Den holländska gastankern Coral Methane anlände till Lysekils hamn och Gröto Rev på torsdagsnatten för att rengöra sina tankar genom så kallad purging.
Ellinor Jensen framför gastankern Coral Methane vid Grötö.
Purging är en metod för att göra rent i tankarna på fartyg och detta är det andra fartyget på kort tid som väljer Lysekils hamn för detta uppdrag. Trepartssatsningen görs i samarbete med Lysekils Hamn AB, AGA gas och Ferm & Olsson.
Man använder flytande kväve som ligger på minus 197 grader. Det omvandlas till gas för att få bort syret i tankarna.
Med gastankern Coral Methane så kom det också att göras fackling som många säkert såg på torsdagsmorgonen och under dagen. Fackling är en förbränning av gaser. Man kunde se en låga på kajen vid Grötö.
Jag träffade Ellinor Jensen som är verksamhetsutvecklare på Lysekils Hamn. Hon berättade att detta är det andra fartyget som anländer Lysekils hamn på kort tid. Det är en kort insegling till Lysekils hamn som ligger väldigt centralt. Gastankern Coral Methane kom från Brofjorden där den lossat.
Ellinor berättar vidare att detta sprider sig, och det är ett fantastiskt erbjudande för att kunna utnyttja kajerna här i Lysekil. Det har slagit väldigt bra ut och vi hoppas att det är fler fartyg som kommer hit till Lysekil för detta ändamål.
Allting var väl kontrollerat och berörda myndigheter var informerade berättade både Dan Ericsson som är vd på Lysekils Hamn och Ellinor Jensen verksamhetsutvecklare på Lysekils Hamn.
Paret Daniel och Malin Tiger Dahlström driver sedan 2004 dykarfirman Dive Team här i Lysekil. Inte nog med att de lockar hit massor av folk till Lysekil. De har dessutom hamnstädning varje år där de städar hamnabassängen här i Lysekil.
Här är det Malin Frick från Sea Shepherd och Daniel och Malin från Dive Team.
Jag fick en pratstund med Daniel som från början kommer från Örebro. Jag frågade honom om han kan berätta lite om dagen där de rensar hamnen från skräp med hjälp av bl.a. dykare i vattnet, men även folk som står och hjälper till från land när de anländer med skräpet som ligger på havsbotten. Skräpet som vi människor slänger i havet.
– Denna dag är en miljöhavetsdag för att hjälpa havet och försöka få folk att förstå att man inte skall slänga skräp i havet.
Dagen startade med en kurs i hur miljön påverkas av skräpet som vi människor slänger i havet. Hårda fakta med hur det ser ut idag och vad kan vi göra åt detta med nedskräpningen. Det är mer illa än vad folk tror, man ser inte skiten i havet.
Ni har även haft besök av Sea Shepherd som hållit ett föredrag. Kan du berätta mer om det? – Ja, efter lunch så höll Sea Shepherd ett föredrag om deras kampanjer. Sea Shepherd är en organisation som jobbar med att stoppa valfångst och illegal jakt på bl.a. delfiner, grindvalar och sköldpaddor m.m. De kör även beach cleanup där man städar stränder m.m. De är en väldigt aktiv miljöorganisation. De har kampanjer över hela världen och även i Sverige.
Foto: Daniel Tiger Dahlström
Vi tycker det är jättebra att jobba ihop med dem för de skyddar den miljön vi dyker i och det blir en win-win för oss alla.
Foto: Daniel Tiger Dahlström
Efter föredraget var det dags för nästa programpunkt som var hamnrensning berätta lite om den.
– Efter föredraget så är det dags för dykarna att hoppa i vattnet för hamnrensningen som vi gjort i ganska många år. Det fylls så sakta på med skräp som folk slänger i. Folk slänger i alla möjliga konstiga saker i havet.
Malin förklarar hur hamnrensningen går till.
Vad hittar ni havet som inte skall vara där? – Vi hittar jättemycket aluminiumburkar och allt från bilbatterier, kundvagnar, cyklar och delar från båtar som kanske mer uppenbart ramlat i av misstag. Sedan har vi hittat brandsläckare som troligtvis är islängda med flit. Vi har även hittat en skateboard och en elgitarr. Med elgitarren kan man fundera på storyn bakom detta. Hur kom det sig att elgitarren hamnade i vattnet?
