Joachim Nywall firar 40 år som fotograf

Publicerad den 23 februari, 2025 av Glenn Glicko Andersson

Idag på bloggen får ni träffa fotografen Joachim Nywall. Joachim har fotat det mesta inom rockeliten och berättar bland annat om att han träffat Lemmy Kilmister i Motörhead och när Marilyn Manson spottade honom i pannan och mycket annat.

Joachim Nywall

Vi bestämde träff på mysiga Café Strandgatan i Trollhättan och min tanke var att vi skulle ta en pratstund på 40–50 minuter, men det var så trevligt, så vi satt i över 2 timmar och pratade där Joachim berättade en massa spännande saker om sitt liv som fotograf.

Hur kom det sig att du fick intresset att börja fotografera?

– Min historia är ganska rolig, och allt går tillbaka till min tid i lumpen. När jag mönstrade hade jag ganska hyfsade värden. Tanken var då att jag skulle bli gruppbefäl på I 17 i Uddevalla., men kullen 1965 och 66 var väldigt stor och det tog ganska lång tid från att man mönstrade tills man skulle rycka in.

Under väntetiden på att jag skulle rycka in till militären så lyckades jag skada mig ganska illa när jag spelade fotboll. Jag drog korsband, ledband och menisken i mitt vänstra knä, och på den tiden kunde de inte garantera att jag skulle bli återställd efter operationen.

De gav mig 50/50 på att jag skulle bli bra igen i mitt knä. Samtidigt här var jag fullt utbildad skidlärare och min plan var att åka till USA och jobba som skidlärare i Klippiga bergen efter lumpen.

Jag insåg att jag inte skulle klara av att göra lumpen som gruppbefäl eftersom jag valde att inte operera mitt knä. Du kan leva med en korsbandsskada om du inte utsätter ditt knä för våld. Samtidigt kände jag att jag ville göra lumpen, så jag skrev ett brev till mönstringsförrättarna och berättade som det var. Detta gjorde att jag kom in direkt till P4 i Skövde som malaj.

Första kvällen fick man fylla i ett formulär där man bland annat skulle uppge vad man var intresserad av. Jag kryssade i rutan för film och video och av 110 man på kompaniet så var jag det ende som kryssat i den rutan för jag tyckte det var kul att titta på video, fotografering var jag totalt ointresserad av säger Jocke och skrattar.

En dag blev jag uppkallad till kompanichefen efter det att vi hade haft en stor fest på kompaniet. Alla blev uppkallade efter denna festen som vi hade på regementet.

Vi blev uppkallade en efter en för en total jävla utskällning trodde jag, och jag var livrädd när det var min tur att gå upp till kaptenen. Jag kommer in och han säger; ”jag ser att Nywall vill bli fotograf”. Då började det snurra i huvudet, är det dolda kameran eller vad händer…

Kapten frågar mig om jag kan något om fotografering, jag svarar; ”nej kapten”. Kapten svara; ”men vi har en bra fotograf här, du får vara med honom i tre månader, utgå”.

Jag gick ut från kaptenens kontor, där alla som varit före mig kommit tillbaka likbleka. Det var där det började hösten 1985.

Firar 40 år som fotograf

– De tog ett tag innan man fick intresse och fallenhet för det. Jag minns att i sjunde klass hade man, Fritt valt arbete och då hade jag foto. Jag var med en gång, för jag tyckte att det luktade så jäkla äckligt i framkallningsrummet, så jag bytte till tennis.

– Jag är idrottskille och är väldigt intresserad av idrott fortfarande, och framför allt fotboll, handboll och bandy. Skidor ser jag mycket på tv:n och har fotat skid-VM uppe i Oslo och har varit Alliansloppets fotograf här i Trollhättan under ett antal år.

Förutom sport så har du även fotat konserter i mängder, hur startade det?

– Jo, men rockmusik är mina favoriter. Bruce Springsteen är min favoritartist. När jag låg i lumpen och började lära mig detta med hur en kamera fungerade på den svartvita tiden och där fick man lära sig hantverket. Jag fick även fota en del i färg i lumpen. Vi hade inte något labb i lumpen för färg så det fick vi skicka vidare.

Men jag fick fotografera väldigt varierande saker. Allt från alla nyinryckta porträtt, där alla ser livrädda ut med skylten under hakan. Jag har fotat hela stridsvagn S och varenda beståndsdel på den. Det var inte så jäkla roligt. Jag fotade hela P4:as konstsamling och detta gjorde att man fick en varierad start av att fotografera olika saker.

Under min militärtid så gjorde jag min första konsert för Värnpliktsnytt. Man var tvungen att ha en tidning i ryggen för att komma in och fota. Jag ringde Värnpliktsnytt och förklarade läget om att jag ville fota en riktig konsert.

Jag fick ett fotopass och samtidigt lärde jag känna en tjej på skivbolaget Polygram som fanns då. Hon var mycket trevlig och henne hade jag mycket kontakt med framledes.

Foto ©: Joachim Nywall

– Jag kommer ner till Scandinavium och Dio uppträdde som var några av mina största idoler. Det släktes ner och det första som händer mig är att trumsetet åker upp och samtidigt smäller det av en magnesiumbomb framför mig som gjorde att jag såg ingenting av första låten. Men på den konserten knäppte jag i mitt tycke den bästa bilden jag någonsin tagit. Han fick den bilden av mig och jag har den även signerad. Dio är nog dem mest trevliga och ödmjuka rockstjärna jag träffat.

