Idag på bloggen får ni träffa Lysekilskillen Tobias Lundin Gerdås som idag är bosatt i Stockholm. Mellan intervjun och publicering här på bloggen så får Tobias chef lämna regeringen. Det innebär att även Tobias mister sitt arbete men efter ett par dagar anställs han på finansdepartementet åt civilminister Ardalan Shekarabi.

Tobias blev i år utsedd av TCO som en av de 99 mäktigaste personerna inom samhälle, politik, och näringsliv i framtiden. Det blev en intressant stund med Tobias och under intervjun berättar han om när han blev ansvarig för en blogg som han ens inte hade inloggningsuppgifterna till. Detta har aldrig Tobias berättat om tidigare.

Tobias är född 1983. Han är född och uppvuxen på Badhusberget här i Lysekil. Efter de första sex-sju åren flyttade familjen till ett hus här i Lysekil som de hyrde;1998 köpte de ett eget hus på Föreningsgatan i Lysekil. Tobias gick på Färgarskolan, Kronbergsskolan, Gullmarsskolan och sedan blev det gymnasiet där han läste samhällskunskap.

När startade intresset för det politiska?

– Jag var vid ett jättetidigt skede av min uppväxt intresserad av samhällsfrågor och politik.

Du gick på Gullmarsgymnasiet och där jobbade både din mamma och pappa hur var det?

– Ja, det stämmer. När jag gick på Gullmarsgymnasiet jobbade båda mina föräldrar där. Mamma var bibliotekarie och pappa var lärare och det var lite jobbigt för de hade stenkoll på allt man gjorde.

Hur kom du in på detta med politiken?

– Jag var superintresserad av politiken och gick med i SSU när jag var 17 år. Jag var inte så engagerad i den lokala politiken det var mer att jag läste. Samtidigt räckte inte tiden till för jag höll på med både handboll och fotboll på fritiden.

Då var du med i LHK och LFF?

– Ja, och det med handbollen var otroligt roligt. Det är en fantastisk klubb vi har i Lysekil. Nu är de inte så bra på seniorsidan men vilken fantastisk ungdomshandboll och vilka ledare det finns inom handbollen i Lysekil.

Vad gjorde du efter att du gick ut gymnasiet 2002?

– Först så jobbade jag ett tag på ICA här i Lysekil, och sedan åkte jag till Australien och pluggade på Martin College i Sydney. Jag har alltid drömt om Australien. Samtidigt så gjorde OS i Sydney 2000 att de fick ett uppsving i landet och många ville åka dit. I Australien läste jag ekonomi i sex-sju månader.

Vad gjorde du efter Sydney?

– Jag kom hem och visste inte direkt vad jag skulle göra. Jag sommarjobbade på ICA här i Lysekil. Jag sökte ett jobb av en ren slump. Det var att jobba med folkomröstningen om Euron. Det är det politiska ställningstagande som jag tydligast ångrar. Jag jobbade för Ja-sidan. Redan kort tid efter folkomröstningen ångrade jag mitt ställningstagande.

Det som betydde mest för mig under den tiden var att jag bara var 19 år och fick ett politiskt jobb. Jobbet varade bara i sex veckor men det var en stor sak för mig att bl.a. att få lön för att jobba med det som man i vanliga fall engagerar sig ideellt i.

Bara några dagar före folkomröstningen blev Anna Lindh mördad och det satte djupa spår hos mig. Detta gjorde att jag bestämde mig för att det var politik jag ville hålla på med på ett mer seriöst plan än vad jag hade gjort tidigare. Det berörde många och Anna var min politiska förebild även om jag aldrig fick träffa henne. Jag var på minneshögtiden efter mordet.

Under kampanjen lärde jag känna en del personer som hade olika poster inom SSU. 1 oktober 2003 gick flyttlasset till Stockholm för att göra något men jag visste inte då riktigt vad jag ville göra.

Jag bodde hos en kompis från Lysekil på en madrass första månaden. Det var i en gammal butikslokal som låg på Bondegatan.

Vad jobbade du med?

– Jag jobbade som telefonförsäljare för Skandia. Efter att jag jobbat där i en månad exploderade Skandiaskandalen och alla vi som var telefonförsäljare fick sparken.

