Barnens jul i Lysekil

Publicerad den 15 december, 2024 av Glenn Glicko Andersson

Svara

Det börjar lacka mot jul och idag fanns tomten på plats i centrala Lysekil för att ta emot barnens önskelistor. På torget kunde man se den nya lastbilen från Lagrell AB och en av alla deras arbetsmaskiner.

Martina och Isak från Lagrell AB fanns på plats och det bjöds även på dricka, lussebullar och pepparkakor av Lagrell AB på torget.

Lysekils Handel hade även en fiskdamm och här syns Lotta i samspråk med Birgitta.

Inne på Lysekils Bokhandel kunde man träffa dessa två som nog de flesta känner igen. Ulf Johansson och Lasse Edwartz som signerade sin nya bok Meetings in Vietnam. Den finns att köpa på Lysekils Bokhandel och är en mycket fin julklapp att ge bort.

Även brandbil och ambulans fanns på torget som man fick lov att titta på och prata med personalen.

I stadsparken fanns Goa Gänget som uppträdde och Annie Pettersson berättade att Goa Gänget även är med och har en bössa till Musikhjälpen.

God Jul!

Idag är det f.d. radioreportern Lasse Wieslander som jobbade på Sveriges Radio Väst, och Gunilla Åhman Olausson som berättar vad de minns av katastrofen med Scandinavian Star 1990

Publicerad den 27 mars, 2015 av Glenn Glicko Andersson

Svara

Idag fortsätter reportageserien om Scandinavian Star. Den 7:e april i år är det 25 år sedan olyckan med Scandinavian Star inträffade. Lasse Wieslander som då jobbade som radioreporter på Sveriges Radio Väst, och Gunilla Åhman Olausson som jobbade hos sina föräldrar på Athinas blommor här i Lysekil berättar vad de minns, hur de fick reda på det och vad de gjorde de dagarna Scandinavian Star låg vid kajen vid Grötö.

Lasse Wislander radio väst — Lasse Wieslander Foto: Lasse Edwartz

Lasse Wieslander berättar:

– Min första tanke när jag hörde på radion om en färjebrand på Skagerack var en plötslig skräck och det innan omfattningen var känd – Himmel, hur är det med mina föräldrar?! Jag visste att de var på väg med en färja till Oslo för att fira Fars 75-årsdag 7 april. Och nästan innan jag tänkt efter en gång till, så ringde telefonen. Jag råkade vara helgreporter på Sveriges Radio Väst just den helgen. Så gick larmet, och det var att kasta sig i bilen, från Strömstad, där jag bor, och till Lysekil. På vägen ner hann jag tänka efter igen – Nej, föräldrarna satt på en annan båt…

Ekot ville ha med mig i sändning kl.08:00.

– Ekot i Stockholm ville ha med mig i en sändning så fort det gick, det kanske var till klockan 8. Och jag visste ju ingenting än, så Ekot försåg mig med några uppgifter som de grävt fram per telefon. /Faktiskt var mobiltelefonen uppfunnen år 1990./ Så till den första sändningen när jag satt i bilen med Lysekil nätt och jämnt inom synhåll, så blev det en någorlunda sakkunnig ”prata” som det heter. Till en början hade vi inte klart för oss hur stor olyckan var. I något tidigt läge var det tal om något tiotal drabbade som hade tagits om hand av en rysk båt. Det var inte ens självklart att de skulle komma till Lysekil.

Stod på Rosvikstorg och ville göra en intervju.

– Men så rullade det vidare. En del drabbade landade ganska tidigt och togs om hand på hotellet. Här gjorde någon i Lysekil ett klokt drag – man såg till att chockade och frusna överlevande slapp träffa journalisterna. Det kan jag tycka numera – det var något helt annat, när vi hela kopplet av journalister stod på Rosvikstorg och ville intervjua.

Till sist lyckade vi få fram ett budskap till dem där inne på hotellet om att någon frivillig kunde vara snäll och säga några ord till oss. Den förste stackars mannen fick säkert hjärtklappning av bara detta – att vara helt omgiven av journalister som pratade i mun på varandra.

