Idag får ni möta ännu en legendar inom journalistiken. Jag har haft den stora äran att få intervjua Både Ulf Elfving och Arne Hegerfors och nu är det ingen mindre än sportjournalisten, programledaren m.m. och som även kan titulera sig författare efter att han 2012 gav ut en bok som heter ”Mästare jag mött”. Tommy Engstrand heter han och jag fick en pratstund med honom där han berättar om sitt liv för mig. Tommy som vid ett antal tillfällen var här på semester i Lysekil i sin ungdom med sina polare Ulf Elfving och Arne Hegerfors.
Tommy Clarence Engstrand är född i Stockholm den 30 september 1939. Efter fyra år i folkskolan gick han fem år på Vasa Realskola och tog sin realexamen i Stockholm 1955. Tommy berättar att han var väldigt trött på skolan och ville helst komma ifrån den och istället komma ut och jobba för pengar var något det var ont om.
Efter några år kom lusten tillbaka för att läsa och Tommy började att läsa lite när tillfälle gavs, ofta före, på lunchraster eller efter jobbet. Att läsa på dagarna var inget Tommy strävade efter för han ville utnyttja tiden på dagarna till att jobba och tjäna pengar. Han berättar att han växte upp i ganska tuffa förhållande när han bodde hemma.
För att överhuvudtaget få pengar var han tvungen att börja jobba. Redan som tioåring jobbade han med att köra ut blommor på dagarna och på sommaren när han var ledig från skolan. Tommy berättar vidare att han också var cykelbud på Nordiska Bokhandeln i ung ålder och han gillade verkligen att jobba och tjäna pengar i tidig ålder.
Från det att Tommy slutade på Vasa Real i juni 1955 till han började som journalist 1960 så avverkade Tommy mellan 10-12 olika jobb. Detta har gett honom en enorm erfarenhet som han har haft mycket nytta av genom åren. Han jobbade på posten som trappsnigel eller brevbärare som det heter. Det blev även jobb i hamnen blev det också där han hjälpte killarna som lyfte tungt och jobbade även på ritkontor m.m.
Intresset för journalistiken startade tidigt
Redan i tidig ålder startade intresset för det journalistiska. Tommy var kompis med både Lars-Gunnar Björklund och Åke Wilhelmsson. Åke och Tommy bodde på Tomtebogatan 32 i Birkastan i Stockholm. På Tomtebogatan 37 tvärs över gatan bodde Lars-Gunnar Björklund.
Tommy var den som var yngst i den trion och han fick hänga med på ett hörn när de träffades. Redan som sjuåring märkte Tommy av Lars-Gunnars och Åkes fanatiska idrottsintresse. Hans intresse för idrott började också ta fart och det blev inte mindre erkänner han efter att han umgicks med Lars-Gunnar och Åke.
Till historien hör att Lars-Gunnar hade fått ett bordshockeyspel som de satt och drog i spakarna. Tommy berättar att det var mest tjafs om vem som skulle sitta som tredje man och referera matchen när de två andra spelade. Detta är ungefär vid årtalet 1947-48 tror Tommy. På den tiden var Lennart Hyland på gång, fast den store sportkommentatorn då var Sven Järring.
Lennart Hyland kom fram och var revolutionerande på sitt sätt som han gav referat från ishockeyn. Det var de väldigt imponerade av berättar Tommy.
Gav ut en tidning ihop
Dessa tre ungdomar hade också en tidning ihop där Åke var chefredaktör, Lars-Gunnar var redaktionschef och Tommy var någon slags alltiallo som fick utföra olika ärende.
Tidningen skrev de för hand i fyra till fem exemplar i gamla blårutiga räkneböcker som man hade i skolan. Efter den var klar så gick de runt i kåkarna och hyrde ut den för 15-20 öre. Nästa dag fick de lämna tillbaka den och Tommy, Åke och Lars-Gunnar gick vidare och hyrde ut dem på nästa ställe.
Tommy berättar att de snodde helt vilt från olika tidningar där det fanns bilder och text om olika sportevenemang och klistrade in i tidningen.
Intervjuade det svenska fotbollslaget
De hade även en insändarspalt där Lars-Gunnars mamma Gerda skrev och en intervjuhörna i tidningen. Tommy minns att när Sverige skulle möta England 1949 på Råsunda, var Lars-Gunnar och han nere på Hotell Regina på Drottninggatan i Stockholm där de svenska spelarna bodde och gjorde intervjuer med dem. Chefredaktören Åke Wilhelmsson var mycket nöjd med materialet när de kom hem berättar Tommy och skrattar.
Tog realexamen 1955
Direkt efter examen försökte han få jobb som journalist. Att bli journalist var den stora pojkdrömmen för Tommy. Det var även Lars-Gunnars och Åkes dröm. Det var oerhört svårt att ta sig in på en tidning och Tommy hade inga meriter att peka på.
Tommy såg en annons i tidningen DN
I januari 1960 låg Tommy i lumpen och fick se en annons i DN att Idrottsbladet sökte någon till tidningen. Idrottsbladet var en facktidning som var väldigt bra berättar Tommy. Den kom ut tre dagar i veckan. Rekordmagasinet var också en populär tidning. Det fanns även en tidning som hette All Sport som också gavs ut av Edwin Ahlqvist i Göteborg.
De sökte en rutinerad redaktionssekreterare och en reporter med ett gediget intresse för idrott. Tommy som alltid gillat utmaningar gick till Tunnelgatan 3 där idrottsbladet låg och sökte jobbet som rutinerad redaktionssekreterare för det jobbet skulle säkert vara bättre betalt än det andra som reporter. Tommy blir totalt avslöjad och blir mer eller mindre utsparkad från tidningen berättar han.