Muckade i juli 1986

– Efter lumpen flyttade jag till USA och det var tack vare att min far som jobbade på pappersbruket på Edet och hade gjort en stor deal där jag ingick. Jag skulle komma över och jobba för dem i ett antal månader. Resor har blivit en stor del av mitt liv efter det.

Jag jobbade där i 7 månader och efter det så körde jag från South Carolina till Los Angeles helt själv i juli och augusti. Att köra 120 mil genom Texas i bara öknen princip, var ganska varmt. Men det var en fantastisk resa.

Gick en fotoutbildning hösten 1991

– Hösten 1991 gick jag en fotoutbildning som jag fick helt betald. Det var Sveriges enda pressfotoutbildning som var i Gamleby två mil norr om Västervik. Jag var klar med utbildningen hösten 1992.

Vilken var din första egna kamera?

– Det var en Minolta. Jag tror att det var Minolta som kom med den första riktigt bra autofokusen. Jag tror att jag sparat alla mina kamerahus. Idag kör jag med Canon och är mycket nöjd. Jag köpte mig en spegellös R5 och en 100-500 objektiv. Har även en Canon 5 Mark 4 som jag är mycket nöjd med.

Hur många foton tar du på en konsert?

– Jag fotar alltid i RAW och det blir ju några foton på en konsert. Samtidigt beror det på vilken konsert det är. Vissa konserter på Scandinavium och Ullevi så har jag tillgång till konserten hela kvällen. Fast på Rod Stewart blev det två låtar från mixerbordet och då är man extra glad att man har en extra lång glugg.

Foto ©: Joachim Nywall

-På Metallicas konsert förra sommaren tog jag nog 2500 kort. Jag har säkert 55 hårddiskar hemma som är fulla med foton. Jag brukar alltid spara alla foton jag tar, men ibland kan man råka trycka av när man går, de slänger jag.

Coldplay fotade jag när de spelade på Ullevi. De spelade fyra kvällar. Första kvällen fotade jag på Ullevi vid scenen. Andra kvällen då var jag på Pet Shop Boys på Scandinavium.

När jag kom ut från Pet Shop Boys så hade Coldplay startat sin andra konsert och min tanke var att det hade varit coolt att fota dem från något berg i närheten. De hade ett grymt fyrverkeri under sin konsert på Ullevi. Jag var bland annat upp på snikens kulle och plåtade, men på tredje konserten så stod jag på Citygate i Gårda som är 140 meter högt.

Det är första gången i mitt liv som jag fotat ett fyrverkeri ovanifrån. Problemet den kvällen var att det duggregnade och blåste och där uppe på taket på Citygate, blåser det alltid.

När vi står där så står det helt plötsligt sex poliser bakom oss. Säkerhetschefen på Ullevi hade anmält att något hade rört sig uppe på taken på Citygate. Allt gick bra och i slutet av konserten så ropade sångaren Chris Martin; ”you guys on the roof, how are you doing”. Då tände vi mobilernas ficklampa och vinkade tillbaka.

Hur många konserter har du fotograferat?

– Jag har inte riktigt koll, men det har säkert blivit 3000 konserter. Det blev bland annat 9 Hultsfredsfestivaler i rad.

Foto ©: Joachim Nywall

När du får frågan om olika konserter, finns det någon konsert du minns mer än de andra?

– Det är jättesvårt att bara nämna en. Det finns många konserter och jag minns bland annat en kväll på Hultsfred då Courtney Love uppträdde och ramlade av scenen. Vi var tre fotografer och då jobbade jag för Scanpix.

Courtney ramlade av scenen och en av fotograferna fick hennes gitarr i pannan och blödde som tusan. Sen gick hon i fotodiket bland oss fotografer. Hon hade uppmanat att publiken skulle komma upp på scenen och det dog en tjej i publiken den kvällen.

Hon kom gående mot mig och jag fort som tusan slängde upp blixten på kameran, man får inte fota med blixt när de står på scenen, men nu var hon av scenen. Jag knäppte ett par bilder när hon kom gående, då kommer hennes manager och skulle sno mitt fotopass. Då sänkte jag honom….

Jag kommer tillbaka och skulle fota Marilyn Manson, då står vaktchefen för festivalen med armarna i kors och jag tänkte direkt att nu ryker jag nog. Då tog han mig i näven och sa; ”att det var det bästa någon har gjort, nu skiter jag i dig i helgen du får göra vad du vill”.

Konserten började och jag minns att ZTV filmade hela festivalen. De hade byggt en hög ramp, där ZTV:s fotograf gick och filmade. Jag hoppade upp på den och satte mig på knä med armbågarna på scen. Marilyn Manson kommer fram och lutar sig över mig och jag tar bild efter bild och han sänker micken och spottar mig i pannan. Sedan går han rätt av scenen. Sen åker alla fotograferna ut från den spelningen.

Foto ©: Joachim Nywall

– Jag träffade Dregen på Sticky Fingers. Jag hade med mig några foton till honom och några som han skulle signera till mig och fick frågan om jag skulle fota ikväll. Ja, svarade jag och då sa Dregen; ”det finns inget fotodike, men du kan få stå bredvid mig på scen och fota”. Det var ett helt fullpackat top floor med Backyard Babies och jag på scenen. Det har hänt så mycket genom åren.