Scandinavian Star skulle bogseras till Lysekil.

– Efter hand blev det klart att Scandinavian Star verkligen skulle bogseras till Lysekil. Det tog lång tid av väntan i den småkalla vårblåsten. Men man kände inte så mycket av kylan, det hände nya saker hela tiden. Allt fler fick klart för sig hur stor katastrofen var, även om vi inte hade de exakta siffrorna för antalet döda och skadade.

Det kom allt fler anhöriga till färjepassagerarna. Vissa kunde återförenas med överlevande, andra kunde bara vänta. Det kom fler och fler journalister under dagen. Allt detta ställde förstås våldsamma krav på den lilla kommunen Lysekil och som krisen bara blev större växte kommunalrådet Stig Nilson till en stor organisatör.

Vad gör man när det behövs tolkar för anhöriga och för journalister från när och fjärran? Jo, även den lilla kommunen har språklärare att ta till. Och vad gör man när telenätet och kommunväxeln blir överlastade? Jo, man ropar och skriker på dåvarande Televerket att kalla in montörer trots helgledigt. Gullmarsskolan förvandlades till presscentrum. Det här var innan datorerna var så vanliga, men tydligen var ändå det här en av de värsta nötterna att knäcka, att komma förbi byråkratin.

Det måste ha gjorts en massa improviserade insatser förutom det som vi journalister märkte – hur anhörigcentret organiserades, om psykvård och präster engagerades, hur beredskapen höjdes på sjukhusen i området, hur ordnades det med utspisning osv, jag minns inte att jag var hungrig trots alla timmars arbete, men någon måste ha tänkt på det också, även om jag inte minns att jag åt någonting heller.

Jag rapporterade varje timme i Ekot.

– Mitt minne är att det tog hela dagen innan Scandinavian Star syntes vid horisonten och flera timmar innan hon låg vid kaj. Hela tiden rapporterade jag varje timme i Ekot om det senaste som hänt.

Ekot på den tiden var vanligen ganska kräsna med att ta emot svenska rapporter som kom längre bortifrån än Stureplan, men den här perioden tog de allt jag levererade. Efter hand hade jag fått teknikhjälp från Uddevalla, först kom programchefen Kjell Arvidsson ut med en sändarbil, sedan teknikchefen Göran Blomquist. Så för min högst personliga del var allt väldigt lättjobbat – det var bara att leverera så mycket som möjligt.

En sista rapport för dagen gjorde jag stående på kajen i skymningen nedanför den utbrända färjan. Jag var aldrig ombord men tårarna kom i ögonen när jag rapporterade om brandlukten och om hur gardinerna fladdrade ut från de krossade fönstren.

Söndag dag 2

– Söndagen, dag 2, gick i samma stil, jobb och jobb och jobb, även om det fanns fler kollegor på plats. Ett minne är lösningen på problemet med de 159 liken. Många av dem var norrmän och många av dessa transporterades i kylbilar från fiskindustrin. Man hade dolt texten ”Frionor” på långtradarna. Jag ställde en del kritiska frågor till Stig Nilson om detta – på temat att det skulle vara ovärdigt att frakta avlidna i fiskbilar. Men numera så har jag mer förståelse för att det var nödvändigt att göra så.

Och sen är min historia slut. En sak till bara – när jag kom hem ringde Statistiska Centralbyrån och frågade om min jobbsituation. Jag hade blivit slumpvis utvald. SCB-damen i andra änden blev tyst och klentrogen när jag berättade om min övertid senaste veckan. Nää, det går inte. Jo, det gjorde det.

Lasse Wieslander, före detta reporter på Sveriges Radio Väst.

Vidare är det Gunilla Åhman Olausson som berättar vad hon minns av katastrofen med Scandinavian Star.

Bodde över hos mor och far på Härnäset.