Annonsen kom igen hela den vintern i modifierad form där de till slut bara sökte en reporter med ett gediget idrottsintresse. Tommy funderade och kom på att han inte vågade gå upp till tidningen igen och konfrontera sig med de som hade avslöjat honom förra gången han var där.
Han ringde upp chefredaktören på Idrottsbladet
Tommy tog mod till sig och ringde hem till chefredaktören Torsten Tegnér. Det måste ha varit en av de märkligaste anställningsintervjuerna som någonsin har gjorts berättar Tommy. TT var väldigt originel och hade en lätt stamning. Chefredaktören frågade inte om några akademiska meriter eller om han hade någon journalistisk erfarenhet.
TT frågade lite stammande om idrottsliga meriter och Tommy berättade att han hade spelat lite fotboll, bandy, ishockey och hade precis börjat med att spela lite tennis m.m. Bra sa Torsten och frågade om höjdhopp. Tommy berättade att någon spänst hade han aldrig haft men klarade väl ungefär 1:50 i skolan; ”Cyklar du” frågade han Tommy, som berättade att han hade en gammal harv som han körde runt med i Stockholm. Då säger Torsten; ”bra börja morgon” och så la TT på luren i örat på Tommy.
Den 19 mars 1960 går han upp till redaktionen på Idrottsbladet
Den 19 mars 1960 stegar rekryten Engstrand som skulle mucka om några dagar upp till redaktionen på tidningen. När Tommy kommer in på andra våningen så är det helt tomt i lokalerna p.g.a. att de flesta var på lunch. Från ett av rummen hörde han hur någon skrev på en skrivmaskin och han traskade dit. Tommy hostade till lite för att få personens uppmärksamhet. Där satt en smal svarthårig kille och skrev på en skrivmaskin och det var ingen mindre än Bosse Hansson som sedermera jobbade på TV.
Bosse Hansson var då redaktionssekreterare på Idrottsbladet. Tommy berättar för Bosse att han skall börja jobba på tidningen idag. Bosse skrattar högt och säger; ”det är väl gubben som har anställt dig”.
Bosse berättade vidare för Tommy att det var ett redaktionsmöte om en halvtimme på övervåningen och att han skulle få en månad på sig och om han gillade dem och de gillade han så skulle han få vara kvar. Tommy stannade i sex år på Idrottsbladet och berättar att det var oerhört lyckliga och givande år som han fick vara med om där.
Tommy cyklade hem lycklig varje kväll efter jobbet
Även om de som jobbade där var krävande så lärde man sig så mycket under denna tid. Det fanns en mycket känd medarbetare som Tommy berättar om som hette Sven Lindhagen. Tommy anser att Sven är Sveriges bäste skrivande sportjournalist genom tiderna. Sven hade en ofantlig koll på dem som var yngre, och det fanns flera mycket duktiga medarbetare tillägger han.
Tommy minns att de satsade på honom direkt och han fick resa och gavs chanser som han aldrig trodde var möjliga. Tommy berättar att han var alltid lycklig de kvällarna han cyklade hem från jobbet.
Ville utveckla sig mer som journalist
Tommy slutade på Idrottsbladet för att han ville utveckla sig inom journalistiken. Han fick ett anbud från tidningen Se. Den 1 mars 1966 började Tommy på tidningen Se och stannade där i tre år. Om idrottsbladet hade det knapert med pengar genom åren så var det skillnad på Åhlén & Åkerlund och Bonniers som vadade i pengar samtidigt som det var stora år för veckopressen berättar Tommy. Här var han ständigt ute och reste och gjorde reportage.
Får ett bud från Aftonbladet
I maj 1969 får han ett bud av Sigurd Glans som var en legendarisk redaktionschef på Aftonbladet om att börja jobba på tidningen. Han sa upp sig från Se och började jobba på Aftonbladet.
Han hade jobbat knappt ett år när hans telefon ringer när han sitter på Aftonbladet. I telefonen är det en röst som säger; ”det är Hyland”. Tommy tror att det är någon som driver med honom men svarar; ”jaha”. Hyland säger; ”du skall komma till mig för jag har följt dig”.
Hyland var allas idol och när han ringde upp en och ville anställa någon så fanns det inget val. 1969 börjar Tommy på Sveriges Radio.
Den 7 april 1990 gick larmet om att det var brand ombord på en färja väster om Väderöarna. Idag får ni möta lite olika personer som berättar om vad de minns från den dagen och några dagar framåt om katastrofen med Scandinavian Star.
Foto: Kjell Johansson.
Anders Buhlin Polischef Lysekil. Foto: Thomas Andersson.
–Jag befann mig på polisstationen här i Lysekil, i jour, då larmet kom via Vakthavande i Uddevalla. Mycket förvirrat framgick att det var brand ombord på en båt och att ”båten” var på väg in till Lysekil. Den skulle vara rysk. Lite längre fram på förmiddagen visade det sig att den ryska båten bara transporterade in räddade personer från båten som brann. Fortfarande visste vi inte riktigt vad som brann, utom att det var en brand ombord på en båt. I och med den ryska båten kom till kaj följde en mycket intensiv period, där jag och min kollega i princip var engagerade ända fram till dess att Scandinavian Star, lämnade kajen i Lysekil. Jag var siste man ombord innan den lämnade Lysekil med en stackars ensam lots vid nödrodret. Detaljer runt detta finns i mängd, men jag väljer att, tills vidare i alla fall, stanna där.
Ingegerd Thornadtsson näringslivsenheten, Lysekils kommun.