Foto ©: Joachim Nywall

– Jag fick i uppdrag att fota Iron Maidens Nicko McBrain trumset. Kjetil Granli som hade generalagenturen i Sverige för Premier trumset fick en förfrågan om han kände någon fotograf som han kunde skicka till Oslo. Jag åkte upp till Oslo och plåtade trumsetet efter soundcheck, med lite ljussättning. Jag fick även en förfrågan om jag ville fota kvällens konsert, och även att få sitta i trumsetet och fota Nicko.

Alla fotograferna åkte ut, och jag blev slussad till hans bur med trummor. De spelade The Trooper och det är ett jäkla trumspel i den låten. 3 rullar film brände jag på den låten. Jag satt precis vid hans hiat och fick med hela trumsetet när jag fotade.

Jag såg även att du fotat Motörhead, träffade du Lemmy någon gång?

– Motörhead har jag fotat massor av gånger. Ja, och han var också en jäkla skön kille. En kille här i Trollhättan som heter Jonas Beijer och det är han som redigerat båda mina böcker. Han är en både en duktig trummis och en bra sångare. De åkte som förband till Motörhead på en turné i Sverige, Norge och Finland tror jag det var.

Jag var uppe och gjorde ett reportage när de spelade på Cirkus i Stockholm. Efter giget så var vi inne i Motörheads loge. Jag och Lemmy stod säkert och tjatade i en timme. Jag hade även med mig ett turnéprogram från 1981 som Lemmy började bläddra i och berättade om bilderna i programmet.

Du har inte bara fotat konserter, jag ser även att du fotar en hel del naturbilder som ligger på ditt Instagram?

– Ja, men det stämmer och idag fotar jag även naturen med drönare. Först och främst så började jag fota Trollhättan med drönare. Oftast så fotade jag inte från höga höjder, utan jag försökte hitta de bilderna i en nivå som man inte kunde ta med en vanlig kamera.

Skulpturen Strömkarlen i övre fallet är en stenstaty som inte går att fota framifrån, därför är det perfekt med en drönare för att lösa detta. De har blivit mer och mer att jag fotar naturbilder.

Foto ©: Joachim Nywall

Du har ett stort intresse för att resa och har nu även skapat Nywall Travels, hur kom du på idéen till detta?

– Jag släppte en bok med bilder från Indien. När jag drog igång mitt gigantiska fotoprojekt, Mother Ganga, 2007 så växte sig kärleken till Indien bara starkare och starkare. Projektet mynnade ut i en 312 sidor fotobok med samma namn. Arbetet med boken tog 10 år och det blev lika många resor till Indien för att plåta och göra research. Jag har även varit på alla stora festivaler i Indien och Maha Kumbh Mela är en megafestival med 150 miljoner besökare.

– Många har följt mitt arbete med boken via sociala medier och jag har ofta fått frågan om inte folk fick följa med mig. 2016 var 5 personer med på en vandringsresa till Ganges källa på 4000 meter över havet, en vacker vandring i Himalaya och sakta växte tanken fram att jag kanske skulle försöka starta resor till Indien.

I september 2019 genomförde jag första resan med 11 resenärer med mitt Nywall Travels. Allting klaffade jättebra och resan blev väldigt lyckad. I Mars 2020 gjorde jag ännu en resa. Vi var i Indien när pandemin bröt ut och de mesta av länderna var rödmarkerade på flygplatsen. Vi var i Indien i tio dagar och besökte bland annat färgfestivalen Holi. Det är en stor festival där de kastar färg och det är helt sjukt. Nu om några dagar efter att vi träffats så skall jag ge mig iväg igen med ett gäng.

Foto ©: Joachim Nywall

Foto ©: Joachim Nywall

Om du funderar på framtiden, är det lika roligt att fota konserter idag?

– Själva fotograferingen av konserter är precis lika rolig, men det har blivit för mycket regler och allt annat som är runt det hela. När jag började plåta så kunde man se hela konserterna. Nu åker du in och fotar tre låtar eller mindre, och så åker du ut. Jag har idag fördelen att jag jobbar för Got Event, dels med bland annat Scandinavium och Ullevi. Även om jag går ut så kan jag gå in igen.

Jag har väl inte riktigt samma drift att jag måste till varje pris fota just den konserten, men när jag väl står där så är det riktigt skoj. Sen är problemet att det inte är lätt att leva som en enbart fotograf idag. Bland annat så har mobiltelefonerna blivit en stor konkurrens till fotograferandet.

Nu när jag reser iväg till Indien igen så har jag köpt mig en gimbal för jag har även börjat att filma lite. Man märker att fler och fler frågar om man filmar också. Jag har gjort filmer tidigare till Trollhättans kommun som blev riktig bra.

Du blev även utsedd till årets Rockfotograf 1997, hur var det?

– Det var på den svartvita tiden. Det är bilden på Dregen som även är med i hans självbiografi och min bok. Det var kul.

