
Vintervägshållningen har en stor del i Peters Företag. Idag har de 3 lastbilar som på vintern plogar och de har även två traktorer. De har hand om alla allmänna vägar i Lysekils kommun. De har även väg 171 som går till Hunnebostrand. Även E6 mellan Gläborg till Rabbalshede plogas. När jourhavande hör av sig har de en timme på sig innan de måste vara igång med väghållningen.
Jouren för vintervägar börjar runt första oktober.
Jouren för vinterhållning börjar i den 1: a oktober eller tidigare om det behövs. Beredskapen med vintervägar pågår till den 1: a maj. De har alltid en bil som står fullastad att användas direkt när det behövs.
Peter Lagrell och Johan Josefsson sätter fast plogen på lastbilen.
Det är en jourhavande som bestämmer när Peters företag skall ut och ploga och salta.
En jourhavande jobbar åt Peters uppdragsgivare som är SVEVIA. Han sitter och läser av olika temperaturer, väderprognoser och olika givare som finns ute på olika ställen på våra vägar. Detta är en väldigt avancerad teknik som skall hjälpa till att bedöma läget här och på andra ställen i vårt land.
Det finns även olika kameror uppsatta vid våra vägar där den som ser sköter dessa kan se och analysera när det behövs plogning och saltning av våra vägar. Det finns en i Buabacken och en vid färjeläget vid Finnsbo. Det finns även väldigt tillförlitliga prognoser att tillgå för den jourhavande.
När det är dags så ringer de ut de som skall ut och sköta väghållningen. De kör med GPS och allt registreras. De måste hela tiden hålla sig till deras rutter.
Jag frågar Peter om hur han reagerar på om det snöar i Brastad och ingen hör av sig?
– Då hör vi av oss till jourhavande och påpekar detta. Men de har oftast fullständigt koll med alla apparater det för att se temperatur i vägbana och dylikt. Är det en till två cm snö skall vi vara igång och ploga.
Preventivsaltar.
De preventivsaltar E6:an mellan Gläborg och Tanum och Gläborg och Lysekil. Preventivsaltning är en blandning av salt och vatten som blir saltlake. Vägsaltet importeras och blandas med vanligt vatten. Närmaste saltlager ligger antingen i Munkedal eller Tanum.
Blandningen är alltid den samma men man kan öka på givaren vid behov när man saltar. Normalt kör de mellan 10 och 15 gram saltlake per kvadratmeter. Det bestämmer jourhavande. Laken gör att halkbekämpningen får en snabbare och bättre effekt. Kör man torrsalt får man gå upp i så stora mängder för att få samma effekt. Vid snöfall kör de bara torrsalt.
Peter visar plogens funktion med gummiskrapan och stålplogen.Skärvinkeln på stålplogen är som en osthyvel berättar Peter.
Jag frågar Peter om temperaturen har någon betydelse?
– Temperaturen är jätteviktig. Man jobbar mer med temperaturen idag än man gjorde förr i tiden. Är det plusgrader i vägen använder vi väldigt lite salt, och det är för att spara på miljön. Är det minusgrader i vägarna får vi använda mer salt.
Finns det någon temperatur där ni inte kan använda salt?
– Ja, kommer vi över 10–12 minusgrader så är det grusning som gäller. Det har även att göra med om det är mulet eller om solen lyser etc.
Johan Josefsson visar hur han styr salt och plogning inifrån lastbilen.Peter visar saltanordningen baktill på lastbilen.
Stämmer det att ni inte plogar ner till vägbanan?
– Så var det lite förr, fast vi har alltid strävat att ploga ner till vägbanan. Idag har vi andra plogar och vi kör med två olika system. Har vi blötsnö och plusgrader i vägbanan och det är mer slask så använder vi bara gummi och skrapar rent vägen.
Men har vi minusgrader och snö som börjar fastna i vägbanan så kör vi med ren stål för att få vägbanan ren. Samtidigt har vi två olika sorters stålplogar som vi väljer hydrauliskt inifrån lastbilen. Vi har ny utrustning från i år. Stålet på plogarna bytts 4–5 gånger per år. På bilden under här ser ni även lastbilens sidoplog.
Hur lång tid tar det att köra en tur?
– Det beror på vilken klassning vägen har PÅ E6 har vi 2 timmar på oss, På väg 162 har vi 4 timmar. Efter påbörjad körning måste vi kunna vara tillbaka till utgångsläget inom den tiden. Det är krav från Trafikverket.
Preventivsaltningen tar ungefär sex timmar och den turas vi om med. Den kör vi två gånger per dygn. När vi preventivsaltar kör vi en tur på cirka 27 mil.