– Jag blev hämtad i Valbodalen, iklädd ”båtrustarkläder” och hamnade direkt i Stadshuset. Så här skrev jag i mina dagboksanteckningar lördagen den 7 april 1990: “Scandinavian Star-katastrofen. Stig N hämtade mig i Valbodalen kl 14. Elisabeth och jag jobbade till kl 01.00. Trött.”
Vi höll på att vårrusta båten. Jag hade alltså riktiga “skrotkläder” på mig och hamnade direkt på ett ledningsmöte i Stadshuset med kriminalare, läkare, många kommuntjänstemän med flera. Men min klädsel var det minsta jag tänkte på då. På söndagen skrev jag: “Jobbade 8.30-17.00. Åt och sov. Jobbade på natten 24.00-03.00.”
Denna händelse kommer jag aldrig att glömma. Dels var händelsen i sig så ofattbart tragisk, dels var anspänningen mycket stor på jobbet. Jag minns att polisen flyttade in i Stadshuset och tog emot de flesta telefonsamtalen. Vi assistenter, turades om att vara med på ledningsmötena och ta anteckningar, skrev telefonlistor med mera. Det fanns ju inga mobiltelefoner då men olika nyckelpersoner var tvungna att nå varandra.
Ett mediabolag från Malmö var på plats från första stund och dokumenterade allt. Det kom kondoleanser från hela världen och till presskonferenserna kom många långväga journalister. Det var många kommunanställda som blev involverade på olika sätt, socialsekreterare, tekniska kontoret, hamnkontoret, växelpersonal, skolpersonal (t ex för presscentra) men framför allt räddningstjänsten.
Nu när vi har krisledningsövningar på jobbet så kommer alltid känslan från dessa dagar tillbaka. Jag hoppas att Lysekils kommun aldrig ska behöva uppleva något liknande igen. Det finns mycket mycket mer att berätta men jag nöjer mig med detta.
Jan Andersson Sveriges Radios Utrikeskorrespondent i Bryssel.
– Jag fick reda på av mamma Gunnel och pappa Gösta direkt på morgonen när jag vaknade vad som hänt eftersom de hört det på Ekot på morgonen. Då pratades det redan om att den här brinnande färjan också skulle bogseras in till hamnen i Lysekil.
Jag skulle göra ett skolarbete tillsammans med en klasskompis där vi skulle filma och ta några bildsekvenser på åkrarna och marken kring Preemraff eftersom det då talades om en omfattande utbyggnad. Därför skjutsade min pappa Gösta in mig till Lysekil (jag var ju för ung för körkort). När vi kom in till Lysekil anlöpte ett mindre fartyg hamnen med färjepassagerare som räddats och förts med det här fartyget in till hamnen i Lysekil. De hade filtar kring sig och det var fullt med räddningspersonal överallt längs Anderssons kaj.
När jag senare på dygnet såg den brinnande färjan bogseras in kändes det väldigt overkligt för då 16-årig grabb som jag (hade inte hunnit fylla 17 år) att en sådan fruktansvärd sak och händelse hamnar i lilla Lysekil där jag bodde.
När fartyget sedan fortsatt brinna under natten inne vid kaj, så hade brandröken spridits ända till hemmet i Häggvall. Den söta men stickiga röklukten kommer jag ihåg än idag. Konstigt nog har jag kommit att göra åtskilliga radioinslag om just Scandinavian Star under mina år som journalist, för än är ju inte gåtan om vem eller vilka som startade och låg bakom branden löst…
Tomas Fahleson Preem.
–Jag var i Danmark, Hirtshals de dagarna på pingisresa. Fick reda på det mesta via telefon av min dåvarande fru Mimmi. Lysekils Kommun/ Stig Nilson upprättade en telefoncentral där många kommunaltanställda (bl.a där min dåvarande fru Mimmi satt med.) Minns att jag tänkte mycket på personerna som fick hjälpa till vid katastrofen. Lotsen som tog in färjan. Har ju mycket kontakt med dem genom jobbet. Alla brandmän från kommun och Scanraff som det hette då, och de på vår sambandscentral, alla anhöriga som kom hit. Lysekil kommun skötte säkert detta på ett mycket bra sätt dessa hemska dagar.
Katarina Sjöberg som jobbade som sjuksköterska när katastrofen inträffade. Idag jobbar hon som sjuksköterska.
–Den dagen minns jag . Då arbetade jag på Lysekils Sjukhus Medicinavdelningen. Vi fick meddelande om att vara beredda för att ev.ta emot patienter. Det kom inga skadade till Lysekils sjukhus.
Foto: Lennart Hård.
Tommy Thörnblom som jobbade på LysekilsPosten när det hände berättar att:
– Jag låg hemma och var sjuk. Skulle egentligen haft helgjouren på LysekilsPosten, men det blev Anders Thorén som fick det tunga och svåra jobbet den helgen. Hörde på nyheterna på TV att M/S Scandinavian Star brann och att den skulle bogseras mot Lysekil. Gick upp i berget ovanför tomten hemma och såg i kikaren ett fartyg långt ute till sjöss och svart rök. Men då visste man inte vidden av katastrofen.
Lasse Edwartz Fotograf på Bohusläningen.
– Den dagen var jag på reportageresa i Estland. Det var ju så att ryssarna höll på att lämna Baltikum och vi hade varit där en vecka för att se vad som hände då. Sedan när vi skulle åka hem, på den tiden var man tvungen att åka båt mellan Tallinn och Helsingfors och vidare Helsingfors till Stockholm, så när jag bordar båten i Helsingfors får jag se en TV-bild på ett brinnande fartyg, Scandinavian Star. Ulf Johansson, som jag reste tillsammans med, hade bokat hytt som låg insiders långt ner i fartyget så man funderade väl lite när man lagt sig att sova den kvällen.