Musik mot cancer

Joachim är även mycket engagerad i föreningen Musik mot cancer sedan 2014, där han hjälpt till med merparten av alla gitarrer som signerats, eftersom han plåtar konserter och kan få kontakt med artister och band. Joachim berättar som avslutning att detta är ett väldigt viktigt jobb och hittills har de samlat in cirka 1 miljon kronor.

Björn Skifs och Joachim

Deadland Rituals och Joachim

LOK och Joachim

The Hellacopters och Joachim

För er som vill se Joachim Nywalls rockfoton så finns det just nu en utställning på Torp köpcenter som jag tycker ni skall besöka.

För er som vill ut och resa så planerar Joachim en ny resa till Indien den 4 april. Om detta och mycket annat kan du läsa mer om på Nywall Travels på Facebook och hemsida.

Vill ni se foton som Joachim har tagit så surfar ni in på hans hemsida och Joachim finns även på Instagram.

Stort tack Joachim för två fantastiska timmar på Café Strandgatan i Trollhättan.

Idag får ni träffa revymakaren, fotografen, statisten, skådespelaren och taxiföraren Jarl ”Jalle ”Ahlström på min blogg

Publicerad den 22 december, 2017 av Glenn Glicko Andersson

Svara

Idag får ni träffa revymakaren, fotografen, statisten, skådespelaren och taxiföraren Jarl ”Jalle ”Ahlström på min blogg. Idag den 22 december är det även premiär på den nya filmen ”Monky” där Jalle medverkar.

Jarl ”Jalle ”Ahlström.

Jalle är nog känd för många här i Lysekil. Hela 11 revyer blev det här i Lysekil med revykungen Tage ”Taggen” Axelsson. Jarl ”Jalle ”Ahlström är född och uppvuxen i Göteborg och har bl.a. jobbat för GP som fotograf i över 20 år.

Jag frågar Jalle hur han kom in på detta med fotograferandet?

– Det var genom en kille som hette Rickard Karlsson. Han gick mycket på de olika klubbarna i Göteborg och var en hel del år äldre än vad jag var. Han tyckte att det var dags för mig att skola om mig till fotograf.

Jag var hos honom i nästan ett helt år. Han kände Pelle Lundberg på Trädgårn här i Göteborg så jag var en hel del där och fotograferade. På Trädgårn var det en brasiliansk danstrupp som uppträdde. Rickard sa till mig att jag skulle vara där varje kväll och fotografera. Jag gjorde bilder till Hänt i veckan och andra tidningar. Det var även många premiärer i Göteborg som jag skulle fotografera.

Jalle vid inspelningen av ”Vår tid är nu”.

Vad var det för premiärer?

– Det kunde vara t.ex. vara en premiär på Lorensberg. Då var jag där och jagade kändisar som fotoobjekt. Svensk Damtidning var en annan tidning som ville ha bilder. Man skickade iväg ett 15-tal foton och hade man tur kanske det kom med 10 foton i tidningen.

Efter ett och ett halvt år slutade du, vad hände då?

– Rickard ordnade ett annat jobb till mig. Han kände alla inom fotobranschen i Göteborg m.m. Han tog kontakt med chefen på GP och berättade att jag var färdigutbildad. Jag började som sommarvikarie och hoppade in när de andra ville vara lediga. De såg att jag jobbade bra och helt plötsligt fick jag fast jobb på GP. I 20 år jobbade jag på GP som fotograf.

Sedan kom du med i Ingvar Oldsbergs program ”Klick klick åtta fotografer”, hur kom det sig?

– Det var så att jag var i Holland på finalen i Eurovision Song Contest 1980 när Tomas Ledin var med. Han sjöng ”Just nu” och slutade på en åttonde plats. Jag var där för GP och en kväll satt Lennart Wetterholm som jobbade som Tv-producent. Om jag inte minns fel så tror jag även Ulf Elfving var med och vi satt vid samma bord.

Jag satt och skojade och helt plötsligt säger Lennart; ”du skall få vara med i mitt Tv-program, jag ringer dig på måndag när vi kommit hem”. Han ringde och berättade att de skulle börja spela in programmet ”Klick klick åtta fotografer”. Det var Ingvar Oldsbergs första frågesportprogram. Detta hände för 32 år sedan.

När programmet hade visats fick jag massor av beundrarbrev och samtidigt ringde Taggen från Lysekil. Jag hade träffat Taggen i andra sammanhang tidigare med bl.a. Nisse Peters och andra.

Taggen ringde och berättade att han och Lasse Kjell skulle starta en revy i Lysekil på Oscars, och de ville att jag skulle komma dit och medverka i revyn. Jag hade ingen aning om hur man spelade revy, men åkte dit på vinst och förlust.

Revyn hette ”Revy kuling”, och allt som Jag skulle säga skulle finnas på ett papper så jag kunde läsa innantill och det skulle inte vara svårt lovade Lasse mig.

– Lasse sa; ”Du skall sitta som gäst på en restaurang i revyn så kommer jag ut med menyn, och i menyn så har du manuset”. Det skulle vara hur enkelt som helst lovade Lasse. Lasse kommer in med peruk och stor mustasch och snackar danska. Vad säger han för något undrade jag. Jag öppnar menyn och i den är det en bild på en naken tjej och det var allt som fanns. Det fanns inget manus. Jag frågade Lasse efteråt om varför han gjorde så; ”Vi ville bara testa hur du skulle klara dig” svarade han.