Finns det tillfällen som ni inte kan ta er ut på vägarna?
– Nej, vi kan alltid ta oss ut. Det finns alltid en reservplan. Snökedjor och spetsplog fungerar alltid. Idag har vi riktigt bra grejor för att underlätta arbetet och för att vägarna skall bli så rena som möjligt.
Hur många bilar har du ute på en gång?
– Vi har en bil som går Gläborg, Lysekil och vidare till Hunnebostrand. En annan bil går mellan Gläborg och Rabbalshede på motorvägen. Då tar vi båda körfälten med en stor vinge. Vi har även en extrabil som vi kallar vinterkritisk bil som går från Gläborg till Svinesund. Den går vid behov när det är större snöfall. Den går som en hjälpbil på E6:an och det är nytt från i år.
Hur länge får ni köra i ett pass?
– Vi är alltid två i bilarna. Vi har undantag från kör och vilotider, men vi måste följa arbetstidsreglerna. Vi brukar vara två man som turas om och vi brukar ligga på ett 6 – 8 timmars pass. Just av vi är två är för våran egen trivsel skull. Den policyn har jag.
Det finns även en verkstad där de kan jobba med maskinerna om det skulle behövas.
Några funderingar på det här med plogning och saltning?
– Jo, vi får en del åsikter om plogbilen och varför vi saltar när det regnar. Det har folk svårt för att förstå. Det är ofta då vi är tvungna att salta för då har vi minus i vägbanan och det regnar. Det blir en skridskobana med regnet som kommer på den kalla vägbanan, men det har allmänheten väldigt svårt att förstå. Det är ofta då man får den här riktiga svarthalkan som är livsfarlig. Då kan vi få ligga och köra ett helt dygn till regnet avtar.
Jag märker att när saltningen börjar på hösten att det tar sin tid för bilisterna att lära sig att det är halt på vägarna. Efter jul och nyår så börjar folk lära sig att ta det lugnare i halkan, för då är det precis som att de har lärt sig att det är halt. Samtidigt måste ni bilister förstå att det aldrig går att få helt halkfria vägar utan man skall anpassa farten efter väglaget. Tålamodet hos bilisterna har ändrat sig genom åren. Idag har inte bilisterna samma tålamod som förr, de är mycket mer stressade på vägarna.
Vi har även hand om skottningen vid busskurerna och det kanske inte många vet om. Är det en för hög kant måste vi stoppa plogbilen och gå ut och skotta för hand. På turen finns det över 30 väderskydd som vi skall skotta. Det får inte finnas några plogvallar in i busskurerna.
Niclas Carolusson flyttar en grävare så han kan köra in lastbilen i hallen.
Hur beter sig folk när ni saltar?
– Min uppfattning är att folk beter sig bra. Det är på motorvägen då vi tar upp hela körfältet som vi upplever att en del av trafiken från utlandet inte har en förståelse för att plogbilen måste köra. Man märker att de inte har tålamod. Ibland blir det bilköer när vi kör på motorvägen och då kan man se hur de blinkar lång bak i kön.
Värsta snöåret i ditt minne?
– 2010. Plogningen i Lysekils kommun lades ner på kvällen kl. 20:00. Efter det plogades det inga allmänna vägar. Det var endast stora vägen till Lysekil som plogades om jag inte minns fel.
Vägarna delas upp i olika klasser. Motorvägen är en klass 1 väg, vägen till Lysekil är en klass 3 väg och de mindre allmänna vägarna på landsbygden är klass 4 och 5.
Gör olika entreprenadjobb för olika företag och privatpersoner.
Några de jobbar för är: Preemraff, NCC, Skanska, Peab och lokala byggföretag m.m. De kör för många olika aktörer. Om man ser till helheten på företaget så gör de en massa olika saker.
Grävning av alla möjliga olika sorter. De leverar även olika slags bergskross, grus, matjord och olika beläggningar som folk och företag vill ha. Stensättning och planering av trädgårdar är inte ovanligt berättar Peter. Oftast när de är ute med en grävmaskin så är det även med en lastbil.
Det blir en hel del anläggningsjobb som avlopp, husgrunder, bygger vägar och de gör i ordning enskilda vägar både privat och för vägföreningar. På vintern förekommer också en hel del trädfällning och busk och gräsröjning m.m.
Det gäller att vara lyhörd för kundernas önskan. Samtidigt som avslutning på vårat samtal berättar Peter att han tycker jobbet är lika roligt idag som när han började för 25 år sedan.
På länken under här kan ni följa Peter och hans företag via Facebook.
Glicko Nyhetsblogg 