Cerry Holmgren f.d. massör i Svenska handbollslandslaget
– Jag var i Lysekil denna sorgens dag , åkte ut till Scanraff som det hette då och såg bogseringen in till Lysekil. Det blev verkligen ett grymt avslut på firandet av VM-guldet som vi tog den 10/3 1990 i Prag. Ringde till kommunen och anmälde mig att vara frivillig om det skulle behövas hjälp.
Terje Fredh Journalist.
– Den aktuella morgonen lördag väcktes jag av telefon från lotsutkiken i Brofjorden. En båtman berättade att en norsk färja brinner sydost om Väderöbod. Jag ringde snabbt mina kollegor Eric Andersson och Lars Johansson samt nyhetschefen och någon fotograf på Bohusläningen i Uddevalla men där, svarade ingen. Jag tog också kontakt med min vän Rolf Jonasson på LP och Lars Helgen på GP.
Lars och jag var de första som kom ner till Gullmarskajen där även folk från Räddningstjänsten och polisen befann sig. På plats fanns också Stig Nilsson från kommunledningen.
Efterhand kom mer mediafolk men det var svårt att veta vad som hände ute på havet. Lotsarna var min kontakt och jag fick veta att två fartyg, en Stenafärja och ett ryskt lastfartyg tagit ombord överlevande. Vi fick veta att det ryska fartyget Fritzis Rozin var på väg Lysekil.
Efter ett par timmar lade ryssen till vid kajen. På däck stod det räddade, kanske ett drygt hundratal. Inga avspärrningar, det var fritt fram att gå ombord, Eran och jag gjorde de första intervjuerna med de räddade, lotsen och kaptenen. Ingen var skadad men många var svårt chockade. De åkte med taxi till Hotel Lysekil för mat och rum, där gjorde vi ytterligare intervjuer och säkrade bilder.
Under dagen kom det mer och mer media till Lysekil, TV, radio och tidningar. De kom till vårt kontor som mest tio på en gång. Några av media var Berlinske Tidende i Köpenhamn och Aftenposten i Oslo,
Vid 22-tiden på kvällen kom den brunna färjan till Grötökajen som då var avspärrad. Vi fick ett samtal med lotsen Alf Aronsson som tog in färjan till Lysekil. Vid 23-tiden var arbetsdagen slut på en spännande dag
Min tidning kom ut först på måndag, men vi gjorde ett fylligt reportage där vi hade en bit om redaren av färjan.
Terje minns också att Lotsen Alf Aronsson sa. Terje återger vad Alf sagt till honom.
– Denna lördag hade jag lotsat ut en tankbåt från raffinaderiet när vi fick order att jag skulle gå ombord i den eldhärjade färjan. Vi körde lotsbåten intill färjans mitt så öppnade de en port i sidan som jag klättrade in i. Jag gick till kommandobryggan där jag mötte färjans befälhavare, kapten Larsen. Han var tröttkörd men vänlig och vi resonerade igenom vad som hänt, vi talade aldrig om orsaken till branden. Fram på seneftermiddagen stod det klart att vi skulle bogseras till Lysekil. Bogserbåtar från Röda bolaget kopplades och vi körde sakta mot Lysekil, Larsen och jag var hela tiden på kommandobryggan. En stickande röklukt kom i dunster, färjan gick inte att styra då all el var utslagen, och det var bogserbåtarna som drog medan jag höll kursen. När det nästan var mörkt kunde vi lägga till vid Grötökajen.
Flera år senare hade jag kontakt med kapten Larsen som inte hade någon orsak till olyckan, Larsen medgav att det var en oerhört pressad situation för honom.
Lotsen Alf Aronsson Foto: Terje Fredh.
Terje har även skrivit en bok där han intervjuar bl.a. mästerlotsen Alf Aronsson och även skriver om mysteriet med Scandinavian Star. Boken heter ”Segt Virke Västlig Storm” och finns att låna på biblioteket här i Lysekil.
Kent Olsson Politiker.
Politikern Kent Olsson berättar att han varje år åker till Åre. Den 7 april 1990 startade de resan till Åre. Kent och familjen fick nyheten via radion på morgonen när färden gick mot Åre. På den tiden var det nyheter varje timma så radion gick varm i bilen hela vägen till Åre. Kent berättar att det tar cirka 10 timmar att köra till Åre. Han blev inte själv direkt inblandad men följde hela tiden vad som hände i Lysekil via Radio och Tv. Känslan var dock chockartad berättar Kent vidare. På den tiden sysslade han i förstahand med kommun-och landstingspolitik, men berättar att han jobbade även lite som lärarvikarie. Politiken tog över mer och mer av Kents tid.
När man kom hem från Åre så var fortfarande detta med Scandinavian Star i högsta grad aktuellt. Båten låg kvar vid kaj och det var ingen rolig syn berättar Kent. Kent berömmer Stig Nilsons som tog snabba och viktiga beslut och som gjorde en fantastisk insats. Kent säger; ”Det är imponerande att vi som kommun klarade av detta och alla inblandade skötte detta mycket bra”. Det är den känslan som Kent har idag när han tänker tillbaka på katastrofen.
Lars Johansson Journalist.
– 25 år är lång tid – mina minnen är vid det här laget rätt dimmiga. Jag befinner mig dessutom i Frankrike lång tid framöver och har inte tillgång till arkiv och inte heller riktigt ro att fundera på vad som hände den 7 april.