– Jag bodde över på Härnäset hos mor och far. Familjen hörde på nyheterna att en färja brann. Vi skulle åka in till Lysekil och öppna Athinas blommor där jag jobbade när mina föräldrar ägde det. Man lyssnade på radion med stor bävan och tyckte det var otrevligt det man hörde. På kvällen var vi hos goda vänner på Bergmansliden här i Lysekil. Vi stod och såg när båten bogserades in i Lysekil.

Stig Nilson ringer till mig.

– De uppgifter vi hade hört under dagen var att det var båten som kom och att alla var räddade som fanns ombord. Jag tyckte det var skönt att inte båten sjönk där ute utan att de kunde bogsera in den till Lysekil. På måndagen hade vi tillagat revben med potatisgratäng till här hemma, och skulle få besök. Precis när jag skulle servera maten så ringer Lysekils kommunalråd Stig Nilson till mig. Han frågar om jag kunde komma ner och göra en kistdekoration, för de första kistorna skulle köras iväg till Oslo.

Gjorde kistdekoration till de kistorna som kördes i bårbilen.

– Nu hade man hört att det fanns döda folk ombord när den Scandinavian Star bogserades in i Lysekil. Jag tackade ja till detta, och kistdekorationen skulle vara i de norska färgerna.

Det var med en bävan man åkte ner till affären, och samlade in dekorationer och tog blomsterbussen ut till Grötö. Jag har lite svårt att minnas vad som hände när jag kom till kajen på Grötö. Det var så överväldigande att vara där. Jag var där några gånger och dekorationen skulle vara på den kistan som bårbilen från Fonus körde, och som körde före lastbilarna i kortegen till Oslo.

Minns lukten från Scandinavian Star.

– Idag minns jag inte om jag var där tre eller fem gånger och gjorde dessa dekorationer. Jag minns att när jag stod där nere, så är det lukten jag kommer ihåg. Våra barn var hos mina föräldrar på Härnäset och jag var gravid i 7:e månaden. När vi kom hem den kvällen så tog min man Jeff vår mat och gick och slängde den, för den luktade exakt lika dant som de gjorde på kajen på Grötö. Det luktade grillade revben. De tog många år innan jag kunde äta revben igen. Känslan och den lukten sitter fortfarande kvar idag när jag äter revben.

Den sista kistan var en barnkista som skulle transporteras i bårbilen.

– Sista dekorationen minns jag med att jag kom till kajen och representanten från Fonus kom fram till mig och sa att jag får vänta lite för det hade tillstött problem. Jag sa till att jag inte vill stå här så länge på grund av att jag tyckte det var otäckt att vara där vid kajen och transporterna med döda människor. Efter en stund kom representanten tillbaka och sa att han försökt att ordna detta, men berättade att det fanns en kista kvar och det var en barnkista som skall göras i ordning med dekoration. Detta hade han försökt ändrat på, men eftersom lastbilarna var plomberade så gick inte det att ändra på.

Det var känslan av att behöva göra iordning en barnkista som kändes väldigt starkt efter allt som varit under dessa dagar och representanten förklarade för mig att han inte kände att köra med en barnkista i bårbilen. Det var väldigt tungt förstod jag då och han tyckte att det var att spela på folks känslor för bl.a. när han körde in i Norge så stod det folk längs vägarna och tittade på konvojen som kom med alla döda människorna. Det var mycket tankar och känslor under dessa dagar i Lysekil.

Väldigt få pratade om båten.

– Något som jag minns väldigt väl var att folk på i Lysekil inte pratade om båten. Kunderna i affären sa inget och mötte jag någon ute i Lysekil var det ingen som sa något. Det verkade som ingen orkade prata om det som hänt. Alla såg den men ingen ville prata om den, det var nog för känslosamt tror jag. Minns även alla de som kom och satte sig med sina fikakorgar uppe i Åkerbräcka. Det kom norrmän och andra som skulle se Scandinavian Star när det låg där nere vid Grötökajen. Det finns många minnen kvar även om det är 25 år sedan det hände.

Förstår inte hur kaptenen kunde lämna fartyget.