Jag fick ett boende ute i Mörby centrum en bra bit utanför Stockholm och mina vänner jobbade hela tiden så jag kände mig rätt ensam. Det var rätt oklart om jag verkligen ville bo kvar i Stockholm.

Vad berodde det på att du blev kvar i Stockholm?

– En fighting spirit kanske. Jag började plugga företagsekonomi i Stockholm hösten 2004. Under 2004 hade jag parallellt engagerat mig i SSU och fick en förfrågan att jobba med europaparlamentvals kampanjen åt en kandidat som hette Åsa Westlund. Detta jobbade jag med under våren 2004. På sommaren 2004 fick jag en förfrågan om jag ville bli ombudsman för SSU i Stockholms län.

Då måste du varit väldigt aktiv inom politiken?

– Ja, antagligen såg väl någon att jag hade något att komma med. Jag minns att jag var i Lysekil och åkte upp till Stockholm på en intervju. Jag fick jag jobbet och började i augusti 2004.

Hur gick det jobbet?

– Det var ett jäkla jobb. Jag jobbade 60-70 timmar i veckan och det var kurser, klubbmöten och en massa andra saker. I två år ungefär jobbade jag med detta och det var under valrörelsen 2006 när vi förlorar valet.

Jag förstod att det var ett viktigt jobb jag hade när jag sprang på Göran Persson på en kursgård utanför Stockholm. När jag stod vid salladsbuffén så sa Göran Persson till mig; ”så Gerdås gillar broccoli” och så gick han. Än idag vet jag inte hur han visste mitt namn. Jag var bara 21 år och han var statsminister.

Sen händer det något under vintern som kunde gjort slut på din karriär inom politiken. Vad var det som hände?

– Vintern 2006 fick jag ett samtal från en bekant som hade ett betydligt mycket mer uppsatt jobb inom politiken. Han ringde och berättade att de hade en nystartad blogg som granskade moderaterna men de kunde inte stå som ansvariga för den. De ville de att jag skulle ta på mig ansvaret för bloggen.

Jag tackade ja och sa; ”ja, absolut” och kände mig väldigt hedrad och sedd. Två dagar senare ringer Expressen till mig. De hade hört att jag stod bakom den där bloggen och att det skrivits en massa skit om Fredrik Reinfeldt. Detta var inför valet 2006 och det var hårt tryck i media från båda håll.

Detta har jag aldrig tidigare berättar för någon, men jag hade ingen aning vad som stod på bloggen. Jag visste inte om inloggningsuppgifterna eller vad som var postat där. Men jag stod som ansvarig.

Dagen efter var det OS-final mellan Sverige – Finland i ishockey. Jag bodde i Sundbyberg och promenerar ner till centrum. På löpsedlarna är det en bild av mig och med en text som avslutas med ”på toppmannens blogg”.

Hur kände du dig då?

– Jag stängde av telefonen och gömde mig och såg på OS-finalen i ishockey. Jag gömde mig i flera dagar och bet ihop för jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag berätta hur det egentligen var då skulle jag ange folk som bekanta och kompisar. Istället valde jag att ta på mig hela skulden för något jag inte gjort.

Men tog du inte kontakt med de som låg bakom bloggen?

– Jo jag kontaktade dem och sa att de får reda ut detta. De fanns folk som ville att jag skulle bli av med jobbet. Jag krävde att de som låg bakom detta skulle förklara för mina chefer hur det låg till för att skydda mig.

Nu såg jag baksidan av politiken hur hårt och orättvist det kunde vara. Jag bet ihop men det var jobbigt i flera år efter det. Jag kunde t.ex. inte svara på telefonen när det ringde med dolt nummer.

När något sådant händer så ringer det hela tiden. Det tar aldrig stopp. Jag var bara 22 år gammal och fick kanske uppleva det som många politiker när de är stadsråd och mycket äldre får uppleva. Jag tryckte undan det men det kom senare som en våg av trötthet över mig. Bloggen stängdes ner och efter ett tag så lades fokus på valrörelsen.

Mellan 2007-2008 jobbade Tobias på SSU förbundet. Efter det blev han pressekreterare åt Carin Jämtin. Inför valet 2010 jobbade han med den Socialdemokratiska valorganisationen åt Mona Sahlin.