Hur många säsonger blev det i Lysekil?

– Jag tror det blev elva säsonger.

Du satte väl även upp revyer i Göteborg ihop med Nisse Peters?

– Jajamän det stämmer. På Folkets Hus på Järntorget blev det några revyer. Ja, vi hade tryckt upp t-shirts med texten ”Jalles Revy, vadå 92”.

Du har även hunnit med ett antal TV – och filminspelningar bl.a. som statist under dina år, hur kom du in på det?

– Jag tror att det var en som tipsade mig om att det fanns en sajt som hette statist.se. Man skulle skicka in 3 bilder. Det skulle vara en helbild, porträtt och ett från sidan. Jag lämnade in det och bara två dagar senare ringde en tjej som heter Stina upp mig. Hon är förresten dotter till Claes Eriksson i Galenskaperna. Hon har varit i kontakt med mig en hel del under årens gång angående olika roller.

Det sista jobbet jag fick av henne är i filmen ”Monky” som har biopremiär idag den 22 december. Jag är med i den och har lite repliker också. Jag och en annan kille spelar de äldsta i byn.

Jalle i sminket när han skulle ha en röd näsa.

Här är Jalle med bl.a. Tomas von Brömssen i ”Små gula citroner” där Jalle var med i Trollhättan och spelade in.

I filmen ”Pojken med guldbyxorna” är också Jalle med. Här ringde de och sa till Jalle att han skulle låta skägget växa i två månader innan han var med på inspelningen. Jalles barn kände nästan inte igen honom.

Bilden med Jalle och Chaplin i bakgrunden där spelar han i SVT:s populära ”Vår tid är nu” säsong 2 som ännu inte har visats. Där har Jalle 6 olika roller.

På bilden med dig och Kjell Bergqvist, hur träffades ni?

– Jag var med i första säsongen av ”Springfloden” och spelade in 3 dagar i Göteborg. Kjell berättade för mig att han hade givit ut en bok förra året. Efteråt fick reda på att Kjell skulle ordna en kändisträff där han skulle samla in pengar till ”gatans barn”. Jag skaffade boken och gav mig iväg till träffen och fick den signerad av Kjell.

Du jobbar även som taxichaufför, när började du med det?

– Första gången jag körde taxi var 1962. Taxijobbet höll jag på med i 8 år. Tanken var att jag skulle omskola mig för jag orkade inte köra så mycket taxi på nätterna. Jag hade familj och småbarn och det fungerade inte så bra ihop med det.

Jag gjorde en test vad jag skulle tänkas passa att jobba med. Jag skrev ”Pressfotograf”, men det passade jag inte alls till efter den uträkningen som de gjorde. Istället tyckte de jag skulle bli bilelektriker. Det blev en kurs i Kungälv för att bli bilelektriker. I det sammanhanget så träffade jag Rickard Karlsson som hjälpte mig in på det fotografiska istället för att bli bilelektriker.

Efter det har jag kört från och till. När jag blev pensionär så för att få lite guldkant på tillvaron så började jag köra igen.

2015 och 2016 hade du revy här i Lysekil. Men innan dess så hade du Revy i Backa Folkets Hus i Brunnsbo 2012, 2013 och 2014. 2013 då hade du med en tjej som nästan lyckades att vinna Idol 2017. Hur upptäckte du Hanna Ferm?

Jalle och Hanna Ferm 2013.

– Jag såg henne i Flunsåsparken som ligger alldeles i närheten där jag bor. Hon var bara 12 år och uppträdde på en talangtävling där jag och några kompisar var och tittade på. Jag hade ingen aning om vem denna Hanna var. Men vad i helvete är detta sa jag till kompisarna. Detta är så bra så det är inte klokt.

– Två dagar senare träffade jag Hanna på Sveriges Radio. Hon var på väg nerför trappan när jag var på väg uppför till studion. Jag frågade direkt om hon ville vara med min revy. Hon skulle bara fråga sin farfar först som satt och väntade på henne nedanför trappen. Hanna tackade ja, och resten är historia. Jag har stöttat henne under resans gång i Idol. Hon var och uppträdde i Östra Nordstan och jag var där och hälsade på henne och tog lite foton.

Hanna Ferm signerar och tar selfies.

Om vi går tillbaka till taxijobbet, så har du kört artister från och till Bingolotto ett tag, hur kommer det sig?

– Jag råkade köra Ingvar Oldsberg en söndag och vi skojade på resan till Bingolotto. Ingvar frågade om inte jag kunde hämta honom varje söndag. Det var alltid stående att jag skulle hämta honom 15:45 för att köra honom till studion. Jag körde även artister och de som skulle vara med i programmet. Det blev även så att jag körde hem honom efter programmet och gästerna som varit med i tv-sändningen.

Här är några av gästerna som Jalle kört.

Nu har du kört gäster i ett och ett halvt år och nu skall du vara med i Bingolotto, hur kommer det sig?

– När Ingvar kom ut från studion när jag skulle hämta honom och då var även producenten Mats Stålsjö med. Ibland har jag även haft lite kontakt med Mats. Han ringde och frågade sa att de skulle vilja ha mig som betjänt i programmet på nyårsafton. Jag fick förfrågan för ungefär 2 månader sedan. Häromveckan var jag där när de spelade in lite reklam för programmet på uppesittarkvällen och nyårsafton. Lotta Engberg kommer att vara programledare både på uppesittarkvällen och nyårsafton.