Jag minns att jag jobbade helg när katastrofen inträffade och att jag på lördagsmorgonen kontaktades av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) som ville ha hjälp med bevakningen om fartyget skulle bogseras till svensk hamn. På så vis fick jag reda på vad som var på gång. Senare på dagen var jag i Lysekils hamn för att med andra journalister möta det ryska (tror jag) fartyg som kom in med överlevande passagerare.
Vidden av katastrofen insåg jag när en kriminalpolis från Uddevalla lät undslippa sig en fråga om var man skulle kunna härbärgera ett stort antal kroppar i Lysekil. Det skedde när han och vi journalister stod utanför Hotel Lysekil.
På lördag kväll följde fotograf Gösta Axelsson och jag med lotsbåten ut till Scandinavian Star. Lotsen Alf Aronsson gick där ombord för att föra den brinnande färjan in till Lysekil.
Under helgen satt jag annars vid datorn för att ”skriva ihop” alla de texter som Terje, din far och jag själv producerade under den här dramatiska helgen.
Kjell Johansson som jobbade som kranförare i hamnen i Lysekil när Scandinavian Star låg här.
Lördagen 7 april
– Tage Andersson ringer mig på förmiddagen och berättar att en färja brinner och är på väg till Lysekil, den beräknas vara inne på eftermiddagen.
Denna vecka14, hade jag jour och åkte till hamnen för att köra ut Demag och Kato kranen.
När båten hade lagt till var det förberett ett containerflak som brandmännen skulle stå i och spola vatten från båtens kommandobrygga, detta pågick hela eftermiddagen och kvällen och natten. Jag ser i min dagbok att jag började kl. 13:00 på lördag och jobbade till på söndag kl. 09:00, då fick jag avlösning av Riber Sjösten.
Jag minns, på natten till söndagen blossade branden upp med väldig kraft igen när vi satt på PLM:s restaurang, elden var tydligen inte alls under kontroll, fartyget fylldes med massor av vatten så båten började få stark slagsida och flera hål måste sprängas i sidan för att få ut vattnet. Jag satt i kranens övre hytt när det small, det var en öronbedövande smäll, men det som var mer läskigt var när nödraketerna exploderade vid kommandobryggan, det ven projektiler runt hytten åt alla håll, men som tur var träffade ingen.
Söndag kl. 13.00 började jag köra kranen igen, det var döda människor ”54 stycken” som låg inpackade i svarta plastsäckar och skulle in i fryshuset för förvaring för vidare transport till Norge.
Jag jobbade till 21:00 den kvällen, då var det mesta under kontroll.
Stort tack till alla som medverkat. Tack till Kjell Johansson, Lennart Hård och Terje Fredh för foto.
Jag hade det stora nöjet av få göra en intervju med Viveca Lärn som nog är den person som verkligen jobbat med att sätta Lysekil på kartan med dels julkalendern ”Håll huvet kallt” med Eddie & Johanna som sändes för tjugo år sedan och Tv-serien Saltön som blev en stor succé för SVT med flera miljoner tittare. Viveca har precis gett ut en ny bok om Saltön som heter ”Södra vägen till Saltön” och vem vet, kanske det blir en fortsättning på Tv-serien som spelades in på Skaftö. Idag får ni möta Viveca Lärn på min blogg.
Jag och Viveca.
Vi har hörts vid flera gånger om att försöka träffas, men det har inte varit så lätt. Viveca har fått problem med ena ögat och har tyvärr ingen syn på sitt vänstra öga idag. Men tillslut fick vi till det och jag bjöd hem Viveca på lite räkor en onsdagskväll i oktober 2014. Det blev en mycket trevligt stund där Viveca berättade om sitt liv för mig.
Vivecas farmor var från Skaftö
Viveca Lärn född 6 april 1944 i Örgryte församling i Göteborg. Vivecas pappa Hubert Lärn var journalist och tecknare först på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och senare var han Amerika- korrespondent för Göteborgs-Posten. Vivecas mamma Katarina träffade Hubert när de gick på Valands Konstskola och de var konstnärer båda två. Hubert var från Ljungskile och Katarina var från Göteborg. Vivecas farfar var från Lur utanför Tanum och läste till sjökapten i Oslo och senare emigrerade han till Amerika, och där köpte han ett fartyg som gick mellan Seattle och San Diego. Vivecas farmor hade emigrerat med sina systrar och sin mamma från Skaftö och de träffades i San Francisco och gifte sig och de 2 äldsta barnen var födda ombord på fartyget. Vivecas farfar och farmor återvände till Sverige p.g.a. att han hade fått en hjärnblödning. De köpte en gård i Ljungskile och där föddes Vivecas pappa Hubert.
Växte upp i Göteborg
Viveca växte upp i Göteborg och tog studenten där. Redan innan hon gått ut skolan började hon som volontär på GP. Hon hade bestämt sig för att hon skulle bli journalist och sen skulle hon skriva barnböcker. Intresset för journalistiken kom väldigt tidigt, för hon var väldigt ofta med sin pappa när han var ute och gjorde reportage. Viveca såg sin pappa när han skrev och tecknade. Det med barnböcker var hennes egen grej, men att bli journalist var helt självklart för Viveca berättar hon. Efter Göteborgs-Posten blev det GT och senare blev det Aftonbladet som hade en redaktion i Göteborg. Sveriges Television blev det också för Viveca men under den tiden hade hon redan parallellt börjat skriva böcker. Det fungerade inte att ha två jobb utan efter Sveriges television satsar hon på att bli författare på heltid.
Ger ut sin första bok 1975
1975 ger Viveca ut sin första bok som heter ”Stoppa pressarna”. Hon berättar att hon försökte med alla olika historier och olika förlag, men det var inte lätt. Tillslut frågade hon en författare som gav henne tipset om att skriva om något hon kände till. Hon skrev om en flicka som pryade på en kvällstidning som Viveca kallade för Draken. Detta blev starten för en av våra mest framgångsrika författare. Gebers förlag i Stockholm gav ut Vivecas första bok. Det har blivit över 70 böcker från 1975 till idag och nästa år blir det jubileum.