– Jag minns att när man såg Scandinavian Stars kapten på Tv:n så kunde jag inte titta på honom. Att lämna skeppet utan att ta reda på hur många som var kvar tycker jag var fruktansvärt. Att samtidigt säga att det inte var några människor kvar på båten är något jag inte förstår än idag.

Hon minns att hjärtat slog när hon stod i affären och skulle göra kistdekorationen. Buketten på kistdekorationen innehöll: Blå iris, röda rosor, vita nejlikor och vit ginst.

Stort tack Lasse och Gunilla för att ni berättade om vad ni kom ihåg om katastrofen med Scandinavian Star. Tack även till Lasse Edwartz och Lennart Hård för foto.

Idag får ni möta lite olika personer som minns katastrofen med Scandinavian Star.

Publicerad den 25 mars, 2015 av Glenn Glicko Andersson

Den 7 april 1990 gick larmet om att det var brand ombord på en färja väster om Väderöarna. Idag får ni möta lite olika personer som berättar om vad de minns från den dagen och några dagar framåt om katastrofen med Scandinavian Star.

Foto: Kjell Johansson.

Anders Buhlin Polischef Lysekil. Foto: Thomas Andersson.

–Jag befann mig på polisstationen här i Lysekil, i jour, då larmet kom via Vakthavande i Uddevalla. Mycket förvirrat framgick att det var brand ombord på en båt och att ”båten” var på väg in till Lysekil. Den skulle vara rysk. Lite längre fram på förmiddagen visade det sig att den ryska båten bara transporterade in räddade personer från båten som brann. Fortfarande visste vi inte riktigt vad som brann, utom att det var en brand ombord på en båt. I och med den ryska båten kom till kaj följde en mycket intensiv period, där jag och min kollega i princip var engagerade ända fram till dess att Scandinavian Star, lämnade kajen i Lysekil. Jag var siste man ombord innan den lämnade Lysekil med en stackars ensam lots vid nödrodret. Detaljer runt detta finns i mängd, men jag väljer att, tills vidare i alla fall, stanna där.

Ingegerd Thornadtsson näringslivsenheten, Lysekils kommun.

– Jag blev hämtad i Valbodalen, iklädd ”båtrustarkläder” och hamnade direkt i Stadshuset. Så här skrev jag i mina dagboksanteckningar lördagen den 7 april 1990: “Scandinavian Star-katastrofen. Stig N hämtade mig i Valbodalen kl 14. Elisabeth och jag jobbade till kl 01.00. Trött.”

Vi höll på att vårrusta båten. Jag hade alltså riktiga “skrotkläder” på mig och hamnade direkt på ett ledningsmöte i Stadshuset med kriminalare, läkare, många kommuntjänstemän med flera. Men min klädsel var det minsta jag tänkte på då. På söndagen skrev jag: “Jobbade 8.30-17.00. Åt och sov. Jobbade på natten 24.00-03.00.”

Denna händelse kommer jag aldrig att glömma. Dels var händelsen i sig så ofattbart tragisk, dels var anspänningen mycket stor på jobbet. Jag minns att polisen flyttade in i Stadshuset och tog emot de flesta telefonsamtalen. Vi assistenter, turades om att vara med på ledningsmötena och ta anteckningar, skrev telefonlistor med mera. Det fanns ju inga mobiltelefoner då men olika nyckelpersoner var tvungna att nå varandra.

Ett mediabolag från Malmö var på plats från första stund och dokumenterade allt. Det kom kondoleanser från hela världen och till presskonferenserna kom många långväga journalister. Det var många kommunanställda som blev involverade på olika sätt, socialsekreterare, tekniska kontoret, hamnkontoret, växelpersonal, skolpersonal (t ex för presscentra) men framför allt räddningstjänsten.

Nu när vi har krisledningsövningar på jobbet så kommer alltid känslan från dessa dagar tillbaka. Jag hoppas att Lysekils kommun aldrig ska behöva uppleva något liknande igen. Det finns mycket mycket mer att berätta men jag nöjer mig med detta.