Hur många är det som är med och dyker idag? – Idag är vi strax över 30 stycken dykare som är med och städar i hamnen.
Vad jag förstår så är det väldigt populärt med dykning i just Lysekil. Samtidigt märks det att erat företag Dive Team växer. – Det har ökat en hel del sista åren och det är jättekul. Vi kör kurser och det är vi störst i Sverige på just nu. Lyckas vi även i år med det så är det tredje året i rad vi lyckats med att vara störst på kurser i Sverige.
Det tog inte många minuter innan de första skräpet kom in till bryggan.
Ni lockar mycket folk till Lysekil?
– Ja, det blir en del och framförallt folk som kommer långt ifrån. Vi försöker dels med kurserna att locka hit folk för att gå olika dykkurser som nybörjarkurser och enda upp till specialinstruktör. Även butiken lockar hit folk som vill köpa utrustning och serva sina saker. Vi har även en båt där vi kör utfärder så folk får se allt det fina här runt Lysekil.
Samarbetar ni med någon här i Lysekil? – Ja, vi samarbetar med bl.a. Strandflickorna, Havets Hus och Havets Hus Bistro. Vi har paket där vi erbjuder olika alternativ. Besökarna kommer hit och ställer bilen sedan löser vi allt för dem. Det är mycket danskar som kommer hit. Även besökare från Norge, Holland, Tyskar och ibland kommer det även folk från England och Frankrike.
Här kikar Malin och Daniel på vad som tagits upp från botten.
Foto: Daniel Tiger Dahlström
Foto: Daniel Tiger Dahlström
Foto: Daniel Tiger Dahlström
– Vi får även bra stöd från kommunen med bl.a. det är med Soft adventure där Lysekil har en väldigt bra natur för som dykning, klättring och kajak. Folk kommer hit och vill aktivera sig på sin semester och det är kul. Den personalen vi har är helt suveräna och bjuder till på att bl.a. hitta på nya idéer.
Här är några av de som var med och hjälpte till. Foto: Daniel Tiger Dahlström.
Den 5 november kl 20:16 – 23:00 är det Divers Night ute vid Släggö. 2015 var det 1734 dykare som ställde upp på detta evenemang över hela världen. Missa inte detta. Imponerande att se vilket arbete de lägger ner för att sätta Lysekil på kartan. Under här kan ni läsa mer om Dive Team både på hemsidan och Facebook.
Clas berättar bland annat om året när han jobbade som musiklärare på Gullmarsskolan här i Lysekil och mycket annat kul som han varit med om.
Clas Yngström. Foto: Heléne Sjöstrand.
Clas Yngström är född i Borlänge 1952. Jag frågar Clas hur det kom sig att han kom in på detta med musiken?
– Jo, min bror sa att jag lärde mig spela skivor innan jag kunde gå. Morsan sjöng och hela släkten bakåt har haft musiken som hobby. Min mormor var pianist på stumfilmsbiografen i Falun. Varje jul och påsk när släkten träffades så sjöng vi. 1962 fick jag min första egna gitarr som var en ljusblå Hagström Kent av farsan i julklapp. Innan dess så spelade jag på morsans Levin.
Vilka hade du som favoriter när du växte upp?
– Mina favoriter var instrumentalgruppen Spotnicks med Bosse Winberg, The Shadows med Hank Marvin och The Ventures. Jag plockade ut musiken på gehör och lärde mig de olika melodierna.
Sedan startade jag ett band med en kille som gick i tvåan som hette Pierre Swärd. De vuxna kallades oss för The Kids. Sen körde vi i lite olika band.Pierre spelade på den den tiden gitarr, men är numer en orgelfantom och vi har lirat ihop i 52 år och spelar fortfarande ihop då och då.
Gick du i någon musikskola under uppväxten?
– Nej ingenting sådant. Det fanns ingenting som jag ville lära mig i musikskolan. Det var tanter som slog en på fingrarna och någon farbror som luktade konstigt som ville att man skulle spela ”Liten fingervisa” och det var inte min grej. Jag ville spela elgitarr och lira rock ´n roll.