Mats Stålsjö och Jalle.

Hur känns det nu då att få vara med i Bingolotto, är du nervös?

– Nej, inte alls. Det är bara att vara sig själv och det skall bli jättekul att få vara med. Det gäller att snubbla rätt om jag nu kommer att göra det. Samtidigt är det kul med direktsändning och det blir en speciell nerv.

Stort tack för att du tog dig tid Jalle.

Idag får ni möta lite olika personer som minns katastrofen med Scandinavian Star.

Publicerad den 25 mars, 2015 av Glenn Glicko Andersson

Den 7 april 1990 gick larmet om att det var brand ombord på en färja väster om Väderöarna. Idag får ni möta lite olika personer som berättar om vad de minns från den dagen och några dagar framåt om katastrofen med Scandinavian Star.

Foto: Kjell Johansson.

Anders Buhlin Polischef Lysekil. Foto: Thomas Andersson.

–Jag befann mig på polisstationen här i Lysekil, i jour, då larmet kom via Vakthavande i Uddevalla. Mycket förvirrat framgick att det var brand ombord på en båt och att ”båten” var på väg in till Lysekil. Den skulle vara rysk. Lite längre fram på förmiddagen visade det sig att den ryska båten bara transporterade in räddade personer från båten som brann. Fortfarande visste vi inte riktigt vad som brann, utom att det var en brand ombord på en båt. I och med den ryska båten kom till kaj följde en mycket intensiv period, där jag och min kollega i princip var engagerade ända fram till dess att Scandinavian Star, lämnade kajen i Lysekil. Jag var siste man ombord innan den lämnade Lysekil med en stackars ensam lots vid nödrodret. Detaljer runt detta finns i mängd, men jag väljer att, tills vidare i alla fall, stanna där.

Ingegerd Thornadtsson näringslivsenheten, Lysekils kommun.

– Jag blev hämtad i Valbodalen, iklädd ”båtrustarkläder” och hamnade direkt i Stadshuset. Så här skrev jag i mina dagboksanteckningar lördagen den 7 april 1990: “Scandinavian Star-katastrofen. Stig N hämtade mig i Valbodalen kl 14. Elisabeth och jag jobbade till kl 01.00. Trött.”

Vi höll på att vårrusta båten. Jag hade alltså riktiga “skrotkläder” på mig och hamnade direkt på ett ledningsmöte i Stadshuset med kriminalare, läkare, många kommuntjänstemän med flera. Men min klädsel var det minsta jag tänkte på då. På söndagen skrev jag: “Jobbade 8.30-17.00. Åt och sov. Jobbade på natten 24.00-03.00.”

Denna händelse kommer jag aldrig att glömma. Dels var händelsen i sig så ofattbart tragisk, dels var anspänningen mycket stor på jobbet. Jag minns att polisen flyttade in i Stadshuset och tog emot de flesta telefonsamtalen. Vi assistenter, turades om att vara med på ledningsmötena och ta anteckningar, skrev telefonlistor med mera. Det fanns ju inga mobiltelefoner då men olika nyckelpersoner var tvungna att nå varandra.

Ett mediabolag från Malmö var på plats från första stund och dokumenterade allt. Det kom kondoleanser från hela världen och till presskonferenserna kom många långväga journalister. Det var många kommunanställda som blev involverade på olika sätt, socialsekreterare, tekniska kontoret, hamnkontoret, växelpersonal, skolpersonal (t ex för presscentra) men framför allt räddningstjänsten.

Nu när vi har krisledningsövningar på jobbet så kommer alltid känslan från dessa dagar tillbaka. Jag hoppas att Lysekils kommun aldrig ska behöva uppleva något liknande igen. Det finns mycket mycket mer att berätta men jag nöjer mig med detta.

Jan Andersson Sveriges Radios Utrikeskorrespondent i Bryssel.

– Jag fick reda på av mamma Gunnel och pappa Gösta direkt på morgonen när jag vaknade vad som hänt eftersom de hört det på Ekot på morgonen. Då pratades det redan om att den här brinnande färjan också skulle bogseras in till hamnen i Lysekil.
Jag skulle göra ett skolarbete tillsammans med en klasskompis där vi skulle filma och ta några bildsekvenser på åkrarna och marken kring Preemraff eftersom det då talades om en omfattande utbyggnad. Därför skjutsade min pappa Gösta in mig till Lysekil (jag var ju för ung för körkort). När vi kom in till Lysekil anlöpte ett mindre fartyg hamnen med färjepassagerare som räddats och förts med det här fartyget in till hamnen i Lysekil. De hade filtar kring sig och det var fullt med räddningspersonal överallt längs Anderssons kaj.
När jag senare på dygnet såg den brinnande färjan bogseras in kändes det väldigt overkligt för då 16-årig grabb som jag (hade inte hunnit fylla 17 år) att en sådan fruktansvärd sak och händelse hamnar i lilla Lysekil där jag bodde.
När fartyget sedan fortsatt brinna under natten inne vid kaj, så hade brandröken spridits ända till hemmet i Häggvall. Den söta men stickiga röklukten kommer jag ihåg än idag. Konstigt nog har jag kommit att göra åtskilliga radioinslag om just Scandinavian Star under mina år som journalist, för än är ju inte gåtan om vem eller vilka som startade och låg bakom branden löst…

Tomas Fahleson Preem.