Jan Andersson Sveriges Radios Utrikeskorrespondent i Bryssel.

– Jag fick reda på av mamma Gunnel och pappa Gösta direkt på morgonen när jag vaknade vad som hänt eftersom de hört det på Ekot på morgonen. Då pratades det redan om att den här brinnande färjan också skulle bogseras in till hamnen i Lysekil.
Jag skulle göra ett skolarbete tillsammans med en klasskompis där vi skulle filma och ta några bildsekvenser på åkrarna och marken kring Preemraff eftersom det då talades om en omfattande utbyggnad. Därför skjutsade min pappa Gösta in mig till Lysekil (jag var ju för ung för körkort). När vi kom in till Lysekil anlöpte ett mindre fartyg hamnen med färjepassagerare som räddats och förts med det här fartyget in till hamnen i Lysekil. De hade filtar kring sig och det var fullt med räddningspersonal överallt längs Anderssons kaj.
När jag senare på dygnet såg den brinnande färjan bogseras in kändes det väldigt overkligt för då 16-årig grabb som jag (hade inte hunnit fylla 17 år) att en sådan fruktansvärd sak och händelse hamnar i lilla Lysekil där jag bodde.
När fartyget sedan fortsatt brinna under natten inne vid kaj, så hade brandröken spridits ända till hemmet i Häggvall. Den söta men stickiga röklukten kommer jag ihåg än idag. Konstigt nog har jag kommit att göra åtskilliga radioinslag om just Scandinavian Star under mina år som journalist, för än är ju inte gåtan om vem eller vilka som startade och låg bakom branden löst…

Tomas Fahleson Preem.

–Jag var i Danmark, Hirtshals de dagarna på pingisresa. Fick reda på det mesta via telefon av min dåvarande fru Mimmi. Lysekils Kommun/ Stig Nilson upprättade en telefoncentral där många kommunaltanställda (bl.a där min dåvarande fru Mimmi satt med.) Minns att jag tänkte mycket på personerna som fick hjälpa till vid katastrofen. Lotsen som tog in färjan. Har ju mycket kontakt med dem genom jobbet. Alla brandmän från kommun och Scanraff som det hette då, och de på vår sambandscentral, alla anhöriga som kom hit. Lysekil kommun skötte säkert detta på ett mycket bra sätt dessa hemska dagar.

Katarina Sjöberg som jobbade som sjuksköterska när katastrofen inträffade. Idag jobbar hon som sjuksköterska.

–Den dagen minns jag . Då arbetade jag på Lysekils Sjukhus Medicinavdelningen. Vi fick meddelande om att vara beredda för att ev.ta emot patienter. Det kom inga skadade till Lysekils sjukhus.

Foto: Lennart Hård.

Tommy Thörnblom som jobbade på LysekilsPosten när det hände berättar att:

– Jag låg hemma och var sjuk. Skulle egentligen haft helgjouren på LysekilsPosten, men det blev Anders Thorén som fick det tunga och svåra jobbet den helgen. Hörde på nyheterna på TV att M/S Scandinavian Star brann och att den skulle bogseras mot Lysekil. Gick upp i berget ovanför tomten hemma och såg i kikaren ett fartyg långt ute till sjöss och svart rök. Men då visste man inte vidden av katastrofen.

Lasse Edwartz Fotograf på Bohusläningen.

– Den dagen var jag på reportageresa i Estland. Det var ju så att ryssarna höll på att lämna Baltikum och vi hade varit där en vecka för att se vad som hände då. Sedan när vi skulle åka hem, på den tiden var man tvungen att åka båt mellan Tallinn och Helsingfors och vidare Helsingfors till Stockholm, så när jag bordar båten i Helsingfors får jag se en TV-bild på ett brinnande fartyg, Scandinavian Star. Ulf Johansson, som jag reste tillsammans med, hade bokat hytt som låg insiders långt ner i fartyget så man funderade väl lite när man lagt sig att sova den kvällen.