Däremot så gick jag till folkparken med min bror och såg Spotnicks, Shadows och oftast alla band och artister som kom till parken. Jag såg The Violents som kompade Jerry Willams. Jerry fick en bas i skallen halvvägs igenom uppträdandet och jag blev så tacksam för jag ville inte höra Jerry utan jag var där för att höra The Violents. De hade en fruktansvärt bra gitarrist som hette Hasse Rosén, jag såg dem i Hunneboparken, tror det var sommaren -63.
Gick du på något gymnasie?
– Morsan ville att jag skulle göra det men jag skolkade för det mesta för jag ville hålla på med musiken. Antingen var man hemma hos någon kompis och lyssnade på plattor eller så var man inne i någon skivaffär och lyssnade på skivor där. Det var tidigt 70-tal och vi lyssnade bl.a. på Allman Brothers, Chicago, Hendrix, The Who, Clapton och Rolling Stones. Sedan blev det jazz fusion för hela slanten. Jazzen hölls sig till punken kom och då tyckte jag det blev kul med rock ‘n roll igen. Jag gick aldrig klart gymnasiet men läste in det vid ett senare tillfälle.
När gav du dig ut på din första turné?
– Första riksturnén var nog 1971 och då bodde jag i Göteborg. Min bror hade flyttat dit efter gymnasiet och jag hängde på fem år senare, det var problem med att få gig i Dalarna. Det blev kanske två spelningar per år där. I Göteborg hägrade spelningarna och musiklivet. Bl.a så spelade vi i Hagahuset. Jag och Juris ”Jocke”Salmins från Motvind och en annan gitarrist Peter, jag minns inte efternamnet men vi lirade där i källaren. Vi höll till i källaren där och lirade med olika band.
Vi hade en grupp ihop med trummisen i Älgarnas Trädgård Dennis Lund som tyvärr inte finns i livet idag. Vi spelade jämt och där träffade jag även en basist som heter Nikke Ström. Alla samlades i Haga och det var lite som Christiania i Danmark.
Jag var ute och spelade och jammade på olika klubbar mest varje kväll och jobbade samtidigt med att vikariera på olika musikskolejobb i Göteborg. Oftast blev det i grundskolan.
1974 börjar du jobba på Gullmarsskolan i Lysekil hur kom det sig?
– Min svägerska jobbade som bildlärare i Lysekil och tipsade om detta. Jag och min blivande fru fick hyra ett hus i Lysekil för 100 kronor i månaden så det var bara att slå till. Det var skitkul.
Vad minns du av det jobbet?
– Jag hade jättekul. Det är så fint där uppe i Lysekil med omnejd. Jag älskar västkusten och Bohuslän. Jag minns mest de personerna jag hade i skolan och det var bland annat Leif ”Elo” Johansson och Claes Lindberg. De var två trevliga killar. De hade haft en äldre musiklärare som hade pratat om dynamik och annat. När jag kom in så hoppade de ut genom fönstret. Elo var riktigt duktig på musik och gick från en tvåa till en fyra i betyg. Vi hade mycket roligt ihop.
Jag var inte så mycket äldre än dem så det var riktigt roligt. Jag minns att Nationalteatern släppte skivan ”Livet är en fest” och då jobbade jag med förhållandet med text kontra musik med niorna. Det blev ramaskri bland vissa föräldrar.
Det blev förhör med skolledningen från Uddevalla. Det var någon utifrån öarna som tyckte att det var ogudaktigt. Med låttexten ”Fredagskvällen bubblar i blodet och man är kåt” så hade skolledaren strukit under detta fyra gånger. Jag hade med mig läroplanen och visade bl.a. hur man kan använda musiken i politiska syften. Man använder sig av musiken för att föra ut ett budskap på olika sätt.
Jag hade även ett gäng med elever från Texas vars föräldrar jobbade på Scanraff (Preemraff). De var riktigt roliga. De var väldigt hårt hållna men vi hade riktigt kul på kvällarna när vi drog ner rullgardinerna och spelade ZZ-Top.
Spelade du något när du var här i Lysekil?