–Jag var i Danmark, Hirtshals de dagarna på pingisresa. Fick reda på det mesta via telefon av min dåvarande fru Mimmi. Lysekils Kommun/ Stig Nilson upprättade en telefoncentral där många kommunaltanställda (bl.a där min dåvarande fru Mimmi satt med.) Minns att jag tänkte mycket på personerna som fick hjälpa till vid katastrofen. Lotsen som tog in färjan. Har ju mycket kontakt med dem genom jobbet. Alla brandmän från kommun och Scanraff som det hette då, och de på vår sambandscentral, alla anhöriga som kom hit. Lysekil kommun skötte säkert detta på ett mycket bra sätt dessa hemska dagar.

Katarina Sjöberg som jobbade som sjuksköterska när katastrofen inträffade. Idag jobbar hon som sjuksköterska.

–Den dagen minns jag . Då arbetade jag på Lysekils Sjukhus Medicinavdelningen. Vi fick meddelande om att vara beredda för att ev.ta emot patienter. Det kom inga skadade till Lysekils sjukhus.

Foto: Lennart Hård.

Tommy Thörnblom som jobbade på LysekilsPosten när det hände berättar att:

– Jag låg hemma och var sjuk. Skulle egentligen haft helgjouren på LysekilsPosten, men det blev Anders Thorén som fick det tunga och svåra jobbet den helgen. Hörde på nyheterna på TV att M/S Scandinavian Star brann och att den skulle bogseras mot Lysekil. Gick upp i berget ovanför tomten hemma och såg i kikaren ett fartyg långt ute till sjöss och svart rök. Men då visste man inte vidden av katastrofen.

Lasse Edwartz Fotograf på Bohusläningen.

– Den dagen var jag på reportageresa i Estland. Det var ju så att ryssarna höll på att lämna Baltikum och vi hade varit där en vecka för att se vad som hände då. Sedan när vi skulle åka hem, på den tiden var man tvungen att åka båt mellan Tallinn och Helsingfors och vidare Helsingfors till Stockholm, så när jag bordar båten i Helsingfors får jag se en TV-bild på ett brinnande fartyg, Scandinavian Star. Ulf Johansson, som jag reste tillsammans med, hade bokat hytt som låg insiders långt ner i fartyget så man funderade väl lite när man lagt sig att sova den kvällen.

Cerry Holmgren f.d. massör i Svenska handbollslandslaget

– Jag var i Lysekil denna sorgens dag , åkte ut till Scanraff som det hette då och såg bogseringen in till Lysekil. Det blev verkligen ett grymt avslut på firandet av VM-guldet som vi tog den 10/3 1990 i Prag. Ringde till kommunen och anmälde mig att vara frivillig om det skulle behövas hjälp.

Terje Fredh Journalist.

– Den aktuella morgonen lördag väcktes jag av telefon från lotsutkiken i Brofjorden. En båtman berättade att en norsk färja brinner sydost om Väderöbod. Jag ringde snabbt mina kollegor Eric Andersson och Lars Johansson samt nyhetschefen och någon fotograf på Bohusläningen i Uddevalla men där, svarade ingen. Jag tog också kontakt med min vän Rolf Jonasson på LP och Lars Helgen på GP.
Lars och jag var de första som kom ner till Gullmarskajen där även folk från Räddningstjänsten och polisen befann sig. På plats fanns också Stig Nilsson från kommunledningen.
Efterhand kom mer mediafolk men det var svårt att veta vad som hände ute på havet. Lotsarna var min kontakt och jag fick veta att två fartyg, en Stenafärja och ett ryskt lastfartyg tagit ombord överlevande. Vi fick veta att det ryska fartyget Fritzis Rozin var på väg Lysekil.
Efter ett par timmar lade ryssen till vid kajen. På däck stod det räddade, kanske ett drygt hundratal. Inga avspärrningar, det var fritt fram att gå ombord, Eran och jag gjorde de första intervjuerna med de räddade, lotsen och kaptenen. Ingen var skadad men många var svårt chockade. De åkte med taxi till Hotel Lysekil för mat och rum, där gjorde vi ytterligare intervjuer och säkrade bilder.
Under dagen kom det mer och mer media till Lysekil, TV, radio och tidningar. De kom till vårt kontor som mest tio på en gång. Några av media var Berlinske Tidende i Köpenhamn och Aftenposten i Oslo,
Vid 22-tiden på kvällen kom den brunna färjan till Grötökajen som då var avspärrad. Vi fick ett samtal med lotsen Alf Aronsson som tog in färjan till Lysekil. Vid 23-tiden var arbetsdagen slut på en spännande dag
Min tidning kom ut först på måndag, men vi gjorde ett fylligt reportage där vi hade en bit om redaren av färjan.

Terje minns också att Lotsen Alf Aronsson sa. Terje återger vad Alf sagt till honom.