Cerry Holmgren f.d. massör i Svenska handbollslandslaget

– Jag var i Lysekil denna sorgens dag , åkte ut till Scanraff som det hette då och såg bogseringen in till Lysekil. Det blev verkligen ett grymt avslut på firandet av VM-guldet som vi tog den 10/3 1990 i Prag. Ringde till kommunen och anmälde mig att vara frivillig om det skulle behövas hjälp.

Terje Fredh Journalist.

– Den aktuella morgonen lördag väcktes jag av telefon från lotsutkiken i Brofjorden. En båtman berättade att en norsk färja brinner sydost om Väderöbod. Jag ringde snabbt mina kollegor Eric Andersson och Lars Johansson samt nyhetschefen och någon fotograf på Bohusläningen i Uddevalla men där, svarade ingen. Jag tog också kontakt med min vän Rolf Jonasson på LP och Lars Helgen på GP.
Lars och jag var de första som kom ner till Gullmarskajen där även folk från Räddningstjänsten och polisen befann sig. På plats fanns också Stig Nilsson från kommunledningen.
Efterhand kom mer mediafolk men det var svårt att veta vad som hände ute på havet. Lotsarna var min kontakt och jag fick veta att två fartyg, en Stenafärja och ett ryskt lastfartyg tagit ombord överlevande. Vi fick veta att det ryska fartyget Fritzis Rozin var på väg Lysekil.
Efter ett par timmar lade ryssen till vid kajen. På däck stod det räddade, kanske ett drygt hundratal. Inga avspärrningar, det var fritt fram att gå ombord, Eran och jag gjorde de första intervjuerna med de räddade, lotsen och kaptenen. Ingen var skadad men många var svårt chockade. De åkte med taxi till Hotel Lysekil för mat och rum, där gjorde vi ytterligare intervjuer och säkrade bilder.
Under dagen kom det mer och mer media till Lysekil, TV, radio och tidningar. De kom till vårt kontor som mest tio på en gång. Några av media var Berlinske Tidende i Köpenhamn och Aftenposten i Oslo,
Vid 22-tiden på kvällen kom den brunna färjan till Grötökajen som då var avspärrad. Vi fick ett samtal med lotsen Alf Aronsson som tog in färjan till Lysekil. Vid 23-tiden var arbetsdagen slut på en spännande dag
Min tidning kom ut först på måndag, men vi gjorde ett fylligt reportage där vi hade en bit om redaren av färjan.

Terje minns också att Lotsen Alf Aronsson sa. Terje återger vad Alf sagt till honom.

– Denna lördag hade jag lotsat ut en tankbåt från raffinaderiet när vi fick order att jag skulle gå ombord i den eldhärjade färjan. Vi körde lotsbåten intill färjans mitt så öppnade de en port i sidan som jag klättrade in i. Jag gick till kommandobryggan där jag mötte färjans befälhavare, kapten Larsen. Han var tröttkörd men vänlig och vi resonerade igenom vad som hänt, vi talade aldrig om orsaken till branden. Fram på seneftermiddagen stod det klart att vi skulle bogseras till Lysekil. Bogserbåtar från Röda bolaget kopplades och vi körde sakta mot Lysekil, Larsen och jag var hela tiden på kommandobryggan. En stickande röklukt kom i dunster, färjan gick inte att styra då all el var utslagen, och det var bogserbåtarna som drog medan jag höll kursen. När det nästan var mörkt kunde vi lägga till vid Grötökajen.
Flera år senare hade jag kontakt med kapten Larsen som inte hade någon orsak till olyckan, Larsen medgav att det var en oerhört pressad situation för honom.

Lotsen Alf Aronsson Foto: Terje Fredh.

Terje har även skrivit en bok där han intervjuar bl.a. mästerlotsen Alf Aronsson och även skriver om mysteriet med Scandinavian Star. Boken heter ”Segt Virke Västlig Storm” och finns att låna på biblioteket här i Lysekil.

Kent Olsson Politiker.