– Ja, jag hade Soffgruppen , en instrumental kvartett med bland annat Pierre Swärd och vi turnerade runt omkring på jazzklubbar och musikföreningar.
Hur länge var du i Lysekil?
– Ett tag efter det så slutade jag för jag fick jobb på musikhögskolan i Göteborg. Dessutom fick jag ett erbjudande med att spela med en av mina svenska pianistfavoriter som heter Lars Jansson. Med kom också en jazztrummisen Albert Heath från New York som bodde i Göteborg. Det kändes lite som jag svek mina elever på Gullmarsskolan i Lysekil men det var en mycket rolig tid i Lysekil. 1980 var jag tillbaka i Lysekil i ett källarbandsprojekt och då bodde vi på Pub Lokus. Vi stod på knä och spelade flipperspel på kvällarna och drack starköl.
1978 startade Sky High. Hur kom det sig?
– Jag bodde i Göteborg och mina gamla kompisar från Dalarna brukade komma ner och dricka bärs och partaja en gång varje säsong. Mitt jobb var att fixa gig så de skulle ha råd att komma ner. Vi kallade oss för Yngves Orkester och körde lite dansbandsfejk. Vi brukade alltid börja med Trio me´ Bumbas gamla dänga”Man skall leva för varandra” och efter halva låten så drog vi järnet med ”I’m Going Down” I Beck Bogert & Appice stuk och efter det var det låtar från Hendrix, Bluesbreakers m.m. Vi spelade vi ofta där punkband spelade.
På musikklubben Errols i Göteborg där uppstod Sky High hösten 1978. I en paus när Yngves Orkester spelade där ville en av bandmedlemmarna (som hade en träff med en brud och ville umgås lite), att vi skulle köra som en trio och föreslog att vi skulle köra lite Hendrix och det tog hus i helvete. Vi var även i Stockholm och spelade och där tog det också hus i helvete.
Sky High i Lysekil på Café Kungsgatan
– Efter att vi, våren 1979, gjort radioprogrammet Tonkraft så hade vi helt plötsligt 150 gig inbokade. Vi spelade in programmet på Bill Öhrströms musikklubb, Mariahissen i Stockholm. 1980 så kom vi till det vägskälet att vi var tvungna att välja för vi hade över 200 spelningar på ett år. Skulle vi satsa på Sky High och ge det en chans var frågan. Jag hoppade av musikhögskolan och vi sa upp oss från våra jobb och studier.
Vi gjorde en platta och var nere i Holland och spelade på en minnesgala för Hendrix och gjorde stor succé och fick stora rubriker i den Brittiska tidningen Melody Makers. Vi spelade även med Mitch Mitchell som var Hendrix trummis. Vid starten av Sky High hade vi inga tankar om att det skulle bli så stort som det blev med gruppen.
Sky High Foto: Hasse Eriksson.
Hur kom namnet Sky High till?
– Det tog jag helt enkelt från en Jimi Hendrix bootleg. Det är en inspelning från The Scene i New York och från ett jam med bl.a. Jim Morrison och Johnny Winter m.m.
1988 släpper du din första solsoplatta, kan du berätta lite om den?
– Ja, 1988 i San Fransisco spelade jag in ”Have Guitar, Will Travel”. Sky High hade splittras på hösten och det var trist med Louise Hoffsten bråket och alla var trötta och det hade gått i stå kan man säga.
Jag hade bokat in en inspelning med Sky High i The Tubes studio i San Fransisco och ringde min kompis Prairie Prince ( trummis i The Tubes m.m. ) och sa att detta spricker för jag har inget band. Prairie säger till mig att kom över du så kör vi. Jag fixar basisten Ross Valory från Journey, på munspel och slagverk blev det Norton Buffalo från Steve Miller Band och på keyboards medverkade Tim Goreman som spelat med Elton John, Stones och The Who m.m.
Jag åkte över och tittade på studion och träffade den legendariske producenten Andy Johns. Jag lånade pengar i banken och åkte över men på grund av vissa saker så gav jag Andy sparken. Men det blev en platta tack vare att de andra var väldigt stöttande. Skivan sålde väldigt bra och jag tror aldrig jag tjänat så mycket på en platta som den. Det beror mycket på att jag då startade ett eget bolag och pengarna gick till mig istället för ett skivbolag.