– Denna lördag hade jag lotsat ut en tankbåt från raffinaderiet när vi fick order att jag skulle gå ombord i den eldhärjade färjan. Vi körde lotsbåten intill färjans mitt så öppnade de en port i sidan som jag klättrade in i. Jag gick till kommandobryggan där jag mötte färjans befälhavare, kapten Larsen. Han var tröttkörd men vänlig och vi resonerade igenom vad som hänt, vi talade aldrig om orsaken till branden. Fram på seneftermiddagen stod det klart att vi skulle bogseras till Lysekil. Bogserbåtar från Röda bolaget kopplades och vi körde sakta mot Lysekil, Larsen och jag var hela tiden på kommandobryggan. En stickande röklukt kom i dunster, färjan gick inte att styra då all el var utslagen, och det var bogserbåtarna som drog medan jag höll kursen. När det nästan var mörkt kunde vi lägga till vid Grötökajen.
Flera år senare hade jag kontakt med kapten Larsen som inte hade någon orsak till olyckan, Larsen medgav att det var en oerhört pressad situation för honom.

Lotsen Alf Aronsson Foto: Terje Fredh.

Terje har även skrivit en bok där han intervjuar bl.a. mästerlotsen Alf Aronsson och även skriver om mysteriet med Scandinavian Star. Boken heter ”Segt Virke Västlig Storm” och finns att låna på biblioteket här i Lysekil.

Kent Olsson Politiker.

Politikern Kent Olsson berättar att han varje år åker till Åre. Den 7 april 1990 startade de resan till Åre. Kent och familjen fick nyheten via radion på morgonen när färden gick mot Åre. På den tiden var det nyheter varje timma så radion gick varm i bilen hela vägen till Åre. Kent berättar att det tar cirka 10 timmar att köra till Åre. Han blev inte själv direkt inblandad men följde hela tiden vad som hände i Lysekil via Radio och Tv. Känslan var dock chockartad berättar Kent vidare. På den tiden sysslade han i förstahand med kommun-och landstingspolitik, men berättar att han jobbade även lite som lärarvikarie. Politiken tog över mer och mer av Kents tid.

När man kom hem från Åre så var fortfarande detta med Scandinavian Star i högsta grad aktuellt. Båten låg kvar vid kaj och det var ingen rolig syn berättar Kent. Kent berömmer Stig Nilsons som tog snabba och viktiga beslut och som gjorde en fantastisk insats. Kent säger; ”Det är imponerande att vi som kommun klarade av detta och alla inblandade skötte detta mycket bra”. Det är den känslan som Kent har idag när han tänker tillbaka på katastrofen.

Lars Johansson Journalist.

– 25 år är lång tid – mina minnen är vid det här laget rätt dimmiga. Jag befinner mig dessutom i Frankrike lång tid framöver och har inte tillgång till arkiv och inte heller riktigt ro att fundera på vad som hände den 7 april.

Jag minns att jag jobbade helg när katastrofen inträffade och att jag på lördagsmorgonen kontaktades av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) som ville ha hjälp med bevakningen om fartyget skulle bogseras till svensk hamn. På så vis fick jag reda på vad som var på gång. Senare på dagen var jag i Lysekils hamn för att med andra journalister möta det ryska (tror jag) fartyg som kom in med överlevande passagerare.

Vidden av katastrofen insåg jag när en kriminalpolis från Uddevalla lät undslippa sig en fråga om var man skulle kunna härbärgera ett stort antal kroppar i Lysekil. Det skedde när han och vi journalister stod utanför Hotel Lysekil.

På lördag kväll följde fotograf Gösta Axelsson och jag med lotsbåten ut till Scandinavian Star. Lotsen Alf Aronsson gick där ombord för att föra den brinnande färjan in till Lysekil.

Under helgen satt jag annars vid datorn för att ”skriva ihop” alla de texter som Terje, din far och jag själv producerade under den här dramatiska helgen.

Kjell Johansson som jobbade som kranförare i hamnen i Lysekil när Scandinavian Star låg här.

Lördagen 7 april

– Tage Andersson ringer mig på förmiddagen och berättar att en färja brinner och är på väg till Lysekil, den beräknas vara inne på eftermiddagen.

Denna vecka14, hade jag jour och åkte till hamnen för att köra ut Demag och Kato kranen.

När båten hade lagt till var det förberett ett containerflak som brandmännen skulle stå i och spola vatten från båtens kommandobrygga, detta pågick hela eftermiddagen och kvällen och natten. Jag ser i min dagbok att jag började kl. 13:00 på lördag och jobbade till på söndag kl. 09:00, då fick jag avlösning av Riber Sjösten.

Jag minns, på natten till söndagen blossade branden upp med väldig kraft igen när vi satt på PLM:s restaurang, elden var tydligen inte alls under kontroll, fartyget fylldes med massor av vatten så båten började få stark slagsida och flera hål måste sprängas i sidan för att få ut vattnet. Jag satt i kranens övre hytt när det small, det var en öronbedövande smäll, men det som var mer läskigt var när nödraketerna exploderade vid kommandobryggan, det ven projektiler runt hytten åt alla håll, men som tur var träffade ingen.

Söndag kl. 13.00 började jag köra kranen igen, det var döda människor ”54 stycken” som låg inpackade i svarta plastsäckar och skulle in i fryshuset för förvaring för vidare transport till Norge.

Jag jobbade till 21:00 den kvällen, då var det mesta under kontroll.

Stort tack till alla som medverkat. Tack till Kjell Johansson, Lennart Hård och Terje Fredh för foto.