Fick sitt genombrott 1985
1985 fick hon Astrid Lindgren-priset och det var stort berättar hon. Astrid levde på den tiden och hade en aktiv del av juryns arbete. Det var TV, radio och det uppmärksammades mycket och Viveca minns att flera år efter hände det att folk kom fram och gratulerade henne för priset. Astrid och Viveca blev nära vänner efter detta och började umgås. De träffades efter det både hos Astrid och även hemma hos Viveca. Hon var helt underbar och väldigt rolig berättar Viveca. Det var helt fantastiskt och det var det priset som gjorde att hon blev känd över en dag kan man säga.
Viveca har fått en hel del olika priset som: 1985 BMF-plaketten, 1988 Årets Göteborgare, 1992 Heffaklumpen Expressens barnbokspris, 1992 Lasse Dahlquist-stipendiet, 2001 Sveriges barnboksjurys förstapris, 2004 Tage Danielsson-priset, 2004 Årets Författare av SKTF, 2007 den Kunglig medaljen ”Litteris et Artibus”, Göteborgs stads förtjänsttecken i guld, Lysekils Oskars-statyett och även avtryck av handflator på Liseberg 1994. Detta är några av alla pris Viveca har fått. I samband med att hon blev Årets Göteborgare så fick hon äran att vara konferencier när Göteborgsymfonikerna som är Sveriges nationalorkester hade sin årliga utomhuskonsert i Slottsskogen i Göteborg. Viveca har även fått en spårvagn uppkallad efter sig.
Var kompis med boxaren Ingemar Johansson
Under sin tid på bl.a. Aftonbladet på 70-talet gjorde hon en intervju med Ingemar Johansson och Floyd Patterson. Vi backar till 1960 och Ingemar skulle boxas en andra gång mot Floyd efter att han vann 1959. Viveca hade träffat på Ingemar när de var och åkte skidor i fjällen för de brukade åka till samma ställe.
Hon visste att Ingemar och Floyd inte gillade varandra speciellt mycket. Hon visste också att Ingemar och Floyd inte hade träffats sedan de boxades och Floyd var på besök i Sverige för att inviga en hamburgerrestaurang. Cheferna på Aftonbladet sa till Viveca att hon skulle försöka att få ihop dem igen efter alla dessa år. Det var inte det lättaste berättar Viveca, men hon lyckades och det blev ett riktigt scoop.
Hon berättar att Ingemar var det inga problem att få med på detta, men Floyd var det inte lätt med. Viveca ringde till Floyd på det hotellet han bodde på och frågade om han ville träffa Ingemar och svarade lite surt tillbaka.
Floyd Petterson hade starka känslor för folk som var utsatta och äldre och sa; ”jag kan göra ett social work”. Viveca ringde till äldreboendet i Stenungsund och frågade om han fick titta in där för till saken hör att Vivecas föräldrar bodde på Tjörn och där hade hon tänkt att de skulle träffas och där skulle de prata och ta kort. Hade de gått ute på stan hade någon annan tidning varit där på nolltid berättar Viveca. Det bar av i full fart till Stenungsund och in på äldreboendet där Floyd delade ut kort på sig själv till de som var där. Efter det åkte de ut till Vivecas föräldrars hus och hade jätteroligt. Viveca berättar vidare att det blev ett jättebra reportage.
Har intervjuat gamle och nuvarande kungen
Hon har gjort en kort intervju med Gustav VI Adolf och även flera intervjuer med den nuvarande kungen Carl XVI Gustaf. När man var allmänreporter så kunde det ena dagen vara kungabesök och andra dagen brann det t.ex. i hamnen. Viveca fick också ta emot en medalj ur Kungens hand. Jag frågar vad som var roligast under hennes tid som journalist och hon berättar att Floyd och Ingemar var fantastiskt roligt men även den tiden hon jobbade på Sveriges Television.
Dansade med John Travolta
Hon jobbade ett tag på Sveriges Television och reste till London och dansade med John Travolta på hans hotellrum i London. Travolta var i London och skulle göra reklam för någon film och under intervjun bjöd han upp Viveca och dansade med henne. Detta har visats på Tv:n flera gånger. Först jobbade hon i redaktionen för ”Gomorron Sverige” i två år när Per Ragnar var programledare, och sedan blev hon programledare för ett magasinprogram som hette ”Packhus 18” och det var där hon åkte till London och dansade med John Travolta.
Hur kom Viveca till Lysekil
1988 besökte Viveca Bokens Dag i Lysekil som gick av stapeln på Vikarvet men här hade Viveca ingen tanke på att Lysekil skulle få en så stor plats i hennes hjärta som det fick och fortfarande är. Sonen Staffan som är född 1981 spelade fotboll och var nog bara åtta år och spelade fotboll i Partille där de bodde. Gullmarscupen var i Lysekil och Staffans lag var med i den cupen och Viveca och familjen hyrde här i Lysekil i några veckor. I två år i rad gjorde de det när sonen spelade fotboll här. Viveca berättar att hon blev så fäst vid Lysekil och känslan var att när hon kom hit var det som att komma hem. De gick ut på Stångehuvud varje morgon och badade och det var så härligt.
Hur föddes iden till att julkalendern spelades in i Lysekil
Viveca hade skrivit två böcker om Eddie som hade astma och behövde frisk luft. I boken ”En barkbåt till Eddie” ligger Eddie inne på astmaavdelningen för att han är allergisk och fått ett anfall. Under tillkomsten av boken hade hon intervjuat en läkare om sjukdomen som berättade att det är väldigt bra om han får frisk luft och bor nära havet.