Du har många strängar på din lyra och även gjort filmmusik under din karriär. Du gjorde filmusik till filmen ”Jägarna” 1996. Hur kom det sig?
– Efter som vi spelat så mycket så ringde regissören och sa att de ville ha lite bra musik. Över 800 000 såg filmen det första halvåret. Sedan har det blivit någon mer film.
Jag har läst att du är ambassadör för Hagström gitarrer?
– Ja, det är jag. Vi har ett museum i Falun ( Dalarnas Museum ) där vi försöker bygga en permanent utställning. Det finns, redan nu, en ganska fin utställning där och man kan där se mej dema sex olika Hagströmgitarrer – enbart sådana byggda i Älvdalen, naturligtvis!
Du har även fått fina utmärkelser av organisationen Blues Hall of Fame?
– 2012 blev jag utsedd till ”Master Blues Artist” av organisationen och 2014 blev jag utnämnd till ”Legendary Blues Artist” och det är stort. Vidare fick jag Faluns Kulturpris 2015 och det var också kul.
Foto: Heléne Sjöstrand.
Idag bor Clas mellan Borlänge och Falun. När flyttade ni hem igen?
– Redan 1983 flyttade vi från Göteborg och då skulle jag lägga av med musiken. Men samtidigt skrev jag låten ”I ain´t beggin” som tack vare ZZ-Top blev en superhit. Vi spelade på samma ställe som dem i Norge dagen innan ZZ-Top skulle spela. Allting gick snett. Brandkåren fick komma och jag tror det bara var 75 personer som såg oss. Vi var riktigt deppiga. Produktionsbolaget kom och sa att vi har ZZ-Top imorgon så om ni stannar kvar så bjuder vi på hotell så får ni lite kul i alla fall.
Jag träffade Gibbons och drog honom i skägget och gav honom vår musik. Det ledde till att vi fick en jättefin rockvideo till låten som visades på MTV och Music Box och andra kanaler. Det blev en jättehit i Sverige och det var riktigt roligt.
Billy Gibbons har jag hållit kontakten med och har bjudit honom på surströmming i Stockholm och vi träffades när jag var i Houston.
År 2018 är det 40 år sedan Sky High bildades och ni turnerar fortfarande?
– I mitten på 80-talet hade vi ett rejält break som jag sa tidigare och det har varit lite olika bandmedlemmar under åren och jag är den enda som genomgående varit med hela tiden.
Höjdpunkten var 1985 och förra året gjorde samma gäng en ny platta men namnet ”Stone & Gravel och det var riktigt roligt. Vi har fått någon slags sjätte andning och det känns jättebra.
Jag ser att ni skall till Vänersborg och Uddevalla och spela?
– Ja, vi skall till västkusten och även till Göteborg i en annan konstellation.
Har du någon kontakt med västkusten idag?
– Det är klart, jag älskar Bohuslän och speciellt från Tjörn och uppåt.
Var du här och spelade på Havsbadet när Totta Näslund och gänget drev det?
– Jag var kompis med Totta och vi hade ett kollektiv i Göteborg med ett par av de som ingick i gruppen Nynningen. Totta brukade alltid komma på festerna och sjunga Dylan låtar. Nikke Ström som jag åkte med på turne´1971 var en av nyckelmännen där i Lysekil.
Clas på Havsbadet i Lysekil och i bakgrunden syns Lasse Wellander. Foto: Lennart Hård.
Jag spelade även på Jazz och Bluesfestivalen när Benny Engels hade den. Bluesföreningen Ernst har jag också lirat för i Lysekil och på Sjökanten har jag lirat med några kompisar.
Om man sammanfattar allt du har gjort under alla dessa år vad är det roligaste?
– Jag tycker allt är det roligaste. Att få spela musik och träffa människorna man spelar för. Det är möten med alla människor man träffar som artister och andra. Musiken är ett liv för mig och inte enbart ett jobb.
Som sista sak ber jag Clas att beskriva Lysekil med några få ord.
– Gullmarns pärla.
Stort tack Clas för att du tog dig tid.
Alla foton i reportaget använder jag med tillstånd av Clas.