Politikern Kent Olsson berättar att han varje år åker till Åre. Den 7 april 1990 startade de resan till Åre. Kent och familjen fick nyheten via radion på morgonen när färden gick mot Åre. På den tiden var det nyheter varje timma så radion gick varm i bilen hela vägen till Åre. Kent berättar att det tar cirka 10 timmar att köra till Åre. Han blev inte själv direkt inblandad men följde hela tiden vad som hände i Lysekil via Radio och Tv. Känslan var dock chockartad berättar Kent vidare. På den tiden sysslade han i förstahand med kommun-och landstingspolitik, men berättar att han jobbade även lite som lärarvikarie. Politiken tog över mer och mer av Kents tid.

När man kom hem från Åre så var fortfarande detta med Scandinavian Star i högsta grad aktuellt. Båten låg kvar vid kaj och det var ingen rolig syn berättar Kent. Kent berömmer Stig Nilsons som tog snabba och viktiga beslut och som gjorde en fantastisk insats. Kent säger; ”Det är imponerande att vi som kommun klarade av detta och alla inblandade skötte detta mycket bra”. Det är den känslan som Kent har idag när han tänker tillbaka på katastrofen.

Lars Johansson Journalist.

– 25 år är lång tid – mina minnen är vid det här laget rätt dimmiga. Jag befinner mig dessutom i Frankrike lång tid framöver och har inte tillgång till arkiv och inte heller riktigt ro att fundera på vad som hände den 7 april.

Jag minns att jag jobbade helg när katastrofen inträffade och att jag på lördagsmorgonen kontaktades av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) som ville ha hjälp med bevakningen om fartyget skulle bogseras till svensk hamn. På så vis fick jag reda på vad som var på gång. Senare på dagen var jag i Lysekils hamn för att med andra journalister möta det ryska (tror jag) fartyg som kom in med överlevande passagerare.

Vidden av katastrofen insåg jag när en kriminalpolis från Uddevalla lät undslippa sig en fråga om var man skulle kunna härbärgera ett stort antal kroppar i Lysekil. Det skedde när han och vi journalister stod utanför Hotel Lysekil.

På lördag kväll följde fotograf Gösta Axelsson och jag med lotsbåten ut till Scandinavian Star. Lotsen Alf Aronsson gick där ombord för att föra den brinnande färjan in till Lysekil.

Under helgen satt jag annars vid datorn för att ”skriva ihop” alla de texter som Terje, din far och jag själv producerade under den här dramatiska helgen.

Kjell Johansson som jobbade som kranförare i hamnen i Lysekil när Scandinavian Star låg här.

Lördagen 7 april

– Tage Andersson ringer mig på förmiddagen och berättar att en färja brinner och är på väg till Lysekil, den beräknas vara inne på eftermiddagen.

Denna vecka14, hade jag jour och åkte till hamnen för att köra ut Demag och Kato kranen.

När båten hade lagt till var det förberett ett containerflak som brandmännen skulle stå i och spola vatten från båtens kommandobrygga, detta pågick hela eftermiddagen och kvällen och natten. Jag ser i min dagbok att jag började kl. 13:00 på lördag och jobbade till på söndag kl. 09:00, då fick jag avlösning av Riber Sjösten.

Jag minns, på natten till söndagen blossade branden upp med väldig kraft igen när vi satt på PLM:s restaurang, elden var tydligen inte alls under kontroll, fartyget fylldes med massor av vatten så båten började få stark slagsida och flera hål måste sprängas i sidan för att få ut vattnet. Jag satt i kranens övre hytt när det small, det var en öronbedövande smäll, men det som var mer läskigt var när nödraketerna exploderade vid kommandobryggan, det ven projektiler runt hytten åt alla håll, men som tur var träffade ingen.

Söndag kl. 13.00 började jag köra kranen igen, det var döda människor ”54 stycken” som låg inpackade i svarta plastsäckar och skulle in i fryshuset för förvaring för vidare transport till Norge.

Jag jobbade till 21:00 den kvällen, då var det mesta under kontroll.

Stort tack till alla som medverkat. Tack till Kjell Johansson, Lennart Hård och Terje Fredh för foto.