Inspelningsteamet med Eddie & Johanna och till höger i bild ser ni Ingemar Larsson. Foto: Thomas Andersson/Lysekilsposten
Eftersom Viveca varit ett antal gånger här i Lysekil så passade Lysekil perfekt för Eddie och här kunde hans faster Soffan bo så Eddie kunde åka till Lysekil och bo hos henne. Steen Priwin som var chef för Tv hade sagt till Viveca när de vad överens om att hon skulle skriva julkalendern att hon fick lägga den var hon vill. Hon sa direkt att hon vill spela in den i Lysekil och tippar på att flera i teamet hade nog hellre velat att hon lagt det i Karibien berättar hon och skrattar. När de spelade in i februari-mars 1994 så var det en av de kallaste vintrarna på länge.
Hon hade skrivit att julaftonen firades i Pinnevik här i Lysekil där en massa människor samlades och åt bl.a. gröt. När de skulle spela in så vek sig skedarna som var av rostfritt stål för att det var så kallt. Marie Lundqvist spelade polisen Betty och det var innan Marie blivit känd. Viveca fick vara med på ett hörn och välja ut skådespelare till julkalendern. Per Oscarsson var en annan profil och duktig skådespelare som spelade ”Gränsemyr” eller arga gubben. Viveca berättar att Per var en fantastisk person som sa så oväntade saker hela tiden. Oftast följde de replikerna perfekt om man kunde, men Per spånade lite fritt när han spelade sin roll och var helt underbar.
Per Oscarsson tittar på en liten killing som Kurt Forsberg hade. Foto: Thomas Andersson/Lysekilsposten
Blir uppvaktad av Lysekils kommun när hon fyller 50 år
Hon började efter det att bo på Strand som Bettina Salesjö och Åsa Nilsson hade hand om. Samtidigt här skiljer sig Viveca och när hon fyller 50 år blir hon väldigt uppvaktad av Lysekils kommun då hon spelat in julkalendern här i Lysekil. Hon var också kompis med Nisse Hilldén som var ansvarig för Havets Hus när det byggdes och var ofta i Lysekil och följde även bygget av Havets Hus. I 50-års present fick hon av kommunen att hon kunde disponera det ena tornet vid kallbadhuset. De renoverade tornet och gjorde det jättefint. Viveca spenderade mer och mer tid i Lysekil men kände samtidigt att det blev lite trångt i tornet. Viveca bodde samtidigt under denna tid i Göteborg men börjar se sig om efter ett hus här i Lysekil.
Köper hus och skriver sig i Lysekil
Maria Magnusson som då jobbade på strand tipsade Viveca om ett hus som låg på Slätten. Det huset var fantastiskt och i början hade hon det som fritidshus innan hon flyttade hit på heltid. Hon hade en dröm om att skriva om Bohuslän om vintern, men tänkte samtidigt att hon måste bo här ett år först så hon vet vad hon skriver om. Hon började skriva om ”Midsommarvals” som handlar om motsättningar mellan bofasta och sommargäster även om båda behöver varandra så är det fortfarande en del motsättningar även om det inte är som förr i världen. Året efter skrev hon ”Hummerfesten” och där var hon ute med Sylve Robertsson som på den tiden jobbade på Kristinebergs forskningsstation tog med Viveca ut och fiskade hummer med henne. Det var väldigt roligt och det blev lättare att skriva om detta med hummer då berättar hon.
Nästa bok blev ”En fröjdefull jul” och hon berättar att hon firade nyår med sin närmaste granne och det var Örjan Sandell. Nästa bok i serien var ”Sol och vår” och där inspirerades hon av påskfyrarna som fanns här i Lysekil. sedan kom ”Värmebölja” och året efter det ”Aprilväder”. I år släppte hon den senaste boken i serien om Saltön och det är ”Södra vägen till Saltön”.
Tv-serien Saltön
Av dessa böcker förutom den nya så blev det tre Tv-serier som slog publikrekord i en dramaserie som sänts på Tv. Uppslaget till de personer som är med i Tv-serien har hon hittat när hon gått runt bl.a. här i Lysekil och tittat. Mycket är även påhittat och det gäller att ha mycket fantasi annars skulle det inte fungera berättar hon. Hon var med under inspelningarna och det var hemskt kul och som t.ex. Tomas Von Brömssen känner Viveca sedan tidigare när de växte upp och bodde grannar på Tjörn. Det var väldigt roligt att ha med alla att göra och även få se hur det gick till berättar hon vidare. Vivecas Saltön ligger i böckerna söder om det riktiga Saltön som ligger utanför Lysekil.
Här är bl.a. delar av inspelningsteamet med Carin Mannheimer med katten Clinton i sitt knä. Foto: Maria Magnusson.
Jag frågar Viveca hur det kom sig att det blev Tv-serie av det. Hon berättar att de var intresserade av detta redan från början när hon gav ut böckerna. De hade läst de första böckerna men sedan tar det så lång tid innan det blir klart. Från början ville SVT att den skulle spelas in i Stockholms skärgård men det gick inte Viveca med på. Hon sa till dåvarande chefen Maria Curman; ” Om ni har räkor, krabba och makrill i Stockholms skärgård, ska jag fundera på saken”… Intresse finns även för Vivecas nya bok, men kvarnarna skall mala och det tar alltid tid med Tv-serier. I den nya boken har hon byggt en bro, världens största och längsta bro som går någonstans mellan Valbodalen och Stångehuvud och ut till Vivecas Saltö. Det är det bästa med att skriva böcker att man kan hitta på vad man vill tillägger hon och skrattar.