Tobias säger så här om valet 2010:

– Trots att vi ledde med 10% när vi gick in i valåret så förlorade vi. Det var ohyggligt bittert. Jag kände att jag hade en tung roll trots min ålder så förlusten tog extra hårt. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och moderaterna blev omvalda med rekordstarkt stöd. Det tog månader att hämta sig från den förlusten.

Vad gjorde du efter valet 2010 när ni förlorade?

– Mitt vikariat på valorganisationen gick ut i januari 2011. Efter det börjar jag jobba på LO. Egentligen hade jag tänkt söka ett jobb inom näringslivet men det blev LO. Kommunikationschefen på LO ringde och frågade om jag var intresserad av att jobba på LO för hon hade hört att jag var på väg bort från partiet efter nederlaget i valet. Jag blev kvar på LO i fem år och lärde mig väldigt mycket där.

I mars fick du ett nytt erbjudande om jobb. Vad var det?

– Det var att jobba som sakkunnig åt Aida Hadzialic som var gymnasie-och kunskapsminister. Aida kom till Sverige som flyktingbarn endast fem år gammal. Hon är en mycket häftig person och vi har haft en superrelation och vi har pratar mycket om både svensk och internationell politik.

Som politiskt sakkunnig åt regeringen så agerar man bollplank åt ministrar. Man skriver tal och man skriver artiklar. Håller koll på nyhetsflödet och vad omvärlden säger om politiska förslag. Man träffar organisationer som vill påverka regeringen och man reser mycket tillsammans med statsrådet. Det var ett fantastiskt jobb. Det som hände är oerhört sorgligt, hon var en fantastisk person att jobba för.

Hur har dagarna varit?

– Turbulent såklart. Från en dag till en annan ställs du utan arbete. Alla planer för hösten förändras. Men det är villkoren. Lika roligt är det när det går bra. Lika sorgligt känns det när det går dåligt.
Hårt, hårt jobb men jag är väldigt stolt över vad jag åstadkom hos Aida och jag är säker på att hon kommer tillbaka.

Vad ska du göras hos Ardalan Shekarabi?

– Bl.a. jobba med frågan om vinster i välfärden och hur vi ger bättre förutsättningar för kommunerna att leverera bättre service till medborgarna.

Skulle du kunna tänka dig jobba politiskt i Lysekil i framtiden?

– Det hade varit kul att någon gång i livet kunnat göra skillnad här i Lysekil. Jag fick chansen att förstamajtala här i Lysekil för två år sedan. Det var otroligt roligt och något av det roligaste jag gjort. Tänk att stå i den stadsparken där man drack sin första folköl och hålla sitt förstamajtal. Det var fantastiskt kul.

Beskriv Lysekil med några få ord.

– En av Sveriges allra vackraste städer, en stad med enorma förutsättningar, nära Oslo och Göteborg och Sveriges vackraste skärgård.

Vad har du gjort när du varit hemma här nu några veckor?

– Jag har fiskat makrill, paddlat med pappa det borde alla pröva på det där med att paddla. Det finns så fina paddelvatten här.

Saknar du Lysekil?

– Jättemycket, men ändå är jag här ganska mycket. Jag brukar komma hit på hösten och fiska hummer med pappa och är här vid jul och förhoppningsvis någon gång på våren också. Min mamma gick bort för fem år sedan och sedan dess har det blivit lite mindre då pappa kommer till Stockholm oftare.

Idag älskar jag Stockholm. Den är vacker och fylld av möjligheter. Stressen många pratar om märker jag inte av. Det är en lyx att få bo på söder i Stockholm och att kunna åka hem till Lysekil såpass ofta som jag gör.

I juli 2011 när min mamma gick bort såg jag verkligen hur otroligt fin en liten stad kan vara. Människor ställde upp för oss, Ingen glömde oss. I en storstad finns inte den närheten. Jag hoppas någon gång få göra nytta i Lysekil. Det vore otroligt roligt att ta ansvar och få göra skillnad här.

Tack Tobias för att jag fick träffa dig det var riktigt roligt och lycka nu till med allt du gör.

Alla foton använder jag med tillstånd av Tobias.