Per Myrberg eller MacFie som han hette i Saltön. Foto: Maria Magnusson.
Lilla Hunden i böckerna är egentligen Jönssons Katt i verkligheten
Det var där MacFie egentligen skulle dött. MacFies kärleksrelation med Sara var hopplös därför dödade Viveca honom. Han ville inte byta blöjor eller göra någonting och Viveca tänkte att han måste dö en hjältedöd. När hon funderade på detta gick hon förbi Jönssons Katt, och just där på Jönsson Katt (förebilden till Lilla Hunden) är det en slänt och där hade han glömt att låsa bromsen på barnvagnen och den kommer i rullning. Samtidigt kommer det en stor ölbil och barnvagnen rullar mot ölbilen och MacFie kastar sig och puttar till barnvagnen och räddar livet på sitt barn men blir själv överkörd. Det hade blivit ett vackert slut för MacFie. Carin Mannheimer som regisserade Saltön gillade inte det slutet för då var hon tvungen att ha med blod och det tyckte hon inte om berättar Viveca. Hon bad Viveca att skriva om slutet och så var det varje gång de ville ändra något var de tvungna att prata med Viveca men det var aldrig några problem utan Viveca sa ja till det. Ändringen blev att MacFie rusar ner för sluttningen på Jönssons katt eller Lilla Hunden som den heter i Tv-serien och han får en hjärtinfarkt istället för att bli överkörd.
Namnet Saltön skapade rubriker när de helt plötsligt bestämde sig för att ta patent på namnet. Det blev jättelöjligt berättar Viveca och idag kan man skratta åt det. Viveca tog strid för namnet eftersom hon hade kommit på namnet men la efter ett tag ner det. Det var inte av elakhet av Sveriges Television utan de köper rättigheterna till alla sådana namn för att inte kommersiella kanaler skall lägga beslag på namnet. Saltön hade väl Viveca tänkt från början att den skulle spelats in i Lysekil men samtidigt förstod hon att Lysekil var för stort för det. De ville ha något pittoreskt och Grundsund är som gjort för det tycker Viveca. Det var bara att böja sig för det även om hon hade önskat att det hade varit i Lysekil.
Flyttar från Lysekil
Efter ett antal år flyttar hon från Lysekil. Det var tråkigt att flytta men hon berättar om att vägen där hon bodde hette Järnvägsgatan men hade hetat Bagarstigen tidigare. Hon uppvaktade kommunen med detta och efter några veckor när hon är på väg gå och handla möter hon en kille från kommunen som kommer med en skylt där det står Bagarstigen och frågar Viveca var hon vill ha skylten. Hon blir så glad så hon säger till att hon vill ha den på sitt plank. Det är en kommun som har lite handlingskraft tycker hon. Viveca kände sig lite förfölj av sommargästerna som kom till Lysekil, det blev för mycket uppmärksamhet och hon kände väl att hon inte fick vara riktigt ifred. Hon berättar att det inte var några problem med Lysekilsborna de brydde sig inte. Hon kunde bli filmad när hon skulle ut och paddla m.m. Hon saknade verkligen Lysekil när hon flyttade, men samtidigt bor hennes tre barn i Göteborg och det blev närmare till dem. Hon besöker Lysekil så ofta hon kan och bor då och då en vecka på Strand vandrarhem.
Roligaste minnet från Lysekil
Jag frågar Viveca om det roligaste minnet hon har från Lysekil. Hon blir tyst och jag ser hur hon tänker och hon berättar att det finns många många fina minnen ifrån Lysekil. Inspelningen av julkalendern var jättekul och tänk att det i år är tjugo år sedan julkalendern sändes och än idag går turer med City-Tuffen under sommaren med turer om julkalender. I somras åkte hon med tåget och då hörde hon Nisses och hennes röst. Hon minns när hon bodde på Slätten och tåget var i närheten då sprang hon in i sitt hus när hon hörde sin röst berättar hon. Tänk vilken succé det blev med både julkalendern och Saltön där de på Skaftö haft stor tillströmning av turister som vill se Saltön och få en guidad tur.
Stångehuvud är Vivecas favoritplats nummer ett på jorden
Vivecas favoritplats nummer ett med den röda graniten är Stångehuvud i Lysekil. Det spelar ingen roll om det är vinter eller sommar det är alltid berättar hon. För så paddlade hon kajak men idag är hon förlorat synen på ena ögat klarar hon inte det. Men hon berättar att sätta sig där nära vattnet är som att ha en båt och hon njuter när hon är där. Jag frågar om hon vill flytta hit igen, hon vill bo nära barnbarnen som är små och vill gärna följa dem på så nära håll som möjligt under deras uppväxt. Men samtidigt medger hon också att det blir längre och längre tid hon bor här när hon är i Lysekil.
Stångehuvud i Lysekil.
Fritidsintresse
Som fritidsintressen har hon hennes tre barn och barnbarn och att hon även målar tavlor när hon har tid. Hon målar mycket hav, bryggor och båtar, och Viveca berättar vidare att hon varit på Gerlesborg och målat ganska många gånger och gått på kurser där.
Viveca berättar samtidigt och skrattar att hur hon än gör så blir det att hon målar bryggor, hav och båtar. Hon försöker också att läsa mycket. Viveca har mycket kontakt med gamla vänner här i Lysekil och därför tycker hon det är härligt att vara här och få träffa dem. Hon har redan börjat tänka på nästa bok och känner att hon har mycket mer som hon vill dela med sig av om Saltön. Stort tack för intervjun Viveca.
Glicko Nyhetsblogg 